Tillväxtkritikerna har fel

I dag begravs min farbror. Den siste överlevande i en syskonskara på sex. De växte upp på en liten gård i Sunne­mo i Värmland under mellankrigstiden. De hade det inte fett, men svalt bara undantagsvis. På 90-årsdagen förra hösten berättade farbror Per hur barnen hjälpte till i hushållet och jordbruket från fyra-femårsåldern. Bar vatten, hämtade ved och slikt.

Efter sju års folkskola förväntades barnen mer eller mindre försörja sig. Men skolläraren tyckte att Per och äldste brodern Tore var begåvade. De fick stipendium­ och kunde gå teknisk skola i Karlstad. Efter kriget gjorde båda karriär i industrin och hjälpte sina tre systrar och lillbrorsan, min pappa, att ta klivet från den relativa fattigdomen i jordbrukssamhället upp och in i den framväxande medelklassen.

Denna lilla släktkrönika hade kanske kunnat bli en bok eller en film om den inte hade varit så vanlig. För de sex strävsamma syskonen Åsbergs berättelse är också hela landets. Hundratusentals familjer har liknande erfarenheter.

När farbror Per föddes 1926 var BNP per capita i dagens penningvärde knappt en tiondel av den när han gick bort. På den tiden producerade genomsnittssvensken alltså, grovt sett, bara 10 procent av det värde som dagens svenskar släpar ihop under ett år. Följdriktigt hade dåtidens människor bara en bråkdel av de resurser att röra sig med som vi har.

Om tillväxten hade varit noll under det knappa sekel som Pers liv spände över, då hade Sverige i dag klämt in sig mellan Pakistan­ och Ghana på 135:e plats på Världsbankens lista över BNP per invånare­. Barnadödligheten, medellivslängden och de sanitära förhållandena hade såklart varit på samma nivå.

I stället ligger vi på sextonde. Orsaken är helt enkelt att tillväxten inte har varit noll under perioden, utan knappt 3 procent per år i snitt.

Vad stort sker, det sker som bekant tyst. Under ett enskilt år är det omöjligt för dig eller mig att säga om tillväxten var noll eller 3 procent. Det är mest finansministern som märker det eftersom det syns rätt snabbt i skatteintäkterna.

Men genom ränta-på-ränta-effekten blir skillnaden påtaglig redan efter tio år. Då är invånarna i landet med tillväxt 35 procent rikare än grannarna i nolltillväxtlandet. Och nu närmar vi oss poängen.

I Dagens industri förra veckan pekade ekonomiprofessorn John Hassler på ett intressant fenomen. Sveriges BNP-tillväxt har visserligen legat i EU-toppen det senaste decenniet. Men eftersom folkökningen­ också varit rekordstor till följd av flyktingmottagningen – och eftersom de nyanlända inte fått jobb och därmed inte bidragit till BNP – så har tillväxten per capita inte varit lika imponerande. Där ligger Sverige kring Europasnittet.

Fram till 2005 var skillnaderna mellan tillväxt i BNP och BNP per capita små. Därefter har de ökat snabbt för att de tre senaste åren överstiga 1 procent­enhet. Vad värre är; tillväxten kommer mattas till 1,5 procent år 2020 och 2021. Samtidigt fortsätter befolkningstillväxten vara fortsatt hög på grund av bland annat anhöriginvandring. Resultatet blir att tillväxten­ per invånare sjunker till 0,5 procent båda åren. Det är tillväxt det med, men inte särskilt­ hög. Om Sverige hade snittat på den nivån under farbror Pers levnad, hade han somnat in i ett välstånd i klass med Marockos.

På vilken plats ligger Sverige i Världsbankens lista år 2107? Jag vågar inte gissa. Men vad litet sker, sker också tyst.

Text: