Begränsa duschandet och rädda folkhälsan
Fördelarna är många: ökat barnafödande, förbättrad psykisk hälsa och en naturligt återfuktad skånsk hud.
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fredag
En ”utredare” – hur många sådana kan Sverige rymma? – bärs just nu runt i gullstol i medierna efter att ha föreslagit att den så kallade informationsplikten för HIV-smittade ska avskaffas.
”Det här är verkligen ett efterlängtat besked”, säger Felix König, generalsekreterare på RFSL. ”Äntligen”, säger Emanuel Karlström, ”strateg” vid Hiv-Sverige och tillägger: ”Den har inneburit ett ökat socialt tryck och stigma”. Socialminister Jacob Forssmed själv ekar samma tanke: ”Det finns inte skäl att behålla ett system som mest upprätthåller stigma”.
Även om vi bortser från det uppenbart orimliga i socialministerns svepande formulering – nog vill vi behålla stigman som omger till exempel mord och pedofili? – återstår ett par frågor.
Såvitt jag förstår innebär informationsplikten, som funnits där sedan 1985, helt enkelt att den som vet sig vara HIV-smittad är skyldig att berätta det för en partner innan sexuella handlingar vidtar. Låter inte det, lag eller ej, som ren hyfs, oavsett vilken könssjukdom man råkar bära på? Eller har vi obemärkt infört något slags postmodern norm, som gör bärare av gonorré, klamydia, syfilis, eller vad det nu må vara, skyldiga att sprida sina åkommor efter bästa förmåga, eftersom sexuell hälsa bara är en social konstruktion?
Det hela är än mer förbryllande med tanke på att sexuellt umgänge mellan två fullt friska personer sedan en tid tillbaka knappt är lagligt, om det inte föregås av juridiskt bindande avtal om ömsesidigt samtycke. Även med sådana avtal är det en betydande risk, om en av parterna ändrar sig under akten. Varför ska just risken att bli HIV-smittad undantas från samtyckesregeln?
Det är gåtfullt. Å andra sidan är det mest en teoretisk övning, eftersom svenskarna i allmänhet slutat ha sex, hur mycket kvällstidningarna än försöker inbilla oss något annat.
Lördag
Jag undrar om Kristdemokraternas ledare, Ebba Busch, värdesätter sin nya roll som det vita hoppet mot de mörkrens krafter som hon delar regering med. I dag är det Dagens Nyheters Amanda Sokolnicki som, inte för första gången, sjunger lockande i Buschs öra i ett försök att lossa banden till regeringsmasten. Hoppet brukade naturligt nog stå till att Liberalerna skulle byta sida en gång till, men sedan Simona Mohamsson bestämt sig för att välja en linje i stället för två, har Liberalerna i stället blivit oberörbara.
Det är kanske en aning oväntat att Ebba Busch, som tidigare regelmässigt skyllts för högerpopulism och för att ”hundvissla” i invandrarfrågan, nu finner påhejare bland samma personer som fnyst åt henne. Men precis som när den formidable svarte boxaren Jack Johnson skulle detroniseras griper de som önskar ett maktskifte efter varje halmstrå som passerar.
Alldeles ofarligt är det förstås inte för Busch att låta sig uppviglas av sina nya rådgivare. Bara 1909 slog Johnson ut fyra ”vita hopp”. Av 114 matcher förlorade han bara 13, de flesta sent i karriären. Men det är förstås möjligt att Ebba Busch visar sig vara motsvarigheten till den tidigare cowboyen Jess Willard, som till sist berövade Johnson tungviktsmästartiteln under en het aprildag 1915 i Havanna.
Ryktena om att den matchen var uppgjord har å andra sidan aldrig lagts till ro. Det är svårt att tro att ens Dagens Nyheter har den sortens makt i regeringsfrågan, men det vore kanske oklokt att bortse från möjligheten.
Söndag
I andra delar av Skåne, läser jag, uppmanas befolkningen att duscha i maximalt tre minuter, på grund av vattenbrist. Det är alltid svårt att ta den sortens budskap på allvar. Vid närmare granskning visar det sig nästan alltid att vattenbrist beror på inkompetenta politiker, underinvesteringar och undermålig skötsel av befintlig infrastruktur, snarare än på slösaktiga medborgare eller på jordens snara klimatundergång. Å andra sidan känner jag viss sympati för den engelska lord som, när han för drygt hundra år sedan fick höra att ett nytt hotell i London skulle byggas med ett badrum för varje sovrum, utbrast:
”What kind of creatures are going to stay there? Amphibians?”
Jag lägger mig inte i hur länge folk duschar, men de gör det alldeles för ofta. Ett av skälen är att de luras av ”influencers”, tidningar och hälsofanatiker att oupphörligt motionera. Så snart de sköljt av en omgång svett sätter de i gång igen, med det oundvikliga resultatet att de måste duscha igen. Följden blir inte bara att huden berövas alla sina naturliga smörjmedel, vilket lägger motionärerna oskyddade för allehanda bakterier, svamp och virus, utan med all sannolikhet även andra, ännu allvarligare konsekvenser.
Är det en slump att den mentala ohälsan ökat i samma takt som duschandet? Är det en gåta att nativiteten kraftigt minskar när ingen doftar något annat än tvål?
Med tanke på det kan jag inte slå misstanken ur huvudet att ”vattenbristen” i västra Skåne kan vara ett hemligt experiment. Om man genom ett fullskaleförsök vill reda ut hur begränsat duschande kan förbättra kroppslig och själslig hälsa, nativitet och mycket annat, vore skåningar de ideala försökskaninerna.
Skåningar är ju, som alla vet, i snitt latare än andra. Sannolikheten att de tar vattenransoneringen som en ursäkt för att motionera mindre är därför betydligt större än att, till exempel, självmedvetna och ängsliga stockholmare skulle göra det. Folkhälsovinsten skulle därför kunna bli dubbel: dels en naturlig återfuktning av skånsk hud, bättre mental hälsa och fler barn, dels ledig tid som i stället för att slösas bort på meningslösa kroppsansträngningar kunde användas till att läsa böcker, konversera och spela nocturner på piano för varandra.
Jag anar en ny guldålder för Malmöregionen.
Måndag
Påskaftonsrapporterna från Sveriges Jerusalem är inte riktigt de man skulle vänta sig på randen till Kristi uppståndelse. Enligt Svenska Dagbladet samlades 9 000 personer, mestadels ungdomar, på en parkeringsplats för att hålla ett ”fylleslag”. En husvagn brann upp, tio fall av misshandel registrerades, liksom sju fall av narkotikabrott och två sexualbrott. 80 personer omhändertogs.
Det anmärkningsvärda med rapporteringen från händelsen är den berömvärda avsaknaden av indignation och fördömanden. Många sveps med av ett allmänt ogillande av oordning, ungdomar, oljud och annat av det slaget, när sådant här händer. Men sanningen är att vi ska vara tacksamma och stolta över våra ungdomar, som inte har något annat syfte med tumulten än oskyldiga nöjen som att dricka alkohol, tända på husvagnar och delta i ett par knytnävsslagsmål. När påskdagen kommer är de, liksom frälsaren, återuppståndna i sina vanliga, truliga skepnader.
Det centrala att minnas är att den här sortens oreda i Sverige växer ur livsglädje och en lovvärd önskan att roa sig. I många andra länder ligger betydligt mer elakartade motiv bakom kravallerna: sociala, ekonomiska, i värsta fall politiska. I de fallen är anarkin inte ett uttryck för livsglädje, utan för ideologiserat missnöje av ett slag som aldrig fört något gott med sig och som inte drivs ut av ett enkelt ”fylleslag”.
Visst kan det vara tråkigt att få sin husvagn nedbränd, eller en missriktad knytnäve i ansiktet, men det hade varit mycket värre om 9 000 ungdomar i stället hade ägnat sin tid och kraft åt att demonstrera för den ena eller andra idiotiska idén. Lägg till det att poliser från fyra olika distrikt kan glädja sig åt inkomstbringande övertid och alla framstår som vinnare.
Tisdag
Kanske är det huvudsakliga problemet för den svensk-kubanska föreningen – som av aningen gåtfulla skäl får större delen av förstasidan och tre helsidor i dagens Svenska Dagbladet – en fråga om sex appeal. Det vore oförsiktigt av mig att kommentera de två 70-åriga föreningsherrarnas apparition – sten i glashus och allt det där – men om man ändå jämför de grå-glåmigt tunnhåriga anletena med Alberto Kordas ikoniska fotografi av den lejonmanade Che Guevara från 1960, är skillnaderna svåra att förbise.
Man kan romantisera vad som helst, men vissa råvaror är helt enkelt bättre än andra.
Det skulle förstås också kunna vara så att föreningens tynande tillvaro beror på att dess främsta uppgift är att försvara en totalitär kommunistisk förtryckarregim, som alltmer tagit formen av en korrumperad oligarki, men jag är inte så säker. När en av herrarna får frågan hur han kan kalla en enpartistat demokrati blir svaret:
”Andra partier har ingen funktion att fylla. Kommunistpartiet har en funktion att fylla.”
Det är precis den sortens enkla besked som många svenska medborgare längtar efter i dessa oroliga och instabila tider, särskilt när vi plågas av en valkampanj. Man kan inte utesluta att en betydande mängd svenskar skulle föredra att leva i ett land där det var tydligt vad som gällde och att en sak gällde, även om grannarna var angivare för revolutionens försvar. Sådana problem är trots allt varje svensk som lever i en bostadsrättsförening bekant med. Skillnaden är en fråga om grad, inte om art.
En tredje möjlig anledning till föreningens bristande popularitet skulle kunna vara den kubanska maten. Inte ens i Miami, där ingen kan skylla på den amerikanska blockaden, består kubansk mat av mycket annat än ris, bönor och socker, ofta sammanblandat i en enda röra. Det var oklokt av Castro att bygga sin revolution på ett sådant fattigt kök, om han hade ambitionen att exportera kommunismen. Till och med jamaicanerna, med sina kryddblandningar och grillade kött, skulle ha varit ett bättre brohuvud i Karibien.
Om Donald Trump gör slag i saken och tar över Kuba kanske herrarna i den svensk-kubanska föreningen kan flytta sin apologi till Jamaica. Lojalitet är viktigt, men först kommer käket, som Brecht kunde ha sagt.
Onsdag
Ingen verkar ha ställt sig frågan vilken civilisation president Trump lovade att utplåna om han inte fick som han ville, vad det nu var han ville. Det är oklart varför alla förutsätter att det är den persiska civilisationen han syftade på, när allt han gjort hittills tyder på att det är den europeiska civilisationen han vill åt.
Det kulturella klasskriget mellan Amerika och Europa har pågått sedan åtminstone 1776. Även om vi periodvis har lyckats hålla de amerikanska massorna i schack var det oundvikligt att de förr eller senare skulle välja en revolutionär företrädare som lät klasshatet styra. Nu är vi där och det är en öppen fråga om vi kommer att klara oss från schavotten, när de kapitalistiska bolsjevikerna försöker hantera sin känsla av underlägsenhet genom att göra rent hus med folk av bättre klass, det vill säga sansade, bildade och civiliserade européer.
Kanske får de européer som lyckas komma undan göra som de stackars vita ryssarna, som flockades i Paris efter revolutionen, och fly till Peking, eller Teheran, eller någon annan kulturell storstad med några tusen år längre historia än Toad Suck, Arkansas, Booger Hole, West Virginia och Intercourse, Pennsylvania.
Torsdag
Miljöpartisten Jakop Dalunde är den sortens politiker som inte är rädd att uttrycka sina känslor. Just denna dag uttrycker han ”att det inte kändes bra” att trubaduren William Sundman Sääf blev avvisad med sin luta från en tunnelbanevagn, trots att ingen hade klagat. ”Det tycker jag känns fel”, förtydligar Dalunde för DN.
Det måste väckt visst hopp bland landets alla kollektivresande lutspelare, eftersom ingen, om jag förstår saken rätt, har högre rang inom Stockholms Lokaltrafik än bolagets ordförande, det vill säga trafikregionrådet Jakop Dalunde. Men hoppet grusades innan landets trubadurer hann komponera serenader till honom. Det känns nämligen inte heller bra för Dalunde om resenärer med hörselnedsättning skulle få svårt att höra utropen över Bellmans epistlar. Det känns som en svår balansakt.
En utredning har tillsatts för snart fyra år sedan. Ett pilotprojekt planeras. Kanske kan man tänka sig särskilda trubadurvagnar i tunnelbanan, förutsatt att det inte är rusningstid. Någon förändring utlovas under alla omständigheter inte denna mandatperiod. Och Dalunde vill understryka att han ”uttalar sig i egenskap av miljöpartist och inte som trafikregionråd”.
Det är instruktiv läsning, inte bara för att den påminner oss om att politik som bygger på tankar, snarare än känslor, ofta är lättare att realisera, utan också därför att den på påminner om en gammal svensk tradition. Att lägga livet till rätta i varje liten detalj är en politisk genre som spänner från makarna Myrdal via drogfria ravepartyn i Folkhälsoinstitutets regi och kommunala graffitiväggar till nu, alltså, tidsinställda trubadurvagnar i tunnelbanan.
Det enda skälet till att vi har politik är att vi måste fatta en del kollektiva beslut. Svenska politiker tror ofta att det betyder att alla beslut förr eller senare bör vara kollektiva. Det är ett missförstånd. Jag önskar att någon kunde få Jakop Dalunde att känna det.
***
