Danskarna har alltid varit inbilska

Fredag

Vi försöker – åtminstone på den här sidan sundet – låtsas som att vi glömt det, men det är ett faktum att Danmark och Sverige håller världsrekordet i vilka som utkämpat flest krig mot varandra. Varken romarna mot perserna, eller engelsmännen mot fransmännen kan mäta sig med oss. Att vi tröttnade på fälttågen för ungefär 230 år sedan och övergick till mer subtila sätt att ge varandra näsbrännor, innebär förstås inte att den underliggande antipatin på något magiskt sätt försvunnit. 

Just därför undrar jag om det är klokt av Dagens Nyheter att berätta om hur arbetslösa skåningar nu väller över bron på jakt efter danska jobb. Danskarna har alltid varit inbilska, så det är möjligt att de blir så smickrade av artikelns tjat om den låga danska arbetslösheten, den stabila valutan och de överdrivna lönerna, att de inte anar oråd. Men jag tar det inte för givet. Det framgår trots allt av artikeln att danskarna i relativ tysthet försökt att locka till sig afrikaner och asiater, snarare än att släppa fler skåningar över bron. Det tyder på att de åtminstone lekt med tanken att det kan finnas ugglor i mossen (ett uttryck som vi förresten på ett listigt sätt stal från danskarna för ett par hundra år sedan och låtsades missförstå genom att översätta ulve, vargar, till det obegripliga ugglor, vilket säkert måste reta danskarna till vansinne).

För att tala klarspråk: finns det en risk att danskarna inser att det inte är en slump att vi sett till att koncentrera den svenska arbetslösheten till Skåne och att vi pressat ned vår egen valuta för att göra den danska mer attraktiv? Kan de komma att lägga ihop två och två – eller vad det med säkerhet obegripliga räkneordet för ”två” nu är på danska – och avslöja vår listiga strategi att i tysthet invadera Danmark via arbetsmarknaden, snarare än militärt? 

Jag hoppas att jag oroar mig i onödan, men man ska aldrig underskatta den svekfulla förslagenhet som varje dansk besitter.

Lördag

Jag lockades aldrig av att spela tennis i yngre år och nu när vi kan läsa i varje tidning om Björn Borgs fruktansvärda liv är jag särskilt tacksam för det. Hade jag inte haft ett hälsosamt svagt bollsinne skulle det lika gärna kunnat vara jag som förlorat meningen med livet vid 26, tvingats se mitt namn på kalsonger vid 30 och varit hänvisad till att dela hushåll med en folkilsken och tidvis blåhårig italiensk schlagersångerska, en rad andra furier, nakenmodeller och våp. Sport har förödande konsekvenser och som Borgs memoarer visar kan inte kokain och andra hjälpmedel helt och fullt kompensera för den själlösa förnedring som idrotten utsätter så många för.

Det är imponerande att Björn Borg, nu nästan sjuttio, till sist verkar ha kunnat skapa sig ett någorlunda normalt liv. Det är honom väl unt, men hans memoarer bör ändå vara obligatorisk läsning i varje svensk skola. Vi måste göra allt vi kan för att rädda så många som möjligt i kommande generationer från att sugas ned i bollsportens mardrömslika helvete.

Söndag

Dagens kyrkoval, i vilket jag inte är röstberättigad, handlar om jag förstått saken rätt om Guds inställning till kalhyggen och andra aspekter av skogsbrukets teologi. Jag kan tänka mig att det ter sig föredömligt handfast för svenska protestanter, som gått på myten om att katolska skolastiker ägnar sig åt sådana löjligheter som oändliga diskussioner om hur många änglar som kan dansa på ett knappnålshuvud.

Men om den lögnen, påhittad av den gamle puritanen William Sclater, vore sann skulle åtminstone en diskussion om änglar och knappnålshuvuden ha en uppenbar koppling till det religiösa. Vad gallring, bonitet, plockhuggning och grot har att göra med vår Frälsare är mer oklart. När man frågar svenska präster och kyrkopolitiker brukar de på sitt slappa sätt hänvisa till ”skapelsen” – det vill säga allt – som de alltid gör för att ge vilka favoritidéer som helst en religiös underton. Det blir inte mer trovärdigt av att få eller inga svenska präster som åberopar ”skapelsen”, längre tror på Skapelsen. 

Om Svenska kyrkan nu verkligen ska närma sig skogsbruket teologiskt tror jag dessutom att den ganska snart skulle hamna i klammeri med den världsliga rättvisan. Utan att vara exeget har jag en vag känsla av att skogen, i den mån den avhandlas i Bibeln, hanteras ovarsamt. Som, till exempel, i Hesekiel:

”Och säg till den skogen söderut: Hör Herrans ord. Detta säger Herren Herren: Si, jag skall upptända i dig en eld, han skall förtära både färsk trä och torr, så att man icke skall kunna utsläcka hans låga; utan allt det som ifrå sunnan norråt står, det skall uppbrändt varda.”

Eller i Psaltaren:

”Lik en eld som förbränner skog och lik en låga som avsvedjar berg”.

Eller i Jakobsbrevet:

”Betänken huru en liten eld kan antända en stor skog”.

Visst är det ett spännande val om resultatet blir att Svenska kyrkan återgår till svedjebruk? Men jag befarar att samfundets progressiva teologer som vanligt mejslar fram en urvattnad version av Bibelns budskap. Kanske att Guds avsikt är att skogen huvudsakligen är till för klimatkompenserad vegansk korvgrillning, på därför avsedda platser.

Måndag

Det var tråkigt att lördagskvällen var så ovanligt varm och behaglig. Det ledde till att vi blev sittande på terrassen med ett par flaskor vin långt efter att mörkret fallit. Följden blev att vi – till skillnad från fyra miljarder människor, enligt nyhetsbyrån Tass – missade den ryska motsvarigheten till Melodifestivalen, Intervision. 

Att nära nog hälften av jordens befolkning på gammaldags vis satt klistrad vid sina tv-apparater – det måste varit så, för visningarna på YouTube var bara lite drygt 100 000 – och hurrade när vietnamesiska Duc Phuc tog hem segern med sin ”Phù Đổng Thiên Vương” gör att man känner sig en aning utanför. Vem skulle inte hellre ha sjungit med i vinnarbidragets snärtiga refräng, även om den möjligen förlorat något i automatöversättningen: 

”Den gnäggande hästen rusar våldsamt

Som en rasande storm

Med samma sinne på den långa resan

Viftar med bambupiskan i alla riktningar”

Att det dessutom var en festival med högt ställda krav på traditionella familjevärden framgick när Duc Phuc kom till versen:

”Drakarnas och älvornas släktlinje över de fem kontinenterna

Från det heliga landet som lyser starkt på planeten

Höjer Vietnams namn högt

Högre än månen som hänger ovanför huvudet

Ser upp för att tacka välsignelserna från min farfar och fars liv

Ser framåt, trampar på törnen som väntar oss

Inget behov av att prisa, för landet och för familjen

Liksom Phu Dong Thien Vuong, som skyddar i tusentals generationer”

Eller, som en entusiastisk ryss i publiken sade till amerikanska CNN:

”Heterosexualism är väldigt viktigt för oss.”

Att den välsminkade Duc Phuc, Vietnams just nu hetaste manliga sångare – med sina fylliga läppar, välplockade ögonbryn och iförd en vacker sidenklänning – vann tävlingen säger bara något om hur trygga Intervisions jury är i sina heterosexualistiska värderingar. 

Nästa år – det ska vi inte missa – ska Saudi-Arabien vara värdland. Vågar man hoppas på att Conchita Wurst gör comeback? 

Tisdag

En bekant skickade mig häromdagen små videoklipp från något slags tillställning i en bunkerliknande lokal. Männen i publiken var undantagslöst klädda i mörka kostymer, en ovanlighet i dag, så jag tänkte att det måste vara bolagsstämma i något av våra äldre företag. Det var först när publiken bröt ut i en trevande version av Kungssången som jag kunde konsultera Kungahusets officiella program och dra slutsatsen att det rörde sig om Sveriges Radios hundraårsfirande i Berwaldhallen. 

Varför min bekante var bjuden vet jag inte. Han har aldrig förekommit i radio och jag tvivlar på om han ens lyssnar på någon av de tillgängliga kanalerna. Själv var jag en gång i tiden en flitig gäst i Sveriges Radio, men jag antar att ingen minns det nu, även om det inte var i vad man kan kalla radions barndom.

Nu, några dagar efter fullbordat faktum, undrar jag om det möjligen kan ha varit så att min bekante blev bjuden av misstag och att jag, på samma men omvänt sätt, inte blev bjuden av misstag. Det är Melodikryssets långvarige programledare Anders Eldeman som gör mig uppmärksam på möjligheten. Trots 26 år vid mikrofonen blev inte heller han bjuden till firandet. Till förstone uppgavs anledningen vara att han valts bort av platsskäl och att allt därför var i sin ordning, men nu sägs Eldemans uteblivna inbjudan bero på ”ett stort misstag”.

Är det en slump att detta sker dagen efter att Anders Pontara, utrikeschef på Ekot på Sveriges Radio, ändrar sig i frågan om ”medarbetaren” Baraa Lafi i Gaza? När Fokus ställde frågor om Lafis roll för någon vecka sedan, då Lafi lytes fram som en martyr för journalistiken, menade Sveriges Radio att allt var i sin ordning. Men när Doku nu fortsätter längs samma spår medger Pontara att Lafis roll ”är mycket problematisk och inte förenligt med att frilansa för Sveriges Radio”.

De två exemplen har i mina ögon alltför mycket gemensamt för att bara kunna avfärdas som sammanträffanden.

Vi läser – och hör på radion – dagligen om olika ryska provokationer och påverkansoperationer. Om det inte är drönare över flygplatser, eller avslitna kablar på Östersjöns botten, är det nervgifter, eller trollkonton i den låtsasvärld som en betydande del av befolkningen har emigrerat till. Kan det här vara ytterligare ett exempel? Kan ryssarna ha hällt något i vattenledningarna på Gärdet, som fram till denna vecka fått Radiohusets invånare att fatta gåtfulla beslut i tron att de är välövervägda och invändningsfria? Varför har de i så fall slutat göra det nu? Har det okända ryska medlet tagit slut? Kan operationen komma att återupptas? 

Det säkraste vore antagligen att radioarbetarna avhåller sig från att dricka vattnet, tills vi fått klarhet i detta. Men visst ansvar faller även på oss andra: det är frestande att fråga Sveriges Radio om Baraa Lafi, till skillnad från Anders Eldeman, stod på inbjudningslistan till Berwaldhallen, men låt oss inte gå i den ryska fällan och så ytterligare split i vår breda public servicefamilj.

Onsdag

Det var glädjande att president Trump fick demonstrera sin vitala energi när rulltrappan i FN-skrapan stannade på väg till generalförsamlingen där han skulle hålla sitt intressanta tal, något han gjorde ”ur hjärtat” på grund av en teleprompter som till en början inte fungerade. Vi har ju alla oroat oss för presidentens efterhängsna handlovsblåmärken, men i den mån de uppkommit genom blodtransfusioner från unga jungfrur har åtgärden uppenbarligen fungerat. Presidenten besteg de strejkande trapporna som en ostoppbar bergsget och talade tre gånger längre än planerat.

Det var kanske just att rulltrappan den gången fungerade, som gör att en del av oss ännu känner viss olust när vi minns riksmötets öppnande 1975, det första efter den nya regeringsformen. Vår ännu inte trettioåriga monark, som året innan hade lett riksdagens högtidliga öppnande från silvertronen i Rikssalen, gled det året lojt uppför stigningen till de tillfälliga lokalerna i nuvarande Kulturhuset, klädd som en bättre playboy. Det är svårt att utstråla något slags auktoritet och pondus när man står i en rulltrappa. Jag antar att vi ska vara tacksamma att vi slapp se Karl XI:s drabanter lyftas på samma mekaniska sätt. Och för att Sverige inte blev republik året efter, av ren genans.

Att administrationen kring presidenten nu initierat en utredning för att ta reda på vem som är ansvarig för att FN-rulltrappan stannade, vems fel det var att telepromptern inte fungerade och utmäta ett passande straff, ter sig i sammanhanget en aning missriktat. De borde snarare tilldela den ansvarige presidentens frihetsmedalj. Å andra sidan ger utredningen ytterligare en möjlighet för presidenten att uppvisa sin virila kraft på ett sätt som kan tillfredsställa den amerikanska väljarkåren, som för tillfället är på ett särskilt blodtörstigt humör. Kanske kunde presidenten, efter att ha delat ut medaljen, slita ansvarig sabotör i stycken med sina bara, om än blåmärkta, händer?

Det vore dessutom en effektiv påminnelse om de nya, spännande villkoren i den amerikanska offentligheten för TV-programledare som ännu inte tagit förändringarna till sig.

Torsdag

En dansk professor – att döma av bilden långdistanslöpare eller lågkalorist – berättar i dagens tidning att sänkta bidragsnivåer bara har två bestående effekter: högre kriminalitet och sämre utbildningsnivå:  

– När man gör nedskärningar, särskilt bland unga, så ökar kriminaliteten. Så är det generellt sett. 

Det väcker förstås frågan hur mycket vi borde höja bidragen för att utrota kriminaliteten och fostra en ny generation licentiater, doktorer och docenter. Om det sägs tyvärr ingenting. Kanske kommer en uppföljning längre fram i veckan. I väntan på den har jag försökt mig på en kalkyl.

Det professorn beskriver är, slår det mig, ett slags modern version av den gamla danagälden som de anglosaxiska kungarna betalade nordmännen för att slippa plundring, skövling, mord och våldtäkt. Engelsmännen, påstår historikerna, betalade i skiftet mellan 900- och 1000-tal 97 ton rent silver för att freda sig. Det motsvarar, om jag räknar rätt, ungefär 1,3 miljarder kronor fördelat på ungefär 20–30 år, det vill säga bara en bråkdel av de runt 17 miljarder kronor som bara socialbidragen kostar våra kommuner varje år. Vi måste förstås ta hänsyn till inflation och utpressarnas ökade krav på levnadsstandard, men även med det verkar kostnadsutvecklingen oroväckande.

Skulle det räcka med att fördubbla socialbidragen för att blidka de annars kriminella och obildbara? Då skulle kostnaden på ett ungefär motsvara studiestödet, men det påminner mig om att vi måste räkna med en betydande höjning av studiestödet, när de ökade bidragsnivåerna fyller mottagarna med okuvlig studielust.

Det mest rationella vore kanske att ta de drygt 85 miljarder som vi i dag lägger på rättsväsendet och dela ut pengarna till vår tids nordmän, i hopp om att ett sexfaldigande av bidrag räcker för att helt övertyga dem om att överge kriminaliteten och därför gör rättsväsendet poänglöst. 

Visst är det något av ett risktagande, men vi måste lyssna på forskarna och söka vår frälsning från nordmännens vrede.

***

Läs även: Vi måste numera klara oss själva

Läs även: Jag är en ohjälplig kaffir