Det är lätt att vara emot sociala medier om man har en barnflicka
Allsång på Skansen klamrar sig fast vid äldre legender, Trump kan knappast längre överraska oss och regeringen leker med elden med en ny utredning om åldergräns i sociala medier.
Bild: Unsplash/Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det blir alltmer uppenbart att Allsång på Skansen försatte en chans när de inte bjöd in den nordirländska gruppen Kneecap som ersättare för stackars utarbetade Morrissey. Kneecaps stöd för Hamas och Hizbollah och uppmaningar att skjuta konservativa parlamentsledamöter är förstås inte i allas smak, men det finns å andra sidan många som har svårt för Lasse Dahlquist och Harry Brandelius också. Om vi lät varje svensk ha veto mot musik de ogillar, skulle det enda vi kunde sjunga på Skansen vara Per Gessles sångkatalog, varvad med Mauro Scoccos Sarah.
Det är överhuvudtaget oroande att följa alla dessa äldre herrar, från bröderna Gallagher och Bob Dylan till Iggy Pop, som envisas med att belamra festivalscenerna och beröva en yngre generation sina 15 minuter i rampljuset. Att känna sig en aning illa till mods över alla provokationer och idiotiska politiska budskap som slungas från scenerna hör till rockmusikens etablerade tradition. Att oroa sig över att artisterna ska bryta lårbenshalsen, eller gå vilse på väg till mikrofonen, gör det inte.
Jag trodde länge att det här var resultatet av ett slags evolutionär gallring, där bara de stjärnor med en genuppsättning som klarade av kopiösa mängder alkohol, droger och omdömeslösa livsval i allmänhet, var de som blev kvar, men redan när jag hörde att Iggy Pop var en inbiten golfspelare började jag tvivla på den saken.
Det ligger närmare till hands att vi blivit utsatta för ett systematiskt bedrägeri. Den myriad åldersdigra stjärnor som nu drabbar oss har antagligen i hemlighet levt på fisk, miso, grönsaker och grönt te, som vilka uråldriga japaner som helst.
Det är obehagligt att så sent i livet inse att man levt i en lögn och att alla osunda vanor som man själv odlat, inspirerad av sina idoler, snart kommer att ta ut sin rätt, medan idolerna själva kommer att fortsätta turnera i decennier. Kanske är även Kneecap en del av detta jättelika bedrägeri, men kännare säger mig att deras återkommande skrävlande om alla droger de använder har täckning i verkligheten.
Om Allsång på Skansen inte drar sitt strå till stacken för att främja högkvalitativ, ärlig folkbildning av det slaget som motvikt, vad har vi då för nytta av public service?
Lördag
Jag hann inte slå upp gårdagens kulturbilaga i Dagens Nyheter förrän i dag, men Martin Gelins artikel om Donald Trump har som tur är inte åldrats. Han ställer frågan varför i stort sett ingen – fattig eller rik, påläst eller fåvitsk, amerikan eller europé – utom Gelin själv, på förhand förstod vilken katastrofal president Trump skulle bli.
Minnet är ibland bedrägligt, men jag undrar om Gelin verkligen har på fötterna i den här frågan. De senaste tio åren tycker jag mig minnas att jag sällan läst eller hört annat än att Donald Trump är vansinnig, dum, livsfarlig, extrem, fascistisk, orange, nyckfull, hatfylld, rasistisk, korrupt, pervers, auktoritär och en mängd liknande saker. Hans tillträde till makten, har vi fått veta gång på gång under många år, kommer att sluta i att världen går under.
Kan jag verkligen minnas så fel?
Gelin har förstås rätt i att presidenten fortfarande då och då överraskar oss, men Trump kan knappast längre överraska oss med att överraska oss. Vi har för länge sedan förutsatt att vi kommer att bli överraskade när president Trump får för sig att Gaza ska bli ett semesterparadis, att Kanada ska bli den 51:a delstaten, att han ska invadera Grönland, eller något annat i den stilen.
Men jag får känslan av att det är något annat Gelin vill ha sagt.
Även om det blivit tjatigt att ständigt höra om president Trumps roll som antikrist, har jag inga principiella invändningar mot de huvudsakliga anklagelsepunkterna från Gelin eller andra. Maktgalna revolutionärer har betett sig som Trump i alla tider. Det jag inte riktigt kan smälta i Gelins artikel är att han verkar mena att vi hade kunnat undvika den nuvarande situationen om "våra mest pålästa experter" bara hade tagit Trump på allvar.
Jag undrar vad han menar, mer precist. Tänker han sig att amerikanerna hade röstat annorlunda om ”våra mest pålästa experter” hade varnat för Trump? Men, såvitt jag minns, gjorde de som sagt just det dagligen och timligen. Ändå blev det som det blev. Menar han att det borde ha vidtagits drastiska åtgärder, som att stänga ned sociala medier, så att amerikanerna bara fick tillgång till ”seriösa medier” och insåg sitt bästa? Menar han att valet av Trump borde ha ogiltigförklarats med hänvisning till lögner, manipulation och fusk, ungefär på det sätt som Trump själv försökte ogiltigförklara valet av Joe Biden?
Vad är det rent konkret som borde ha gjorts för att stoppa ”den amerikanska nationalismens globala, antidemokratiska strategi”, som utgör ”samtidens största hot”?
Ett tag lekte jag med tanken att Gelin menar att det var ett allvarligt misstag att inte en junta vänsterliberala journalister tog över USA medan tid var, men det verkar en aning för fantastiskt.
Det som gör det särskilt svårt för mig att lista ut vad Gelin vill ha sagt är att artikeln inte någonstans nämner det som är den traditionella lösningen för att undvika att ett visst politiskt alternativ i en demokrati kommer till makten: att se till att det andra alternativet vinner.
Hade inte det klokaste, om man inte ville få Trump vald, att på den andra sidan i god tid ställa upp med en kandidat som inte var senil och som attraherade fler amerikaner än de som mestadels är intresserade av könsbyten, fri invandring, nedskärning av polisen och studenternas rätt att ockupera sina egna prestigeuniversitet?
Minnet är bedrägligt, men som jag kommer ihåg det skrevs betydligt mindre om den sortens överväganden inför förra årets val än om Trumps karaktärsfel. Men kanske förstod Gelin allt det där på förhand också? Det skulle i så fall bli en intressant artikel till nästa helg.
Man vill ju ogärna lämna ämnet hängande i luften på det här sättet.
Söndag
Medge att man blir nyfiken på rubriken ”Vetenskapen gör det Gud aldrig lyckades med”? Vi talar trots allt om en kraft som skapade både himmel och jord, uppfann ljuset och skilde det från mörkret, såg till att vi fick både vatten och land, frambringade all grönska och alla djur, samt satte människan till världen i sin egen avbild. Han fick dessutom sin egen son att återuppstå från de döda, efter att sonen – som strängt taget är han själv – promenerat på en sjö, förvandlat vatten till vin, fått fem bröd och två fiskar att räcka för att mätta 5000 personer och därtill lämna tolv korgar rester, och mycket annat av samma slag.
Vi har alla lärt oss att hålla vetenskapen högt, men Gud är ändå i många avseenden svår att trumfa.
Det Dagens Nyheters ledarredaktion menar, visar det sig, är att vetenskapen gjort vissa framsteg som kan vara till hjälp för döva, lama och blinda. Det rör sig inte om människor som plötsligt kan ta sin säng och gå, men de kan åtminstone resa på sig och ”dela en öl stående vid baren”, eller få ”nästan normal hörsel”, vilket förstås är nog så imponerande.
Ändå söker jag efter något i texten som verkligen motiverar rubriken. Vad var det Gud misslyckades med, som vetenskapen nu rott i hamn? Jag tror att den enda rimliga slutsatsen måste sökas i vad som i självbelåtna kretsar brukar kallas ett ”metaplan” till texten.
Det vetenskapen, till skillnad från Gud, lyckats med är att göra Dagens Nyheters ledarredaktion till en församling devot troende. Det är, antar jag, på sätt och vis en bragd.
Måndag
När jag rannsakar mig själv kommer jag till den beklagliga slutsatsen att mina vänner inte uppfyller de nya krav som Socialdemokraterna ställer på dem. Enligt den nya normen borde var femte av dem vara invandrare, men hur jag än räknar lyckas de inte möta de aktuella föreskrifterna.
En av mina bästa vänner är visserligen amerikan, men jag är osäker på om det duger. De barn jag har haft förmånen att leva med de senaste dryga 25 åren är formellt andra generationens invandrare, men jag misstänker att de är så välintegrerade att de faller utanför normen. Thomas Gür, som jag träffar alltför sällan, men som jag ändå räknar till min inre krets, borde vara kvalificerad.
Jag känner å andra sidan ingen som är så väl bevandrad i svensk kultur, från Eyvind Johnson till Thore Skogman. I den mån vår vänskap kan leda till positiv integration är det jag som drar nytta av den. Kan den tyskfödde Thomas Steinfeld räknas till min fördel, eller är tidigare kulturredaktörer för större tyska tidningar socialt överkvalificerade?
Kanske gills andra relationer än varm vänskap som meriterande? I så fall har jag ett vagt minne av att poeten Athena Farokhzad för många år sedan hamnade i konflikt med redaktionen för Sommar i P1, när hon inte tilläts deklarera ”Ja, jag hatar Johan Hakelius”. Jag har aldrig mött henne, vad jag vet, men borde inte så starka känslor, även om de är ensidiga, utgöra ett giltigt band?
Frågan är under alla omständigheter hur jag förväntas åtgärda det här problemet, för att inte bryta mot Socialdemokraternas bestämmelse. Ett sätt vore förstås att registrera mig på Tinder och söka nya, invandrade vänner, men min erfarenhet är att vänskap är en tidsödande sysselsättning och jag har bara ett drygt år på mig, om opinionsmätningarna är att lita på.
Och låt oss vara ärliga: när man uppnått mogen ålder har allt det arbete som krävs för att etablera en ny relation förlorat mycket av sin tjusning.
Jag befarar att mitt enda realistiska val för att balansera mina kontakter är att säga upp bekantskapen med ett antal etniska svenskar som så långt följt mig på livets resa. Det är beklagligt, men som Solnas borgmästare, socialdemokraten Sara Kukka-Salam, säger i artikeln i Svenska Dagbladet i sin egen version av Sex Pistols ”No one is innocent”: ”alla har ett ansvar”.
Skulle ni få ett avskedsbrev under de kommande veckorna litar jag på att ni inte tar det personligt. Det är en fråga om andelar och om Sveriges framtid.
Tisdag
Regeringen leker med elden när den nu antyder att den vill förbjuda barn att använda sociala medier. Är det ingen som minns hur långtråkigt och tidsödande det var att föda upp barn, innan de blev fixerade vid sina skärmar? De som inte var lyckligt lottade nog att kunna anställa barnflickor och sända avkomman till internatskolor så snart den blivit en dryg meter lång, tvingades ägna timmar åt att föra meningslösa samtal, leka poänglösa lekar och skjutsa barnen från den ena sporthallen till den andra. Det är oklokt av regeringen att så snart före ett val föreslå en reform som så uppenbart drabbar de breda massorna, men undantar samhällets övre skikt.
Jag tror dessutom att regeringen underskattar nutida ungdomars förmåga att organisera sig och deras likgiltighet för andras liv och hälsa. Vi läser dagligen om de horder av prepubertala mördare som drar runt på våra gator.
Vad ska stoppa dem från att resa sig i revolt, om de får reda på att vi tänker ta ifrån dem deras mobiltelefoner? Har vi redan glömt den fanatism som gav upphov till 1200-talets barnkorståg?
Vi skulle förstås alla önska oss en tillvaro där barnen sysselsatte sig själva med kottar och tändstickor och fick söka pornografi i pappersinsamlingen och bakom böckerna i sina föräldrars bokhyllor, som vi själva brukade få göra, men det är en chimär att man kan vrida klockan tillbaka. De unga generationer vi har att hantera är förslagna och skoningslösa på ett sätt som vi aldrig var. Man ska inte väcka den björnunge som sover.
Onsdag
Jag leker med tanken att placera ut ett par betongsuggor på vägen här utanför, eller åtminstone sätta upp skylten ”Här slutar allmän väg”, nu när Högsta domstolen gjort det straffritt att stoppa biltrafik om och när man så önskar. Jag är inte säker på att det skulle rädda mänskligheten från undergång, men det skulle vara till nytta för vår trafikhotade igelkott och irritera alla turister, som just nu drar mellan krukmakare och ekologiska odlare på ett enerverande sorglöst sätt.
Haken är förstås att de än mer enerverande och obscent klädda cykelsemesterfirarna antagligen skulle kunna ta sig förbi ändå. Jag antar att jag skulle kunna spänna upp en pianotråd mellan vår egen bok och grannens björk, men en vän som är jurist råder mig att läsa domen noggrant först. Det vore riskabelt att ta för givet att straffriheten även gäller blockad av cyklister och dessutom en och annan avskräckande dekapitering.
Kanske nöjer jag mig med att strö ut några fotanglar under helger och högtider för att på så sätt utöva min numera lagfästa demokratiska rätt att fånga folks uppmärksamhet när argumenten inte räcker. Att bara låta chansen gå förbi, nu när civil olydnad inte längre är olydig, vore ett slöseri av det slag jag skulle ångra på min dödsbädd.
Torsdag
Min gudson konfirmerades nyligen och även om jag själv var förhindrad att närvara gladde det mig att det fortfarande finns utrymme för det ceremoniella i vår otåliga, resultatinriktade och cyniska tid. Det är något som även den ryske presidenten Vladimir Putin skulle göra klokt i att skänka en tanke.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag kommer att sakna den förre ryske ministern Roman Starovojt, som i början av veckan ”sköt sig” i sin bil. Jag var inte bekant med honom, lika lite som jag var bekant med oligarken Michail Rogatjev, som ”föll” från tionde våningen, Gazpromchefen Alexander Tyulakov, som ”hittades död” i sitt garage, Lukoil-toppen Alexander Subbotin, som dog av hjärtattack efter att ha fått i sig ”gift från en padda”, eller någon annan av de upphöjda ryssar som de senaste åren begått ”självmord”. Det jag däremot saknar är den dramaturgiska finessen i dessa avrättningar.
Man kan säga mycket om Stalin, men han hade åtminstone en viss respekt för dramaturgin när han under dryga två år iscensatte sina Moskvarättegångar. Ingen trodde förstås på de erkännanden som levererades, men det var en bra föreställning. President Putin verkar däremot inte ha något tålamod med annat än det oceremoniella resultatet, som vilken företagsledare eller gangsterboss som helst.
Vi förstår alla att den ryske presidenten har mycket att stå i, men även en president som ratar livets ceremoniella sidor kommer till sist att finna tillvaron tom och steril. Några välregisserade skenrättegångar skulle göra både presidenten och hans land gott.
***
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det blir alltmer uppenbart att Allsång på Skansen försatte en chans när de inte bjöd in den nordirländska gruppen Kneecap som ersättare för stackars utarbetade Morrissey. Kneecaps stöd för Hamas och Hizbollah och uppmaningar att skjuta konservativa parlamentsledamöter är förstås inte i allas smak, men det finns å andra sidan många som har svårt för Lasse Dahlquist och Harry Brandelius också. Om vi lät varje svensk ha veto mot musik de ogillar, skulle det enda vi kunde sjunga på Skansen vara Per Gessles sångkatalog, varvad med Mauro Scoccos Sarah.
Det är överhuvudtaget oroande att följa alla dessa äldre herrar, från bröderna Gallagher och Bob Dylan till Iggy Pop, som envisas med att belamra festivalscenerna och beröva en yngre generation sina 15 minuter i rampljuset. Att känna sig en aning illa till mods över alla provokationer och idiotiska politiska budskap som slungas från scenerna hör till rockmusikens etablerade tradition. Att oroa sig över att artisterna ska bryta lårbenshalsen, eller gå vilse på väg till mikrofonen, gör det inte.
Jag trodde länge att det här var resultatet av ett slags evolutionär gallring, där bara de stjärnor med en genuppsättning som klarade av kopiösa mängder alkohol, droger och omdömeslösa livsval i allmänhet, var de som blev kvar, men redan när jag hörde att Iggy Pop var en inbiten golfspelare började jag tvivla på den saken.
Det ligger närmare till hands att vi blivit utsatta för ett systematiskt bedrägeri. Den myriad åldersdigra stjärnor som nu drabbar oss har antagligen i hemlighet levt på fisk, miso, grönsaker och grönt te, som vilka uråldriga japaner som helst.
Det är obehagligt att så sent i livet inse att man levt i en lögn och att alla osunda vanor som man själv odlat, inspirerad av sina idoler, snart kommer att ta ut sin rätt, medan idolerna själva kommer att fortsätta turnera i decennier. Kanske är även Kneecap en del av detta jättelika bedrägeri, men kännare säger mig att deras återkommande skrävlande om alla droger de använder har täckning i verkligheten.
Om Allsång på Skansen inte drar sitt strå till stacken för att främja högkvalitativ, ärlig folkbildning av det slaget som motvikt, vad har vi då för nytta av public service?
Lördag
Jag hann inte slå upp gårdagens kulturbilaga i Dagens Nyheter förrän i dag, men Martin Gelins artikel om Donald Trump har som tur är inte åldrats. Han ställer frågan varför i stort sett ingen – fattig eller rik, påläst eller fåvitsk, amerikan eller europé – utom Gelin själv, på förhand förstod vilken katastrofal president Trump skulle bli.
Minnet är ibland bedrägligt, men jag undrar om Gelin verkligen har på fötterna i den här frågan. De senaste tio åren tycker jag mig minnas att jag sällan läst eller hört annat än att Donald Trump är vansinnig, dum, livsfarlig, extrem, fascistisk, orange, nyckfull, hatfylld, rasistisk, korrupt, pervers, auktoritär och en mängd liknande saker. Hans tillträde till makten, har vi fått veta gång på gång under många år, kommer att sluta i att världen går under.
Kan jag verkligen minnas så fel?
Gelin har förstås rätt i att presidenten fortfarande då och då överraskar oss, men Trump kan knappast längre överraska oss med att överraska oss. Vi har för länge sedan förutsatt att vi kommer att bli överraskade när president Trump får för sig att Gaza ska bli ett semesterparadis, att Kanada ska bli den 51:a delstaten, att han ska invadera Grönland, eller något annat i den stilen.
Men jag får känslan av att det är något annat Gelin vill ha sagt.
Även om det blivit tjatigt att ständigt höra om president Trumps roll som antikrist, har jag inga principiella invändningar mot de huvudsakliga anklagelsepunkterna från Gelin eller andra. Maktgalna revolutionärer har betett sig som Trump i alla tider. Det jag inte riktigt kan smälta i Gelins artikel är att han verkar mena att vi hade kunnat undvika den nuvarande situationen om ”våra mest pålästa experter” bara hade tagit Trump på allvar.
Jag undrar vad han menar, mer precist. Tänker han sig att amerikanerna hade röstat annorlunda om ”våra mest pålästa experter” hade varnat för Trump? Men, såvitt jag minns, gjorde de som sagt just det dagligen och timligen. Ändå blev det som det blev. Menar han att det borde ha vidtagits drastiska åtgärder, som att stänga ned sociala medier, så att amerikanerna bara fick tillgång till ”seriösa medier” och insåg sitt bästa? Menar han att valet av Trump borde ha ogiltigförklarats med hänvisning till lögner, manipulation och fusk, ungefär på det sätt som Trump själv försökte ogiltigförklara valet av Joe Biden?
Vad är det rent konkret som borde ha gjorts för att stoppa ”den amerikanska nationalismens globala, antidemokratiska strategi”, som utgör ”samtidens största hot”?
Ett tag lekte jag med tanken att Gelin menar att det var ett allvarligt misstag att inte en junta vänsterliberala journalister tog över USA medan tid var, men det verkar en aning för fantastiskt.
Det som gör det särskilt svårt för mig att lista ut vad Gelin vill ha sagt är att artikeln inte någonstans nämner det som är den traditionella lösningen för att undvika att ett visst politiskt alternativ i en demokrati kommer till makten: att se till att det andra alternativet vinner.
Hade inte det klokaste, om man inte ville få Trump vald, att på den andra sidan i god tid ställa upp med en kandidat som inte var senil och som attraherade fler amerikaner än de som mestadels är intresserade av könsbyten, fri invandring, nedskärning av polisen och studenternas rätt att ockupera sina egna prestigeuniversitet?
Minnet är bedrägligt, men som jag kommer ihåg det skrevs betydligt mindre om den sortens överväganden inför förra årets val än om Trumps karaktärsfel. Men kanske förstod Gelin allt det där på förhand också? Det skulle i så fall bli en intressant artikel till nästa helg.
Man vill ju ogärna lämna ämnet hängande i luften på det här sättet.
Söndag
Medge att man blir nyfiken på rubriken ”Vetenskapen gör det Gud aldrig lyckades med”? Vi talar trots allt om en kraft som skapade både himmel och jord, uppfann ljuset och skilde det från mörkret, såg till att vi fick både vatten och land, frambringade all grönska och alla djur, samt satte människan till världen i sin egen avbild. Han fick dessutom sin egen son att återuppstå från de döda, efter att sonen – som strängt taget är han själv – promenerat på en sjö, förvandlat vatten till vin, fått fem bröd och två fiskar att räcka för att mätta 5000 personer och därtill lämna tolv korgar rester, och mycket annat av samma slag.
Vi har alla lärt oss att hålla vetenskapen högt, men Gud är ändå i många avseenden svår att trumfa.
Det Dagens Nyheters ledarredaktion menar, visar det sig, är att vetenskapen gjort vissa framsteg som kan vara till hjälp för döva, lama och blinda. Det rör sig inte om människor som plötsligt kan ta sin säng och gå, men de kan åtminstone resa på sig och ”dela en öl stående vid baren”, eller få ”nästan normal hörsel”, vilket förstås är nog så imponerande.
Ändå söker jag efter något i texten som verkligen motiverar rubriken. Vad var det Gud misslyckades med, som vetenskapen nu rott i hamn? Jag tror att den enda rimliga slutsatsen måste sökas i vad som i självbelåtna kretsar brukar kallas ett ”metaplan” till texten.
Det vetenskapen, till skillnad från Gud, lyckats med är att göra Dagens Nyheters ledarredaktion till en församling devot troende. Det är, antar jag, på sätt och vis en bragd.
Måndag
När jag rannsakar mig själv kommer jag till den beklagliga slutsatsen att mina vänner inte uppfyller de nya krav som Socialdemokraterna ställer på dem. Enligt den nya normen borde var femte av dem vara invandrare, men hur jag än räknar lyckas de inte möta de aktuella föreskrifterna.
En av mina bästa vänner är visserligen amerikan, men jag är osäker på om det duger. De barn jag har haft förmånen att leva med de senaste dryga 25 åren är formellt andra generationens invandrare, men jag misstänker att de är så välintegrerade att de faller utanför normen. Thomas Gür, som jag träffar alltför sällan, men som jag ändå räknar till min inre krets, borde vara kvalificerad.
Jag känner å andra sidan ingen som är så väl bevandrad i svensk kultur, från Eyvind Johnson till Thore Skogman. I den mån vår vänskap kan leda till positiv integration är det jag som drar nytta av den. Kan den tyskfödde Thomas Steinfeld räknas till min fördel, eller är tidigare kulturredaktörer för större tyska tidningar socialt överkvalificerade?
Kanske gills andra relationer än varm vänskap som meriterande? I så fall har jag ett vagt minne av att poeten Athena Farokhzad för många år sedan hamnade i konflikt med redaktionen för Sommar i P1, när hon inte tilläts deklarera ”Ja, jag hatar Johan Hakelius”. Jag har aldrig mött henne, vad jag vet, men borde inte så starka känslor, även om de är ensidiga, utgöra ett giltigt band?
Frågan är under alla omständigheter hur jag förväntas åtgärda det här problemet, för att inte bryta mot Socialdemokraternas bestämmelse. Ett sätt vore förstås att registrera mig på Tinder och söka nya, invandrade vänner, men min erfarenhet är att vänskap är en tidsödande sysselsättning och jag har bara ett drygt år på mig, om opinionsmätningarna är att lita på.
Och låt oss vara ärliga: när man uppnått mogen ålder har allt det arbete som krävs för att etablera en ny relation förlorat mycket av sin tjusning.
Jag befarar att mitt enda realistiska val för att balansera mina kontakter är att säga upp bekantskapen med ett antal etniska svenskar som så långt följt mig på livets resa. Det är beklagligt, men som Solnas borgmästare, socialdemokraten Sara Kukka-Salam, säger i artikeln i Svenska Dagbladet i sin egen version av Sex Pistols ”No one is innocent”: ”alla har ett ansvar”.
Skulle ni få ett avskedsbrev under de kommande veckorna litar jag på att ni inte tar det personligt. Det är en fråga om andelar och om Sveriges framtid.
Tisdag
Regeringen leker med elden när den nu antyder att den vill förbjuda barn att använda sociala medier. Är det ingen som minns hur långtråkigt och tidsödande det var att föda upp barn, innan de blev fixerade vid sina skärmar? De som inte var lyckligt lottade nog att kunna anställa barnflickor och sända avkomman till internatskolor så snart den blivit en dryg meter lång, tvingades ägna timmar åt att föra meningslösa samtal, leka poänglösa lekar och skjutsa barnen från den ena sporthallen till den andra. Det är oklokt av regeringen att så snart före ett val föreslå en reform som så uppenbart drabbar de breda massorna, men undantar samhällets övre skikt.
Jag tror dessutom att regeringen underskattar nutida ungdomars förmåga att organisera sig och deras likgiltighet för andras liv och hälsa. Vi läser dagligen om de horder av prepubertala mördare som drar runt på våra gator.
Vad ska stoppa dem från att resa sig i revolt, om de får reda på att vi tänker ta ifrån dem deras mobiltelefoner? Har vi redan glömt den fanatism som gav upphov till 1200-talets barnkorståg?
Vi skulle förstås alla önska oss en tillvaro där barnen sysselsatte sig själva med kottar och tändstickor och fick söka pornografi i pappersinsamlingen och bakom böckerna i sina föräldrars bokhyllor, som vi själva brukade få göra, men det är en chimär att man kan vrida klockan tillbaka. De unga generationer vi har att hantera är förslagna och skoningslösa på ett sätt som vi aldrig var. Man ska inte väcka den björnunge som sover.
Onsdag
Jag leker med tanken att placera ut ett par betongsuggor på vägen här utanför, eller åtminstone sätta upp skylten ”Här slutar allmän väg”, nu när Högsta domstolen gjort det straffritt att stoppa biltrafik om och när man så önskar. Jag är inte säker på att det skulle rädda mänskligheten från undergång, men det skulle vara till nytta för vår trafikhotade igelkott och irritera alla turister, som just nu drar mellan krukmakare och ekologiska odlare på ett enerverande sorglöst sätt.
Haken är förstås att de än mer enerverande och obscent klädda cykelsemesterfirarna antagligen skulle kunna ta sig förbi ändå. Jag antar att jag skulle kunna spänna upp en pianotråd mellan vår egen bok och grannens björk, men en vän som är jurist råder mig att läsa domen noggrant först. Det vore riskabelt att ta för givet att straffriheten även gäller blockad av cyklister och dessutom en och annan avskräckande dekapitering.
Kanske nöjer jag mig med att strö ut några fotanglar under helger och högtider för att på så sätt utöva min numera lagfästa demokratiska rätt att fånga folks uppmärksamhet när argumenten inte räcker. Att bara låta chansen gå förbi, nu när civil olydnad inte längre är olydig, vore ett slöseri av det slag jag skulle ångra på min dödsbädd.
Torsdag
Min gudson konfirmerades nyligen och även om jag själv var förhindrad att närvara gladde det mig att det fortfarande finns utrymme för det ceremoniella i vår otåliga, resultatinriktade och cyniska tid. Det är något som även den ryske presidenten Vladimir Putin skulle göra klokt i att skänka en tanke.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag kommer att sakna den förre ryske ministern Roman Starovojt, som i början av veckan ”sköt sig” i sin bil. Jag var inte bekant med honom, lika lite som jag var bekant med oligarken Michail Rogatjev, som ”föll” från tionde våningen, Gazpromchefen Alexander Tyulakov, som ”hittades död” i sitt garage, Lukoil-toppen Alexander Subbotin, som dog av hjärtattack efter att ha fått i sig ”gift från en padda”, eller någon annan av de upphöjda ryssar som de senaste åren begått ”självmord”. Det jag däremot saknar är den dramaturgiska finessen i dessa avrättningar.
Man kan säga mycket om Stalin, men han hade åtminstone en viss respekt för dramaturgin när han under dryga två år iscensatte sina Moskvarättegångar. Ingen trodde förstås på de erkännanden som levererades, men det var en bra föreställning. President Putin verkar däremot inte ha något tålamod med annat än det oceremoniella resultatet, som vilken företagsledare eller gangsterboss som helst.
Vi förstår alla att den ryske presidenten har mycket att stå i, men även en president som ratar livets ceremoniella sidor kommer till sist att finna tillvaron tom och steril. Några välregisserade skenrättegångar skulle göra både presidenten och hans land gott.
***
