Det bästa är nog att avskaffa den manliga rösträtten

Fredag

Det jag alltid har misstänkt, bekräftas av Svenska Dagbladets chefredaktör i dag: mortaliteten till följd av ”brasilianska rumplyft” är tjugo gånger högre än den vid fallskärmshopp. Ändå, lyckas jag slå upp, sägs allra minst 2 000 kvinnor göra sådana lyft bara i Sverige varje år, att jämföra med 1 300 aktiva licensierade fallskärmshoppare, mestadels av manligt kön.

Det är förstås inte dessa specifika aktiviteter jag gått omkring och funderat på, utan på den poäng Lisa Irenius vill göra genom att åberopa statistik ur Katrine Kielos nya bok: kvinnor är inte alls mindre riskbenägna än män. Den slutsatsen stämmer överens med min egen erfarenhet av att världen numera snarare är full av hariga karlar och oförskräckta kvinnor. Den blir bara mer så.

I mansdominerade branscher som byggbranschen och försvaret rådde tidigare en grov och okänslig jargong och ett förakt för allehanda säkerhetsregler. Inte längre. Inga utvikningsflickor pryder väggarna i byggfutten och byggnadsarbetare vägrar att plocka upp en hammare, om de inte först tilldelas hjälm, säkerhetslina och handskar. Militärer verkar mestadels ägna dagarna åt att tala om relationer, som ett led i en evig ”teambuildning”, de manövrerar obemannade drönare långt ifrån den verkliga fronten och det är tveksamt om de alls är betrodda att hantera skarp ammunition.

Den obetänksamme skulle kunna skylla detta på en ”feminisering” av mansbranscherna av samma slag om än inte av samma omfattning som i prästbranschen, där nästan alla nyvigda präster är kvinnor, ofta tidigare barnmorskor eller socialarbetare. Men det vore förhastat. Dels därför att feminiseringen av prästyrket inte gjort det mindre riskabelt, tvärt om: det är bara ett par år sedan som Försäkringskassan kunde slå fast att Svenska kyrkan är Sveriges farligaste arbetsplats, mätt i långtidssjukskrivningar. Dels därför att dödsföraktande och råbarkade kvinnor dyker upp på många andra håll: det senaste exemplet är förstås ”Lilla fittan”-debatten på de kvinnodominerade kultursidorna, där mordhot och uppmaningar till handgemäng utdelats och ultimatum ställts, utan att någon av de många inblandade kvinnorna så mycket som blinkat av fruktan.

Frågan är vad vi kan vänta oss av de riskbenägna kvinnorna, när de alla lyft sina stjärtar, sjukskrivit sig ur prästämbetet och tröttnat på att kasta könsord på varandra i våra rikstäckande tidningar. Hur ska de då tillfredsställa sitt sug efter fara? Att kvinnofängelset i Ystad här i närheten nu expanderar och snart ska vara Nordens största, ter sig som en ovanligt förutseende infrastrukturinvestering.

Lördag

När jag var ung motionerades det på Moderata ungdomsförbundets stämmor om att återinföra duellrätten, att tillåta gladiatorspel och att legalisera all form av narkotika. Nu, läser jag, motioneras det om att ändra färgkoderna på den svenska flaggan från de ljusare 4055-R95B och 0580-Y10R, till de äldre och mörkare varianterna.

Det ligger möjligen i sakens natur att det ankommer på oss äldre att förklara för de yngre vad konservatism innebär. Under de senaste åren har det handlat mycket om att göra klart för dem att revolutionära omvälvningar, oavsett vem som leder dem och under vilka slagord, inte är konservatism. Nu befarar jag att de tagit den läxan alltför bokstavligt. Måste vi nu i stället tydliggöra att konservatism, om den inte har ett inslag av aristokratisk arrogans, helt enkelt är tråkig?

Kanske är det så, men jag undrar om det är värt besväret. Unga människor som inte kommer på det på egen hand, utan aktivt omfamnar tråkigheten i form av standardiserade färgkoder, kanske vi snarare bör slussa över till socialisterna, där de hör hemma.

Söndag

Till alla de spännande tillskott som invandringen givit Sverige, från den återupplivade torghandeln till kebaben, kan vi nu lägga de ständiga demonstrationerna, förstår jag av rapporteringen från huvudstaden. Stockholms Lokaltrafik ska justera sina rutiner efter de nya förutsättningarna, eftersom demonstranterna skyddas av grundlagen, medan kollektivtrafikanterna bara skyddads av lagen om offentlig upphandling och EU:s kollektivtrafikförordning.

Det här är kanske ett lämpligt tillfälle att fråga vad vi ger tillbaka i utbyte mot alla de intressanta förändringar som våra invandrare fört med sig till oss. Golfbanor längs den spanska guldkusten, kanske, eller restauranger med köttbullar och svenskt kaffe på Kanarieöarna? Det låter en aning färglöst. Kan vi räkna in alla de IS-krigare som Sverige bidragit med, och de gängkriminella som fjärrstyr sin verksamhet från Marocko, Iran och Turkiet? Men i båda fallen rör det sig mestadels om just invandrare till Sverige som utvandrat igen, vilket gör att det blir lite av falsk bokföring.

Kanske kunde vi initiera ett utbytesprogram? I utbyte mot de demonstranter från MENA-området som drar fram på våra gator, kunde vi skicka ned våra fotbollshuliganer att under traditionellt brölande dra fram längs gatorna i Gaza, Syrien, Egypten och andra, liknande platser. Jag är övertygad om att det skulle bli en minst lika intressant kulturell korsbefruktning som den som Stockholms bussresenärer nu upplever. Jag är däremot osäker på om några grundlagar, eller ens förordningar, skulle skydda våra huliganer på främmande mark. Men något måste vi vara beredda att offra för att bättre förstå varandra.

Måndag

Inte heller i år har jag möjlighet att delta i det stora klimattoppmötet, COP, som har ordningsnumret 30. Till skillnad från miljöministern består inte mitt förhinder i att jag är gravid, utan att jag just kommit tillbaka från en helg i Venedig och imorgon ska vara i Göteborg för att se Johan Rabaeus gästspela Gertrude Stein på Stora teatern. Att flyga fram och tillbaka till Brasilien över dagen ter sig en aning desperat, även om mänsklighetens fortsatta existens ligger i potten. Jag får helt enkelt lita till att kungen och drottningen, som deltog i förmötet i slutet av förra veckan, tog sitt uppdrag på det allvar som det förtjänar.

Jag undrar var vårt kungapar blev förlagt, med tanke på att det talats mycket om bristen på hotellrum och den höga kostnaden för de rum som finns. Kanske har drottningen någon barndomskamrat i trakten som kunde låna ut ett gästrum. Om jag förstår saken rätt kommer annars en hel del av besökarna att inkvarteras i kryssningsfartyg, som ankrar i vad som samtidigt är Amazonflodens utlopp och favelornas avlopp utanför Belém. Jag tvivlar på att det är en upplevelse vanliga kryssningsresenärer skulle betala för, men kanske kan de moln av metangas som lär omge fartygen inskärpa den känsla av akut nödsituation i delegaterna som delegaterna själva menar att vi alla borde härbärgera.

Själv kan jag inte låta bli att skruva en aning på mig inför den förmätna självöverskattning alla dessa experter och politiker utstrålar, när de tar för givet att de har makt över väder och vind. Naturen, sin vana trogen, kommer med säkerhet att spela dem och oss ett spratt och ställa till med ett par rejäla vulkanutbrott, ett gigantiskt meteoritnedslag, eller något annat av det slaget, precis när hela världen strypt utsläppen av växthusgaser till ett minimum. Följden blir förstås en istid, med alla de konsekvenser en sådan har. Men inget bekymmer utan guldkant: tänk så roligt favelornas barn ska ha, när de kan åka skridskor i Amazonflodens mynning.

Tisdag

Huvudproblemet med att BBC ägnat sig åt att sprida propaganda för Hamas och transaktivister och mot Donald Trump och transaktivisternas kritiker, är – om jag förstår DN:s Sandra Stiskalo rätt – att ”BBC-hatarna” fått ”kopiösa mängder vatten på sin kvarn”. Inte att nyhetsorganisationen underlåtit att rapportera korrekta nyheter. 

Det är en intressant och underutnyttjad tolkningsmodell. Skulle inte, till exempel, de som så önskade kunna beklaga att ”klimathysterikerna” får ”kopiösa mängder vatten på sin kvarn” när forskning visar att det finns en växthuseffekt som drivs av människan? Eller, om man är lagd åt det hållet, att de ”islamofobiska amerikanerna” fick ”kopiösa mängder vatten på sin kvarn” när två fullsatta passagerarflyg kraschades in i World Trade Center?

Varför inte använda modellen mer frikostigt, även i verkligt historiska fall? Fick inte de ”imperiehatande indierna” och deras Mahatma Gandhi ”kopiösa mängder vatten på sin kvarn” efter Amritsarmassakern och ”boerhatarna” detsamma efter Sharpvillemassakern?

De finns säkert de som envisas med att hålla fast vid den gamla journalistiska idén att det intressanta och problematiska är det som faktiskt skett, även om fel människor får rätt, men jag tror Stiskalo är något på spåret. Det är viktigt med förnyelse. Vi får inte låta journalistiken bli ett Skansen för reaktionära sanningskrav.

Onsdag

Man drar sig för att ge ytterligare bränsle till det tröstlösa könskriget, särskilt som vi redan kunnat konstatera att kvinnorna blivit så brutala i sin oräddhet, men är det bara jag som ser ett mönster i de ilskna utbrott som Ebba Busch fått på sistone?

I bilen på väg hem från Göteborg råkade jag höra en partiledardebatt som skulle handla om EU. Det manliga språkröret i det alltid lika beklagliga miljöpartiet ställde en fråga till Busch om något av det där slaget politiker älskar att tala om – regeringsbildning, blockpolitik, Sverigedemokraternas uselhet – och fick till svar att det inte blev något svar eftersom Ebba Buschs tid var för viktig för att ”hålla på så här”. Både jag och språkröret blev häpna. Vad är det Busch tänker fylla sin tid med om hon inte ska ”hålla på så här”? 

Nyligen gjorde Busch en hånfull imitation av vänsterledaren Nooshi Dadgostar i en direktsänd debatt och i dag läser hon lusen av moderaterna. Man skulle kunna tolka det som att just det kristdemokratiska tålamodet är på upphällning, men det vore missvisande. Nooshi Dadgostar själv hamnade i centrum efter den förra partiledardebatten, eftersom hon envisades med att tala i mun på de andra och uppvisa allmän grälsjuka. Simona Mohamsson, liberalledaren, har i sin tur försökt få till ett gräl med koalitionspartnern Sverigedemokraterna genom att förneka att de är en koalitionspartner, med blandat resultat. 

Vad är det enda som förenar dessa partiledare, från höger till vänster?

Vi har sedan länge lärt oss att inte lägga någon vikt vid kön, utom när det kan vara till fördel för kvinnorna och därför är av största vikt. Ingen av oss skulle följaktligen få för sig att påpeka att alla dessa bråkmakare är kvinnor. Men kanske vågar vi ändå vända blicken åt rakt motsatt håll och fästa den på de två (om vi bortser från miljöpartiet, och det bör man göra) manliga undantagen i partiledarkretsen.

Hur är det tänkt att Kristersson och Åkesson, dessa anomalier, ska klara sig i denna nya, ilskna partipolitik? Går de i svaromål med samma mynt framstår de som manliga översittare. Går de inte i svaromål kommer de att drabbas av såväl manliga som kvinnliga väljares förakt genom att framstå som avmaskuliniserade mähän. Försöker de lugna ner stämningen kommer de att uppfattas som patriarkalt nedlåtande. Om de låtsas som ingenting och talar sakpolitik, kommer de att stämplas som ”mansplainers”.

En lösning vore att moderaterna och sverigedemokraterna snarast väljer kvinnliga partiledare som alla andra, men det skulle å andra sidan bara göra könskriget vertikalt snarare än horisontellt: hur ska den manliga hälften av väljarna kunna förhålla sig till partiledarna, utan att beslås med det ena eller andra misogyna draget?

Det bästa är nog att helt enkelt att avskaffa den manliga rösträtten, låta kvinnorna ta hand om politiken och i stället ägna dagarna och jakt, fiske, modelltåg och andra uråldriga, manliga riter.

Torsdag

Jag måste erkänna att jag blir kluven när jag läser Torbjörn Nilssons intervju med socialdemokraternas Magdalena Andersson i dagens Svenska Dagbladet. Å ena sidan växer mitt förtroende och min respekt för Andersson, när hon berättar att hon brukade kedjeröka Camel, precis som Humphrey Bogart. Å andra sidan faller båda delarna raskt när hon omedelbart försöker bortförklara det: ”Det är jättekonstigt. Det är verkligen inte jag. Eller… det var ju jag”. 

Det är en trivial sanning att politiker är opportunister och endast 5,3 procent av väljarkåren är numera rökare, enligt Folkhälsomyndigheten. Å andra sidan är rökarna ojämnt fördelade i klassamhället. Bland dem med endast förgymnasial utbildning, en grupp man inbillar sig att det socialdemokratiska arbetarpartiet ännu intresserar sig för, är hela 11 procent rökare. Till det kommer naturligtvis att den politiska makten i ett system som det svenska tillfaller den som lyckas locka ett par, tre procent av de rörliga medianväljarna åt sitt håll. Folkhälsomyndigheten har ingen statistik över saken, men min erfarenhet är att rökare i allmänhet är klarsynta, självständiga, skeptiska och analytiska – delvis tack vare det nyttiga nikotinet – och att de därför med all sannolikhet är överrepresenterade bland de väljare som inte låter sig ägas av något parti. 

Magdalena Andersson har inget att vinna på att spela oförstående inför sitt rökande jag, eller att utmåla rökare som ”jättekonstiga”. Hon bör tvärtom betänka att makten kanske har en angenäm doft av turkisk tobak.