Det bästa vore att upphäva skolplikten i några decennier

Fredag

Det är något oklädsamt över Simona Mohamssons krav på att avskaffa allt elevinflytande i den svenska skolan, med tanke på att det bara är några år sedan hon själv lämnade den. Kan vi vara säkra på att kravet bottnar i en välavvägd och genomtänkt övertygelse, snarare än i den arrivistiska medelklassens oaptitliga vana att sparka nedåt, så snart de själva klättrat ett pinnhål på karriärstegen? Mohamsson verkar i och för sig frejdig och sorgfri, men ingen vet vilka avgrunder som döljer sig bakom en glättig fasad, särskilt när vi har att göra med liberaler.

En annan sak är att förslaget i sig, åtminstone till hälften, har mycket som talar för sig. Jag hade en ingift farbror som var lärare och utvecklade ett effektivt sätt att bemöta alla försök till elevinflytande. När någon av hans elever på största allvar luftade en av sina puerila åsikter, svarade han vänligt: ”Det kan mycket väl framstå på det sättet ur ditt grodperspektiv, men …”. Detta var före millennieskiftet, när det fortfarande fanns en vag, kvardröjande förnimmelse av att vuxna i vissa avseenden trumfade barn, snarare än tvärtom.

Lärare av det slaget finns knappast längre och däri ligger förstås den andra hälften och det verkliga problemet med Mohamssons förslag. Om eleverna blir av med sitt inflytande måste någon annan ta över. Närmast till hands ligger lärarna, som numera är produkter av just den elevstyrda skola som Mohamsson vänder sig mot. Att lämna över inflytandet i skolan till dem, även om de nominellt är vuxna, är antagligen att dra vårt utbildningsväsende ur askan i elden.

Ju mer jag tänker på saken desto mer tror jag att det bästa vore att upphäva skolplikten i några decennier, eftersom ingen längre kan anförtros inflytandet över skolan. Kanske kunde ett nytt, fungerande skolsystem resa sig som en Fågel Fenix ur ruinerna runt 2070 eller så, när en ny, vetgirig generation, oförstörd av det svenska skolsystemet, suktar efter faktisk kunskap.

Lördag

Dagens Nyheter försöker i dag begripa varför Harry Potters skapare J K Rowling envist vägrar bekräfta att en man i klänning är lika mycket kvinna som en kvinna, om mannen i klänningen påstår det. Det går inget vidare. Skälet till misslyckandet är kanske svårt att skönja för många av DN:s läsare, men – vågar jag påstå – uppenbart för oss andra. Den ganska omfattande artikeln är ett mästarprov i att inte bruka Ockhams rakkniv, det vill säga den enkla principen att inte anta fler saker än nödvändigt för att förklara något. 

I spalt efter spalt prövas det ena och det andra skälet till J K Rowlings ställningstagande, men artikelförfattarinnan förblir förbryllad. Aldrig slås hon av tanken att Rowling inte anser att en man i en klänning är lika mycket kvinna som en kvinna bara för att han säger det, eftersom en man i en klänning faktiskt inte är lika mycket kvinna som en kvinna, bara för att han säger det. Om man tar fasta på den tanken är det enda antagande man behöver göra att J K Rowling är mer intresserad av fakta än av ideologi, sedan är mysteriet löst.

Nästan lika fascinerande är vad artikelförfattarinnan inte verkar vara det minsta förbryllad över. Till exempel att en kvinna fick sparken, eftersom hon erkände att hon kunde skilja på kvinnor och på män som påstod att de var kvinnor och att ett gäng ”transaktivister” nyligen gick till våldsam attack mot ett feministiskt möte i Brighton.

Jag måste erkänna att jag tycker att båda dessa händelser verkar oändligt mer gåtfulla än J K Rowlings åsikter. Hur gick det till när förmågan att skilja på en man och en kvinna blev skäl för uppsägning? Och vad är det som får män utklädda till kvinnor att fysiskt attackera feminister, snarare än, till exempel, spela i en Monty Python-sketch, eller uppträda på en burlesk-scen? Män som klädde ut sig till kvinnor brukade trots allt vara en föraning om att humor och skratt var i antågande, inte kravaller.

Om vi applicerar Ockhams rakkniv är möjligen den enklaste förklaringen till att allt som är lätt att begripa beskrivs som oförklarligt och att allt som är obegripligt inte förklaras, att akademiker och kulturskribenter relativiserat sanning och fakta så länge att de till slut blivit galna. Men jag antar att det är möjligt att de helt enkelt är dumma i huvudet.

Söndag

Jag har alltid känt att en baksida med att inte ha ett kontor att regelbundet gå till, är att jag måste stå för mitt eget toalettpapper. I skalan av världens orättvisor är det måhända inte en av de främsta, men likväl kännbar för oss hemarbetare. Men kanske är rättvisan på väg att segra, åtminstone i denna fråga.

Redan i början av förra året dömdes en nämndeman vid tingsrätten i Stockholm till 25 000 kronor i dagsböter för att ha stulit toalettpapper under sin tjänstgöring vid domstolen. Och nu läser jag att Luleå tingsrätt dömt en kvinna till 20 000 kronor i dagsböter och att hon dessutom förlorat sin anställning, för att ha stulit toalettpapper från det varuhus där hon arbetade.

Något styng av empati känner nog de flesta av oss, åtminstone för kvinnan i Luleå, men skadeglädjen – sällan vacker men alltid ärlig – överväger ändå. I årtionden har människor med en arbetsplats att gå till skott sig på oräkneliga sätt. Balar av toalettpappret, containrar av gem och silos av bryggkaffe har förskingrats, medan alla tittat åt ett annat håll. Då och då har en del av den här institutionaliserade kriminella samhällsklassen lagt ut rökridåer genom att berätta om när Aina Erlander återbördade blyertspennor med texten ”Tillhör Statsverket” till Regeringskansliet, efter sin mans pensionering. Som om den redligheten skulle smitta och uppväga det ständiga fiffel som de icke-hemarbetande ägnat sig åt. 

I längden blir det helt enkelt svårt att fördra sådan förljugenhet. Utan att göra för stor sak av ett par tingsrättsdomar känner jag i dag ett visst brödraskap med upprorsmakarna i Petrograd i februari 1917, då de till slut lyckades kasta av sig de härskande klassernas ok.

Måndag

De som förfasar sig över att president Trump nu låtit riva den östra flygeln av Vita huset för att uppföra en ”balsal” ungefär dubbelt så stor som den kvarvarande byggnaden, lider av bristande fantasi. Det kunde vara mycket värre.

Även om president Trump sällan har setts glida fram över dansgolvet som Fred Astaire – presidenten är en av få män som inte klär i frack – är en balsal trots allt en lokal med något slags värdighet. Presidenten kunde ha valt att uppföra ett casino, en lyxresort, eller en guldpläterad variant av sin favoritrestaurang, McDonalds. Hade Disneykoncernen inte gjort det strategiska misstaget att omfamna de amerikanska kustremsornas minoritetsmoralistiska extremism, hade presidenten mycket väl kunnat anlägga ännu ett Disneyland. Hade han varit from nog att tillbe något annat än sig själv kunde vi ha fått en evangelikal katedral, med kopior av Noaks ark och ett dagligt återuppförande av Abrahams avbrutna offer av Isak. 

Den europeiska upprördheten över ombyggnationen ter sig dessutom en aning påklistrad. Många av oss bor trots allt i byggnader som är äldre än Vita huset, även om vi bortser från att allt utom fasaden brändes ned 1814, revs ut och ersattes av president Truman i skiftet mellan fyrtio- och femtiotal och att den östra flygeln byggdes så sent som 1942, samma år som Karlskoga lasarett stod färdigt.

Den amerikanska upprördheten är inte mindre påklistrad, men av andra skäl.

Den femte avenyn i New York var ända in på 1900-talet främst en gata med påkostade privatbostäder. Först på 1920-talet började exploateringen av det som i dag är en utpräglat kommersiell gata. Det palats som ”the mrs Astor” regerade över stod bara i trettio år innan det 1926 revs av fastighetsspekulanten Benjamin Winter Sr och ersattes av synagogan Temple Emanu-El. William K Vanderbildts palats på 660 Femte Avenyn, fyllt av europeiska slottsinredningar, stod i drygt fyrtio år, innan det revs för att ge plats åt en kontorsskyskrapa. William A Clarks palats på 962 Femte Avenyn kostade ungefär två och en halv miljarder kronor i dagens pengavärde, men stod bara i sexton år innan det revs och ersattes med ett lyxlägenhetshus. Cornelius Vanderbilts palats, det största och kanske mest påkostade privathemmet på Manhattan någonsin, stod i bara fyrtio år innan det revs och gav plats åt Bergdorf Goodman. Trump Tower på femte avenyn står där art deco-varuhuset Bonwit Teller tidigare låg, som i sin tur ersatte Daly Mansion, ett lyxhem byggt av Willam Waldorf Astor som fick stå i knappt 30 år.

Amerikaner har helt enkelt en lång tradition av att i korta cykler slå ned det som finns och uppföra något nytt. Amerikaner som låtsas som att detta är något avvikande och trumpskt, snarare än ett nationellt karaktärsdrag, kanske lurar sig själva, men inte mig. Att det tog hela åttio år innan den östra flygeln till sist revs är snarare ett okaraktäristiskt utslag av återhållsamhet från amerikanernas sida.

Sanningen är att president Trump med sin balsal inte berövat amerikanerna ett kulturellt arv, utan tvärtom adderat till det verkliga amerikanska kulturella arvet: nu får kommande amerikanska presidenter en klassicistisk hangar vid sidan av Vita husets originalbyggnad, som de kan riva när andan faller på och ersätta med något ännu hemskare.

Tisdag

Om jag inte räknar fel är dagens artikel i Svenska Dagbladets serie ”Glukoskollen” den tolfte i ordningen. Jag antar att det finns något slags möte där idén att låta fem reportrar mäta sina blodsockernivåer ”minut för minut, under fyra veckor” och sedan låta dem – minut för minut i minst fyra veckor – redovisa resultatet i tidningen låter som en snilleblixt. Jag har bara svårt att föreställa mig vilka som deltar på det mötet och hur de tänker. 

Som läsare av ”Glukoskollen” känner man sig lite som läkare måste göra när de hamnar på middagar där de övriga gästerna börjar klä av sig och beskriva olika krämpor. Är det ett journalistiskt misslyckande, eller kan det vara medvetet? En gång i tiden lärde sig journalister att de måste fånga läsarna och vara underhållande, oavsett vad de skrev om. Är det rådande journalistiska idealet en plikt att i stället till varje pris tråka ut läsarna tills tårarna rinner? I så fall varför? Handlar det om något slags perverterad sekulär protestantism?

Kanske är det helt enkelt så att svenska journalister, efter att ha ägnat flera decennier åt att återberätta varje känsla och varje nyck som passerat igenom deras huvuden, har slut på själsligt liv att plåga oss med. Det enda de då har kvar att analysera, expandera och publicera är sina medicinska provresultat. Mitt råd är att de tar en aspirin och tänker på något annat.

Onsdag

Jag gör mitt bästa, som alla andra, för att elda på min indignation mot allt som kvällspressen riktar den mot, men jag lyckas inte riktigt vad gäller den studentfest som enligt Aftonbladet tydligen har hållits på Harpsund. Exakt vad det är som anses ”korrupt” med att statsministerns dotter har en middag med studiekamrater i det som, så länge hennes far är statsminister, är ett av deras hem, går mig förbi.

Om jag förstår saken rätt gäller kritiken att Harpsund – och det Sagerska huset, där statsminsterfrun fått kritik för att hålla egna sammankomster – inte alls är deras hem. De är inte till för statsministern som person, utan som funktion, sägs det. Det är gott och väl, men funktionen statsminister är trots allt knuten till en person. Var är det tänkt att denna persons liv ska ta plats, om inte i den bostad han förväntas nyttja som funktion? 

Ligger det korrupta i att man kan förmoda att de som var bjudna på middagen hade trevligt? Får familjen finnas på de två adresserna så länge de inte kan misstänkas ha ett stimulerande socialt liv? Eller är statsministerfamiljens vardagsliv per definition korruption, i det fall att det utspelas i en av de två anvisade bostäderna? Var ska det då i så fall utspelas? Är rikshunden Winston verkligen officiell nog för att få bo kvar på endera stället?

Någon verklig ledning erbjuder inte Aftonbladet i dessa frågor.

Jag antar att en statsminister med barn kunde lämna bort dem på internatskola eller barnhem vid tillträdet, separera från sin partner, lämna in eventuella husdjur på långtidsförvaring och undvika alla sociala aktiviteter under sin ämbetsperiod, men även om vi har all anledning att avskräcka människor från politiken verkar det en aning obarmhärtigt, även i mina öron.

En alternativ lösning är att vi i framtiden bara låter ungkarlar och ungmör ikläda sig rollen som statsminister, men som den katolska kyrkan erfarit kan den sortens restriktioner resultera i andra bekymmer.

Den enklaste lösningen vore nog att vi avskaffade posten helt och hållet och i stället återgav vår monark ett verkligt ansvar. Man vill ogärna väcka den björn som sover, men inte ens Aftonbladet verkar uppröra sig över att vår statschef, vars familj trots allt också är hänvisad till en sorts tjänstebostäder, har ett vardagsliv som inkluderar middagar, skolåterföreningar, hundar och mycket annat. Jag begriper inte riktigt varför, men jag är gammal nog att inte skåda given journalist i munnen.

Torsdag

Alla som försökt vet att det är näst intill omöjligt att bli av med gammal bråte någon längre stund. Förr eller senare dyker skräpet upp på en närliggande loppmarknad och finner på ett eller annat sätt vägen tillbaka till de ursprungliga ägarna, utan att de ursprungliga ägarna ibland ens märker det.

Att det åter blivit dags att fira den ”amerikanska” högtiden Halloween är ett typiskt exempel. Bara amerikaner tror att seden är amerikansk. Den kom till USA först i mitten av 1800-talet med irländska och skotska immigranter. Men bara irländare och skottar tror att seden är irländsk eller skotsk. Den går mycket längre tillbaka, till den keltiska högtiden Samhein. Men bara kelter tror att seden är keltisk. Den går i själva verket tillbaka på vikingarna, som tog sitt höstblot med sig till de brittiska öarna.

Och här står vi alltså nu och firar sedan ett par decennier tillbaka det höstblot som vi en gång trodde att vi gjort oss av med, de flesta i övertygelsen att de gör något piffigt amerikanskt.

Här nere på Österlen tänkte vi hänga ett par hästlik i vår boklund för att understryka att åtminstone vi vet vad det är vi firar. Med lite tur skrämmer det både bort kräsmagade amerikaner och godistiggare.