Frågan som skulle kunna få mig att rösta på Centerpartiet
Ekonomistudenter på svenska universitet kan inte längre räkna, andliga sökare och ett av skälen till att vi bosatt oss i Skåne är att det i stället underlättar att rösta med fötterna.
Bild: Unsplash / Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Vår mathandlare i Vasastan bestämde sig för många år sedan för att öppna en delikatessdisk. Han satte en av sina unga talanger bakom den. Det var av allt att döma en trevlig yngling, om än en aning flegmatisk. Han stod med halvslutna ögonlock bakom högarna av skinka, salami och ost, inte olik den döende dandyn. När jag frågade honom vilken av tre olika skinkor han rekommenderade förklarade han att han inte kunde rekommendera någon, eftersom han själv var vegan.
Det är något i dagens artikel om de klimataktivistiska tjänstemännen som bildat ett hemligt sällskap – endast öppet för rättroende och deras språkrör DN – som får mig att tänka på den gossen.
Om de sammansvurna verkligen löper risk att drabbas av ”repressalier” på grund av sitt engagemang ska jag låta vara osagt. Artikeln ger inget påtagligt stöd för farhågorna. Tillfrågade myndigheter ger mestadels rakt motsatt besked. Men det finns alltid en andel av befolkningen som på ett oförargligt sätt roas av att delta i hemliga ordenssällskap, från Odd Fellows till Frimurarna. Varför förstöra deras lilla rollspel?
Med det sagt ter sig tjänstemannaaktivisternas resonemang en aning udda. Om en del blir saliga genom att inte äta kött och andra genom att limma fast sig på E4:an i protest mot myndigheternas beslut, må det vara hänt. Men att som vegan propsa på att göra karriär inom charkindustrin och att som aktivist ansvara för de myndigheter som man protesterar mot, är att komplicera saken.
Samtidigt är det viktigt att vara öppen för nya idéer. Kanske kan DN i nästa artikel i denna serie ta strid för de barnmorskor som förlorat jobben därför att de förklarat att de inte kan tänka sig att utföra aborter? Det måste ändå vara en lägre hängande frukt än myndighetsaktivisterna och charkveganerna, eftersom få skulle påstå att en barnmorskas främsta uppgift är att se till att barn inte blir födda.
De utstötta barnmorskorna har, såvitt jag vet, ännu inget hemligt sällskap som ger artiklar av det här slaget en kittlande dramaturgi, men den saken är lätt ordnad.
Lördag
Det är nedslående att i dagens tidning läsa att ekonomistudenter på svenska universitet inte längre kan räkna. Å andra sidan är det inte uppenbart att ekonomer gjorde någon större nytta på den tiden de fortfarande behärskade matematik. Man skulle rent av kunna hävda att ekonomernas outtröttliga försök att med olika formler övertyga oss och sig själva om att de ägnar sig åt en vetenskap i paritet med fysik, ligger bakom många av det senaste århundradets största kalamiteter.
När Carlyle myntade uttrycket ”the dismal science”, den dystra vetenskapen, om nationalekonomin gjorde han det med anspelning på vad som då brukade kallas ”the gay science”, den glada vetenskapen. Den glada vetenskapen, före Nietzsche, bestod av den lyriska trubadurpoesi som konsistoriet i Toulouse, bildat på 1300-talet, ägnade sig åt. Kanske finns en lösning på våra bekymmer med dyskalkyliska ekonomer just här.
Consistori del gay saber i Toulouse hade kunnat reducera versmått till algoritmer och ackord till differentialkalkyler, men just därför att de inte gjorde det förblev institutionens ämnen en varaktig källa till glädje. Är det för sent för nationalekonomerna att lära sig av det exemplet? Kanske inte.
Jag är övertygad att det skulle göra mycket, både för vårt och alla ekonomers humör, om de tog för vana att presentera sina förutsägelser och ”analyser” på rimmad vers, snarare än i siffror. Helst till ackompanjemang på luta.
Söndag
Svenskans efterlängtade kulturbilaga, som förra veckan handlade om sexdockedirektören Jesper i Borlänge, har den här veckan tagit fasta på svenskarnas vaga känsla av att påskdagen har något att göra med det själsliga och intervjuar därför den 42-årige Erik Adelsohn om hans ”andliga resa” från sexsekt via celibat till ett ”andligt center” i Malaysia. Eriks mor, Lena Adelsohn Liljeroth, ställer tappert upp som bollplank. Hans far, Ulf, ”sköljer ner en Polly med den sista kaffeskvätten och lämnar rummet” redan i första stycket.
I rättvisans namn handlar bilagan också om kardinal Arborelius, den katolske biskopen i Sverige, eller åtminstone om att Svenskans reporter ”kallsvettas” inför tanken att bikta sig för kardinalen, något han fått i uppdrag av sin redaktör att göra artikel av. Bikten blir nu aldrig av, men tidningen bjuder ändå på en påskdag där alla andliga sökare får sitt: karmelitkloster för dem som så önskar, tantrasex för de sexuellt saliga och dessutom en längre artikel om ”looksmaxing”, det vill säga en app som hjälper användaren att ”maxa sin egen maskulinitet”, för dem vars andlighet är digitalt genusdriven.
Det är ett ambitiöst och verkligt samtida försök att försätta läsarna i påskstämning och inte alldeles misslyckat: när jag slår ihop tidningen mumlar jag, likt Maria Magdalena då hon rullat undan stenen: Non est hic.
Måndag
De av oss som förstår att uppskatta moderskapets prövande men ädla lott glömmer inte Mariam Nabatanzi i Uganda, som enligt uppgifter häromåret hade fött 44 barn, varav fem par fyrlingar. Det är visserligen långt färre än fertilitetsdoktorn Bertil Wiesner, som drev klinik i London i mitten av förra seklet och för enkelhetens skull inseminerade över 1 000 kvinnor med sin egen sädesvätska. Men män har nu en gång ett försteg i just den här grenen och, som i just Wiesners fall, ofta utan några verkliga uppoffringar.
Att den amerikanske raket-, bil- och statsmannen Elon Musk bara kan knytas till 13 eller möjligen 14 barn, ter sig i jämförelse relativt impotent. Med karaktäristisk amerikansk förkärlek för hyperboler kallar han dem ändå sin ”legion”.
Den romerska legionen bestod, som alla vet, av mellan 3 000 och 6 000 man, beroende på tidsepok. Även om Musk mer blygsamt skulle kalla barnaskaran sin kohort eller centuria skulle det vara en betydande överdrift. Det han hittills åstadkommit är i själva verket knappt två contubernium, det tältlag på åtta man, som förutom tältet delade på fältkök och en åsna.
Men om vi nu lämnar det romerska – Musk gör det inte: hans påstådda fjortonde barn heter Romulus Maximus – rör det sig ändå om en prestation över snittet. Det är först när Musk ska förklara varför han vill ha så många barn som det blir uppenbart att han inte tänkt igenom saken.
”Gör vi inte barn”, påstås han ha sagt under en konferens i Saudiarabien, ”blir det ingen mänsklighet kvar och ingen politik i hela världen spelar någon roll längre”.
I den enda meningen lyckas Musk begå två tankefel. Det första är att politik spelar någon större roll i den värld vi faktiskt lever i. Det andra är antagandet att vi skulle vilja att den gjorde det. I den mån politik – snarare än alldeles vanlig idioti, maktgalenskap och girighet – spelar någon roll i vår värld, visar det bara att vi skulle leva fridfullare och mer harmoniska liv utan den.
Det är i och för sig sant även vad gäller barn. Kanske hänger de två ihop, trots allt, fast på ett annat sätt.
Tisdag
Det ovärdiga käbblet om den avlidne påvens politiska preferenser är ett sorgligt bevis på vår tids oförmåga att lyfta sig över det triviala och oväsentliga. När Jesu Kristi ställföreträdare kallats till sin uppdragsgivare vore det inte orimligt att för ett ögonblick kontemplera möjligheten att livet har andra dimensioner än de politiska. Vid tillfällen som detta finns egentligen bara en medicin som kan mota min modstulenhet och det är att läsa de tråkiga nyheterna på pidginengelska.
Det är snart åtta år sedan BBC lät upprätta en nyhetskanal på västafrikansk pidginengelska, baserad i nigerianska Lagos. Nästan alla nyheter, hur nedslående de än är, får en sorglös ton på pidgin.
”Di next Pope fit be African?”, är rubriken just denna dag, när reportern hoppfullt konstaterar: ”If growth of di Catholic Church na di sole factor of wia di next Pope go come from, den e dey almost certain say di next one go be from Africa”. För de läsare som inte vet när det är dags att fira, förklarar BBC: ”Dem dey put black or white dye ontop di papers. Black smoke signify say dem neva conclude di vote; white smoke indicate say dem don choose new pope”.
I vilken mån förhoppningen om en afrikansk påve är välgrundad är svårt att veta, men jag kan inte låta bli att hoppas att det ligger något i spekulationerna. Även glädjebudskap, som julevangeliet på midnattsmässan, skulle få en extra dimension om påven läste det på pidgin. Vi får se när ”dem go con announce di new pope name, and di man imsef go appear”.
Onsdag
– Jag är inte säker på att jag kommer att dra nytta av den nya möjligheten till gårdsförsäljning av alkohol, som regeringen påstår kommer att finnas från och med den första juni. För att direkt av producenten få köpa en flaska svenskt vin – vilket i sig är något av en uppoffring jämfört med alternativen – måste kunden, enligt nyhetsrapporterna, först upplysas om alkoholens skadeverkningar muntligen samt i en broschyr från Folkhälsomyndigheten och därefter sitta igenom en ”kunskapshöjande” föreläsning i minst en halvtimme, eller möjligen trekvart, ledd av en ”fysisk person” som genomgått föreskriven utbildning.
På andra sidan denna sadistiska övning i byråkratisk tråkighet väntar maximalt tre liter vin, tre liter starköl eller 0,7 liter sprit. Det vill säga mindre än en veckas normalkonsumtion för en någorlunda levnadsglad vuxen svensk. Allt förutsätter dessutom att den aktuella kommunen givit tillstånd, inte satt öppettider som är anpassade för att skrämma bort kunder och har fått den danagäld – formellt ”avgift” – som producenterna måste betala för att finansiera de kommunala tjänstemän som avdelats för att trakassera dem.
Den här frågan är den första på många år som skulle kunna få mig att rösta på Centerpartiet, men det är också en utmärkt illustration av skälet till att jag inte röstar: priset för att stödja Centern i dess motstånd mot de kretinistiska reglerna för gårdsförsäljning är att stödja partiets vurm för andra, lika kretinistiska idéer inom andra ämnesområden.
Ett av skälen till att vi bosatt oss i Skåne är att det i stället underlättar att rösta med fötterna. Europa ligger bara några timmar bort och där finns en mängd länder där det är fullt möjligt att vid snart sagt varje avfart finna en vinproducent som glatt hjälper till att stuva vår bil full av förstklassigt vin. Det utan att för den skull känna sig manad att uppfostra oss om något, eftersom det i civiliserade länder är oförskämt att oombedd berätta för vuxna människor hur de bör leva sina liv.
Möjligen kommer vi i fortsättningen att täcka över våra registreringsskyltar, för att slippa de medlidsamma blickar som kontinentaleuropéer ofta skänker medborgare från en folkhälsodiktatur.
Torsdag
Jag har alltid misstänkt att propsandet på att handskmakarsonen William Shakespeare faktiskt skrev alla de dramer som råkar bära hans namn bottnar i omvänd snobbism. Det är helt enkelt för magstarkt för alla medelklassakademiker att ge Edward de Vere, den sjuttonde earlen av Oxford, det erkännande han antagligen förtjänar. Vid det här laget omsätter förstås Shakespeareindustrin så mycket ekonomiskt och kulturellt kapital att varje omprövning skulle innebära en veritabel katastrof för oräkneliga akademiker.
En av dessa akademiker, läser jag på Bristoluniversitetets hemsida, gör nu stor sak av att påstå sig ha funnit ett fragment av ett brev adresserat till Anne Hathaway, Shakespeares fru, och möjligen hennes svar. Som så ofta i den akademiska Shakespeareindustrin är det en ”sensation” som hastigt krymper när man läser om den.
Brevfragmentet är inte alls nytt, utan har varit känt i nästan femtio år. Det handlar inte om något av litterärt intresse, utan gäller en lärling som vill ha betalt. Det är inte säkert att det är ställt till Anne Hathaway, utan bara någorlunda sannolikt utifrån vad man vet om andra Shakespearefamiljer i London vid tidpunkten. Det är inte heller alldeles säkert att det är Anne Hathaway som skrivit svaret.
Men om det skulle vara som Bristolprofessorn hoppas ”fördubblar det antalet brev som vi vet varit adresserade till eller sända från Shakespeare och hans familj”. Den formuleringen sätter fingret på en annan egendomlighet: det enda kända existerande brevet med koppling till Shakespeare hittills är ”Quineybrevet”, som är adresserat till Shakespeare men som han antagligen inte fick, vilket är typiskt för Shakespeareindustrins förmåga att koka soppa på en spik. Av Shakespeares egen hand finns inget brev bevarat eller någon annan handskrift heller. Allt detta är svårförklarligt om mannen nu var en så aktiv skribent. Det enda som finns är sex namnteckningar, som ser ut att vara gjorda av en analfabet.
I det ”nya” brevet, om det nu är vad Bristolprofessorn hoppas, snäser Anne Hathaway av den föräldralöse lärlingen John Butts, som ber henne att betala det som hennes man är skyldig honom. Det är ”deras problem”, inte hennes, skriver hon. Det här visar, enligt professorn, att Hathaway ”var inblandad i sin mans penningaffärer och sociala nätverk. Så det förändrar allt vad gäller hur vi har sett på Shakespeares äktenskap”. Vad det framför allt visar är förstås något annat: att Anne Hathaway var en girigbuk, utan medkänsla för samhällets olycksbarn.
Det enda verkligt lovande som kommer ut av det här, i mina ögon, är att brevet ger oss en möjlighet att sätta Shakespeareindustrin i gungning. Om Hathaway nu var så engagerad i Shakespeares göranden och låtanden, varför inte anta att det var hon som skrev pjäserna? Hur ska alla dessa politiskt ängsliga professorer bete sig när klassolidariteten med William Shakespeare hamnar i konflikt med de feministiska plikterna?
Ännu bättre vore kanske att lansera idén att den stackars föräldralöse och obemedlade John Butts i själva verket är den som gömde sig bakom namnet Shakespeare. Något måste han ändå ha gjort för Shakespeare eftersom han vill ha betalt. Om den store barden kan tillskrivas arbetarklassen, kan alla dessa akademiker då fortsätta sluta upp bakom en besutten borgarbracka?
Låt oss alla göra vårt bästa för att roa Edward de Vere i sin himmel.
***
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Vår mathandlare i Vasastan bestämde sig för många år sedan för att öppna en delikatessdisk. Han satte en av sina unga talanger bakom den. Det var av allt att döma en trevlig yngling, om än en aning flegmatisk. Han stod med halvslutna ögonlock bakom högarna av skinka, salami och ost, inte olik den döende dandyn. När jag frågade honom vilken av tre olika skinkor han rekommenderade förklarade han att han inte kunde rekommendera någon, eftersom han själv var vegan.
Det är något i dagens artikel om de klimataktivistiska tjänstemännen som bildat ett hemligt sällskap – endast öppet för rättroende och deras språkrör DN – som får mig att tänka på den gossen.
Om de sammansvurna verkligen löper risk att drabbas av ”repressalier” på grund av sitt engagemang ska jag låta vara osagt. Artikeln ger inget påtagligt stöd för farhågorna. Tillfrågade myndigheter ger mestadels rakt motsatt besked. Men det finns alltid en andel av befolkningen som på ett oförargligt sätt roas av att delta i hemliga ordenssällskap, från Odd Fellows till Frimurarna. Varför förstöra deras lilla rollspel?
Med det sagt ter sig tjänstemannaaktivisternas resonemang en aning udda. Om en del blir saliga genom att inte äta kött och andra genom att limma fast sig på E4:an i protest mot myndigheternas beslut, må det vara hänt. Men att som vegan propsa på att göra karriär inom charkindustrin och att som aktivist ansvara för de myndigheter som man protesterar mot, är att komplicera saken.
Samtidigt är det viktigt att vara öppen för nya idéer. Kanske kan DN i nästa artikel i denna serie ta strid för de barnmorskor som förlorat jobben därför att de förklarat att de inte kan tänka sig att utföra aborter? Det måste ändå vara en lägre hängande frukt än myndighetsaktivisterna och charkveganerna, eftersom få skulle påstå att en barnmorskas främsta uppgift är att se till att barn inte blir födda.
De utstötta barnmorskorna har, såvitt jag vet, ännu inget hemligt sällskap som ger artiklar av det här slaget en kittlande dramaturgi, men den saken är lätt ordnad.
Lördag
Det är nedslående att i dagens tidning läsa att ekonomistudenter på svenska universitet inte längre kan räkna. Å andra sidan är det inte uppenbart att ekonomer gjorde någon större nytta på den tiden de fortfarande behärskade matematik. Man skulle rent av kunna hävda att ekonomernas outtröttliga försök att med olika formler övertyga oss och sig själva om att de ägnar sig åt en vetenskap i paritet med fysik, ligger bakom många av det senaste århundradets största kalamiteter.
När Carlyle myntade uttrycket ”the dismal science”, den dystra vetenskapen, om nationalekonomin gjorde han det med anspelning på vad som då brukade kallas ”the gay science”, den glada vetenskapen. Den glada vetenskapen, före Nietzsche, bestod av den lyriska trubadurpoesi som konsistoriet i Toulouse, bildat på 1300-talet, ägnade sig åt. Kanske finns en lösning på våra bekymmer med dyskalkyliska ekonomer just här.
Consistori del gay saber i Toulouse hade kunnat reducera versmått till algoritmer och ackord till differentialkalkyler, men just därför att de inte gjorde det förblev institutionens ämnen en varaktig källa till glädje. Är det för sent för nationalekonomerna att lära sig av det exemplet? Kanske inte.
Jag är övertygad att det skulle göra mycket, både för vårt och alla ekonomers humör, om de tog för vana att presentera sina förutsägelser och ”analyser” på rimmad vers, snarare än i siffror. Helst till ackompanjemang på luta.
Söndag
Svenskans efterlängtade kulturbilaga, som förra veckan handlade om sexdockedirektören Jesper i Borlänge, har den här veckan tagit fasta på svenskarnas vaga känsla av att påskdagen har något att göra med det själsliga och intervjuar därför den 42-årige Erik Adelsohn om hans ”andliga resa” från sexsekt via celibat till ett ”andligt center” i Malaysia. Eriks mor, Lena Adelsohn Liljeroth, ställer tappert upp som bollplank. Hans far, Ulf, ”sköljer ner en Polly med den sista kaffeskvätten och lämnar rummet” redan i första stycket.
I rättvisans namn handlar bilagan också om kardinal Arborelius, den katolske biskopen i Sverige, eller åtminstone om att Svenskans reporter ”kallsvettas” inför tanken att bikta sig för kardinalen, något han fått i uppdrag av sin redaktör att göra artikel av. Bikten blir nu aldrig av, men tidningen bjuder ändå på en påskdag där alla andliga sökare får sitt: karmelitkloster för dem som så önskar, tantrasex för de sexuellt saliga och dessutom en längre artikel om ”looksmaxing”, det vill säga en app som hjälper användaren att ”maxa sin egen maskulinitet”, för dem vars andlighet är digitalt genusdriven.
Det är ett ambitiöst och verkligt samtida försök att försätta läsarna i påskstämning och inte alldeles misslyckat: när jag slår ihop tidningen mumlar jag, likt Maria Magdalena då hon rullat undan stenen: Non est hic.
Måndag
De av oss som förstår att uppskatta moderskapets prövande men ädla lott glömmer inte Mariam Nabatanzi i Uganda, som enligt uppgifter häromåret hade fött 44 barn, varav fem par fyrlingar. Det är visserligen långt färre än fertilitetsdoktorn Bertil Wiesner, som drev klinik i London i mitten av förra seklet och för enkelhetens skull inseminerade över 1 000 kvinnor med sin egen sädesvätska. Men män har nu en gång ett försteg i just den här grenen och, som i just Wiesners fall, ofta utan några verkliga uppoffringar.
Att den amerikanske raket-, bil- och statsmannen Elon Musk bara kan knytas till 13 eller möjligen 14 barn, ter sig i jämförelse relativt impotent. Med karaktäristisk amerikansk förkärlek för hyperboler kallar han dem ändå sin ”legion”.
Den romerska legionen bestod, som alla vet, av mellan 3 000 och 6 000 man, beroende på tidsepok. Även om Musk mer blygsamt skulle kalla barnaskaran sin kohort eller centuria skulle det vara en betydande överdrift. Det han hittills åstadkommit är i själva verket knappt två contubernium, det tältlag på åtta man, som förutom tältet delade på fältkök och en åsna.
Men om vi nu lämnar det romerska – Musk gör det inte: hans påstådda fjortonde barn heter Romulus Maximus – rör det sig ändå om en prestation över snittet. Det är först när Musk ska förklara varför han vill ha så många barn som det blir uppenbart att han inte tänkt igenom saken.
”Gör vi inte barn”, påstås han ha sagt under en konferens i Saudiarabien, ”blir det ingen mänsklighet kvar och ingen politik i hela världen spelar någon roll längre”.
I den enda meningen lyckas Musk begå två tankefel. Det första är att politik spelar någon större roll i den värld vi faktiskt lever i. Det andra är antagandet att vi skulle vilja att den gjorde det. I den mån politik – snarare än alldeles vanlig idioti, maktgalenskap och girighet – spelar någon roll i vår värld, visar det bara att vi skulle leva fridfullare och mer harmoniska liv utan den.
Det är i och för sig sant även vad gäller barn. Kanske hänger de två ihop, trots allt, fast på ett annat sätt.
Tisdag
Det ovärdiga käbblet om den avlidne påvens politiska preferenser är ett sorgligt bevis på vår tids oförmåga att lyfta sig över det triviala och oväsentliga. När Jesu Kristi ställföreträdare kallats till sin uppdragsgivare vore det inte orimligt att för ett ögonblick kontemplera möjligheten att livet har andra dimensioner än de politiska. Vid tillfällen som detta finns egentligen bara en medicin som kan mota min modstulenhet och det är att läsa de tråkiga nyheterna på pidginengelska.
Det är snart åtta år sedan BBC lät upprätta en nyhetskanal på västafrikansk pidginengelska, baserad i nigerianska Lagos. Nästan alla nyheter, hur nedslående de än är, får en sorglös ton på pidgin.
”Di next Pope fit be African?”, är rubriken just denna dag, när reportern hoppfullt konstaterar: ”If growth of di Catholic Church na di sole factor of wia di next Pope go come from, den e dey almost certain say di next one go be from Africa”. För de läsare som inte vet när det är dags att fira, förklarar BBC: ”Dem dey put black or white dye ontop di papers. Black smoke signify say dem neva conclude di vote; white smoke indicate say dem don choose new pope”.
I vilken mån förhoppningen om en afrikansk påve är välgrundad är svårt att veta, men jag kan inte låta bli att hoppas att det ligger något i spekulationerna. Även glädjebudskap, som julevangeliet på midnattsmässan, skulle få en extra dimension om påven läste det på pidgin. Vi får se när ”dem go con announce di new pope name, and di man imsef go appear”.
Onsdag
– Jag är inte säker på att jag kommer att dra nytta av den nya möjligheten till gårdsförsäljning av alkohol, som regeringen påstår kommer att finnas från och med den första juni. För att direkt av producenten få köpa en flaska svenskt vin – vilket i sig är något av en uppoffring jämfört med alternativen – måste kunden, enligt nyhetsrapporterna, först upplysas om alkoholens skadeverkningar muntligen samt i en broschyr från Folkhälsomyndigheten och därefter sitta igenom en ”kunskapshöjande” föreläsning i minst en halvtimme, eller möjligen trekvart, ledd av en ”fysisk person” som genomgått föreskriven utbildning.
På andra sidan denna sadistiska övning i byråkratisk tråkighet väntar maximalt tre liter vin, tre liter starköl eller 0,7 liter sprit. Det vill säga mindre än en veckas normalkonsumtion för en någorlunda levnadsglad vuxen svensk. Allt förutsätter dessutom att den aktuella kommunen givit tillstånd, inte satt öppettider som är anpassade för att skrämma bort kunder och har fått den danagäld – formellt ”avgift” – som producenterna måste betala för att finansiera de kommunala tjänstemän som avdelats för att trakassera dem.
Den här frågan är den första på många år som skulle kunna få mig att rösta på Centerpartiet, men det är också en utmärkt illustration av skälet till att jag inte röstar: priset för att stödja Centern i dess motstånd mot de kretinistiska reglerna för gårdsförsäljning är att stödja partiets vurm för andra, lika kretinistiska idéer inom andra ämnesområden.
Ett av skälen till att vi bosatt oss i Skåne är att det i stället underlättar att rösta med fötterna. Europa ligger bara några timmar bort och där finns en mängd länder där det är fullt möjligt att vid snart sagt varje avfart finna en vinproducent som glatt hjälper till att stuva vår bil full av förstklassigt vin. Det utan att för den skull känna sig manad att uppfostra oss om något, eftersom det i civiliserade länder är oförskämt att oombedd berätta för vuxna människor hur de bör leva sina liv.
Möjligen kommer vi i fortsättningen att täcka över våra registreringsskyltar, för att slippa de medlidsamma blickar som kontinentaleuropéer ofta skänker medborgare från en folkhälsodiktatur.
Torsdag
Jag har alltid misstänkt att propsandet på att handskmakarsonen William Shakespeare faktiskt skrev alla de dramer som råkar bära hans namn bottnar i omvänd snobbism. Det är helt enkelt för magstarkt för alla medelklassakademiker att ge Edward de Vere, den sjuttonde earlen av Oxford, det erkännande han antagligen förtjänar. Vid det här laget omsätter förstås Shakespeareindustrin så mycket ekonomiskt och kulturellt kapital att varje omprövning skulle innebära en veritabel katastrof för oräkneliga akademiker.
En av dessa akademiker, läser jag på Bristoluniversitetets hemsida, gör nu stor sak av att påstå sig ha funnit ett fragment av ett brev adresserat till Anne Hathaway, Shakespeares fru, och möjligen hennes svar. Som så ofta i den akademiska Shakespeareindustrin är det en ”sensation” som hastigt krymper när man läser om den.
Brevfragmentet är inte alls nytt, utan har varit känt i nästan femtio år. Det handlar inte om något av litterärt intresse, utan gäller en lärling som vill ha betalt. Det är inte säkert att det är ställt till Anne Hathaway, utan bara någorlunda sannolikt utifrån vad man vet om andra Shakespearefamiljer i London vid tidpunkten. Det är inte heller alldeles säkert att det är Anne Hathaway som skrivit svaret.
Men om det skulle vara som Bristolprofessorn hoppas ”fördubblar det antalet brev som vi vet varit adresserade till eller sända från Shakespeare och hans familj”. Den formuleringen sätter fingret på en annan egendomlighet: det enda kända existerande brevet med koppling till Shakespeare hittills är ”Quineybrevet”, som är adresserat till Shakespeare men som han antagligen inte fick, vilket är typiskt för Shakespeareindustrins förmåga att koka soppa på en spik. Av Shakespeares egen hand finns inget brev bevarat eller någon annan handskrift heller. Allt detta är svårförklarligt om mannen nu var en så aktiv skribent. Det enda som finns är sex namnteckningar, som ser ut att vara gjorda av en analfabet.
I det ”nya” brevet, om det nu är vad Bristolprofessorn hoppas, snäser Anne Hathaway av den föräldralöse lärlingen John Butts, som ber henne att betala det som hennes man är skyldig honom. Det är ”deras problem”, inte hennes, skriver hon. Det här visar, enligt professorn, att Hathaway ”var inblandad i sin mans penningaffärer och sociala nätverk. Så det förändrar allt vad gäller hur vi har sett på Shakespeares äktenskap”. Vad det framför allt visar är förstås något annat: att Anne Hathaway var en girigbuk, utan medkänsla för samhällets olycksbarn.
Det enda verkligt lovande som kommer ut av det här, i mina ögon, är att brevet ger oss en möjlighet att sätta Shakespeareindustrin i gungning. Om Hathaway nu var så engagerad i Shakespeares göranden och låtanden, varför inte anta att det var hon som skrev pjäserna? Hur ska alla dessa politiskt ängsliga professorer bete sig när klassolidariteten med William Shakespeare hamnar i konflikt med de feministiska plikterna?
Ännu bättre vore kanske att lansera idén att den stackars föräldralöse och obemedlade John Butts i själva verket är den som gömde sig bakom namnet Shakespeare. Något måste han ändå ha gjort för Shakespeare eftersom han vill ha betalt. Om den store barden kan tillskrivas arbetarklassen, kan alla dessa akademiker då fortsätta sluta upp bakom en besutten borgarbracka?
Låt oss alla göra vårt bästa för att roa Edward de Vere i sin himmel.
***
