Har matematiska misstag fått bisexualitet att fördubblas på tio år?
Svenskar har låga förväntningar, från första oktober är det åter lagligt att slänga trasiga strumpor i soporna och amerikaners förhållningssätt till stora tal.
Bild: Unsplash/Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är förstås med djup empati vi läser om svenska tågresenärer som i elva timmar suttit fast någonstans i den svenska obygden, något som knappast skulle hända här i Frankrike där tågen fungerar, är snabba och dessutom erbjuder ätlig mat. Hur erbarmlig standarden är på svenska tåg bekräftas av att de drabbade passagerarna ondgör sig över att inte ha serverats ”smörgåsar” och ”vattenpaket” under sin prövning. Skulle mot förmodan något liknande hända i Frankrike skulle resenärerna tvivelsutan förvänta sig foie gras och confiterad anka, serverade med sauterne och en madiran från Gascogne. De skulle dessutom antagligen få det.
Det slår mig att svenskar över lag har låga förväntningar inte bara på Trafikverket, SJ och andra tågbolag, utan på livet självt. Kanske har det något att göra med reformationen, eller till och med det faktum att vi aldrig blev en del av den romerska civilisationen.
Vad det än beror på verkar det inte i första hand vara den egna bekvämligheten som bekymrar svenskar när de hamnar i omständigheter av det här slaget, utan snarare ”information”.
”Vi fick inte heller veta vad felet var”, säger en av de strandsatta resenärerna till Dagens Nyheter: ”Först sa de att det var åskrelaterat. Sedan pratade man om signalfel”.
Vad, undrar jag, hade denna och andra resenärer tänkt göra med informationen, om de skulle ha fått en exakt orsak till händelsen? Till vilken nytta kan informationen vara, om man inte råkar vara rallare, styr– och reglertekniker, eller något annat som är till nytta i frågor om spårtrafik?
Det hela föder en nedslående känsla av att svenskar i gemen är beredda att fördra ett halvt dygn av oätliga smörgåsar, ljummet kranvatten och oförskämd tågpersonal, förutsatt att de utförligt informerats om den exakta tekniska orsaken till den undermåliga servicen.
Det föder i sin tur frågan om det finns något som ger svenskarna en verklig förnimmelse av joie de vivre? Att tvätta bilen? Att sopsortera? Att föregående kund i snabbköpskassan prompt placerar kundpinnen på varubandet, när den sista varan placerats där?
Jag känner en viss misströstan, nu när det börjar bli dags att packa ihop och återvända till mina landsmän.
Lördag
Alla mina bekanta har varit finkänsliga nog att inte kommentera saken, men jag är övertygad om att de noterat att jag sällan burit strumpor sedan årsskiftet. Antagligen tror de att jag genomlider något sorts ålderskris och går kippskodd i ett försök att förmedla en air av ungdomlig ledighet.
Den verkliga orsaken är förstås att lagen om insamling av textilavfall, som gäller sedan första januari, gjort att slitna strumpor hamnat i en besvärlig gråzon. Å ena sidan får strumpor med hål inte slängas i de vanliga hushållssoporna. Å andra sidan vädjar de överbelamrade ideella organisationer som tar hand om våra uttjänta kläder, om att vi inte ska skänka dem våra trasiga sockor.
Jag antar att jag kunde ägna kvällarna åt att stoppa strumpor, men det är svårt att få ett tillfredsställande resultat efter klockan 17, då jag vanligtvis tar en aperitif, och än svårare efter en normal middag med ett par glas vin. Att själv elda upp strumporna bryter med all säkerhet mot alla möjliga nationella och kommunala regleringar.
Därför är det med stor glädje och lättnad som jag, och säkert många med mig, läser att regeringen avser att åter göra det lagligt att från och med första oktober slänga trasiga strumpor i hushållsavfallet. Det är precis den här sortens handfasta frihetsreformen man förväntar sig av en borgerlig regering.
Jag har ännu inte sett att Socialdemokraterna, som i fallet med ”dansbandsmomsen”, lovar att följa regeringens exempel, men det vore oklokt av dem att låta frågan leva som en skiljelinje mellan blocken, nu när valrörelsen drar i gång.
Gentlemän talar inte om sina fötter och vad de täcker dem med, men de tänker på dem och tystnaden ska inte förväxlas med likgiltighet. Kanske kan sockreformen bli den profilfråga som borgerligheten så länge saknat och så desperat behöver, för att minska avståndet till oppositionen i opinionsmätningarna.
Framtiden får utvisa hur det blir med det. Under tiden hoppas jag på en varm höst, fram till första oktober. Den kalla våren var tidvis en prövning för oss ofrivilligt strumplösa.
Söndag
Jag har aldrig besökt Boden och när jag söker efter orten på Apples karttjänst hamnar jag först på en kobbe mellan Timmernabben och Mönsterås och sedan på en ö i Kadeifloden i östra Kamerun. Först på tredje försöket dirigeras jag till Norrbotten.
Mitt intresse har väckts av rapporterna om att hela orten, av oklara skäl, är ”blurrad”, det vill säga att satellitbilderna är oskarpa, i Apples karttjänst. Kommunen har inget med saken att göra, meddelas det. Inte heller Försvaret, som fram till den okloka nedrustningen hade nästan en sjättedel av sina resurser placerade där, vet något om suddigheten.
Det ingen gör sig besväret att fråga, är om någon faktiskt varit i Boden på sistone.
När vi fortfarande hade en värnplikt värd namnet skickades tusentals skarpögda unga män till orten och kunde ge vittnesmål om vad de sett, men det är flera decennier sedan. Jag kan inte påminna mig att jag stött på någon på den här sidan millennieskiftet som varit i Boden i närtid.
Hur vet vi, med tanke på det, att satellitbilderna är manipulerade?
I min erfarenhet finns det städer som är påtagligt oskarpa. Jag minns till exempel ett suddigt Salzburg under ett par dagar i mina övre tonår, då jag var där på resa med några jämnåriga kamrater. Under en klassresa till Helsingfors blev omgivningen ofokuserad redan på färjan, halvvägs över Östersjön, och den tog inte tydlig form igen förrän jag vaknade i fartyget på Stadsgårdskajen i Stockholm.
Kan vi verkligen utgå ifrån att Boden inte blivit föremål för ett liknande fenomen under senare år, med tanke på att aktuella ögonvittnesskildringar är så sällsynta?
Vad har vi pressen till, om den förbiser uppenbara förklaringar av det slaget?
Måndag
Det är sällan jag känner styng av avundsjuka när jag tänker på amerikaner, men nyheten att president Trump stämt Wall Street Journal och dess ägare Rupert Murdoch på 100 miljarder kronor för förtal har just den effekten. Summan motsvarar, i runda slängar, betalningen för 25 000 000 standardprissatta kolumner.
Jag skulle behöva skriva drygt 3 100 kolumner om dagen fram till min 80:e födelsedag för att kunna redovisa en omsättning i den storleksklassen. Även om jag är stolt över min produktivitet ter det sig alltför ambitiöst.
Det återstår förstås att se om president Trump vinner i rätten, men även en förlikning till en tiondel, eller rent av en hundradel, av summan, skulle ge en ersättning som vore välkommen i vårt lilla tvåpersonsföretag. En miljard är pengar det också, som min anspråkslöse och bortgångne far skulle ha påpekat.
Det finns överhuvudtaget något förunderligt, kanske till och med rörande, över amerikaners förhållningssätt till stora tal. Ta till exempel Oklahomapedofilen Charles Scott Robinson, som för 30 år sedan dömdes till 30 000 år i fängelse, eller våldsverkaren Allan Wayne McLaurin, som dömdes till 21 250 år i fängelse, men överklagade och fick domen nedskriven med 500 år. Mördaren och våldtäktsmannen Bobbie Joe Long fick 28 livstidsstraff, 99 år utöver det, samt dödsstraff. Och så vidare.
Det är något märkligt optimistiskt, trots de hiskliga brotten, med domar på tiotusentals år. Och det är något nästan lekfullt över en stämning på 100 miljarder kronor, på grund av ett enkelt klotter som påstås vara förfalskat.
När jag växte upp slutade övningar av det här slaget i att någon ropade ”stjärnstopp”, ett uttryck som representerade en summa så stor att den omöjligt gick att toppa och på så sätt satte en gräns, till och med för oändligheten.
Jag har aldrig hört någon motsvarighet på amerikanska. Amerikaner verkar, till skillnad från européer, orörda av den ”fasa för oändligheten” som sägs ha haft de gamla grekerna i sitt grepp.
En annan sak är förstås om Charles Scott Robinson, Allan Wayne McLaurin och Rupert Murdoch, i det fall han skulle förlora i rätten, har samma varma känsla för den amerikanska lekfullheten med stora tal. Antagligen inte. Men det är också något förtjusande amerikanskt över att aldrig föreställa sig att man kan hamna på fel sida om de enorma summorna, förrän det inträffar.
Kanske är det just den illusion som var 256:e amerikan – det vill säga de som är jurister – har som huvuduppgift att hålla vid liv, så att vi kan fortsätta att roas av amerikaners skojfriska omåttlighet.
Tisdag
Jag vet inte om de filosofiska institutionerna fortfarande tröttar sina studenter med det gamla spårvagnsdilemmat: en spårvagn skenar och är på väg mot en grupp på fem personer, som alla kommer att krossas. Du har tillgång till en spårväxel, med vilken du kan få fordonet att ta en annan väg och ”bara” krossa en person. Bör du ställa om växeln?
Något säger mig att den hypotetiska situationen, som på den tiden jag konfronterades med den verkade effektfull, inte åldrats med värdighet. Det beror inte bara på att spårvagnar, trots att de fortfarande rullar i Göteborg och här och där återintroducerats, ger en känsla av svunna tider.
Det saknas dessutom detaljer av det slag som jag tror är nödvändiga idag för att fånga den publik man vill ställa inför det moraliska dilemmat.
Vilka är till exempel de fem och den ensamma, som riskerar att krossas? Vad har de för könstillhörighet och vilka pronomen vill de bli beskrivna med? Är de rasifierade? Tillhör någon av dem en ursprungsbefolkning? Hur ställer de sig i frågan om Gaza-kriget? Röstade de på Trump?
Låt oss säga att de fem är vita, medelålders cis-män, med klara sympatier för nationalkonservativa rörelser, medan den ensamma är en queer inuit som huvudsakligen ägnar sig åt Palestinaaktivism – vore det inte då ett kolonialt hatbrott att lägga om växeln?
Och finns det i så fall något större antal än fem vita, medelålders cis-män som gör att den moraliska handlingen ändå är att lägga om växeln mot queerinuiten? Eller är det precis tvärtom: att den moraliska plikten att inte lägga om växeln blir större, ju fler vita cis-män som faller offer för den skenande spårvagnen?
Men den största bristen med spårvagnsdilemmat är nog ändå att den inte innehåller någon kändis, eller åtminstone influerare. Det är en orimlighet att förvänta sig att nutida människor ska lägga tid på att fördjupa sig i ett moraliskt dilemma som bara rör helt alldagliga, obemärkta personer.
Att intresset för moralfilosofiska dilemman är lika stort som alltid, förutsatt att de rör något och någon verkligt intressant, illustreras av att jag i de fyra stora dagstidningarna under de senaste dagarna kunnat räkna 19 nyhetsartiklar, tre kolumner, två ledarartiklar och en större analys som behandlar techbolagsmiljardären Andy Byrons otrogna omfamning av sin HR-chef på en Coldplaykonsert i Massachusetts.
De brännande moraliska frågorna är många: gör vi rätt i att ogilla otrohet, eller bör vi vara beredda att dö för att försvara rätten att ha en kärleksaffär, som en kolumnist föreslår?
Är det tech-VD:n som agerat moraliskt oansvarigt, eller Coldplay, som hänger ut sina fans med hjälp av en spionerande kamera? Är det moraliskt förkastligt att ha en otrohetsaffär med sin chef?
Är det moraliskt försvarbart av företag att sparka chefer som inte hedrar sina äktenskapslöften? Är det särskilt förkastligt av miljardärer att vara otrogna?
Kanske är det ändå dags att återintroducera spårvagnsdilemmat i en aningen reviderad form: om en spårvagn slitit sig och hotar att krossa ett dussin Andy Byron-analyserande journalister, kolumnister och ledarskribenter, bör du då lägga om växeln så att vagnen hamnar på ett tomt spår?
Diskutera med din bänkkamrat.
Onsdag
Matematik och humor går sällan hand i hand, vilket det gamla påståendet om att bisexuella fördubblar sina chanser är ett exempel på. Det är inte särskilt kvickt och dessutom baserat på ett uppenbart räknefel. Såvida man inte förutsätter att alla, oavsett kön, är lika benägna att hoppa i säng med den bisexuelle, är dennes sexuella chanser långt ifrån fördubblade.
Trovärdiga skattningar brukar ange andelen homosexuella till kring två procent i en given population och antalet bisexuella till numera ungefär tre procent. Det betyder – oaktat allt annat som föder eller dödar attraktion – att en bisexuell har chans på 98 procent av det motsatta könet, men bara på fem procent av det egna.
Det betyder i sin tur att en bisexuell närmast försumbart förbättrar sina sexuella chanser, jämfört med en heterosexuell, i en genomsnittlig population.
Kan detta enkla matematiska misstag och den överskattning som det leder till vara en förklaring till att andelen bisexuella, enligt folkhälsomyndigheterna, fördubblats under det senaste dryga decenniet?
Är våra ungdomar, där den stora ökningen av bisexualitet noterats, så dåliga på matematik att de faktiskt tror att de ökar sina chanser till sexuell tillfredsställelse på ett märkbart sätt om de intalar sig att de är bisexuella?
Frågan inställer sig apropå ett nytt TV-program, Alla dejtar alla, som vårt svenska public serviceföretag tydligen börjat sända i sin iver att bidra till saklighet, opartiskhet och en upplyst och engagerad demokrati.
Särskilt Aftonbladet verkar ha fallit för satsningen. På ledarsidan skriver Signe Krantz under rubriken ”Saliga är de bisexuella – de skall ärva jorden”: ”De som dejtar och knullar andra – oavsett om de är män, kvinnor eller ickebinära – kan bli den nya sexuella normen”, hävdar Krantz.
På samma tidnings kultursida skriver Sanna Samuelsson under en nästa lika religiöst anstruken rubrik: ”Bisexuella är änglar – skydda dem, fridlys dem”. ”Det här är folkbildande! Svenska folket ska lära sig hur man dejtar som bisexuell!”, utbrister hon i vad jag tror är en entusiastisk, inte smått gäckande ton. Men det är ett annat parti i hennes text som innehåller det verkligt tankeväckande.
”Faktum är att bisexuella är bland det finaste vi har”, slår hon fast och fortsätter: ”Det är ett segment av befolkningen som tvingas vara mer modiga, öppna, ärliga med sig själva. De vågar känna det som många andra trycker bort, även om det är svårt.”
Man kan förstås tolka ”många andra” på olika sätt, men det är inte orimligt att tolka det som att ”många” heterosexuella bara lyckas vara det genom att under stora svårigheter trycka bort sina egentliga och bredare lustar. Den promiskuösa bisexualiteten är med andra ord redan den egentliga normen, vi är bara för fega, slutna och falska för att erkänna det.
Samuelsson kan mycket väl ha rätt, även om jag tror att hon är en aning optimistisk vad gäller svenskarnas sexliv, oavsett preferenser. Som den här kolumnen aldrig tröttnar på att påpeka finns inga egentliga belägg, vid sidan av kvällspressen och någon enstaka födsel, för att svenskarna faktiskt utövar sex. Men låt oss lägga det åt sidan för stunden.
En intressantare fråga är om den fega och falska slutenhet som får ”många” att inte erkänna sin verkliga bisexualitet även omfattar homosexuella, som per definition bara intresserar sig för sexualpartners av samma kön?
Vore det inte ett svårförsvarligt fall av diskriminering att undanta just dessa från den latenta bisexuella normen? Vore det inte, å andra sidan, ett oförsvarligt angrepp på deras könsidentitet att tillskriva dem en undertryckt lust efter det motsatta könet?
Jag undrar om Samuelsson verkligen tänkte på denna besvärliga kniptång, innan hon skrev in sig i den. Men kanske gjorde hon trots allt det och om det förhåller sig så är det ytterligare ett slag mot våra homosexuella vänner och ännu ett tecken på att deras tid i rampljuset är förbi.
Redan för fem eller sex år sedan kunde en vaken medborgare notera att de sedan länge obligatoriska homosexuella rollfigurerna i amerikansk film och TV-drama – alltid goda mätare på vart vinden blåser – ersattes med lika obligatoriska transpersoner eller icke-binära rollfigurer. Är samtliga dessa nu på väg att ersättas av bisexuella karaktärer?
Jag befarar det och Sveriges Televisions bisexuella koppleriprogram bekräftar misstanken. Kanske är det ytterligare ett steg framåt för den fördomsfrihet som vi alla eftersträvar, men kommer vi verkligen att kunna hålla alla förvecklingar i huvudet, när intrigen tillåter att varje given rollfigur i våra älskade filmer och serier är en potentiell partner till varje annan?
Vi har en besvärlig och förvirrande tid framför oss.
Torsdag
Den här kolumnen har aldrig ens antytt att Brigitte Macron – den franske presidentens hustru och lärarinna – tidigare varit man, men det betyder inte nödvändigtvis att det är en lögn. Det är omöjligt att täcka in världens alla sanningar, hur förbluffande de än är, på några få rader text i veckan.
Som det nu faller sig har jag ännu inte några anmärkningsvärt fasta belägg för att Madame Macron en gång var Monsieur Macron. Inte heller för att presidenten och hans hustru skulle vara biologisk släkt eller att presidentens väg till makten var en CIA-komplott, men man hör ju ryktena och flamma fumo est proxima, som romarna sade, eller ingen rök utan eld, som vi säger i Norden.
Att det franska presidentparet nu stämmer en amerikansk ”poddare” för ärekränkning, just på grund av att hon nämnt dessa intressanta möjligheter, ter sig i mina ögon som en aning misstänkt. Den damen – eller herren, om nu så skulle vara fallet – bedyrar alltför mycket, som Shakespeare uttrycker saken. Poddaren i fråga är dessutom svärdotter till baron Farmer, ledamot av det brittiska överhuset och tidigare kassör i brittiska torypartiet.
Det kanske inte nödvändigtvis är en garanti för gott omdöme och välgrundade övertygelser, men det brukade åtminstone anses vara av viss betydelse. Vi bör tänka efter en extra gång innan vi kastar de sista resterna av aktning för pärer överbord. Baron Farmer är å andra sidan en nyfrälst kristen, som vid ett tillfälle tog två år ledigt från sin lukrativa handel i metaller för att studera Bibeln.
I vad mån den oroväckande böjelsen har påverkat hans poddande amerikanska svärdotter vet vi inte, men amerikaner har ofta ett ohälsosamt humorlöst förhållande till Skriften.
Det rör sig, med andra ord, om en komplicerad och svårutredd fråga, som inte vinner på hastverk. För min del tänker jag behålla ett öppet sinne i frågan om Madame/Monsieur Macron, tills alla fakta, bildligt talat, är på bordet.
***
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är förstås med djup empati vi läser om svenska tågresenärer som i elva timmar suttit fast någonstans i den svenska obygden, något som knappast skulle hända här i Frankrike där tågen fungerar, är snabba och dessutom erbjuder ätlig mat. Hur erbarmlig standarden är på svenska tåg bekräftas av att de drabbade passagerarna ondgör sig över att inte ha serverats ”smörgåsar” och ”vattenpaket” under sin prövning. Skulle mot förmodan något liknande hända i Frankrike skulle resenärerna tvivelsutan förvänta sig foie gras och confiterad anka, serverade med sauterne och en madiran från Gascogne. De skulle dessutom antagligen få det.
Det slår mig att svenskar över lag har låga förväntningar inte bara på Trafikverket, SJ och andra tågbolag, utan på livet självt. Kanske har det något att göra med reformationen, eller till och med det faktum att vi aldrig blev en del av den romerska civilisationen.
Vad det än beror på verkar det inte i första hand vara den egna bekvämligheten som bekymrar svenskar när de hamnar i omständigheter av det här slaget, utan snarare ”information”.
”Vi fick inte heller veta vad felet var”, säger en av de strandsatta resenärerna till Dagens Nyheter: ”Först sa de att det var åskrelaterat. Sedan pratade man om signalfel”.
Vad, undrar jag, hade denna och andra resenärer tänkt göra med informationen, om de skulle ha fått en exakt orsak till händelsen? Till vilken nytta kan informationen vara, om man inte råkar vara rallare, styr– och reglertekniker, eller något annat som är till nytta i frågor om spårtrafik?
Det hela föder en nedslående känsla av att svenskar i gemen är beredda att fördra ett halvt dygn av oätliga smörgåsar, ljummet kranvatten och oförskämd tågpersonal, förutsatt att de utförligt informerats om den exakta tekniska orsaken till den undermåliga servicen.
Det föder i sin tur frågan om det finns något som ger svenskarna en verklig förnimmelse av joie de vivre? Att tvätta bilen? Att sopsortera? Att föregående kund i snabbköpskassan prompt placerar kundpinnen på varubandet, när den sista varan placerats där?
Jag känner en viss misströstan, nu när det börjar bli dags att packa ihop och återvända till mina landsmän.
Lördag
Alla mina bekanta har varit finkänsliga nog att inte kommentera saken, men jag är övertygad om att de noterat att jag sällan burit strumpor sedan årsskiftet. Antagligen tror de att jag genomlider något sorts ålderskris och går kippskodd i ett försök att förmedla en air av ungdomlig ledighet.
Den verkliga orsaken är förstås att lagen om insamling av textilavfall, som gäller sedan första januari, gjort att slitna strumpor hamnat i en besvärlig gråzon. Å ena sidan får strumpor med hål inte slängas i de vanliga hushållssoporna. Å andra sidan vädjar de överbelamrade ideella organisationer som tar hand om våra uttjänta kläder, om att vi inte ska skänka dem våra trasiga sockor.
Jag antar att jag kunde ägna kvällarna åt att stoppa strumpor, men det är svårt att få ett tillfredsställande resultat efter klockan 17, då jag vanligtvis tar en aperitif, och än svårare efter en normal middag med ett par glas vin. Att själv elda upp strumporna bryter med all säkerhet mot alla möjliga nationella och kommunala regleringar.
Därför är det med stor glädje och lättnad som jag, och säkert många med mig, läser att regeringen avser att åter göra det lagligt att från och med första oktober slänga trasiga strumpor i hushållsavfallet. Det är precis den här sortens handfasta frihetsreformen man förväntar sig av en borgerlig regering.
Jag har ännu inte sett att Socialdemokraterna, som i fallet med ”dansbandsmomsen”, lovar att följa regeringens exempel, men det vore oklokt av dem att låta frågan leva som en skiljelinje mellan blocken, nu när valrörelsen drar i gång.
Gentlemän talar inte om sina fötter och vad de täcker dem med, men de tänker på dem och tystnaden ska inte förväxlas med likgiltighet. Kanske kan sockreformen bli den profilfråga som borgerligheten så länge saknat och så desperat behöver, för att minska avståndet till oppositionen i opinionsmätningarna.
Framtiden får utvisa hur det blir med det. Under tiden hoppas jag på en varm höst, fram till första oktober. Den kalla våren var tidvis en prövning för oss ofrivilligt strumplösa.
Söndag
Jag har aldrig besökt Boden och när jag söker efter orten på Apples karttjänst hamnar jag först på en kobbe mellan Timmernabben och Mönsterås och sedan på en ö i Kadeifloden i östra Kamerun. Först på tredje försöket dirigeras jag till Norrbotten.
Mitt intresse har väckts av rapporterna om att hela orten, av oklara skäl, är ”blurrad”, det vill säga att satellitbilderna är oskarpa, i Apples karttjänst. Kommunen har inget med saken att göra, meddelas det. Inte heller Försvaret, som fram till den okloka nedrustningen hade nästan en sjättedel av sina resurser placerade där, vet något om suddigheten.
Det ingen gör sig besväret att fråga, är om någon faktiskt varit i Boden på sistone.
När vi fortfarande hade en värnplikt värd namnet skickades tusentals skarpögda unga män till orten och kunde ge vittnesmål om vad de sett, men det är flera decennier sedan. Jag kan inte påminna mig att jag stött på någon på den här sidan millennieskiftet som varit i Boden i närtid.
Hur vet vi, med tanke på det, att satellitbilderna är manipulerade?
I min erfarenhet finns det städer som är påtagligt oskarpa. Jag minns till exempel ett suddigt Salzburg under ett par dagar i mina övre tonår, då jag var där på resa med några jämnåriga kamrater. Under en klassresa till Helsingfors blev omgivningen ofokuserad redan på färjan, halvvägs över Östersjön, och den tog inte tydlig form igen förrän jag vaknade i fartyget på Stadsgårdskajen i Stockholm.
Kan vi verkligen utgå ifrån att Boden inte blivit föremål för ett liknande fenomen under senare år, med tanke på att aktuella ögonvittnesskildringar är så sällsynta?
Vad har vi pressen till, om den förbiser uppenbara förklaringar av det slaget?
Måndag
Det är sällan jag känner styng av avundsjuka när jag tänker på amerikaner, men nyheten att president Trump stämt Wall Street Journal och dess ägare Rupert Murdoch på 100 miljarder kronor för förtal har just den effekten. Summan motsvarar, i runda slängar, betalningen för 25 000 000 standardprissatta kolumner.
Jag skulle behöva skriva drygt 3 100 kolumner om dagen fram till min 80:e födelsedag för att kunna redovisa en omsättning i den storleksklassen. Även om jag är stolt över min produktivitet ter det sig alltför ambitiöst.
Det återstår förstås att se om president Trump vinner i rätten, men även en förlikning till en tiondel, eller rent av en hundradel, av summan, skulle ge en ersättning som vore välkommen i vårt lilla tvåpersonsföretag. En miljard är pengar det också, som min anspråkslöse och bortgångne far skulle ha påpekat.
Det finns överhuvudtaget något förunderligt, kanske till och med rörande, över amerikaners förhållningssätt till stora tal. Ta till exempel Oklahomapedofilen Charles Scott Robinson, som för 30 år sedan dömdes till 30 000 år i fängelse, eller våldsverkaren Allan Wayne McLaurin, som dömdes till 21 250 år i fängelse, men överklagade och fick domen nedskriven med 500 år. Mördaren och våldtäktsmannen Bobbie Joe Long fick 28 livstidsstraff, 99 år utöver det, samt dödsstraff. Och så vidare.
Det är något märkligt optimistiskt, trots de hiskliga brotten, med domar på tiotusentals år. Och det är något nästan lekfullt över en stämning på 100 miljarder kronor, på grund av ett enkelt klotter som påstås vara förfalskat.
När jag växte upp slutade övningar av det här slaget i att någon ropade ”stjärnstopp”, ett uttryck som representerade en summa så stor att den omöjligt gick att toppa och på så sätt satte en gräns, till och med för oändligheten.
Jag har aldrig hört någon motsvarighet på amerikanska. Amerikaner verkar, till skillnad från européer, orörda av den ”fasa för oändligheten” som sägs ha haft de gamla grekerna i sitt grepp.
En annan sak är förstås om Charles Scott Robinson, Allan Wayne McLaurin och Rupert Murdoch, i det fall han skulle förlora i rätten, har samma varma känsla för den amerikanska lekfullheten med stora tal. Antagligen inte. Men det är också något förtjusande amerikanskt över att aldrig föreställa sig att man kan hamna på fel sida om de enorma summorna, förrän det inträffar.
Kanske är det just den illusion som var 256:e amerikan – det vill säga de som är jurister – har som huvuduppgift att hålla vid liv, så att vi kan fortsätta att roas av amerikaners skojfriska omåttlighet.
Tisdag
Jag vet inte om de filosofiska institutionerna fortfarande tröttar sina studenter med det gamla spårvagnsdilemmat: en spårvagn skenar och är på väg mot en grupp på fem personer, som alla kommer att krossas. Du har tillgång till en spårväxel, med vilken du kan få fordonet att ta en annan väg och ”bara” krossa en person. Bör du ställa om växeln?
Något säger mig att den hypotetiska situationen, som på den tiden jag konfronterades med den verkade effektfull, inte åldrats med värdighet. Det beror inte bara på att spårvagnar, trots att de fortfarande rullar i Göteborg och här och där återintroducerats, ger en känsla av svunna tider.
Det saknas dessutom detaljer av det slag som jag tror är nödvändiga idag för att fånga den publik man vill ställa inför det moraliska dilemmat.
Vilka är till exempel de fem och den ensamma, som riskerar att krossas? Vad har de för könstillhörighet och vilka pronomen vill de bli beskrivna med? Är de rasifierade? Tillhör någon av dem en ursprungsbefolkning? Hur ställer de sig i frågan om Gaza-kriget? Röstade de på Trump?
Låt oss säga att de fem är vita, medelålders cis-män, med klara sympatier för nationalkonservativa rörelser, medan den ensamma är en queer inuit som huvudsakligen ägnar sig åt Palestinaaktivism – vore det inte då ett kolonialt hatbrott att lägga om växeln?
Och finns det i så fall något större antal än fem vita, medelålders cis-män som gör att den moraliska handlingen ändå är att lägga om växeln mot queerinuiten? Eller är det precis tvärtom: att den moraliska plikten att inte lägga om växeln blir större, ju fler vita cis-män som faller offer för den skenande spårvagnen?
Men den största bristen med spårvagnsdilemmat är nog ändå att den inte innehåller någon kändis, eller åtminstone influerare. Det är en orimlighet att förvänta sig att nutida människor ska lägga tid på att fördjupa sig i ett moraliskt dilemma som bara rör helt alldagliga, obemärkta personer.
Att intresset för moralfilosofiska dilemman är lika stort som alltid, förutsatt att de rör något och någon verkligt intressant, illustreras av att jag i de fyra stora dagstidningarna under de senaste dagarna kunnat räkna 19 nyhetsartiklar, tre kolumner, två ledarartiklar och en större analys som behandlar techbolagsmiljardären Andy Byrons otrogna omfamning av sin HR-chef på en Coldplaykonsert i Massachusetts.
De brännande moraliska frågorna är många: gör vi rätt i att ogilla otrohet, eller bör vi vara beredda att dö för att försvara rätten att ha en kärleksaffär, som en kolumnist föreslår?
Är det tech-VD:n som agerat moraliskt oansvarigt, eller Coldplay, som hänger ut sina fans med hjälp av en spionerande kamera? Är det moraliskt förkastligt att ha en otrohetsaffär med sin chef?
Är det moraliskt försvarbart av företag att sparka chefer som inte hedrar sina äktenskapslöften? Är det särskilt förkastligt av miljardärer att vara otrogna?
Kanske är det ändå dags att återintroducera spårvagnsdilemmat i en aningen reviderad form: om en spårvagn slitit sig och hotar att krossa ett dussin Andy Byron-analyserande journalister, kolumnister och ledarskribenter, bör du då lägga om växeln så att vagnen hamnar på ett tomt spår?
Diskutera med din bänkkamrat.
Onsdag
Matematik och humor går sällan hand i hand, vilket det gamla påståendet om att bisexuella fördubblar sina chanser är ett exempel på. Det är inte särskilt kvickt och dessutom baserat på ett uppenbart räknefel. Såvida man inte förutsätter att alla, oavsett kön, är lika benägna att hoppa i säng med den bisexuelle, är dennes sexuella chanser långt ifrån fördubblade.
Trovärdiga skattningar brukar ange andelen homosexuella till kring två procent i en given population och antalet bisexuella till numera ungefär tre procent. Det betyder – oaktat allt annat som föder eller dödar attraktion – att en bisexuell har chans på 98 procent av det motsatta könet, men bara på fem procent av det egna.
Det betyder i sin tur att en bisexuell närmast försumbart förbättrar sina sexuella chanser, jämfört med en heterosexuell, i en genomsnittlig population.
Kan detta enkla matematiska misstag och den överskattning som det leder till vara en förklaring till att andelen bisexuella, enligt folkhälsomyndigheterna, fördubblats under det senaste dryga decenniet?
Är våra ungdomar, där den stora ökningen av bisexualitet noterats, så dåliga på matematik att de faktiskt tror att de ökar sina chanser till sexuell tillfredsställelse på ett märkbart sätt om de intalar sig att de är bisexuella?
Frågan inställer sig apropå ett nytt TV-program, Alla dejtar alla, som vårt svenska public serviceföretag tydligen börjat sända i sin iver att bidra till saklighet, opartiskhet och en upplyst och engagerad demokrati.
Särskilt Aftonbladet verkar ha fallit för satsningen. På ledarsidan skriver Signe Krantz under rubriken ”Saliga är de bisexuella – de skall ärva jorden”: ”De som dejtar och knullar andra – oavsett om de är män, kvinnor eller ickebinära – kan bli den nya sexuella normen”, hävdar Krantz.
På samma tidnings kultursida skriver Sanna Samuelsson under en nästa lika religiöst anstruken rubrik: ”Bisexuella är änglar – skydda dem, fridlys dem”. ”Det här är folkbildande! Svenska folket ska lära sig hur man dejtar som bisexuell!”, utbrister hon i vad jag tror är en entusiastisk, inte smått gäckande ton. Men det är ett annat parti i hennes text som innehåller det verkligt tankeväckande.
”Faktum är att bisexuella är bland det finaste vi har”, slår hon fast och fortsätter: ”Det är ett segment av befolkningen som tvingas vara mer modiga, öppna, ärliga med sig själva. De vågar känna det som många andra trycker bort, även om det är svårt.”
Man kan förstås tolka ”många andra” på olika sätt, men det är inte orimligt att tolka det som att ”många” heterosexuella bara lyckas vara det genom att under stora svårigheter trycka bort sina egentliga och bredare lustar. Den promiskuösa bisexualiteten är med andra ord redan den egentliga normen, vi är bara för fega, slutna och falska för att erkänna det.
Samuelsson kan mycket väl ha rätt, även om jag tror att hon är en aning optimistisk vad gäller svenskarnas sexliv, oavsett preferenser. Som den här kolumnen aldrig tröttnar på att påpeka finns inga egentliga belägg, vid sidan av kvällspressen och någon enstaka födsel, för att svenskarna faktiskt utövar sex. Men låt oss lägga det åt sidan för stunden.
En intressantare fråga är om den fega och falska slutenhet som får ”många” att inte erkänna sin verkliga bisexualitet även omfattar homosexuella, som per definition bara intresserar sig för sexualpartners av samma kön?
Vore det inte ett svårförsvarligt fall av diskriminering att undanta just dessa från den latenta bisexuella normen? Vore det inte, å andra sidan, ett oförsvarligt angrepp på deras könsidentitet att tillskriva dem en undertryckt lust efter det motsatta könet?
Jag undrar om Samuelsson verkligen tänkte på denna besvärliga kniptång, innan hon skrev in sig i den. Men kanske gjorde hon trots allt det och om det förhåller sig så är det ytterligare ett slag mot våra homosexuella vänner och ännu ett tecken på att deras tid i rampljuset är förbi.
Redan för fem eller sex år sedan kunde en vaken medborgare notera att de sedan länge obligatoriska homosexuella rollfigurerna i amerikansk film och TV-drama – alltid goda mätare på vart vinden blåser – ersattes med lika obligatoriska transpersoner eller icke-binära rollfigurer. Är samtliga dessa nu på väg att ersättas av bisexuella karaktärer?
Jag befarar det och Sveriges Televisions bisexuella koppleriprogram bekräftar misstanken. Kanske är det ytterligare ett steg framåt för den fördomsfrihet som vi alla eftersträvar, men kommer vi verkligen att kunna hålla alla förvecklingar i huvudet, när intrigen tillåter att varje given rollfigur i våra älskade filmer och serier är en potentiell partner till varje annan?
Vi har en besvärlig och förvirrande tid framför oss.
Torsdag
Den här kolumnen har aldrig ens antytt att Brigitte Macron – den franske presidentens hustru och lärarinna – tidigare varit man, men det betyder inte nödvändigtvis att det är en lögn. Det är omöjligt att täcka in världens alla sanningar, hur förbluffande de än är, på några få rader text i veckan.
Som det nu faller sig har jag ännu inte några anmärkningsvärt fasta belägg för att Madame Macron en gång var Monsieur Macron. Inte heller för att presidenten och hans hustru skulle vara biologisk släkt eller att presidentens väg till makten var en CIA-komplott, men man hör ju ryktena och flamma fumo est proxima, som romarna sade, eller ingen rök utan eld, som vi säger i Norden.
Att det franska presidentparet nu stämmer en amerikansk ”poddare” för ärekränkning, just på grund av att hon nämnt dessa intressanta möjligheter, ter sig i mina ögon som en aning misstänkt. Den damen – eller herren, om nu så skulle vara fallet – bedyrar alltför mycket, som Shakespeare uttrycker saken. Poddaren i fråga är dessutom svärdotter till baron Farmer, ledamot av det brittiska överhuset och tidigare kassör i brittiska torypartiet.
Det kanske inte nödvändigtvis är en garanti för gott omdöme och välgrundade övertygelser, men det brukade åtminstone anses vara av viss betydelse. Vi bör tänka efter en extra gång innan vi kastar de sista resterna av aktning för pärer överbord. Baron Farmer är å andra sidan en nyfrälst kristen, som vid ett tillfälle tog två år ledigt från sin lukrativa handel i metaller för att studera Bibeln.
I vad mån den oroväckande böjelsen har påverkat hans poddande amerikanska svärdotter vet vi inte, men amerikaner har ofta ett ohälsosamt humorlöst förhållande till Skriften.
Det rör sig, med andra ord, om en komplicerad och svårutredd fråga, som inte vinner på hastverk. För min del tänker jag behålla ett öppet sinne i frågan om Madame/Monsieur Macron, tills alla fakta, bildligt talat, är på bordet.
***
