Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Fredag

Det finns en kontrarevolutionär ton i dagens rapport om cykelkaos i Paris. För bara en vecka sedan fick vi av samma tidning veta att cykelbanorna i Paris är ett tecken på att socialismen plötsligt börjat fungera. Nu intervjuas i stället taxichaufförer – ett omvittnat reaktionärt släkte – som önskar sig det gamla bilburna petro-Paris åter.

Kan det vara ytterligare en av dessa helomvändningar, som Mohamssons och Heberleins, som förebådar ett större skifte? Är det en falangstrid på redaktionen? Är det bara en helgardering, för att kunna peka på opartiskt rapporterande om det skulle bli maktskifte i den franska huvudstaden?

Dubbla budskap av det här slaget lämnar mig hur som helst ingen ro. Och som om inte oklarheten om cykelsocialismen i Paris vore nog läser jag i den andra tidningen att Liberalerna fått nästan 700 nya medlemmar sedan Simona Mohamsson kramade om Jimmie Åkesson. Det är ungefär en tiondel, kanske mer, av hela deras medlemskår.

Något måste ha gått förlorat i kommunikationen med väljarna, som fått tydliga, upprepade och offentliga instruktioner av medierna att överge Liberalerna om de skaffade sig en fungerande linje i regeringsfrågan.

Jag befarar att den här valrörelsen kommer att bli omild mot nerverna, om vi inte ens kan lita på att väljarna gör som de blivit tillsagda.

Lördag

Jag misstänker ibland att jag lever ett ovanligt skyddat liv. När jag försöker minnas när jag senast såg en gråtande, fullvuxen man som inte var del av en spelfilm, får jag gå tillbaka 18 år. Då grät den dåvarande riksdagsledamoten Fredrik Federley i riksdagens talarstol, därför att han kände sig tvingad att rösta mot sin övertygelse. Jag antar att jag måste ha sett något annat exempel sedan dess, men kanske är jag för kallhamrad för att minnas det.

Vad värre är: jag verkar helt ha förlorat mitt grepp om verkligheten, för enligt kulturjournalisten Johan Kellman Larsson gråter män oupphörligt i offentligheten numera. Det verkar som om vi är tillbaka i 1600-talets gråtmilda maskulinitet, som Peter Englund skrivit så vackert om. Och det utan att jag märkt det.

När jag försöker uppdatera mig stöter jag på en artikel i Svenska Dagbladet från förra veckan, som hävdar att hela ”influencerkulturen”, oavsett kön, numera mestadels ägnar sig åt att gråta i direktsändning. Kan Kellman Larsson möjligen ha tagit fel på män i allmänhet och influerarmän, som trots allt är en begränsad undergrupp? Men när jag söker vidare märker jag till min förvåning att de senaste tio åren har i genomsnitt fem eller sex artiklar om året publicerats i olika tidningar om att män har börjat gråta, eller att de borde börja gråta, eller att de åtminstone borde våga gråta. Med undantag för idrottsmän och arrangerade studiobilder är det dock ont om övertygande illustrationer av det manliga gråtandet.

Jag undrar om vi har att göra med ett fenomen som liknar den gamla vandringssägnen om ”vaskning” av champagne. Det blev ett fasligt liv i pressen för 20 år sedan, när det påstods att rikemansbarn beställde in champagne på krogen bara för att be kyparen att hälla ut vinet i vasken. Haken var att i stort sett alla dokumenterade fall av att något sådant skett – och de är inte många – är förlagda till efter det att ”vaskningen” hade blivit en stor sak i pressen. På det stora hela kan man nog säga att kvällspressen själv uppfann det fenomen som den rasade mot.

På samma sätt vore det inte konstigt om män skulle börja klämma ur sig en offentlig tår då och då, efter att ha uppmanats att göra det i ett helt decennium. Om Kellman Larssons artikel är ett bevis på att den mediala kampanjen för manligt gråtande till sist burit frukt, eller om den bara låtsas det, för att på så sätt egga svenska män att böla, förblir oklart. Men skulle andan falla på är det skönt att veta att man ligger rätt i tiden.

Söndag

Man ska akta sig för att idealisera fransmän. Dels därför att man riskerar att bli besviken, dels därför att de redan utan den sortens uppmuntran är Europas malligaste folk. Ändå kan jag inte låta bli att bli nedslagen då jag läser att Frankrikes enda hangarfartyg, Charles de Gaulle, avslöjat sin position genom att en officer tagit en löprunda på däck och låtit sin ”träningsapp” sprida platsinformationen.

Att svensk Säpopersonal rutinmässigt gör den sortens fadäser kan ingen förvånas över. Vi lever trots allt i ett land där nästan ingen längre blir äldre än tonåring, med allt vad det innebär av dåligt omdöme och bekräftelsebehov. Men trodde vi inte att fransmännen stod över den sortens barnsligheter? Det rör sig ändå om ett land som uppfunnit fem varma grundsåser, 44 ursprungsmärkta ostar, Molière och sadism.

Det slår mig plötsligt att jag i somras noterade att Paris – som tidigare alltid hade en viss känsla av elegant je ne sais quoi – var fyllt av vuxna människor, klädda som barn, med blickarna fästa vid sina mobiltelefoner. Jag tog för givet att det rörde sig om svenska och amerikanska turister, men nu är jag inte längre så säker.

Måndag

Ingen ställer den mest väsentliga frågan i den nyväckta debatten om en ”miljardärsskatt”: gör miljarderna störst skada om staten eller om miljardärerna kontrollerar dem?

Baserat på historiska erfarenheter är svaret givetvis staten, vilket talar mot en miljardärsskatt. Å andra sidan tycks miljardärerna som grupp ha sjangserat till något slags andra klassens politiker med outsinliga kampanjkassor. Kanske har det att göra med att de inte längre bygger järnvägar, gräver guld, pumpar olja, eller något annat samhällsnyttigt. Nu tjänar de i stället sina miljarder på att uppfinna ”appar”, som uppmuntrar vanligt folks grälsjuka och narcissism, två egenskaper som tidigare var lyxvaror och nästan bara fullt ut kunde njutas av just miljardärer. I det avseendet liknar dagens miljardärer inte bara politiker, utan till och med journalister. Och inget kunde antagligen vara värre än att styras av journalister med outtömliga resurser.

Frågan om en miljardärsskatt är med andra ord komplicerad. Kanske vore det bästa att någon alltigenom omutlig person årligen samlade in alla förmögenheter över 500 miljoner och brände upp dem, så att varken politiker eller miljardärer hade någon nytta av pengarna. Jag kan tänka mig att åta mig uppgiften.

Tisdag

Det är sällsynt, men alltid trevligt, att börja dagen med ett skratt. I dag gör jag det tack vare en labourpolitiker som i Svenska Dagbladet argumenterar mot ett ärftligt överhus, eftersom politiken ska vara ett område ”där talang erkänns och meriter räknas”.

Onsdag

Dagens dubbla budskap är det om älgen. För första gången rödlistas älgen av Artdatabanken. Det betyder å ena sidan att arten är hotad, men å andra sidan finns det i just detta fall ”ingen anledning till oro”, eftersom arten egentligen inte alls är hotad. Det verkar med andra ord vara ett slags planerat falsklarm med oklart syfte. Några jaktrestriktioner förväntas inte heller.

Precis som älgjakten, läser jag på annan plats, är skjutningarna bland våra kriminella en säsongsverksamhet. Jag är inte alldeles säker på att vi kommit riktigt dithän att vi betraktar årets första skjutningar som ett vårtecken i klass med vintergäck, snödroppar och krokus, men med tanke på världsläget vore det oförsvarligt att rata någon möjlighet att odla en positiv syn på tillvaron.

Kanske är det just viljan att se något vackert även i det otrevliga som får Dagens Nyheters kulturbilaga att i dag lite försiktigt ta ställning för kemisk kastrering, till att börja med av män som begått sexualbrott. Det brukade vara ”ett populistiskt utspel från partier på politiska högerkanten”, skriver Anna Grönlund, men eftersom hon nu sluter upp bakom idén är det inte det längre, om jag förstår saken rätt.

Grönlund är något på spåren. Men jag undrar om det inte vore bättre att göra den kemiska kastreringen obligatorisk. Då skulle medieklasen äntligen ha en ursäkt att slippa fylla tidningarna med sex. Kastrerade eller ej börjar vi alla tröttna på detta eviga tjat om påhittade partnerbyten, orgier och nakencampingar. Om vi slapp spela intresserade av sådant kanske vi till och med skulle få tid att läsa några klassiker och vända trenden med fallande genomsnittlig intelligenskvot, som PJ Anders Linder uppmärksammat i en kolumn här i Fokus.

Torsdag

”Liberalerna har inte fått något lyft i opinionen efter partiets helomvändning i synen på Sverigedemokraterna”, berättar Dagens Nyheter med vänliga hälsningar från opinionsmätarna i Ipsos. ”Från mobbad till mirakel” skriver samtidigt Svenska Dagbladets Henrik Torehammar, apropå ”Liberalernas sensationella opinionssiffror” – 4,5 procent – som Demoskop trollat fram.

De dubbla budskapen blir bara fler och fler. Vem, om någon, ska man tro på?

Läser man DN:s opinionsanalys får man känslan av att den kategoriska rubriksättaren inte gjort det. Bara hälften av Ipsos intervjuer är gjorda efter Mohamssons besked. ”Därför kan vi inte vara helt säkra på att vi fångar effekten av utspelet i den här mätningen”, säger ansvarige opinionsanalytiker. Ändå dessa rubriker.

Å andra sidan: Svenska Dagbladet och Aftonbladet bygger numera sina undersökningar på tvivelaktiga paneler. De som kan branschen anar ett mönster: panelerna levererar rubrikknipande opinionssensationer mellan valen för att sedan, mirakulöst, anpassa sig efter de riktiga, vetenskapliga undersökningarna när valet närmar sig. På så sätt maximeras både klickvänlighet och trovärdighet, för dem som inte tittar närmare på saken.

Grundtipset är nog därför att inte lita på endera mätning. Tids nog får vi svaret, i den mån vi verkligen är intresserade. Men kanske kan vi ändå utläsa något ur de här mätningarna.

Liberalernas kollaps är inte så mycket en partisplittring som en övning i outsourcing. Nu, när partiet bestämt sig för en begriplig linje, flyttar oenigheten ut i samhället i stort i stället, med början i opinionsinstituten och de stora morgontidningarna.

Det är som när Pandora öppnade sin ask och världens olyckor och sjukdomar flög ut över världen. Det är detta vi icke-liberaler nu drabbas av. Mohamsson själv har hoppet kvar, det enda som Pandora lyckades stänga locket om.

***

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Därefter 169kr per månad

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill