Jag är inte lika upprörd över kulturkanon som Göran Greider

Fredag

Det är osannolikt att amerikanerna begrep konsekvenserna när de gjorde kulten av jämlikhet till grundpelaren i sitt politiska system. Nu, när deras president tvingas vandra runt med permanenta blåmärken på högerhanden, till följd av oupphörligt handskakande, är det för sent att göra något åt saken.

Större delen av sin tid rör sig den amerikanske presidenten i kontrollerade miljöer där få har tillgång till honom. Att hans högerhand trots det slitits ut kan bara betyda att kutymen kräver att han skakar hand med var och en som han trots allt möter, inklusive medarbetare som han träffar var dag. Det är genant att bli vittne till en så desperat önskan att inte framstå som förmer än andra.

Det minsta man kunde önska sig är att presidenten, liksom andra kroppsarbetare, fick bära arbetshandskar, men jag misstänker att plagg som anses naturliga för byggnadsarbetare eller renhållningspersonal skulle stämplas som rent effektsökeri i det fall de bars av en president. Det är en sorglig återvändsgränd amerikanerna krånglat sig in i.

Vi har genom åren sett hur amerikanernas frivola förhållningssätt till ett lands styrelse och styrande också gjort avtryck i Europa, men låt oss i denna fråga en gång för alla dra ett streck i Atlanten och se till att våra europeiska statsmän slipper förnedras på samma sätt. Det är varken kränkande eller otillbörligt underdånigt att hälsa en stats- eller regeringschef med en värdig bugning.

Lördag

Jag tror att alla läsare av Dagens Nyheter i dag gratulerar den nya Centerledaren Anna-Karin Hatt, när de i det stora intervjuporträttet läser att hon lyckats utverka 70 000 kronor mer i månaden – lite drygt två undersköterskelöner – än sin föregångare. Det ger henne en månadslön på drygt 220 000, vilket motsvarar lite drygt sju undersköterskelöner, eller – för att sluta tjata om dessa undersköterskor som alla av någon anledning alltid gräver fram – knappt fyra domarlöner. 

De slås antagligen också av hennes principfasta krav på att hennes egen och hennes medarbetares arbetsdag undantagslöst ”tar slut senast 17.30”, samt att hon låser in sina mobiltelefoner i en låda innan hon går till sängs. Allt för att hon inte ska ”springa in i väggen”.

Det är en behagligt tillmötesgående artikel. Det förklarar möjligen varför Hatt inte får någon fråga om hur Elisabeth Thand Ringqvist, som sägs ha varit mer eller mindre färdig för partiledarposten, reagerade när Anna-Karin Hatt ändrade sig och vände sitt kompromisslösa nej till ett lika kompromisslöst ja. Kanske hade Thand Ringqvist alltför modesta lönekrav. Min erfarenhet som frilansskribent är att man nästan alltid får större uppskattning och mindre kritik om man fakturerar rejält. Det handlar dels om övertygelsen att något som är dyrt med nödvändighet är bättre, dels om att den som lagt väldigt mycket pengar på något måste intala sig att det är motiverat, för att inte känna sig lurad.

En annan sak som inte framgår av artikeln – till skillnad från att Centerpartiet stänger klockan 17.30 – är när Centerpartiet öppnar på morgonen. Är centerpartister fortfarande morgonpigga som mjölkbönder, eller startar de dagen sent, som smink- och hårprodukts-influerare tenderar att göra? Och vad ska partiet göra om något händer mellan 17.30 och, säg, 10.00, när partiledarens telefoner ligger inlåsta i ”mobilnattis”? 

Jag antar att de alltid kan skicka en ryttare med budkavle, som i ”Rid i natt”, alternativt tända en räcka vårdkasar, för att fånga partiledarens uppmärksamhet. Något kommer de säkert på, för partiets pengar är med säkerhet väl satsade. Vad skulle Centerpartiet haft för nytta av sju heltidsanställda undersköterskor?

Söndag

Är det bara jag som anar en triumferande ton i Dagens Nyheters artikel om att kokaburror, blågyltor och räkor byter kön när det passar dem? Poängen, om jag inte övertolkar det hela, verkar vara att det vore förmätet att tro att människor inte kan byta kön.

Kanske det, men resonemanget haltar trots allt en aning, eftersom blågyltor och räkor klarar av sina könsbyten utan ”könsbekräftande” kirurgi eller en magisterexamen i queerstudier. Allt handlar tvärtom om biologi i djurriket, något vi fått lära oss inte längre har det minsta att göra med könstillhörighet bland människor. Det reportern dessutom tvingas konstatera, efter att ha vänt och vridit på saken, är att ”hur vi än vrider och vänder på begreppet, finns det dock – ur ett biologiskt perspektiv – endast två kön”. 

Inte nog med det. Fiskar som byter kön, eller befruktar sig själva, påpekar en biolog: ”gör det för att maximera sin fortplantning”. Just den drivkraften ter sig sällan som den främsta bland mänskliga könsbytare. De verkar snarare lita till andra, mer konventionella kamrater, för att upprätthålla vår arts fortlevnad.

Mitt råd till Dagens Nyheter och andra publikationer som vill uppfostra sina läsare i frågor av det här slaget är att låta djuren vara ifred. Visst är det pikant att det finns homosexuella pingviner och transfiskar, men så snart man öppnat den argumentationen är det bara en tidsfråga innan någon påpekar att det också finns gott om kannibaler, pedofiler, barnamördare, asätare, koprofager och nekrofiler i djurvärlden. Ska vi för den skull se dessa egenheter som ”naturliga”?

Vore det inte bättre att vi helt enkelt enades om att människor, till skillnad från de flesta djur, har fantasi. Det får dem att, bland mycket annat, skriva sonetter, åka vattenskidor, komponera schlagersånger, bygga skyskrapor, resa till månen och intala sig att de är kvinnor trots att de är män, eller tvärtom.

Det finns ingen anledning att lägga särskild vikt vid just det sistnämnda i den uppräkningen. Det viktiga är att det, som regel, är betydligt mer intressant att konversera med en människa än med en blågylta, förutsatt att människan inte är upptagen av politiskt missionerande.

Måndag

Knappt har nyheten om president Trump blåskiftande högerhand drabbat oss, förrän nyhetsmagasinet Newsweek ifrågasätter om presidenten ens är i livet. Skälet är att hans senaste golfbilder är en hel vecka gamla.

Det är en aning oklart om amerikaner i allmänhet dödförklaras om de inte spelat golf på en vecka, eller om det bara gäller presidenter. Det låter under alla omständigheter orimligt kort. Med tanke på att en genomsnittlig president har mycket annat att göra borde amerikansk press åtminstone låta tio golffria dagar passera innan de låter vicepresidenten svära eden.

Apropå vicepresident Vance var antagligen hans konstaterande att han ”fått mycket bra utbildning på arbetsplatsen de senaste 200 dagarna” inte till någon större hjälp när ryktet om president Trumps död skulle avfärdas. Att vicepresidenten ändå inte hann installeras innan president Trump åter visade sig vara i livet, berodde antagligen på att Vance nyligen visade sig vara en, som bäst, ytterst medioker golfare. Det amerikanska folket är helt enkelt inte redo att sätta sin tillit till honom, innan han sänkt sitt handicap.

Som alla amerikanska skolelever vet hade George Washington 4,2 i handicap, John F Kennedy 2,8 och Abraham Lincoln endast 0,3. Bill Clinton hade 16 i handicap när han tillträdde som president och 12 när han klev ned, vilket visar att övning ger färdighet, om bara tiden finns. Vicepresident Vance gör klokt i att använda sin tid väl, fram till president Trumps finala hole-in-one, som vi alla naturligtvis hoppas ska dröja.

Tisdag

Jag är inte säker på att jag är lika upprörd över kulturkanon som Göran Greider, men det är inte lätt att spela oberörd. Under den senaste veckan har telefonen ringt näst intill oupphörligt och ett vanligt ärende till snabbköpet har tagit mer än dubbelt så lång tid som vanligt. Det har varit ett kärt besvär: alla de som propsat på att få gratulera mig i förväg, eftersom det varit uppenbart för dem att denna dagbok skulle vara en av de nationella kulturskatter som den sittande kommittén listade i sin kanon, har varit idel leenden. Jag har förstås varnat dem för att ta ut något i förskott, för det är missklädsamt att verka förmäten, men i ärlighetens namn har jag delat deras övertygelse. Mitt förtroende för svenskt utredningsväsende är kanske inte alldeles fläckfritt, men man får inte låta tvivlet ta absurda proportioner.

Ändå sitter jag nu här med kanonkommitténs lista och undrar vad som kan ha hänt. Saknas en del? Är det ett practical joke? Har tryckeriet blivit föremål för ett dataintrång av främmande makt?

Än så länge domineras rapporteringen om kulturkanon av kulturpersonligheter som – liksom alltid – tar tillfället i akt att gnälla över att de inte tilldelats mer pengar: ett typiskt svenskt kulturuttryck som förresten också gåtfullt nog inte finns på listan. Men jag befarar att detta kan sluta i våldsamheter, när bredare folklager upptäcker det häpnadsväckande i att denna dagbok förbisetts. 

Jag manar givetvis alla till lugn, men jag är ingen trollkarl och kan inte utlova några mirakel. Kommittén får stå sitt kast.

Onsdag

Varför verkar alla ta för givet att sverigedemokraten Jessica Stegruds observation av det faktum att det var en svenskfödd kurd och en perser som debatterade svensk kulturkanon i gårdagens Aktuellt, var något slags kritik? Vilken annan personuppsättning hade varit möjlig? Ingen tror väl på allvar att andra än ambitiösa flickor med invandrarbakgrund – sedan länge den svenska skolans stjärnor – kommer att ta sig tid att läsa Carl Jonas Love Almqvist och Erik Johan Stagnelius? 

Möjligen var det också därför som statsminister Ulf Kristersson drog upp Moska Hassas, den nya SSU-ordföranden med rötter i Afghanistan, i det efterföljande meningsutbytet med Magdalena Andersson, ett meningsutbyte där även Simona Mohamsson, libanesisk-palestinsk liberalledare, född i Tyskland, gav sin syn på saken. Bara den iranättade Nooshi Dadgostar är bland svenska toppolitiker hittills märkligt frånvarande i debatten. Kanske beror det på att hon, liksom många andra av oss, har svårt att säga något vettigt om saken utan att påpeka att statsministern kommer från Torshälla.

Det är ett ämne man helst undviker för att inte väcka ont blod, men att låtsas som ingenting vore direkt ohederligt. Det är visserligen sant att Torshällabor på mer eller mindre lösa grunder envist hävdar att Bellman ska ha komponerat Fredmans epistel no 39 under en kortare vistelse på orten, men även om det skulle stämma gör en enstaka övernattning av en nationalskald för snart 250 år sedan inte en ort till ett kulturellt Mecka. Något kan Torshälla möjligen räkna hem tack vare att estniskättade Andres Lokko föddes där och att norska tyskerungen Anni-Frid Lyngstad växte upp på orten, men det är inte mycket att komma med i jämförelse med de bildade och välinformerade kurder, perser, libaneser och afghaner, som i allt större utsträckning bär vårt kulturarv.

Det vore antagligen ett misstag att, utan ytterligare belägg, hävda att Torshällabor är genetiskt oförmögna att ta till sig högkulturella uttryck, även om vi bör hålla ett öppet sinne i frågan. Att de är produkter av en annan och mer primitiv tradition är däremot helt klart och det vore också ett misstag att tro att det kommer att bli lätt att ändra på saken.

Det kommer att krävas många år av TV-samtal mellan kurder, perser och afghaner, innan vi möjligen kan upptäcka någon mätbar förädling av Torshällaborna.

Torsdag

Ingen som befinner sig över Östersjön, eller i dess närhet, vet längre riktigt var de befinner sig, enligt samstämmiga rapporter. Skälet är att ryssarna, som aldrig försitter en chans att irritera omvärlden, stör ut det globala positionssystemet, GPS. Än så länge verkar de inte ha stört ut de signaler som krävs för att vi vanliga bilförare ska veta var vi befinner oss, vilket gör att jag med säkerhet kan meddela att jag för tillfället är i Stockholm i det område kring Fältöversten som mina kamrater på Södermalm skämtsamt brukar kalla ”Östra sektorn”.

Det slår mig dock att jag varit både här och på andra ställen på den tiden ingen hade hört talas om GPS och jag kan inte minnas att jag för den skull var osäker på var jag befann mig. När jag kontrollerar saken ser jag att detta sinnrika system inte sattes i drift fullt ut förrän 1994, ett årtal som kan låta uråldrigt för en del läsare, men som trots allt inte ligger längre bak i tiden än att en försvarlig del av Sveriges befolkning har minnen från sagda år. Det var det året som polisen grep Harry Franzén för att han sålde vin i sin Ica-butik i Röstånga – en plats som poliserna navigerade till utan problem. Tunneln under engelska kanalen invigdes, Nelson Mandela blev sydafrikansk president och Göran Persson inledde saneringen av den offentliga svenska ekonomin. 

Som jag minns saken fanns trots allt kartor även på den tiden. Den enda skillnaden var att man fick själv fick lista ut var på kartan man befann sig, snarare än överlåta saken till en amerikansk robot. Det gick för det mesta bra, eftersom myndigheterna i sin vishet hade placerat ut skyltar här och där som talade om vad gator och platser heter. Många av dessa skyltar finns pittoreskt nog ännu kvar, även om få upptäcker det på grund av att de har blickarna fästa i sina navigationssystem i mobiltelefonerna.

Flygmaskiner och fartyg hade det förstås inte lika enkelt, men jag är relativt säker på att jag faktiskt flög till flera olika ställen, med början redan på sjuttiotalet. Oftast blev jag inte överraskad efter landning, utan hamnade där jag hade önskat hamna. Jag antar att piloterna hade något finurligt system för att se till att det blev på det sättet. Möjligen hade det att göra med matematik, men nu spekulerar jag fritt.

Men allt det där är förstås historia nu. Man kan inte kliva ned i samma flod två gånger, även om man lyckas navigera till åkanten. Att vi skulle lära oss läsa kartor igen är lika skrattretande som att våra läkare åter skulle plocka upp åderlåtningen och blodiglarna som de vanligaste behandlingsmetoderna. Vi får helt enkelt vänja oss vid en framtid där vi aldrig är riktigt säkra på var vi befinner oss, utom i små fönster av tid då GPS:en fungerar och vi kan ta en hastig bäring, för att raskt ge oss ut i det okända igen.

Om vi tar det på rätt sätt kan det bli ganska spännande.