Jag vet inte vad Jeffrey Epstein hade emot mig
Det verkar bara finnas en handfull heterosexuella, mogna män i världen som inte besökte hans ö. Det hade kanske varit genant att vara omnämnd, men jag börjar känna att det är än mer genant att vara helt förbigången.
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är svårt att föreställa sig här nere i Kapstaden där temperaturen sällan faller under 23 grader, men den utdragna ”snösmockan”, som jag tror fackuttrycket lyder, verkar putta allt fler svenskar över vansinnets rand.
Mer cyniska delar av min vänkrets drar andra slutsatser. De tror till exempel att det miljöpartistiska trafikborgarrådet i Stockholm, Lars Strömgren, helt enkelt ljög. Han påstod sig alltså ha besökt ”drabbade områden” i Söderort för att tala med medborgarna, trots att han bevisligen befann sig på utflykt i Berlin. Men varför skulle han riskera en så lättpunkterad lögn? Bör inte vår goda vilja även omfatta borgarråd?
Det är oändligt mycket mer sannolikt att Strömgren helt enkelt förlorat förståndet av all denna snö. Kanske var han i Berlin, men trodde att han var i Enskede. Kanske förlorade tiden sin linjäritet för honom och det där styrelsemötet i det snöfria december, som faktiskt avhölls i Enskede, teleporterades till januari och dränktes i snö i hans febriga hjärna.
”Förväxlingen”, som Strömgren kallar sin sinnesförvirring, borde få oss att visa medkänsla, snarare än hånfullhet. Det borde också få oss att vara en aning försiktiga i hanteringen av Strömgren i fortsättningen. Vet vi säkert att han tror sig befinna sig i Stockholm nu, till exempel? Borde vi be honom att berätta var han befinner sig varannan timme eller så, för att snabbt kunna ingripa om vansinnet sätter in igen? Bör han förses med fotboja i förebyggande syfte?
De relevanta frågorna för empatiska medborgare är många, men få ställer dem. Kanske gör snön inte bara att en del svenskar drabbas av galenskap utan dessutom att många fylls av helig vrede mot allt och alla. Det är begripligt, men högst oroväckande. Om inte våren kommer snart befarar jag att vissa skador kan bli bestående.
Det är svårt att undvika slutsatsen att de svenskar som inte följer min hustrus och mitt exempel och tillbringar vintern i Kapstaden, är direkt vårdslösa med vårt land.
Lördag
Jag har inte förstått exakt hur Colombias president Gustavo Petro resonerade när han lät undslippa sig att Jesus antagligen hade ett sexuellt förhållande med Maria Magdalena. Av det lilla jag läst verkar hans argument huvudsakligen vara att det vore orimligt att en så attraktiv kille som Jesus förblev singel. I mina öron ringer det lite väl mycket av den gamla amoraliska idén att tillfället gör tjuven, när min erfarenhet är att det för det mesta är precis tvärtom: tjuven ser till att skapa sina tillfällen. Vi kan trots allt inte utgå ifrån att Jesus, som Guds son, var helt oförmögen att motstå kroppsliga impulser, även om han hade dem.
Det hela, tycker jag, säger mer om Petro än om Jesus. Det jag inte kan bestämma mig för är om det framför allt är en fråga om att Petro är latinamerikan, med allt vad det innebär av machismo och en sensuell världsuppfattning, eller om det främst speglar hans vänsteridentitet, med allt vad det innebär av tillkämpad materialism och träiga provokationer. Låt oss hoppas på det förra. Evert Taube är alltid roligare än Karl Marx.
Med en så hårdkokt teologisk fråga att hantera, trots att det är helg, är det nästan skönt att förlora sig i de alltmer absurda rapporter som nuförtiden räknas som nyheter. Den ena tidningen skriver om en svenskt föräldrapar som börjat sända sitt privatliv på Youtube, eftersom de vill ha ”tid att umgås med sina barn”. Läsarna förväntas förstå hur det ena och det andra hänger samman. I den andra tidningen meddelas det att biblioteket i Falun tagits över av kopulerande och inkontinenta sprutnarkomaner. Det är ”värre än någonsin”, säger en av de ansvariga för biblioteket, men ingenstans i artikeln får någon idén att helt enkelt kasta ut narkomanerna.
Dagens höjdpunkt är tvivelsutan den kinesiska svampen som får alla att hallucinera om små pysslingar i upp till tre dagar. Jag undrar var man kan få tag på den.
Söndag
Kan Joel Halldorf, länge kolumnist i denna tidning, möjligen vara på väg att starta ett nytt politiskt parti? Det har funnits en påtaglig systematik i hans flitiga offentliga närvaro, åtminstone sedan valet av senaste påven. Han trivs alldeles uppenbart med uppmärksamheten och nu när han ger sig på Kristdemokraterna är det svårt att inte ana ett drag av rivalitet. Det verkar helt enkelt en aning för strategiskt för att vara en slump.
Det finns något hos Halldorf som börjar påminna om den omåttligt flitiga Ann Heberlein, också länge kolumnist i denna tidning på den tiden som hon hade varit för självständig för att få fortsätta att skriva i DN. Nu får hon skriva på alla möjliga ställen igen, inklusive här i Fokus där hon senast strax före jul skrev om den gamla Madchesterscenen. Just för tillfället tycks några rader kritik av en annan skribent som då och då förekommer i Fokus fått henne att bli lite frostig i tonen mot våra redaktörer, men efter vinter kommer nästan alltid vår.
Nåväl, för att återgå till huvudsaken: det är förstås inte alls säkert att Halldorf verkligen är på väg att starta ett nytt parti. Kanske nöjer han sig, som alla måttfulla och ödmjuka kolumnister, med att tala om för de partier som redan finns varför de har fel. Det som talar mot det är att vi är ganska få som besitter den inte oansenliga visdom och betydande självkontroll som krävs för att inte falla för maktens locktoner. Jag vet inte hur många gånger jag sett tidigare respektabla kollegor förlora omdömet och kasta sig in i partipolitiken, oftast med en krystad formulering om att det är dags att ”komma ned från läktaren”. Två eller tre år senare är det ingen på läktaren som längre minns dem.
Det skulle därför inte förvåna mig om Halldorf, trots sin trygga framtoning, drabbats av det partipolitiska ruset. Men om det nu är så att han redan till detta val tänker lansera ett parti som kan ha ”krist” i namnet utan att skämmas, börjar det bli bråttom. Det kan vara en fördel att inte ge oss kolumnister tiden att plocka sönder hans nya parti, som det är vår skyldighet att göra, men om ingen annan heller hinner höra talas om partiet, är det en klen tröst.
Jag drar mig för att ge råd vad gäller projekt som jag betraktar som misstag, men om Halldorf verkligen tänker ge sig in på denna högst tvivelaktiga bana skulle jag råda honom att göra det i par med Ann Heberlein. Jag tvivlar på Halldorfs chanser att på så kort tid ensam fånga väljarna, men Halldorf i sällskap med Heberlein kunde bli en slagkraftig duo som Lewi Pethrus och Sven Lidman, Olaus och Laurentius Petri – utan de där beklagansvärda tråkigheterna på slutet – eller rent av som Martin Luther och hans Katharina von Bora.
Jo, det verkar osannolikt att Ann Heberlein skulle ha tid med detta, men å andra sidan är det bortom all rimlighet att hon har tid med allt hon redan gör. Även innan vi för några dagar sedan fick vi reda på att hon förutom allt annat skriver deckare under pseudonym, tycktes hennes produktionstakt övermänsklig. Och för bara några månader sedan hade hon planerat att även ta på sig prästrollen, om inte svenska kyrkan hade varit för feg för att ta in henne. Ingen kan anklaga Halldorf för att vara lat i offentligheten, men i Heberlein har han sin överkvinna.
Min avrådan vad gäller alla projekt av det här slaget ligger fast, men jag måste erkänna att just detta radarpar kanske har en chans att lyckas.
Måndag
Jag må ohjälpligt vara född i Sverige, men kan ändå inte låta bli att känna viss oro när migrationsminister Johan Forssell talar om nya krav på ”retroaktiv vandel”. Handen på hjärtat är jag inte säker på att min alldeles vanliga vandel håller måttet. Att min ”retroaktiva vandel” – hur man än definierar den – skulle göra det är näst intill uteslutet.
Kanske oroar jag mig i onödan. Jag har inget minne av att jag ännu sett något förslag om indragning av medborgarskap och deportering av oss som tillhör gruppen ”etniska svenskar”, om det begreppet fortfarande är rumsrent. Så vitt jag förstår får vi ha hur usel vandel som helst, inom den vanliga lagens råmärken, utan att nödvändigtvis bli föremål för politiska åtgärder. Det är väl i och för sig en lättnad, men jag kan inte låta bli att känna att det har ett drag av att kasta pärlor för svin.
Jag har ägnat en ganska betydande del av mitt liv åt att läsa och skriva om skandalösa original och excentriker. Nästan ingen jag stött på var ”etnisk svensk”. Om det beror på svenskarnas bristande fantasi, ängsliga konformism eller vanliga småborgerlighet vet jag inte, men att ge svenskar ett frikort vad gäller vandel är lite grand som att ge en blåbandare Anton LaVeys samlade verk och en välfylld vinkällare: en meningslös gest.
Tisdag
Premiären för dokumentären om USA:s första dam, Melania Trump, ställdes in här i Sydafrika. Först antyddes det att politiska skäl låg bakom det hela. Sedan började det cirkulera rykten om annonser där sydafrikaner erbjöds ett par hundra rand om de gick på en föreställning av filmen och satt där tiden ut. Få eller inga ska ha nappat, vilket är rätt enastående om det är sant, med tanke på vad man kan köpa sig för 100 rand, ungefär 55 kronor, i det här landet.
Vad som faktiskt är sant lämnar jag till viktigpettrarna bland de grävande journalisterna att ta reda på. Men att den etablerade pressen, både här och i västvärlden, redan nu kablar ut att dokumentären är en given flopp, borde göra Trumpskeptiker oroliga. Tio år efter president Trumps första valvinst är faktiskt en del saker fortfarande precis som de var då. En sådan oföränderlig sak är att Triumferande Trumpskeptiker nästan alltid får äta upp sina ord. Och så står de där, lika förvånade som för ett decennium sedan, när deras självsäkra förutsägelser slår fel.
President Trump har nu ersatt den liberala eliten med sitt eget gäng korrupta lismare, men att den gamla eliten till sista man och kvinna är övertygad om att dokumentären blir ett kommersiellt fiasko talar för att den inte blir det. Strängt taget är det kanske det enda som talar för filmens framgång – men i gengäld är liberal trosvisshet en nästan bergsäker indikator på att det som de är övertygade om kommer att ske, i stället kommer att bli precis tvärtom.
Onsdag
En delvis svensk forskningsgrupp har kommit fram till att äldre svenskar är mestadels lyckliga, medan yngre svenskar är mer eller mindre deprimerade. Jag får intrycket att resultatet presenteras som en fördelningspolitisk fråga. Slutsatsen att vi behöver ”stärka samhällets insatser för att värna unga vuxnas välmående” klingar av kommunala och statliga satsningar, betalda av de ännu lyckliga äldre.
Det är möjligt att det skulle fungera utjämnande, åtminstone på det sätt som fördelningspolitik alltid fungerar: om man beskattar äldre tillräckligt mycket blir de förr eller senare lika nedslagna som sina barnbarn. Men en annan möjlig slutsats är att vi gjort ungdomarna missmodiga och flegmatiska just genom att bry oss alldeles för mycket om vad de känner för det ena eller andra. Kanske vore det bästa för alla inblandade att vi började ignorera svenskar under 30? De senaste decennierna har vi tänkt precis tvärtom och det är under den perioden som unga börjat förtvivla.
Ett forskningsfynd i samma undersökning som stöder den tanken, men som typiskt nog inte plockats upp av medierna som alltid ska svassa för ungdomen, är att medelålders svenskar mår utmärkt. Den ”väletablerade ’U-kurvan’”, som brukar visa att lågvattenmärket vad gäller lycka inträffar under medelåldern, står inte alls att finna i Sverige: ”Någon tydlig medelålderskris går helt enkelt inte att urskilja”.
Det är knappast en slump att medelålders svenskar mår så bra, samtidigt som de i svärmandet för ungdomen förlorat nästan all auktoritet, annat än som megafoner för unga aktivister. Till och med Greta börjar bli så överårig att hon inte längre blir lyssnad till. De medelålders kan helt enkelt leva sina liv, utan att bekymra sig om i fall någon bryr sig om vad de säger eller gör. De har tagit över den priviligierade icke-roll som ungdomar brukade ha.
Det är begripligt om den ansvarsbefriade svenska medelåldern gärna skulle behålla det perversa svenska privilegiet att slippa räknas som vuxen, men det är inte försvarbart mot ungdomarna, som tvingats ta över den bördan.
Ta ditt samhällsansvar och ignorera en ungdom redan i dag.
Torsdag
Jag vet inte vad Jeffrey Epstein hade emot mig. Ska man tro det som skrivs i tidningarna – och det är trots allt vår plikt – finns bara en handfull heterosexuella, mogna män i världen som inte besökte hans ö, flög i hans flygplan, åt middag i hans Manhattanhus och kelade med hans delvis underåriga harem. Ändå nämns jag inte ens i förbifarten av tredje person i något av de miljontals dokument som nu lämnats ut till glädje för journalister, harpyor och konspirationsteoretiker. Det hade kanske varit genant att vara omnämnd, men jag börjar känna att det är än mer genant att vara helt förbigången.
Med det sagt måste jag, i ärlighetens namn, erkänna att jag antagligen inte skulle ha gjort någon succé i sällskapet. Mitt intresse av att jaga tonårsflickor runt köksöar, eller öva ”hjärt- och lungräddning” på dem, är begränsat. Det är sådant som kanske lockade när man var ungefär jämnårig med de kvinnliga offren, men knappast längre. Att så många av dessa fullvuxna män uppenbarligen är av en annan uppfattning förvånar mig en aning. Handlar det bara om ett ömkligt försök att övertyga sig själv och andra om att man fortfarande är viril?
Kanske. Själv misstänker jag dock att alltihop beror på hetsjakten mot rökning. Det är knappast en slump att chevalereskt uppträdande fasats ut i nästan exakt samma takt som rökningen. Inte heller att män, sedan rökningen mer eller mindre utrotats, verkar ha regredierat både vad gäller beteende och apparition. Så länge män kunde röka fritt, närhelst och varhelst, behöll de helt enkelt ett vist mått av värdighet och lugn. Utan cigaretter tycks de dömda till evig puerilitet. Den löjeväckande cigarrkulturen, med sin brist på halsbloss, befäster bara den slutsatsen.
Det görs nu från radikala håll listor på samhällsgrupper som inte förekommer i Epsteindokumenten – transpersoner, bibliotekarier, socialarbetare – men jag är övertygad om att den främsta skiljelinjen mellan dem som nämns och inte nämns är den mellan rökare och icke-rökare. Donald Trump har, som alla vet, aldrig rökt en cigarett.
Ingen som ägnat saken en tanke kan bli förvånad: hälsofanatism korrumperar själen. Vad det ska bli av våra barn och barnbarn i en värld där ”longevity” betraktas som en acceptabel hobby vågar jag knappast tänka på.
***
