Kan Expressen förvandlas till Bonnierfamiljens egen klubbtidning?

Fredag

Kan det vara ett utslag av kretsloppstänkande att Jonas Bonnier nu blir kolumnist i Bonniertidningen Expressen, där Bonniersläktingen Cecilia Hagen redan är en av få – möjligen den enda – kvarvarande frilansande kolumnisten? Det är lönlöst för mig att fördjupa mig för mycket i ämnet, eftersom jag fick sparken som kolumnist i Expressen för ett par år sedan. Alla kommer att förutsätta, inte utan anledning, att jag bara är bitter och avundsjuk. 

Men så här mellan oss: det är svårt att inte se ett mönster. Vad kan vi vänta oss härnäst?

Sist jag läste om saken fanns runt 90 ägare av familjeaffären Bonniers. Det är mer än väl tillräckligt många kolumnister för att fylla hela Expressen, särskilt om man dessutom öppnar för icke-ägande släktingar som Hagen. Men att bonnierfiera skrivandet av tidningen, på samma sätt som ägandet redan är bonnierfierat, räcker inte för att skapa ett fullt kretslopp. För att nå dit måste familjen bonnierfiera läsandet också.

Kan Expressen förvandlas till Bonnierfamiljens egen klubbtidning?

Kanske. Enligt hitta.se finns drygt 190 personer i Sverige med efternamnet Bonnier. Om vi antar att de alla har en partner är det nästan 400 personer. Om vi därtill antar att åtminstone lika många antingen gift till sig ett annat efternamn i denna generation, eller att deras anfäder gjort det tidigare – som Cecilia Hagens mormor – har vi 800 läsare. Låt oss avrunda uppåt till 1 000.  

Det är ingen enorm läsekrets, men mer än nog om man tar ut rejäla premiumpriser av läsarna, vilket inte borde vara omöjligt i denna i huvudsak köpstarka grupp, som ju dessutom får tillbaka en stor del av prenumerationsavgiften i form av utdelning och kolumnistarvoden. Inom någon generation kunde familjen Bonnier vara ett slags perpetuum mobile, som tack vare Expressen snurrade på genom århundradena, oavsett vad som sker i världen i övrigt.

Med tanke på att Expressen förlorade 74 miljoner i läsarintäkter förra året är kanske kretsloppstanken rent av den enda hållbara i längden för tidningen, om den fortsätter att exklusivt hämta sina kolumnister ur familjen. Med undantag för Buddenbrooks är trots allt andras familjeaffärer av begränsat intresse för utomstående.

Lördag

Jag har alltid misstänkt att det enda sättet att verkligen hedra barnkonventionen är att låta bli att sätta barn till världen. Så snart ett barn fötts börjar trots allt den livslånga kränkning av rättigheter, känslor och drömmar som är varje människas lott, vad FN:s generalförsamling än skulle vilja. Jag måste ändå erkänna att det inte slagit mig att luciatågen hör till dessa övergrepp, men nu när förskolor och skolor runt om i landet antingen ställer in tågen eller förbjuder föräldrar att komma och se på – vissa med hänvisning just till barnkonventionen – förstår jag vad de menar. 

Själv gick jag i luciatåg hela min uppväxt utan allt för stort lidande, men det var en brutal tid då barn förväntades bita ihop och härda ut. Det fanns säkert kamrater redan då som våndades i tysthet under sina pappstrutar och ljuskronor.

Mina egna, då ännu inte konventionsbundna, barnrättigheter kränktes snarare av de ständiga kraven på att delta i otaliga och fullständigt poänglösa idrottsaktiviteter. Många gånger med en kritisk publik, precis som Luciatågen, men varje vecka, året runt. Det var inte bara genant och förödmjukande att granskas och ofelbart ratas, utan dessutom förnedrande att tvingas springa, hoppa och skutta som ett enfaldigt, dresserat cirkusdjur. Som om den i dubbel bemärkelse löpande kränkningen inte var nog, tryfferades skolåret med ett antal idrotts- och ”friluftsdagar”, då man förväntades ägna en hel dag åt själsdödande fysiska fånigheter.

Så vitt jag vet pågår denna tortyr fortfarande. Den verkar till och med ha blivit värre, i form av ”ur- och skur-förskolor” och andra lägerliknande verksamheter.

Om dagens barn anses för känsliga för att kunna uppträda i Luciatåg är det förstås rätt av ”pedagogerna” att ställa in dem. Men hur länge ska vi – och barnen – behöva vänta innan förskole- och skolpersonal inser att idrott nästan definitionsmässigt innebär en kränkning av intelligenta barns rättigheter? 

Fläckvis frigörelse av det här slaget är aldrig smickrande.

Söndag

Jag undrar om någon icke-journalist delar uppfattningen att DN gjort ett ”avslöjande” som ”drar in också det svenska kungahuset i den våg av skandaler som skakar Europas monarkier”? ”Därför slog avslöjandet ner som en bomb lagom till Nobelfesten”, skriver Susanne Nyström, men om en bomb briserar och bara DN:s redaktion hör den, har det då skett en explosion?

Prinsessan Sofia nämns i ett par brev till Jeffrey Epstein. Hon har stött på honom i offentliga miljöer några gånger för tjugo år sedan, när hon bodde i New York. Är det en nyhet i paritet med de avslöjanden som ledde till att Andrew, kungligheten tidigare känd som prins, förlorade sina titlar?

DN och ett par republikanska ledarsidor försöker tycka det, men de framstår inte som särskilt övertygade. Dels verkar inget ha hänt, dels borde rimligen prinsessan, om något hade hänt, vara offer snarare än förövare. Alltihop är ett utslag av den sortens republikfjäsk som liberaler alltid tröstar sig med, när de förlorat alla andra diskussioner.

En mer intressant fråga är varför Jeffrey Epstein inte var mer angelägen att få lite tid på tu man hand med den då 21-åriga Sofia Hellqvist. Var hon för ålderstigen? Hade han något emot svenskor? Borde vi känna en nationell förtrytelse?

Min egen gissning är att Epstein hade råkat se de då aktuella bilderna på Sofia med en pytonorm, från den saligt hädangångna tidskriften Slitz. Jag tyckte från första början att det var värdiga fotografier. De fick mig att tänka på hälsans och renhetens gudinna Hygieia, alltid avbildad med en orm, men jag har förstått att andra associerade annorlunda. Det är inte orimligt att anta att Epstein var en av dessa. Kanske led han av ormfobi, en inte ovanlig åkomma bland playboys, av freudianska eller andra skäl.

I efterhand ter sig under alla omständigheter de vackra ormbilderna som en lyckosam slump, för alla utom DN. Prinsessans officiella monogram, som består av ett krönt S och redan påminner om en orm, borde kanske för att fira detta faktum förses med en kluven tunga och fjäll.

Måndag

Det var en besvikelse för många att Flygvapnet ställde in sin ”julgransflygning”, en tradition som åtminstone i Mälardalen blivit ett aningen mer maskulint alternativ till NK:s julskyltning, som i år helt tillägnas Pippi Långstrump. Jag undrar om det var därför Stockholmspolisen iscensatte en rafflande julbiljakt i lördags med start i Västertorp, via Rinkeby och Tensta till slutmålet i Bromma. Sju polisbilar ska ha krävt bärgning, förutom den civila bil som agerade hare, som det heter i hundkapplöpningar.

Det hela verkar ha varit oerhört skickligt planerat, med livfulla prejningar, kollisioner och spikmattor, men utan några rapporter om allvarligare skador. Aftonbladet intervjuar några ögonvittnen, som har svårt att dölja sin entusiasm. Jag undrar om jag någonsin läst om en mer framgångsrik goodwillinsats från rättsväsendets sida, åtminstone sedan 1876, då Gustav Hjert och Konrad Tector blev de sista att avrättas offentligt.

En och annan kommer säkert att ifrågasätta kostnaden för insatsen – sju bilar är trots allt en inte försumbar del av Stockholmspolisens fordonspark – men det är precis den sortens snålhet som i längden urholkar det folkliga stödet för våra myndigheter. Jag hoppas att Flygvapnet noterat detta och drar de korrekta slutsatsen till nästa jul. 

Tisdag

Min övertygelse om problemen med Barnkonventionen bekräftas i Svenska Dagbladet i dag. En professor i ”interaktionsdesign” – var får de allt ifrån? – slår fast att förbud för unga att använda sociala medier inte är en ”hållbar lösning” och dessutom konventionsstridigt: 

”Enligt barnkonventionen har barn rätt att uttrycka sina åsikter och att söka och sprida information. När så mycket av ungas delaktighet sker på nätet behöver vi tänka på hur förbud kan begränsa deras demokratiska utrymme.”

Jag kan inte låta bli att undra vad ”att begränsa barns demokratiska utrymme” rent konkret betyder. Kan det möjligen på det stora hela sammanfalla med det som förr kallades ”uppfostran”? Jag är långt ifrån säker, eftersom mina kunskaper i interaktionsdesign är begränsade, men jag får ändå en känsla av att det kan finnas en koppling mellan det ena och det andra.

Hur det än är med den saken: professorns huvudargument mot ett förbud för barn på sociala medier, om jag förstår saken rätt, är att ”ungdomar är fiffiga” och hittar sätt att ta sig förbi förbud av det här slaget.

Hon har givetvis rätt, men drar, som så ofta är fallet med universitetsfolk, fel slutsats av sin insikt.

En förmildrande omständighet med att vara ung, en annars smärtsamt långtråkig upplevelse, är att ständigt behöva finna sätt att lura vuxna och bryta mot givna regler, utan att bli upptäckt. Om inte ungdomen hade detta drag av motståndsrörelse och gerillakrig, vore den helt poänglös. Att lägga hela ansvaret för denna motståndskamp på ungdomarna själva vore både orättvist och destruktivt. Vi vuxna måste helt enkelt göra det som ankommer på oss och bidra med en matta av mer eller mindre drakoniska och ”ohållbara” förhållningsorder, som ger ungdomarna en sportslig chans att utöva sin ”fiffighet”, som professorn uttrycker saken. Vägrar vi att göra det, av falsk rationalitet eller en önskan att ställa oss in, kommer vi att tömma barnens liv på mening. Resultatet blir en hel generation präglad av den apati och tomhet som kommer ur en tillvaro där barn inte längre behöver smussla med spriten, pornografin, eller vad som nu faller dem i smaken.

Det är oroväckande att svenska akademiker kan nå professors rang, utan att förstå en så grundläggande sak. Kanske borde den skrivas in i Barnkonventionen.

Onsdag

Jag hör på radion att polisen genast lagt ned utredningarna av de omfattande stölder från ”kulturscener” som skett i Sverige och Danmark. Detta trots att tjuvarna finns på film och att de drabbade själva kunnat spåra stöldligan till Rumänien.

”Det är svårt för oss att jobba på”, säger polisen som lagt ned en av utredningarna och menar om tjuvarna att ”de är inte identifierbara”.

Det är möjligt att polisen i fråga inte gör någon skillnad mellan ”identifierbara” och ”identifierade”. Tanken är i alla fall svår att slå ur sinnet, eftersom samma polis ändå menar att stöldligor av det här slaget är en ”prioriterad grupp som vi arbetar mot aktivt”. En lekman skulle kunna få för sig att det aktiva i ett sådant arbete består just i att identifiera de ännu inte identifierade, i det fall de inte lämnar visitkort på brottsplatsen.

Men det är alltid lätt att stå utanför och kasta kritiska blickar på polisstationerna. Polisen kan trots allt inte hinna med allt och om man framgångsrikt ska planera ett sjubilars kollisionsrally i stadsmiljö under julrusningen, kan man inte låta sig distraheras av några teaterapor som blivit av med sitt mixerbord.

August Blanches resande teatersällskap klarade sig utan sådana frivoliteter. Dramatik är ingen redskapssport.

Torsdag

Kan det verkligen stämma, som Aftonbladets ledarsida hävdar i dag, att ”Simona Mohamsson styr partiet med skräck”? Det låter osannolikt.

Dels tror jag att det allmänna intrycket av Simona Mohamsson, alldeles oavsett vad man anser om hennes parti, är att hon är en relativt fryntlig och lättsam person, särskilt för att vara folkpartist. Dels har hennes parti, om vi nu ändå ska tycka något om det, aldrig givit intrycket av att vara lättskrämt.

Den historia som Aftonbladets Jonna Sima berättar innehåller inte heller någon skräckslagen liberal, tvärtom är den fylld av frejdigt knivhuggande liberaler – främst bland dessa ”Lidingö-Suzanne” som Sima tidigare utnämnt till ”Liberalernas sista hopp” – som inte låter högerarmarna vila när de ser en rygg. 

Det är med andra ord en berättelse befolkad av just den sorts liberal, kavat in i partiets död, som vi lärt oss känna igen och i mångt och mycket älska.

Jag är inte alldeles säker på att Aftonbladet verkligen har så dåliga kunskaper om Folkpartiet som det verkar, efter alla dessa år, men det vore orätt av oss att döma Sima alltför hårt. Vi kommer alla att sakna det liberala underhållningsvåldet när det väl nått sin logiska slutpunkt. Att försöka hålla liv i det så länge som möjligt är blott en smärre synd.