Kommer Ulf Kristersson göra ”det otänkbara”?

Fredag

Skulle man få en delikat maträtt om man blandade pölsa och surströmming? En elegant sko om man slog ihop moonboots och foträta sandaler? En stor komiker om man korsade Knut Hamsun med Arthur Schopenhauer? En blygsam person om man kombinerade Jan Guillou med Donald Trump?

Jag antar att allt är möjligt. Antingen med hjälp av ”AI” eller de fascinerande genmodifieringar som vi läser om dagligen och som är på väg att åter ge oss mammuten och ”jättevargen”. Men något skorrar ändå falskt när ett dussin gamla folkpartister i dag föreslår att Centern och Liberalerna ska gå samman i övertygelsen att de två tillsammans på något magiskt sätt ska bli oemotståndligt aptitliga för svenska väljare. Att ”något måste hända i mitten” är inget övertygande argument. Dels därför att om något ”måste” hända så finns det knappast något behov av upprop, dels därför att inget av större intresse brukar hända i ”mitten”. Varför skulle det vara annorlunda nu?

Idén är trots allt inte ny. Jag kan på rak arm påminna mig att just detta ”något” i ”mitten” föreslagits åtminstone två eller tre gånger under min egen levnad, men aldrig resulterat i något annat än besvärade suckar och generade ögonkast. Men kanske är förutsättningarna bättre nu, när Centerpartiet bytt ut bönder mot tjugotreåriga smink-influencers och det gamla Folkpartiet bytt ut lektorer mot inget alls.

Trots det kan jag inte låta bli att notera att det är en ensidig kurtis: inga centerpartister har drabbats av en övertygelse så stark att de skrivit under uppropet. Det föder i sin tur misstanken att vi har att göra med vad amerikaner brukar kalla ”gold diggers”. Centerpartiet är trots allt ett av världens rikaste partier, även om partiet misskött sina miljarder på sistone. Kanske är det inte väljarna, utan pengarna, som de gamla folkpartisterna suktar efter.

Det är, i så fall, inget vi bör hålla emot dem. Det ligger inget förkastligt i att vilja göra ett bra parti och vem av oss skulle inte vilja stå på så stadig finansiell grund att vi kunde strunta i den åsneaktiga allmänheten och dess fåraktiga övertygelser?

Kanske blir det ändå estetiska avgöranden som till sist sätter stopp för det som ”måste” ske. Blandar man grönt och blått får man den yrsel- och olustbringande färgen cyan, som med all säkerhet skulle skrämma bort de få väljare som de två partierna ännu har kvar.

Lördag

Det är flera år sedan min hustru och jag stuvade ned 30 000 kronor i små valörer under en lös golvplanka i ett av de sällan använda gästrummen. Jag förmodar att de ligger kvar, om inte någon tillfällig gäst drabbats av en kombination av upptäckarlusta och slapp moral.

Syftet var förstås att försäkra oss om att vi kunde köpa vin och andra basvaror i åtminstone ett par veckor om de elektroniska betalsystemen havererade. Då skrattade många åt oss. Bara kriminella och överåriga hanterar kontanter, fick vi höra. Nu läser jag att ”myndigheterna”, som gjort sitt bästa för att få oss att leva i ”molnet” där pengar bara existerar som elektriska impulser, oroar sig för att bara två av fem svenska hushåll har tillräckligt med kontanter hemma för att klara sig en vecka.

Jag undrar om det här bara är ytterligare ett exempel på myndigheternas notoriska flyktighet, något som gjort att de flesta av oss slutat lyssna på dem för länge sedan, eller om det finns en mer sinister förklaring? Vi hör ju till exempel titt som tätt om att kriminella infiltrerar våra myndigheter. Kanske är det därför myndigheterna plötsligt bytt fot och uppmanar oss att stoppa våra madrasser fulla med använda sedlar i små valörer, redo att skördas av kusiner och sysslingar till byrådirektörerna? Eller har myndigheterna problem med rekryteringen och tvingas bygga sin verksamhet på fördigitala åldringar, med sin sentimentala tro på tryckta sedlar?

Hur det än förhåller sig med den saken föranleder det inga justeringar från vår sida. Vi känner oss trygga med vår lilla sedelgömma. Det enda problemet är att vi glömt bort vilken golvplanka den ligger under. Som tur är var jag förutseende nog att lägga goda viner under alla andra golvplankor, för att hålla moralen uppe under det utdragna letandet.

Söndag

Efter nästa val, spår en av Dagens Nyheters välskrubbade ledarskribenter, kommer Ulf Kristersson att göra ”det otänkbara”. Det kittlar förstås fantasin. Vad kan det ”otänkbara” tänkas vara?

Kommer han att sjunga ledmotiven ur Gilbert och Sullivan-operetter, samtidigt som han jonglerar kinesiskt porslin, ståendes på en sittande elefants skult?

Kommer han och hans hustru, pastorsadjunkten Birgitta Ed, meddela att de gått med i scientologkyrkan och att Strängnäs domkyrkoförsamling med Aspö i fortsättningen ska kallas Office of Special Affairs Sörmland?

Det visar sig att det ”otänkbara” som Ulf Kristersson kommer att göra är det som DN tänkt högt varje dag – ibland i flera artiklar samma dag – de senaste dryga 3 800 dagarna, det vill säga sedan Decemberöverenskommelsen först träffades. 

Efter nästa val, spår DN, kommer Moderaterna att gå samman med Socialdemokraterna.

Det enda som ger politiken något slags spänst är illusionen att de som ägnar sig åt den har vitt skilda åsikter. Bara de som är immuna mot leda, eller som själva är så tråkiga att de inte har minsta behov av dramaturgi av något slag, kan önska sig ett samlat etablissemang som lägger sig som en våt filt över allt och alla. Men efter drygt tio år måste jag erkänna att min medkänsla börjar väckas av Dagens Nyheters alltmer gälla röst i det här ärendet.

Kanske är det lika bra att Kristersson gör ”det otänkbara” och tömmer svensk partipolitik på all spänning och intrig. Då kan vi alla ägna oss åt något annat och överlåta den politiska verksamheten till DN och dess lilla följe av perukstockar och träbockar.

Måndag

Dagens dilemma i alla kulturellt ambitiösa hushåll är utsökt:

Vilket aktuellt helgerån bör man uppröras mest av: president Trumps AI-genererade bild av sig själv som näste påve, eller beskedet att Camilla Läckberg har skrivit en fortsättning på Gösta Knutssons berättelser om Pelle Svanslös?

I vårt eget hushåll, som inte styrs enligt plebejiska demokratiska principer men alltid uppskattar en god diskussion, formas ganska snart en samstämmighet kring uppfattningen att det är frågan om Läckbergs skändning av Pelle Svanslös som vinner. Tanken på en absolutist som påve är alltför skrattretande för att tas på allvar.

Tisdag

Jag är inte säker på att svensk press kommer att lyckas elda upp allmogen i frågan om huruvida spetstrosor med medborgarrättskämpen Rosa Parks porträtt är ett uttryck för ”black excellence” – temat för årets Metgala – eller en skymf mot hela begreppet. Antagligen känner fler svenskar till Rosa Parks än Engelbrekt vid det här laget, men att vagt kunna placera någon är inte detsamma som att ha investerat starka känslor i denna. 

Frågan är ändå ett illustrativt exempel på hur medierna överskattar, eller kanske snarare skäms för, sin publik. Det skulle inte förvåna mig om de allra flesta svenskar är så förlegade att den första fråga som anmäler sig i detta ärende snarare är varför en känd skådespelerska alls visar underbyxorna, oavsett vilket motiv de bär, på en galamiddag.

På den tiden kvällspressen kände sin publik, snarare än generades av den, skulle just denna omotiverade nakenhet ha varit temat för artiklar, kolumner, omröstningar och insändare. Nu måste den moraliska indignationen, som i kombination med flagrant voyeurism alltid varit kvällspressens drivkraft, lindas in i så många lager av progressivt politiska omslagspapper att publiken tröttnar, innan de slitit fram själva presenten. Allt för att skribenterna inte ska känna sig smutsiga av sitt samröre med läsarna.

Den gamla sortens kvällstidningsskribenter arbetade där de arbetade därför att de inte kunde arbeta någon annanstans, åtminstone inte om de mestadels ville befinna sig på rätt sida om lagen. Dagens kvällstidningsskribenter skulle i allmänhet och utan problem kunna påbörja en anställning i morgon som informationsansvariga på Folkhälsomyndigheten. Det säger en hel del om hur pressen sjangserat. Och, för den delen, myndigheterna.

Onsdag

Världen är en bedräglig plats. Gång på gång lurar den oss att stirra oss blinda på president Trump, eller kärnvapenbestyckade bråkmakare på den indiska subkontinenten, i övertygelsen att det är där våra framtida öden avgörs. Samtidigt slinker något till synes oansenligt förbi, som i efterhand visar sig vara det verkligt avgörande. Jag undrar om inte nyheten att Viktväktarna försatts i konkurs är just en sådan förbisedd nyhet.

Det är förstås diabetesmedicinen Ozempic som gjort bantningsföretaget olönsamt. Varför värma på smaklös färdigmat, eller mäta och väga varje skinkbit, om man helt enkelt kan injicera en drog som omedelbart förvandlar den rundnätte till en vinthund?

Vore jag utilitarist skulle jag kanske utgå ifrån att den här utvecklingen är välkommen. Att slippa bantningsdieter borde ge en positiv nettoeffekt på den globala glädjekalkylen. Men jag befarar att det är att betrakta utvecklingen alltför snävt.

Magra människor tillhör vanligtvis en av tre kategorier: de verkligt fattiga, de verkligt rika, eller de verkligt tråkiga. Det är svårt att säkert säga vad som är orsak och verkan, men jag ser inget gott skäl att riskera att utöka någon av de tre grupperna. Därtill kommer det avgörande: mat och ätande har med så mycket annat att göra än själva näringsintaget.

Om jag förstår saken rätt verkar Ozempic genom att minska aptiten. Effekten må bli smalare användare, men rimligen också användare som kraftigt reducerar sin tid vid matbordet, vår kanske mest angenäma sociala och kulturella mötesplats. Ett samhälle som domineras av människor utan aptit skulle vara ett radikalt annorlunda samhälle än det som vi levt i fram till nu. Kommer till exempel tidningarna att överleva, när de inte längre kan locka läsare med ständiga kost- och bantningstips? Kommer de att tvingas övergå till att bara skriva om sex, det andra huvudämnet i moderna medier?

Kanske kan de klara sig genom att fortsätta att tjata om olika träningsalternativ och krystade motionsformer, men det är antagligen bara en tidsfråga innan danskarna eller några andra uppfinner en drog som på ett ögonblick får musklerna att svälla på den spinkigaste av oss. Då är även den mediala nischen dödsdömd.

Men det är inte bara pressen som riskerar att gå samma väg som Viktväktarna, eller förvandlas till porrtidningar, hotet hänger lika allvarligt över vår stadsmiljö. Vad ska hända med alla restauranger, om ingen av oss längre har aptit? Vad blir det av saluhallar och matbutiker? Och när den magiska muskeldrogen kommer, vad ska då hända med alla gym och idrottsplatser?

I förlängningen ger nyheten om Viktväktarnas konkurs en föraning om en framtid där vi alla sitter isolerade hemma, smala, muskulösa och aptitlösa, utan någon anledning att träffas eller göra något särskilt och utan någon dagspress att läsa. Om vi ändå sticker våra näsor utanför dörren kommer vi att mötas av ett sterilt stadslandskap som mestadels består av tatueringssalonger, eftersom alla andra kulturella och sociala aktiviteter gått i konkurs.

Idén om en värld befolkad av Adonisar och Nefertitiar är kanske lockande som tankelek, men vår civilisation vilar på en hälsosam aptit med vidhängande övervikt.

Torsdag

Vi står ännu för nära Fredrik Reinfeldts regeringsperiod för att vara säkra på hur historien kommer att minnas den. Kanske blir det ”arbetslinjen”, men i dag slås jag av tanken att det kanske är återkriminaliserandet av otukt med djur, efter en sjuttioårig period av svensk fördomsfrihet, som kommer att bli regeringen Reinfeldts bestående arv.

Den gamla förbudet mot tidelag återfanns under samma paragraf som kriminaliserade homosexualitet och avskaffades följaktligen 1944. Fram till dess kunde förövare dömas till två års straffarbete, vilket skedde i snitt 20 gånger om året och nästan alltid rörde yngre män från landsbygden. Det var ändå en mildare hållning än tidigare: under 16- och 1700-talen halshöggs och brändes kring 600 gärningsmän – och, orättvist nog, de djur de vänslats med – för samma överträdelse.  

Jag skulle behöva gräva djupare i mina anteckningar för att kunna uttala mig om huruvida Fredrik Reinfeldt hade några starka känslor om tidelag, eller om han helt enkelt drev igenom lagstiftningen för att slippa tala mer om saken. Hur det än var med det är det ett faktum att det är hans förtjänst att otukt med djur åter har varit straffbart i Sverige i drygt tio år.

Att frågan fångat min uppmärksamhet just i dag beror på en notis i Aftonbladet, där det framgår att en 30-årig kvinna i Trollhättan har erkänt att hon haft en sexuell relation med en hund och nu kan förvänta sig straffpåföljd. Det är första gången jag kan påminna mig att jag läst om något sådant under de senaste tio åren. Beror det på att de rättsliga ärendena om otukt med djur är sällsynta? Beror det på att även folk på landsbygden numera har tillgång till oändliga mängder pornografi, Onlyfans och Tinder? Beror det på att många nyheter från Västergötland går förlorade på vägen?

Jag har inget svar, eftersom det visar sig näst intill omöjligt att få fram någon statistik av hur många som dömts för brott mot Reinfeldts tidelags-lag.

Är det tjugo om året? Är det 600? Ingen verkar vilja tala om saken.

Det är just den här sortens tystnad som med tiden så ofta vänds i skam. De företrädesvis kvinnor som avrättades för häxeri har i efterhand frikänts, fått otaliga böcker, tv-program och filmer som talar för deras sak och nu senast en hel utställning på Historiska museet. De nästan dubbelt så många som avrättades för tidelag talar ingen om. Kanske är det en fråga om förövarens kön, men hur vet vi att de som drabbas av dagens lagstiftning mestadels är förhatliga män, inte missförstådda och smutskastade kvinnor? Om Aftonbladets notis säger något om verkligheten på det här området kan vi inte längre ta för givet att de som bryter mot den artsexuella normen är män.

Jag anar en samhällelig varböld här. Ingen har förstås någon anledning att smutskasta Fredrik Reinfeldt, som säkert hade sina skäl för att rulla tillbaka lagstiftningen 70 år, men det är hög tid att vi börjar tala mer om tidelag. Dra ditt strå till stacken på nästa middagsbjudning.