Låt HR-cheferna införa sin medelklassdiktatur

Fredag

Skatterna och klimatet var de traditionella skälen till att svenskar sadlade om och blev utlandssvenskar. Nu är förmögenhetsskatten avskaffad och klimatet blir gradvis bättre, åtminstone tills Golfströmmen avstannar. Ändå flyttar svenskar ut. Ingen verkar fråga varför.

Jag undrar om inte ett underskattat skäl till utflyttningen hela tiden varit att slippa politiken i stort, inte bara skatterna. Demokratin har många fördelar, men en nackdel är att makthungriga, manipulativa och inställsamma människor ges dragningsrätt på medborgarnas tid och uppmärksamhet. Att ignorera dem och inte ge dem sin röst anses illojalt och oansvarigt. Dessutom uppmuntras människor som inte har något bättre för sig att ställa allehanda krav på ”staten”, vilket i praktiken innebär att de vill lägga sig i andra medborgares liv och vanligtvis lägga vantarna på deras pengar.

Det finns inget effektivt sätt att inte dras in i detta, om man stannar i landet. Om man emigrerar, däremot, kan man få det bästa av båda världar. Man kan leva i en demokrati, och få alla fördelarna av det, men ingen förväntar sig att man ska engagera sig i den lokala politiken. Det kan till och med uppfattas som oförskämt att som svensk lägga sig i Spaniens, Frankrikes eller Italiens partipolitik.

Om man inser det inser man också hur oklokt, för att inte säga oförskämt, det är av regeringen och Valmyndigheten att börja förfölja de stackars utlandssvenskarna med krav på att de ska rösta, trots att de flytt landet. Att bara 32 procent av dem gjorde det i förra valet borde vara ett tydligt besked att respektera, även av svenska myndigheter.

Det hela påminner om hur Elizabeth I:s spionchef, Francis Walsingham, skickade spioner och provokatörer till det fåtal fristäder på kontinenten som brittiska katoliker lyckats upprätta för att slippa de protestantiska seloterna. Inte ens där fick de vara i fred.

Det är ännu oklart om det finns någon rättvisa i världen och om orosstiftare och plågoandar till slut får det de förtjänar, men låt mig ändå påminna om att Walsingham dog i testikelcancer.

Lördag

För dem av oss som inte är särskilt sportintresserade förblir den legaliserade slavhandeln med idrottsmän en gåta. Det är snart 220 år sedan slavhandeln förklarades olaglig inom det brittiska imperiet, som då var västvärldens främsta företrädare. Ändå köper sportföreningar fortfarande spelare av varandra och betalar astronomiska belopp när de gör det.

Kommersen har förblivit en smaklös gåta för mig, men så läser jag om de två moderata avhopparna som nu går över till Sverigedemokraternas riksdagsgrupp. Ingen har någonsin hört talas om dem förut och deras övergång har av allt att döma inte kostat deras nya parti en krona. Det är inte ens tydligt av det jag läser, om Sverigedemokraterna hade en möjlighet att tacka nej.

Om sportvärlden var lika tillåtande och gratis antar jag att alla de framgångsrika klubbarna på kort tid skulle översvämmas av diverse talanglösa nollor från gärdsgårdsligan och därmed upphöra att vara framgångsrika. Att upprätthålla slavhandeln tycks ur det perspektivet helt enkelt vara ett sätt för idrotten att lägga makten i lagledningarnas händer och värna om kvaliteten. Det är möjligen principiellt svårt att försvara, men i praktiken en förutsättning för att idrotten inte ska bli en tummelplats för halvfigurer och oduglingar.

Jag är ändå inte säker på att politiken har något att lära av idrottens exempel. Deras urval är från början av lägre kvalitet.

Söndag

Jag undrar om brevvänner fortfarande existerar i det uppväxande släktet, eller om alla övergått till att förolämpa varandra digitalt. Jag minns att jag under en kort period i min barndom hade en brevvän i Luxemburg – av någon anledning hade alla en brevvän från just Luxemburg – och en i Kamerun. Såvitt jag kan påminna mig utbytte vi aldrig någon väsentlig information efter att vi berättat vad vi hette, var vi bodde, vad våra föräldrar arbetade med och vilka popband vi ansåg geniala. Den goda viljan fanns där, men i längden kan artighet inte ersätta genuint intresse.

Det var väl ändå, antar jag, en ansats för världsfred och den globala förbrödringen. Därför gör det mig lite beklämd då jag hör att centerledaren Elisabeth Thand-Ringqvist inte ens tänker svara på det brev hon fått av vänsterledaren Nooshi Dadgostar. De centerpartister jag brukade känna var bättre uppfostrade än så, men den här nya generationen verkar se allting genom en kompromisslös ideologisk lins.

Jag är övertygad om att min brevvän i Kamerun – vars namn för tillfället undflyr mig – hade en helt annan ”värdegrund” än jag. Kanske var han rent av en anhängare av den dåvarande presidenten Ahidjos ”planerade liberalism”, som hade slående likheter med såväl kommunism som korruption. Men även om det hade varit så skulle det inte för ett ögonblick fått mig att överväga att lämna hans brev obesvarade. Det hade helt enkelt varit ohyfsat.

Är det bara centerpartisterna som blivit fanatiker, eller har digitaliseringen gjort att ett mycket bredare utsnitt av svenskarna tappat folkvettet? Det är en påver framtid som väntar, om vi i fortsättningen ska göra oss till brevovänner med varandra.

Måndag

Två ”experter på mänskligt beteende” skriver i dag i medelklassfanzinet DN att vi är i ett läge där folk måste ”tvingas till rätt val”. Vi måste ”visas vägen” med ”bestämd hand”.

Den ena experten är ”sparpsykolog hos fondroboten Opti”. Den andre ”beteendevetare och vd för Behaive Nordic AB”. Varför den senare felstavat ”behave” framgår inte. Kanske är det en långsökt ordvits. Kanske saknar företaget – vd:n verkar vara den ende anställde och sköter av allt att döma verksamheten från hemmet i Hägersten – en korrläsare.

Ändå kan jag inte påstå att jag är särskilt förvånad över att vi närmar oss en framtid där vi kommer att styras med fast hand av en junta bestående av sparpsykologer och hemarbetande beteendevetare i Hägersten, understödda av fondrobotar. Det ligger, som det heter, i farans riktning i takt med att allt fler av de samhälleliga stöttepelare som skriver i och läser DN drar slutsatsen att folk röstar fel, gör fel och tänker fel. Senast i går vittnade tidningens kulturchef om hur ”klaustrofobiskt” det är att ”leva under ockupation av idioter”.

Det som komma skall är kanske inte muntert, men jag tror ändå att jag föredrar en uttalad medelklassdiktatur, öppet ledd av sparpsykologer och mellanchefer inom HR, än den outtalade medelklassdiktatur som vi levt i under åtminstone tre decennier. Mitt enda tvivel är om de här människorna verkligen förmår kliva fram och ta makten. Den passiva aggressiviteten har alltid varit medelklassens främsta vapen. Kan de övergå till aktiv aggressivitet utan att förlora sin kärna?

Tisdag

Jag undviker alltid att åka med SAS om jag kan, men nu undrar jag om jag kanske borde ompröva det beslutet. För andra gången på en månad, läser jag, har en flygvärdinna vid SAS stoppats från att gå i tjänst på grund av fylleri.  

Mina minnen av flygvärdinnorna på SAS är svåra att få att överensstämma med de rapporterna. De påminde mig alltid mer om syster Ratched än om Jerry Hall, men det är möjligt att det skett ett generationsskifte med åtföljande attitydskifte. Två fall av det här slaget på en månad kan under alla omständigheter inte vara en slump.

Jag har ofta tänkt, men inte vågat säga det högt, att SAS är ett flygbolag där personalen, snarare än passagerarna, är i behov av en rejäl drink. Om jag bara får ytterligare en indikation på att den reformen nu är genomförd är det dags att ge SAS en chans igen.

Onsdag

Det är ett typiskt exempel på fransmännens svekfulla förslagenhet att de passar på att kriminalisera ”vitt snus” i skydd av kriget i Iran. Det måste räknas som en riktad aggression mot Sverige och svenskarna, men Macron och hans hantlangare hoppas att vi ska vara för bekymrade över bensinpriset för att kunna samla oss till hämnd.

Det bär emot att spela fransmännen i händerna, men jag lutar ändå åt att vi bör låtsas som ingenting. Det ena skälet till det är att nästan alla former av motåtgärder – att kriminalisera franska viner, franska ostar, franskt mode – vore ett hårdare slag mot oss själva än mot fransmännen. Vi kunde förstås förbjuda fransk rockmusik, men det vore å andra sidan poänglöst, eftersom ingen lyssnar på den ändå. Undantaget är Daft Punk, men de är redan upplösta. Johnny Hallyday är död. Plastic Bertrand är belgare.

Det andra skälet är att det är svårt att inte känna viss sympati för det franska beslutet. ”Vitt snus”, det vill säga snus utan tobak, är en anomali. Om man är generös kan man möjligen likställa det vid Magrittes surrealistiska Ceci n’est pas une pipe – en pipa som inte är en pipa – men det är att tillskriva tillverkarna alltför avancerade tankebanor. Vi har snarare att göra med samma sorts sippa mentalitet som givit oss alkoholfritt öl och ”mikrodosering” av psykedeliska substanser. Det talar till fransmännens fördel att de inte kriminaliserat bruket av riktigt, tobaksbaserat snus, även om försäljning inte är tillåtet.

Om vi ser bortom patriotismen har fransmännen helt enkelt en poäng när de hotar användare av ”vitt snus” med fem års fängelse. Det är därför oklokt av utrikeshandelsministern Benjamin Dousa att genast försöka plocka poäng på det som skett genom att gå i konflikt med fransmännen i en debattartikel. Ett mer sofistikerat sätt att rädda ansiktet hade varit ett löfte att börja utlämna våra inhemska användare av ”vitt snus” till Frankrike. På så sätt kunde vi dels desarmera situationen genom att ge intrycket av att det franska beslutet välkomnas av Sverige, dels göra oss av med en grupp som drar löje över hela vår befolkning.

Förr eller senare kommer vi förstås att behöva ge fransmännen en näsbränna, även om det kostar oss en del, men det här är inte rätt tillfälle.

Torsdag

Det var först i dag jag begrep varför svenska män betett sig okaraktäristiskt jovialiskt på snabbköpet, bensinmacken och byggmarknaden det senaste dygnet: det svenska landslaget i fotboll, fick jag förklarat för mig, har kvalificerat sig till världsmästerskapet.

Man vill ogärna smolka glädjebägaren, men vi vet alla att den här sortens rus brukar sluta i djup besvikelse. Först byggs enorma förväntningar upp, sedan slås svenskarna ut i ett tidigt skede och euforin vänds i bitterhet, eller rent av ilska.

Kanske var det därför statsminister Ulf Kristersson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson höll presskonferens i går och försäkrade att de står sida vid sida, oavsett prövningarna. I bästa fall kommer sommarens oundvikliga misslyckande för det svenska landslaget att ha blåst över till september, men det är inte säkert. Risken är tvärtom överhängande att just de medelålders män som är Tidöpartiernas ryggrad i väljarkåren fastnar i en depression som lagom till hösten övergår i letargi.

Jag tvivlar på att gårdagens presskonferens räcker för att motverka den effekten, men det är en början. I fortsättningen när de tu uppträder gemensamt bör de göra det med en fotboll, som de lekfullt passar mellan sig för att fånga sina väljargruppers intresse. Att se partiledarna ”joxa med trasan”, som facktermen lyder, är antagligen det bästa sättet att ingjuta en aning hopp och livslust i alla de stackars medelålders män som nu går runt och smilar som vettvillingar, men snart kommer att drabbas av djupt missmod.

***

Läs även: Johan Hakelius: I stället för miljardärsskatt – låt mig bränna upp pengarna

Läs även: Johan Hakelius: Hjälp oss med högervridningen, Daniel Suhonen