Leasa ut Närke till norrmännen innan valet

Fredag

En ”professor i litterär gestaltning” skriver i dag att hon inte fött barn ”för att de ska bli kanonmat för Ulf Kristersson”. Inte heller för att försvara ”de vita och rikas frihet och demokrati”.

Jag har aldrig riktigt förstått vad det är med Ulf Kristersson, en på det stora hela mjuk och ämabel person, som får en del att bli så rasande. Det verkar rätt långsökt att den gamle livgardisten Kristersson skulle drömma om att täcka slagfälten med kanonmat. Man kunde möjligen tänka sig att han, om kriget kom, skulle kunna bli en ”åsna som leder lejon”, liksom de brittiska befälhavarna under första världskriget som i brist på strategi nästan utraderade en hel generation. Men det återstår i sådana fall att se.

Hela artikeln verkar förresten en aning överspänd. Är verkligen det enda rimliga svaret på att regeringen inte lyssnar tillräckligt på Lagrådet att kapitulera för Ryssland? Är ”de vita och rikas frihet och demokrati” så avskyvärd i jämförelse med alla kända alternativ?

Nu kanske man ändå måste tillåta skribenten lite svängrum, med tanke på att litterär gestaltning är hennes specialitet. Som nybliven andragångsmorfar är det dessutom lätt att sympatisera med motviljan mot att barn ska växa upp till kanonmat. Det besvärliga är att man inte heller vill se dem växa upp till livegna under president Putin, eller transporterade till något ”mörkt fångläger” av president Trump och hans CIA-chef.

Är det optimism, eller enfald, eller båda delarna som gör att pacifister alltid resonerar som om alternativet till att försvara sig är att det inte blir några krig? Att alternativet till att försvara friheten är att man har frihet ändå? Jag vet faktiskt inte, men det är samma gamla fallgrop som pacifister alltid ramlar i. De kan möjligen hävda moralisk överlägsenhet i det att de vägrar att ta till vapen, men de kan knappast lova ett bättre liv för våra barn. Om något är det snarare tvärtom: en verklig pacifist måste vara beredd att låta barnen bli kanonmat för principerna, för att göra skäl för epitetet.

Det kanske fungerar för hårdhudade professorer i litterär gestaltning, men det är en alldeles för råbarkad hållning för ömhjärtade morfäder.

Lördag

Blodiga dockor med avhuggna huvuden sänder, det medges, en rätt tydlig signal, men är det bara jag som inte riktigt förstår symbolladdningen i Hitlerkarikatyrer målade på gröna äpplen?

Varför just äpplen? Är det något särskilt med att de är gröna? Spelar tilltaget på något slags kontrast mellan idyll – ”gröna små äpplen” får ju alla normala människor att tänka på Stikkan Anderssons text till Monica Zetterlund – och avgrund?

Jämfört med avhuggna hästhuvuden i sängen, eller andra etablerade varningar, ter sig Hitleräpplena påtagligt ineffektiva.

Men det är förstås besvärlig och minerad mark, detta med symboler och signaler, som president Trump nu upptäcker efter att ha spridit en film på paret Obama som apor.

Jag undrar om svenskar i gemen förstår hur allvarligt det här klavertrampet är. Som trogna världsmedborgare har vi gjort vårt bästa för att importera den amerikanska hysterin kring hudfärg, men med undantag för en handfull akademiker och poeter är det egentligen ingen i Sverige som tar saken på allvar. I Amerika, däremot, är en av deras äldsta traditioner – kanske den enda verkligt livskraftiga – att tolka varje fråga i termer av hudfärg och därefter kollapsa i ett kaos av ilska, skräck, självförakt, ressentiment, hat och våld. Det hör till traditionen att resultatet är just kaos: ingen kan längre kontrollera händelseförloppet.

Det är möjligt att president Trump hade rätt när han en gång påstod att han skulle kunna skjuta någon på öppen gata på Femte avenyn i New York och ändå inte förlora några väljare. Men om han skulle få för sig att göra det är mitt råd att han ser till att skjuta ett vitt offer, precis som hans ICE-trupper i Minnesota. Allt annat vore att leka med elden.

Söndag

Det är något missvisande med dagens undersökning i Dagens Nyheter, som visar att USA och Ryssland snart är lika impopulära bland svenskarna. Kanske har det att göra med utgångsläget. Det finns över 500 hamburgerrestauranger i Sverige, större delen av dem hör till amerikanska kedjor som McDonalds eller Burger King, men det finns så vitt jag vet inga borsjtjrestauranger. Alla känner till Taylor Swift, Lady Gaga, Beyoncé och alla de andra, inklusive Elvis Presley, men allt färre har hört talas om Alla Pugatjova och Vladimir Vysotskij. Alla äger minst ett par jeans, men få har en zipun i sin garderob.  

Det är inte säkert att det nödvändigtvis betyder att amerikanerna har ett försteg framför ryssarna. Man skulle kunna hävda att vi tycker illa om amerikanerna på grundval av att vi känner dem väl, medan vi avskyr ryssarna, utan att egentligen begripa något om dem. Formulerar man det så har ryssarna en större positiv potential, även om de verkar usla på att realisera den.

Å andra sidan är vår vämjelse inför det amerikanska mer komplex att hantera, eftersom den gränsar till självförakt, givet alla hamburgerrestauranger, musikartister och jeans. Det väcker förresten en annan fråga: är inte den växande motviljan mot Amerika som DN redovisar i själva verket ännu ett uttryck för hur amerikaniserade vi är? Ungefär hälften av amerikanerna – särskilt de som hörs och syns i medierna – skäms ju också för sitt land, sedan president Trump tillträdde. Nästan allt som skrivs och sägs av den arten på svenska, har först formulerats av den skamsna halvan amerikaner.

Den enda rimliga hållningen om vi verkligen vill visa vår skepsis mot Den stora satan, som våra iranska vänner brukar formulera saken, vore att börja ignorera dessa evinnerliga nyheter från USA. Så snart någon nämner den amerikanske presidentens namn borde vi låtsas som ingenting, byta ämne och säga något om italiensk renässanskonst, Benin-bronserna, eller något annat som anknyter till mer civiliserade länder än Amerika. Om något opinionsinstitut vill veta vad vi tycker om amerikanerna kan vi bara le och gå vidare.

Måndag

Om jag inte för länge sedan fattat beslutet att det enda sättet att förbli någorlunda skuldfri är att inte rösta, skulle jag vara lockad att lägga min röst på Miljöpartiet. Delvis därför att deras uppfordrande tonfall alltid får mig att småle, men mest för att de nu kräver åtminstone två kronors dyrare drivmedel, om de ska sitta i regeringen. Vägarna är alldeles för överbefolkade som det är och kan man åtminstone bli av med de fattigaste svenskarna skulle det vara en bra början. Det enligt samma princip som min gamle chef, den hundhatande Håkan Hagwall, använde sig av när han arbetade på det moderata riksdagskansliet och föreslog att hundskatten borde höjas med 2 000 procent, så åtminstone fattigpensionärerna inte hade råd att hålla sig med husdjur.

Nackdelen, antar jag, är att vägarna skulle fyllas av dessa självgoda, docerande elbilsägare. Men med Miljöpartiet i regeringen skulle å andra sidan elpriserna – som jag hör slår nya rekord där hemma i kylan i Sverige – också stiga kraftigt i brist på fungerande energiproduktion. Kanske skulle vi alla till sist vara tvingade att återgå till gengas, en tanke som ter sig rätt lockande i det att en sådan förändring antagligen skulle innebära att vi fick återgå till ett rimligare livstempo. I kombination med hemproducerade tändkulemotorer kunde det återuppliva gemytliga ceremonier, som den att vänta på att kulan blir röd, innan man kan åka någonstans.

En röst på sittande regering beskrivs på många håll som en röst för reaktionen, men jag tvivlar att man kan lita på det. Jag anar att partierna som sitter i den nuvarande regeringen i hemlighet tjusas av framsteg och utveckling. Se vad den sortens villfarelser lett till. Den bistra sanningen är nog att en sann reaktionär, som av något skäl drabbas av den oemotståndliga lusten att rösta, inte har något annat val än att välja Miljöpartiet.

Tisdag

DN:s kulturchef, Björn Wiman, får en lysande recension av sin senaste bok på de egna sidorna idag. Läsarna kan själva avgöra om den är motiverad, eftersom Wiman lät publicera ett utdrag ur Wimans bok på Wimans kultursidor häromveckan. Han lät också göra en intervju med Wiman om Wimans bok på Wimans kultursidor, men såg för säkerhets skull till att intervjun inte gjordes av Björn Wiman, utan av en av Wimans underställda.

Minnesgoda läsare kanske minns att jag häromsistens påpekade att Expressen är på väg att bli Bonnierfamiljens egen perpetuum mobile, som uteslutande publicerar kolumnister ur den egna släkten. Dagens Nyheter verkar välja en än mer radikal lösning, där tidningen både görs av och handlar om en och samma person. Det är en modig strategi, men vad i all världen ska de ta sig till om den ständigt lika rafflande Björn Wiman, som ingen rimligen kan få nog av, ersätts av någon som bara är milt fascinerande?

Jag undrar om Bonnierkoncernens ledning verkligen tänkt igenom detta.

Onsdag

Jag tvivlar på att Markus Allards farfar, enkammarriksdagens förste talman Henry Allard, skulle hålla med sin sonson om att han kan ha ”vilket jävla tonläge han vill” i talarstolen. Skulle gamle Henry sett Markus hejdukar trycka upp kameror i ansiktet på andra politiker och ställa sig i vägen när de ska gå igenom fullmäktigesalen, hade nog unge herrn blivit skickad i säng utan middag.

Det var länge sedan jag besökte Närke. Jag hade både en moster och en faster som bodde i Örebro – de är tyvärr borta nu – och har fortfarande en kusin i staden och ett kusinbarn i Glanshammar. Ingen av dem har någonsin slagit mig som särskilt grälsjuk och jag har aldrig sett någon av dem i handgemäng. Men kanske har Närke förändrats sedan jag sist besökte landskapet.

Klart är att Markus Allard måste räkna med att ilskan kokar i Örebro län, för han har den uttryckliga ambitionen att leda det första parti som når över tolv procent i en enskild valkrets och på så sätt kommer in i riksdagen. Uppträdandet i regionfullmäktige måste väl räknas som något slags valfläsk och man får förutsätta att Allard kan sin väljarbas, annars vore han en usel populist.

Frågan är vad de delar av landet som ännu inte är helt uppfyllda av vrede och förtrytelse, ska ta sig till när rasande närkingar börjar gorma i riksdagen. Hur kommer Henry Allards efterföljare, Andreas Norlén, hantera saken? Till skillnad från farfar Henry kan han knappast skicka Markus i säng på fastande mage.

Det bästa vore kanske att föregripa det hela och leasa ut Närke till norrmännen, redan innan valet. Om de inte är intresserade kan man alltid fråga amerikanerna, som är på jakt efter nya, intressanta landområden. Låt oss alla dra vårt strå till stacken och börja sprida ryktet att Närke sitter på enorma oljereserver.

Torsdag

Man vet aldrig vilka konflikter som är värda att ta på allvar när valrörelsen satt i gång. I dag rapporterar Svenska Dagbladet om ”Tidös lunchbråk”, som fick Jimmie Åkesson att bli sen till sin egen presskonferens, och låter samtidigt vänsterpartisten Ida Gabrielsson tvåla till Socialdemokraterna och Centerpartiet, som samma Gabrielsson vill bilda regering med.

Både Gabrielsson och Åkesson har enkla lösningar på respektive konflikt – att deras motståndare kapitulerar – och ingen av dem verkar särskilt skakad. Det är just det som får en genomsnittlig läsare att undra. Är det här bara ett spel för gallerierna?

Vid det här laget måste politiker vara medvetna om att bara en liten, udda minoritet av medborgarna är intresserade av deras förehavanden. Ändå måste de på något sätt få vår uppmärksamhet vart fjärde år. Sex, pengar och konflikt har alltid varit de enklaste sätten att göra det på. Det första kräver talanger som är sällsynta inom politiken och kan dessutom lätt slå fel, det andra begränsas av budgetregler, men det tredje har inga andra inskränkningar än de som följer av bristande fantasi. Det finns, bokstavligen talat, inget som medelbegåvade människor inte kan bli oense om, med lite god vilja.

Det vore överdrivet cyniskt att förutsätta att alla konflikter partierna emellan är lika uppgjorda som en amerikansk fribrottningsmatch. Det vore å andra sidan naivt att inbilla sig att ingen var det. Hur ska en vanlig nyhetskonsument kunna skilja det ena från det andra?

Svaret är väl att det är omöjligt. Ibland är det till och med lätt att få intrycket att inte ens de direkt inblandade är säkra på när de menar allvar och när de bara larmar och gör sig till.

Kanske borde vi alla börja skratta hejdlöst varje gång en politiker tar till brösttoner och söker konflikt med en annan politiker. Om den konfliktsökande politikern tystnar och rodnar när skrattsalvorna rullar kan vi utgå ifrån att utspelet bara var effektsökeri. Det är åtminstone den enda praktiska metod att skilja agnarna från vetet jag kan komma på i stunden. Svagheten är förstås att den förutsätter att politiker har någon skam i kroppen.