Lille Emmanuel hade gjort sig förtjänt av sin bestraffning

Fredag

Jag vet inte hur många i den svenska kultureliten som i hemlighet är medlemmar av scientologkyrkan, men eftersom allt som är amerikanskt som äppelpaj förr eller senare blir lika svenskt som krusbär antar jag att det är en betydande andel. Det är svårt att tänka sig något annat skäl till att den nya och förhoppningsvis sista Mission Impossible-filmen – som jag såg på Borrby biograf i dag – fått så goda recensioner.

Filmen är förstås ett under av fart och fläkt, eller ”action” som det heter på svenska, men manus är så osammanhängande att orsakerna till alla livsfarliga hopp, tickande atombomber och höghöjdsholmgångar förblir oklara. Kanske är alltihop avsett som terapi för den halva av amerikanerna som känner sig lättad av att i knappa tre timmar kunna låtsas att de har en svart kvinna som president. 

Men den mest anmärkningsvärda luckan i de svenska recensionerna är att alla finkänsligt undvikit det faktum att Tom Cruise numera är Jan Guillous dubbelgångare, om man bortser från att Cruise har längre armar. Den amerikanska publiken lär inte distraheras av detta, men för svenska cineaster gör det hela historien ännu svårare att tro på. Ingen av oss – antagligen allra minst han själv – tvivlar på att Jan Guillou kan desarmera en kärnladdning, hänga i en arm från ett biplan eller överleva en snabb uppstigning från djuphavsbotten till polarisen. Däremot är det fullständigt otänkbart att han skulle arbeta för den amerikanska regeringen, även om den leddes av en svart kvinna och saken gällde att rädda världen från undergång. 

Ingen har heller ställt den självklara följdfrågan: är Jan Guillou i hemlighet medlem i samma kyrka som Tom Cruise? Det skulle kunna förklara hur de två blir alltmer lika, eftersom scientologer, om jag förstått saken rätt, genomgår en förädlingsprocess som stegvis transformerar dem till något annat och mer än människor. Kan det till och med vara så att Guillou är en så kallad opererande thetan, det vill säga en själ som uppnått ett så avancerat stadium att den kan kontrollera materia, energi, rymd och tid och upphört att vara beroende av sin egen kropp?

Kanske är den opererande thetanen Guillou i själva verket också Tom Cruise, när han så önskar? Kan han ha två kroppar, varav den ena är proamerikansk?

Det är inget gott betyg åt svenska kulturskribenter att de lydigt undviker frågor som rimligen måste ha föresvävat dem.

Lördag

”Nirvan Richter är oftast naken när han står på huvudet i vardagsrummet om morgnarna”, inleder Hilda Ärlemyr sitt sjusidiga reportage om grundaren till möbelföretaget Norrgavel, den asketiska medelklassens eget tempel. På fotografiet som täcker ett uppslag har Richter, upp-och-ned, knutit ihop sin utmärglade kropp som en kringla, men har barmhärtigt nog behållit kalsongerna på.

Det är en informationsrik text som bland annat innehåller upplysningen att Nirvan Richter egentligen heter Erik Johansson, är svag för norsk mesost, danskt rågbröd och potatis samt har en sambo som heter Arpita Swich. Det senare är möjligen en förklaring till Richters namnbyte. Erik låter rätt platt bredvid det indiska Arpita. Å andra sidan verkar Arpita också heta Ida.

Men hur fascinerande allt det där än är – paret träffades på en meditationsretreat i Toscana – är artikelns stora behållning ändå att den förklarar mysteriet med Norrgavels framgång i den passivt aggressiva delen av den övre medelklassen. Varför betalar de drygt 5 000 kronor för en pinnstol, eller 53 000 kronor för en havrefärgad pinnsoffa?

Svaret kryper sig på som en känsla när man tar sig igenom de dryga 18 000 tecknen: pinnmöblerna är ett slags anklagelser mot världen i stort och västvärlden i synnerhet. De som har dåligt samvete för att ha råd att köpa en soffa för 53 000 kronor kan stilla det genom att köpa den på Norrgavel. Så snart den är på plats kan köparen känna sig fri, för då står möbeln där som en uppfordrande förebråelse mot alla som inte köpt den. Den blir ett avlatsbrev, men än mer ett subtilt uppfostringsverktyg, riktat mot dem som ännu inte omfamnat en anständig värdegrund. Norrgavel är, kort sagt, möbelbranschens motsvarighet till DN.

När man tänker på alla dessa nakna medelklassvenskar, som stolta inleder sina dagar ståendes på huvudet med norsk mesost i munnen och ögonen fästa vid sina älskade pinnsoffor, är det svårt att hålla tillbaka en tår.

Söndag

Jag har ett vagt minne av att jag tog med mig en Aladdinask vid ett av mina besök till det Sagerska huset, som mer vulgära människor kallar Sagerska palatset. Ändå finns gåvan inte med på DN:s lista med presenter som statsministern erhållit. Där finns en orkidé i kruka skänkt av Anna Kinberg Batra, fyra dricksglas i kristall från Moderaterna i Österåker, en duva i trä från Colombias president Gustavo Petro, och mycket annat av samma slag. Kanske anses en chokladask vara försumbar i sammanhanget, men jag noterar att listan inkluderar en ask gröna marmeladkulor från Finlands ambassadör Maimo Henriksson.

Det vore mig främmande att ställa till ytterligare problem för statsministern, men jag kan samtidigt inte låta bli att glädja mig åt att de glädjedödande bokhållarna inte noterade att min Aladdinask – återigen, såvitt jag minns – var en värdefull raritet. Det var en av de sista som innehöll trillingnötter, den enda av Aladdinpralinerna som lades ned för hand i asken och som därför av kostnadsskäl bortrationaliserades redan 2014. Jag vågar inte tänka på vad en raritet av det slaget är värd i samlarkretsar vid det här laget.

Om statsministern noterade min generositet lät han mig aldrig förstå det. Det är möjligt att han och hans närstående helt enkelt slukade innehållet utan att skänka det en tanke, men det verkar osannolikt. Man når inte samhällets topp utan att ha ögonen med sig. Mer sannolikt – för det krävs också ett visst mått av förslagenhet för att nå maktens höjder – är att tystnaden bör tolkas som ett diskret kvitto på att min muta accepterats och att ett outtalat skuldebrev till min fördel är utfärdat.

Eftersom jag lever ett enkelt liv och är anspråkslös till min natur har jag ännu inte brytt mig om att kräva in skulden, men jag antar att jag borde göra det före september 2026. Folket är en nyckfull härskare och vem vet vilka griller oppositionen har lyckats sätta i väljarnas huvuden vid det laget. Frågan är bara vad ett par trillingnötter kan vara värda, inväxlade i politisk valuta.

Det säkraste är antagligen att vara demonstrativt blygsam i mina krav och på så sätt jämna vägen för framtida utbyten. För tillfället tror jag att valet står mellan ambassadörsposten i Rom och ett decenniums skattefrihet.

Måndag

Det franska rättsväsendets syn på crime passionnel var visserligen alltid en aning sexistiskt. Män som mördade sina fruar efter att ha tagit dem på bar gärning med en älskare frikändes regelmässigt. Kvinnor som gjort detsamma dömdes ofta för dråp. Men det var i alla fall ett sympatiskt och mycket franskt försök att erkänna passion som en del av livet. Tyvärr kände sig fransmännen tvingade att anpassa sig till mindre romantiska länder och avskaffade 1975 lagen som menade att mord under omständigheter av det här slaget var ”ursäktliga”. Belgien höll ut till 1997 och Luxembourg till 2003.

Trots det är det relevant att ställa frågan hur det franska rättsväsendet av i dag ställer sig i ärendet om att Brigitte Macron utdelat en örfil till sin lille man. Finns en kvardröjande acceptans av mindre passionsbrott av det här slaget och omfattar de i så fall även statschefens fru? Eller faller händelsen snarare under lagstiftningen om skolaga, eftersom Brigitte Macron en gång undervisade lille Emmanuel i litteratur? 

Såvitt jag förstår är även skolaga numera förbjudet i Frankrike, förutsatt att barnet är äldre än tre år, men vi vet alla att formella regler och faktisk praktik sällan är identiska i Frankrike.

Kanske har vi att göra med en sadomasochistisk ritual, vilket i så fall är fullt lagligt i Frankrike, förutsatt att båda parter samtycker.

Min egen övertygelse är att lille Emmanuel hade gjort sig förtjänt av sin bestraffning, oavsett orsak, och att vi alla bör skänka madame Macron en tacksam tanke. Världen skulle antagligen vara en bättre plats om alla stats- och regeringschefer hade erfarna kvinnor i sin närhet som gav dem en hurril med jämna mellanrum.

Tisdag

Även detta år har min inbjudan till Bilderberggruppen hamnat på avvägar. Kanske har det att göra med att posten eftersänds.

Jag har milda samvetskval för att jag inte ansträngt mig mer för att rätta till postens fadäs. Många av dem som kommer till Grand Hôtel kommer förstås att undra var jag håller hus och bli besvikna när de får veta att jag inte registrerat mig, men i ärlighetens namn känns det som något av en lättnad. Herbert Tingsten skrev om det första Bilderbergmötet 1954 att ”konferensen var nog den bästa jag varit med om”. Men redan nästa år, i Garmisch-Partenkirchen var hans intryck ett helt annat:

”Redan på den ledsamma resan dit, med flyg och tåg, ångrade jag att jag givit mig av. Då jag kom fram blev det värre, ett av de värsta anfall av ensamhetsskräck jag varit med om. Jag såg konferensmännen omväxlande som fiender och stollar eller bådadera i förening; de tomma leenden och pompösa plattheter, som hör till genren, var denna gång inte ursäktliga eller gemytliga accessoarer, utan rena apspelet; att närma mig dem jag kände var omöjligt och de som kom fram och pratade med mig tycktes främmande, tillgjorda och medlidsamt vänliga (…) Dödsfruktan i sin värsta form inställde sig för att göra saken perfekt. Jag sökte tröst i mat och sprit, men till och med att dricka för att få lugn var ett obehag, som jag inte stod ut med.” 

Det är inte så att jag tar lätt på mitt ansvar för att främja storbolagens dominans, elda på globalismen och framtvinga en världsregering som inte känner några gränser och inte är ansvarig inför någon annan än sig själv, men även vi världskonspiratörer har rätt till en anständig arbetsmiljö.

Onsdag

Det är vemodigt att så många motioner till den socialdemokratiska partikongressen handlar om längtan efter laglig dödshjälp. ”Det känns som att det borde vara en viktig socialdemokratisk fråga”, säger det socialdemokratiska kommunalrådet i Sotenäs. Visst kan man förstå henne – Partiet är inte den ohotade maktmaskin det en gång var – men att reagera på ett så drastiskt sätt ter sig som en överreaktion. Många av oss har trots allt levt hela våra liv i opposition, oavsett vem som för tillfället roffat åt sig regeringsmakten, och har ändå lyckats skapa oss en relativt uthärdlig vardag.

Å andra sidan undrar jag om partistyrelsen tänkt igenom saken, när den inte ens vill tillsätta en utredning i frågan. Motivet, enligt den socialdemokratiska ordföranden i Socialutskottet, är att Socialdemokraterna ”dragit den principiella slutsatsen” att dödshjälp inte bör vara tillåtet. Det skulle vara en skrattretande undanflykt, om inte ämnet vore så allvarligt. Själva poängen med Socialdemokraterna är trots allt att partiets principer visserligen ligger fast, men att de när så behövs kan vändas i sin motsats, som till exempel vad gäller NATO-medlemskapet, EU-medlemskapet eller invandringspolitiken. Det är just det – och det skämtsamma bruket av begreppet ”arbetareparti” – som ger partiet dess charm.

Skulle partistyrelsen vara lika principiell om det visade sig att moderater och sverigedemokrater var överrepresenterade bland dem som skulle dra nytta av en tillåtande lag om aktiv dödshjälp? Jag tvivlar. Men det är förstås möjligt att partistyrelsen i tysthet redan gjort sin egen interna utredning, med hjälp av alla de PR-konsulter och opinionsmätare som styr politiken numera, och kommit fram till att nettot av en ordnad ättestupa skulle vara negativt för det socialistiska blocket. Det är trots allt på den kanten som den allmänna meningen under det senaste decenniet varit att mänskligheten ändå är dömd till undergång inom kort. Vi andra är vana att leva i desperation.

Det är inte konstigt att kongressledamöterna är en aning modstulna, med tanke på att politik sällan handlar om annat än död, pengar, brott och sjukdom. Kanske kan de sexuella eskapader och spritorgier som är en del av alla politiska stormöten få dem på bättre humör. Det är trots allt alltid svårt att hålla sig för skratt när man besöker Göteborg.

Torsdag

De flesta tidningar verkar ignorera det moderata kravet på att Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson och partisekreterare Tobias Baudin måste avgå. Det ger näring till den gamla misstanken att pressen för länge sedan upphört att vara opartisk och i stället blivit en propagandaapparat för vissa politiska intressen. I just det här fallet kan jag dock inte riktigt bestämma mig för vilka intressena är.

Är tystnaden om det moderata kravet ett sätt att skydda den spelberoende socialdemokratin, eller ett sätt att skydda de alltmer genanta Moderaterna?

Kanske bådadera. Vilket kanske ändå får räknas som ett slags opartiskhet.