Militärparader har förlorat sin tjusning för mig

Fredag

En av sommarens alla glädjeämnen är att ledarsidor tar in unga vikarier och låter dem skriva fritt ur hjärtat. Det påminner mig om ett 30 år gammalt program på TV4, det underskattade och oskuldsfulla Småpratarna lett av den oefterhärmlige Peppe Eng, där barn skulle förklara svåra ord.

I dag finns ett förträffligt exempel på Svenskans ledarsida, där en klipsk praktikant samlat alla argument han kunnat hitta för att fotbollsfans ska få fortsätta att bränna av pyroteknik under matcherna. I sammanfattning: pyrotekniken är harmlös, den kommer bara att bli mer intressant om den förbjuds, den har bara i ett fåtal fall orsakat brännskador, den kommer att användas på farligare sätt om den förbjuds, Norge tillåter pyroteknik, repression leder kanske inte till tryggare läktare, om läktarna ändå blir tryggare kommer det att bero på att de står tomma, utan pyroteknik kommer fotbollskulturen att försvinna, Sverige har världsledande supporterkultur, supporterkulturen skapar en ovärderlig gemenskap, det är en kravlös gemenskap utan krav på prestation eller förkunskaper, ståplatsen är en av få platser i samhället där man får vara högljudd och det är bättre att unga killar skriker på läktarna än lever rövare i samhället i övrigt.

Jag har ingen fast uppfattning i sakfrågan, ens efter att ha läst texten, men det är tonen som är så bedårande. Varje tonårsförälder som dristat sig till att neka sin avkomma en flaska vin, eller stipulerat en förväntad tid för hemkomst, känner igen den retoriska bombmattan. För oss vars barn växt upp till vanliga, måttfulla vuxna är det svårt att inte känna ett styng av nostalgi.

När jag själv en gång började som sommarvikarie på Svenskans ledarsida och blev kvar tog det åtminstone ett halvår innan jag ens fick underteckna en text med mitt namn. Texten kan ha handlat om det kloka eller okloka i att investera i en ny brandbil i Täby, eller något liknande, för det var sällan aktuellt att få skriva om ett ämne som jag själv ansåg intressant. Å andra sidan gick Småpratarna fortfarande på TV, så jag antar att läsarna fick den underhållning de förtjänade på annat sätt.

Är det barnarbeteslagar eller överdriven respekt för barnens integritet som gör att televisionen inte längre erbjuder oss det oskyldiga nöjet att skratta åt unga människors missförstånd och grundlösa trosvisshet? Oavsett orsak bör ledarsidorna ha all heder för att ha plockat upp den fallna manteln.

Lördag

Jag vet inte om jag skulle ha någon nytta av en reproduktion av en av Johan Ahlbäcks industrimålningar, Ivar Lo-Johanssons samlade verk, ett presentkort på Fonus, eller vad man nu kan tänkas vinna i Socialdemokraternas omtalade lotterier, men jag får ändå dåligt samvete när jag läser att de nu går med förlust. Partiet har ändå styrt vårt land under större delen av mitt liv, vi är fortfarande här och otacksamhet är aldrig särskilt klädsamt.

I den svenska offentligheten, alltid lika nyckfull, luftas plötsligt åsikten att det ligger något paradoxalt i att Socialdemokraterna så länge finansierat sin verksamhet med lotterier, men det är knappast en gåta. Det är en väletablerad socialistisk idé att framgång inte har något att göra med arbete, ansträngning och tankekraft, utan helt och hållet är en orättvis, ödesbunden slump. Om det är sant eller ej är en komplicerad fråga, men oavsett det tror jag att den övertygelsen kan hjälpa Socialdemokraterna ur deras beråd. Lösningen på Partiets ekonomiska problem är att återknyta till ursprungsidén, men i ny form.

Det som gav mig idén är att Svenskan i dag rapporterar att ”influeraren Isa Östling, musikern Mwuana och podcastgänget bakom ’Tuttosvenskan’” hyrts in av RFSU för att genom sms och sociala medier göra reklam för kondomer. RFSU AB, en ledande kondomtillverkare i Sverige, omsätter ungefär 270 miljoner om året, vilket råkar vara nästan exakt lika mycket som Kombilotterierna. Ska man tro RFSU är det, till skillnad från lotteribranschen, dessutom en växande marknad där många ungdomar vill använda kondom, men glömmer att göra det. Riktigt vad de använder kondomerna till, med tanke på att yngre generationer verkar slutat att ha sex, är en öppen fråga, men oväsentligt för det ekonomiska resultatet.

Varför skulle det inte finnas plats på marknaden för socialdemokratiska kondomer, när Rörelsen har erfarenhet av saken sedan åtminstone Hinke Berggren? Allt hänger på att finna en unik marknadsposition. Det är här den socialdemokratiska tron på ödet, snarare än enskilda initiativ, gör entré.

RFSU marknadsför sina kondomer genom att understryka deras pålitlighet, en förutsägbar och småborgerlig argumentation. Socialdemokratiska kondomer skulle kunna marknadsföras genom att utlova var femhundrade, eller möjligen var tusende, användare en överraskning i form av ett litet, osynligt läckage. Det skulle, precis som Kombilotteriet, kittla användarnas spänningslust och dessutom, åtminstone på marginalen, bidra till att upprätthålla den offentliga sektorn, där barnkrubbor och skolor nu successivt avvecklas i brist på egenproducerade eller invandrade barn. Vinnarna i föräldralotteriet skulle kanske kunna få en selfie med Magda, eller åtminstone Tobias Baudin, och en gratis introduktion till Unga Örnar.

Om man ska tro kvällspressen kämpar svenskarna dagligen för att behålla ”spänningen” i sitt sexliv. Det här skulle vara ett billigt och effektivt sätt att göra det på. Personligen skulle jag av äktenskapliga skäl inte kunna bidra till denna inkomstkälla heller, men i gengäld begär jag heller ingen ersättning för att ha kläckt idén till Partiets fortsatta överlevnad. 

Söndag

Militärparader har förlorat sin tjusning för mig sedan cykeltolkningen efter traktor avskaffades. Det skedde så sent som 1989 i den svenska Försvarsmakten. När den upphörde i Amerika – om den alls varit i bruk där – vet jag inte, men det är synd att president Trump berövades den sublima upplevelsen att betrakta ett par cykeltolkande skytteplutoner på sin födelsedag, nu när han ändå hade ansträngt sig så för att ta armén till Washington DC. Det är en upplevelse som inte står långt efter den hänförelse som Esther Williams bästa scener i The Million Dollar Mermaid ofelbart väcker hos betraktaren. 

Den samtida manin med att etikettera allt och alla har fått många kommentatorer att fokusera på en annan fråga apropå lördagens amerikanska militärparad: är den det slutliga beviset för att president Trump är fascist? Det finns ett och annat gott argument som lutar åt det hållet. Som president Reagans talskrivare Peggy Noonan nyligen skrev i Wall Street Journal: ”det är sådant som Sovjetunionen gjorde i sina första maj-parader och som Nordkorea fortfarande gör. We don’t do that.” 

Å andra sidan har Amerika, med eller utan krigsförklaring, varit i krig någonstans på jorden under knappt 230 av sina 249 år och Donald Trump återkommer ständigt till sitt löfte att inte skicka in militären i några nya konflikter. Med tanke på det måste han hitta andra sysselsättningar för sin krigsmakt och jag tvivlar på att det finns tillräckligt många piercade och rosahåriga demonstranter med flytande könsidentitet, ens i Amerika, för att hålla marinkåren sysselsatt mer än någon månad om året. Parader, hur vulgära och långtråkiga de än är, ter sig som ett förhållandevis oskyldigt alternativ och antagligen något som enklare människor i hans väljarbas uppskattar.

Mitt enda råd till president Trump är att han bör göra det mesta av uppvisningarna, om de nu ska bli en återkommande del av amerikansk vardag. Man kan inte vänta sig för mycket av vanliga, amerikanska fotsoldater, men kanske har den svenska armén fortfarande någon gammal fanjunkare på lönelistan. Att kommendera honom till Navy Seals högkvarter utanför San Diego för att lära dem den svåra konsten att cykeltolka borde vara enkelt att ordna, nu när vi är med i Nato.

Måndag

Denise Rudberg, den kända chicklitförfattaren, dök i dag upp i min radio och kommenterade Expressens lista över de 25 bästa svenska böckerna under de senaste 25 åren. Hon saknade Lena Andersson på listan men antog att det berodde på att Andersson är en ”ganska kontroversiell person” som gått ”hårt ut i terrängen med sina åsikter”. 

”Hade hon varit en man”, spekulerade Rudberg, skulle hon kanske ha funnits med. 

Det är förstås möjligt. Etta på listan är Lars Norén, som såg till att Malexandermördarna fick ett generöst permissionsschema, tvåa är höjdhopparen P O Enquist, som entusiastiskt hyllade de röda khmerernas arbetsläger vid utrensningen av ”horhuset” Phnom Penh. Båda var bevisligen män. 

En alternativ förklaring är att det inte har så mycket att göra med kön, utan att Lena Anderssons ståndpunkter gör henne ”ganska kontroversiell” därför att de klassas som ”höger”, medan P O Enquists ståndpunkter klassas som ”vänster” och därför i grund och botten anses sunda, hur oaptitliga de än är. Den som uttrycker något om näringsvärdet i havregrynsgröt, hysterin kring klimatförändringarna och det osunda i identitetspolitik anses helt enkelt gå ”hårt ut i terrängen”, medan en bubblande förtjusning över kommunistiska dödsläger för kambodjaner inte är något för upplysta människor att uppröras över. 

Man skulle till och med kunna säga att så snart någon skylls för att ha en ”åsikt” i Sverige är det ungefär 87 procents chans att personen i fråga uttryckt något som misstänks vara en aning högervridet. En vänsterståndpunkt räknas däremot som ett slags neutralt utgångsläge. Lustigt nog faller åsikten att kön alltid är en okontroversiell förklaring av orättvisor, förutsatt att orättvisan drabbat en kvinna, under den senare kategorin. 

Det var synd att programledaren inte förde in denna intressanta svenska egenhet i diskussionen. Jag undrar varför.

Tisdag

Liksom de flesta svenskar har jag de senaste två-tre åren försökt komma på någon vettig användning av AI i mitt liv. Liksom nästan alla svenskar har jag misslyckats.

Vi är visserligen vana vid meningslösa uppfinningar som blir ”årets julklapp”, används ett par veckor och sedan hamnar i ett överfullt skåp och aldrig plockas ut igen. Men till skillnad från bakmaskiner och fakirmattor verkar AI inte bara vara en meningslös uppfinning, utan en direkt försämring. Allt AI sägs kunna göra är sådant som jag själv har stort nöje av att göra – skriva, läsa, konversera, tänka, flirta – och vad gäller sådant som jag helst skulle slippa – rensa avlopp, klippa gräset, diska, motionera – verkar AI vara helt oduglig. 

Vi har alla förstått att det är vår patriotiska plikt att sluta AI i vår famn, så att svenska vetenskapsmän och tekniker kan resa jorden runt på konferenser och skryta om att ”ligga i framkant”. Men att förvandla oss själva till kroppsarbetande slavar för att AI ska kunna ägna sina dagar åt att filosofera, skriva romaner och komponera symfonier, tycks mig ett högt pris att betala. 

I dagens Svenskan återges ytterligare ett exempel på denna perversa teknikutveckling: Emelie, 29, berättar att hon ”går i terapi hos en chattbot”. När hon känner sig deprimerad tar hon ”fram telefonen och vänder sig till sin nya ’vän’: en chattbot”. 

”Det är lite roligt att det blivit så, men det känns som att han förstår mig – fast det är en robot”, säger Emilie. 

Jag tvivlar inte på att Emelie talar sanning, men det är karaktäristiskt för den moderna vetenskapen att med förbluffande effektivitet avskaffa en lösning, terapeuten, i stället för att avskaffa problemet, depressionen. Det vi verkligen skulle ha nytta av är förstås artificiell intelligens som tar på sig den tidsödande och tråkiga sysslan att lida av mental ohälsa, så att vi kunde ägna oss åt annat. I stället får vi en robot som tar över den förhållandevis intressanta och tacksamma sysslan att tala folk till rätta, något som antagligen kommer att utlösa en epidemi av mental ohälsa bland oss verkliga intelligenser. Vem som helst som dagarna i ända har en terapeut på ett knapptrycks avstånd är nästan ödesbunden att förlora förståndet.

Vi läser redan om ”sexrobotar” och det är antagligen bara en tidsfråga innan vi har robotar som i vårt ställe kan dricka alkohol, röka och genomföra ”practical jokes” på varandra. Det kommer att vara en klen tröst att tala med vår terapeutrobot, där vi står deprimerade med ett rensband vid vasken och utför det enda vi duger för i detta nya, vetenskapligt optimerade klassamhälle. 

Onsdag

Min fru och jag har gemensamt sovrum, men separata strumplådor. Mina ben är visserligen två av mina vackraste kroppsdelar – alltmer så i takt med att resterande kroppsdelar sjangserar – men man läser en hel del om ”transfobi” och jag är inte säker på hur grannarna skulle reagera om jag kom till ICA i Borrby iförd silkesstrumpor med söm.  

Kanske är det fegt och oklokt av oss att vara så konventionella. Enligt en artikel i Dagens Nyheters kulturbilaga är i alla fall en gemensam strumplåda för hela familjen ett av de hjälpmedel som ”kan rädda din adhd-vardag”. Andra tips är ”fotgungor”, som – om jag förstår saken rätt – gör det möjligt att sprattla med benen när man sitter ned och strategiskt utplacerade engångsservetter, som gör det enklare att torka av valda delar av sin omgivning. 

Varken min fru eller jag har visserligen haft råd att köpa oss en adhd-diagnos, som jag förstått kan kosta närmare 40 000 kronor styck, men det vore en kränkning på gränsen till hatbrott att förneka oss den statusen av pekuniära skäl. Ändå kan jag inte låta bli att undra om det verkligen är en god idé att förstärka rastlösa impulser med hjälpmedel som fotgungor eller ”fingertrixare”, att ”pilla på för att varva ned”. 

Charles Brooke, den vite rajan av Sarawak som bar ett emaljöga avsett för en uppstoppad albatross, lät alltid sy igen sina söners byxfickor så att de inte skulle ådra sig den vedervärdiga vanan att låta händerna vila. Det var på den tiden lättja, snarare än överaktivitet, ansågs vara ungdomens värsta problem. Det kan låta drastiskt med dagens mått mätt, men jag undrar om inte rajan ändå hade en poäng: är vi säkra på att dåliga vanor bör uppmuntras, snarare än hämmas och disciplineras?

Vad DN:s inställning är kan vi alla gissa, men det här kan vara ett av de där sällsynta fallen när vi bör använda vårt eget omdöme.

Torsdag

Bilismens charm har i stort sett utraderats sedan den tid då Smultronställets Isak Borg tog Riksettan från Stockholm till Lund för att i maklig takt infinna sig till sin promovering som jubeldoktor. Har någon ro att stanna för att recitera några diktstrofer och ta en långlunch på Gyllene Uttern, eller göra en avstickare till sin barndoms sommarstuga? Inreder någon längre sitt fordon med bilplädar och kuddar med broderade vapen från besökta landskap? Nej. I stället spänner vi fast oss själva, våra barn och husdjur som om alla vore stridspiloter och ilar i halsbrytande fart mot olika mål, som nästan alltid är en besvikelse när vi väl kommer fram.

En av få rester från en vänligare tid är Coste Apetreas ”akutjingel”, som radions trafikredaktion använt i trettio år. Det var ett typiskt exempel på den klåfingriga och poänglösa ”förnyelse” som är den oundvikliga följden av att anställa alltför många mellanchefer, att radions trafikredaktion för ett par veckor sedan ersatte den välkända biltutan med en menlös dörrklocka som ”bättre skulle passa in i P4:s ljudbild”. 

Att Sveriges radio nu backar efter att landets bilister protesterat, är en sällsynt seger för sunt förnuft och god smak. Kanske är det så nära vi i Sverige kan komma en motsvarighet till den arabiska våren, som för några år sedan svepte över Nordafrika och Mellanöstern. Men låt oss också dra lärdom av hur det gick för i stort sett alla de länder där våren snart övergick i höst.

Det är visserligen sant att Sveriges radio nu lovar att använda den älskade jingeln vid verkligt akut information, men samtidigt behåller de den nya, enfaldiga signalen för att användas vid ”mindre akut” trafikinformation. Det krävs ingen avancerad analysförmåga för att ana den bakomliggande planen: gradvis kommer tröskeln att höjas för vad som ska räknas som ”akut”, tills det enda som passerar är en seriekrock med vätgasfyllda tankbilar på Öresundsbron. Allt för att strömlinjeforma ”P4:s ljudbild”. 

Det är en stor sak att svenska bilförare förmått sätta radions trafikredaktion och deras konspirerande chefer på plats, men om vi inbillar oss att striden är över är ingenting vunnet.

***

Läs även: Tecken på att vi snart bor i en fasciststat

Läs även: Svenskarna kommer att fortsättas tvingas gå till jobbet