Mitt råd till britterna är att släppa Greta och låtsas som ingenting

Fredag

Kan det svenska rättsväsendet vara något nytt och spännande på spåret, när det nu ”friar” den så kallade Skandiamannen för Palmemordet, efter att först ha ”fällt” honom, i båda fallen utan rättegång?

Mycket talar för metoden – till exempel besparingar på allt från försvarsadvokater till nämndemän, samtidigt som sysslolösa journalister får något att göra – men om den förutsätter att de utpekade måste vara döda för att fritt frias eller fällas, finns också en uppenbar nackdel. Jag antar att man skulle kunna avrätta de misstänkta, innan man bestämmer sig för om de är skyldiga eller inte, men det strider antagligen mot någon internationell konvention.

En annan risk som möjligen kan leda till att besparingarna äts upp är att det här systemet, till skillnad från det traditionella, såvitt det är känt inte har några begränsningar vad gäller antalet omprövningar. Domarna vinner så att säga aldrig laga kraft, utan kan ändras gång på gång så snart tillräckligt många jurister kommer överens om det. Å andra sidan måste väl även jurister ha något att göra och de kommer antagligen att koncentrera sig på det begränsade antal fall som har högt publicitetsvärde.

På det stora hela tycker jag att det finns något friskt och påhittigt med den här ordningen, så det vore oklokt att rata den lättvindigt, även om den kräver en del drastiska justeringar. Internationella konventioner är trots allt mer politik än juridik, som alla, undantaget jurister, vet.

Lördag

Om Paulus Abdelshahed byter namn till Lily och påstår att han förvandlats till kvinna, förvandlas han då också till mamma, snarare än pappa, till de två barn som han mördade?

Inte enligt Aftonbladet, som med all säkerhet har en väl genomtänkt policy för att hantera kniviga saker av det här slaget. Abdelshahed kallas genomgående för ”hon” i Aftonbladets artikel om mördaren som nu enligt Kriminalvården ”inte tillhör målgruppen för placering i anstalten Tidaholm” på grund av sitt juridiska könsbyte och därför måste omplaceras till ”annan lämplig anstalt för att hon ska ges möjlighet att återgå i gemensamhet”.

Men ”hon” kallas samtidigt genomgående för ”pappa”.

För dem i Aftonbladets läsekrets som inte är specialutbildade i ämnen av det här slaget kan det antagligen framstå som en aning förvirrande. Kanske kan de finna viss tröst i att det även var förvirrande för herr Abdelshahed och fortsatt tycks vara förvirrande för fru, eller möjligen fröken, Abdelshahed:

”Hon sa också”, skriver Aftonbladets reporter ”att hennes barn hade varit vid liv, ifall hon hade fötts som en kvinna”.

Jag har fram tills nu avskrivit de alarmistiska varningar som RFSU utfärdat om bristande sexualundervisning i svenska skolor som ytterligare ett bevis på organisationens erotomani, men kanske var det förhastat.

Förutsättningarna som måste vara uppfyllda för att ett barn ska bli till hör trots allt till det mest basala på det här området. Tror verkligen Aftonbladets reporter att just dessa två mördade barn skulle vara vid liv, eller ens hade kunnat få liv, i det fall Paulus Abdelshahed hade fötts som kvinna och haft en relation med barnens mor? Reportern ser ut att var kring 30 år gammal, så det kanske är möjligt.

Alternativet är förstås att Aftonbladets reporter trots allt vet hur barn blir till, men låtsas att två kvinnor kan få barn för att inte stöta sig med fel personer. Alltså, på samma sätt som hon antagligen är förmögen att skilja en man från en kvinna, även om mannen byter namn, men kallar honom för ”hon” ändå.

Finns det i så fall ännu fler villfarelser som pressen anser sig tvingad att spela med i av politiska skäl? Är det till exempel fortfarande acceptabelt att beskriva ett barn som ”identifierar sig” som åkersork som en människa, eller kräver respekten för terianer att den som anser sig vara åkersork också behandlas som – för att använda Kriminalvårdens terminologi – ”målgruppen” åkersork? Och om Paulus Abdelshaheds två barn hade identifierat sig som åkersorkar, hade ”hon” då ens begått ett brott när ”hon” mördade dem?

Frågorna är oupphörligt rafflande på den sida kaninhålet där svenska journalister målmedvetet placerat sig.

Söndag

Tolkar jag det verkligen rätt när jag anar att Svenska Dagbladet antyder att biskopen i Västerås på något sätt är inblandad i den ”avföringsattack” som drabbade Vestmanlands läns tidning kring Lucia? Det vore något av ett trendbrott. Antiklerikalismen har stått för en hel del uppiggande angrepp genom åren, men en tråkig effekt av sekularismens framgång är att den frejdiga antiklerikalismen näst intill försvunnit. När den ändå dyker upp handlar den nästan alltid om något annat, som när Birgitta Eds prästkrage blir ett sätt att skjuta i lönn på statsministern.

Nu är Svenskans text svävande, även om ingressen är skriven på ett kittlande sätt. Biskop Mikael vann trots allt titeln Årets västmanlänning, en prisutdelning som var orsaken till att en trerätters middag serverades på redaktionen den kväll då toaletterna och chefredaktörens arbetsrum blev nedsmetade med avföring. Det vore mer sannolikt att någon av förlorarna kände sig tvingad att hämnas på tidningen.

Utan att namnge dem här består förlorarna av en influencer ”som talar öppet om tabun”, en hotell-VD som beskriver sig som ”närvarande och inlyssnande” och två dansare som ”blev ett kärlekspar redan i tioårsåldern”. Jag tror att de flesta inser det kloka i att ta DNA-prover på den här gruppen, efter att ha tagit del av de beskrivningarna.

Biskop Mikael, å andra sidan, skrev nyligen ett kapitel om liturgisk klädedräkt som ett uttryck för Guds skönhet, i en banbrytande antologi om manligt mode, där jag själv skrev ett kapitel om dandyn. Om det inte räcker som ett bevis på god karaktär, vet jag inte vad som skulle göra det.

Måndag

Det märkliga med Mikael Persbrandts reklam för ”Gold Adam”, är inte att han gör den – vi måste alla försörja oss – utan att hans uppdragsgivare gjort sitt bästa för att han ska se ut som någon annan. Frisyren, glasögonen, mustaschen, den gröna flugan, leendet: det tog mig åtminstone sex eller sju frontalangrepp från den här skojarfirman innan jag begrep att personen som hade något slags likhet med Mikael Persbrandt faktiskt var Persbrandt.

Kan det vara Mikael Persbrandt själv, inte uppdragsgivarna, som försökt distansera sig från uppdraget? Är det vi ser en version av det som amerikanska filmstjärnor brukade göra när de ställde upp i generande whiskeyreklam i Japan, i förhoppningen att ingen därhemma skulle märka det?

Det ter sig osannolikt. Dels för att tricket är alltför lätt att avslöja. Dels för att alla tidigare reklamansikten för företaget har samma svarta väst, gröna fluga, runda glasögon och något slags överarbetad ansiktsbehåring. Det ter sig mer sannolikt att det, någonstans i bakgrunden, finns en narcissistisk ägare som inser värdet av att ha Mikael Persbrandt som ambassadör, men bara står ut med det om Persbrandt gör en dålig imitation av honom själv.

Kanske är det fråga om en kulturkrock av det slag som Kipling rörde vid när han skrev att öst och väst aldrig kan mötas. Såvitt jag förstår drivs Gold Adam av en finsk ägare och trots att Finland var en del av Sverige i drygt 600 år lyckades vi aldrig riktigt förstå varandra.

En liknande kulturkrock uppstår när jag läser i Dagens Nyheter om det som nu utspelar sig i Sydkorea. Presidenten – som av DN beskrivs som populist, och följaktligen är förkastlig – har lovat att hjälpa alla skalliga landsmän att återfå sin kalufs. Det nämns inga summor, men om de 240 000 sydkoreaner som sökte medicinsk hjälp för håravfall förra året alla ska få statligt finansierad behandling lär det handla om många miljoner. Kanske till och med miljarder, för det här är den sortens fråga där löften om statliga subventioner säkert drar fram stora ”mörkertal” i ljuset.

Om landet klarar av kostnaderna kommer kanske sydkoreanska män inom ett par år att undantagslöst ha samma tjocka hår som Mikael Persbrandt. Gör det dem lyckligare gratulerar jag dem, men precis som med Gold Adams reklam är det svårt att begripa poängen. I den västra hemisfären har vi sedan länge insett att tunnhårighet inte bara är ett tecken på överlägsen intelligens och vishet, utan dessutom signalerar en näst intill oemotståndlig kombination av virilitet och humor.

Ska man tro Kipling kommer den insikten aldrig att drabba den sydkoreanska presidenten, som befinner sig så långt österut som det är möjligt att göra. Men Gold Adams ägare, som trots allt gränsar till väst, borde av affärsskäl förstå att spela på den kombination av förtroende och åtrå som tunnhårighet ofelbart väcker i vår kulturkrets. Jag kan för övrigt kontaktas via redaktionen.

Tisdag

Vi gör alla vårt bästa för att undvika att nämna Greta Thunberg, av hänsyn till henne, våra läsare och god uppfostran. Jag hade lämnat Venedig ett par dagar innan hon deltog i aktionen som färgade kanalerna gröna, så jag kunde med gott samvete låta saken passera. Jag är nästan aldrig i Arjeplog, så jag behövde inte kommentera aktionen mot SCA:s avverkning. Jag är, liksom alla andra, lättad att se hur snabbt och väl hon tycks ha hämtat sig från den omtalade tortyr hon utsattes för i Israel, men vi har såvitt jag vet inga gemensamma bekanta, så hennes besvärliga situation kommer sällan upp som ett naturligt samtalsämne.

Med det sagt är det ändå bekymmersamt att Greta Thunberg nu blivit arresterad i London, efter att ha stöttat den terrorklassade organisationen Palestine Action, någon vecka efter terrorattentatet mot judar i Australien. Vi måste anta att syftet med aktionen från Thunbergs sida just var att bli arresterad och hamna i samma förvar som de hungerstrejkande aktivister som redan sitter fängslade.

Flera av de åtta fängslade aktivisterna i rörelsen som inledde sin hungerstrejk i november har visserligen avbrutit den. Andra följer tydligen något slags 5–2 diet, som innebär hungerstrejk vissa dagar, men inte andra. Ytterligare andra säger sig hungerstrejka, men protesterar mot att myndigheterna inte förser dem med de kosttillskott de önskar.

Allt ter sig orimligt komplext för brittiska myndigheter att hantera. Det är inte alls lika enkelt och rättframt som när IRA:s lönnmördare hungerstrejkade 1981, även om bombmannen Bobby Sands beklagliga död förstås ledde till en del komplikationer. Om Greta Thunberg nu ansluter sig till hungerstrejken måste myndigheterna dessutom ta ställning till hur man korrekt behandlar en hungerstrejkande som led av anorexi innan hon ”fann mening i klimatkampen”, som Greta själv uttryckt saken. Lägger det ett särskilt ansvar på myndigheterna, eller är det tvärtom så att det förtar en del av aktionens kraft? Såvitt jag minns var inte heller den svårigheten något som behövde diskuteras under hungerstrejkerna 1981.

Mitt råd till britterna är att inte gå i fällan, utan släppa Greta och låtsas som ingenting. Allt annat kommer bara att glädja Storbritanniens fiender, vilket bevisas av att den brittiska ambassaden i Teheran numera ligger vid Babi Sandez Street, som fram till 1981 hette Winston Churchill Avenue.

Onsdag

Mitt hjärta veknar, min blick mjuknar och jag kan inte harmas i mitt innersta när jag tänker på alla svenskar som i dag öppnat sina paket med ”vuxenleksaker” – årets julklapp, enligt Handelns Utredningsinstitut – och sedan skridit till verket.

HUI envisades förstås ända fram till i dag med att de egentligen syftade på särskilt komplicerade byggsatser, enorma pussel och målarböcker med avancerade mönster: uttryck för den så kallade kidult-trenden. Men om svenskarna är bra på något så är det att läsa mellan raderna och höra de aldrig klart uttalade budskapen. Har inte hela året varit en enda lång litania över den sjunkande nativiteten? Har inte varje redaktion med självaktning låtit testa ”sexdockor” som tredje part i orgier under upptakten till julhelgen?

Vi förstår nog vilket uppdrag HUI fått av det som förr hette etablissemanget och nu kallas den djupa staten.

Ingen stilla natt kommer att utbryta denna julaftonskväll, när patriotiska svenskar från Ystad till Haparanda klär av varandra i granens milda sken och gör vad de kan för att säkra elevunderlaget och den framtida personalförsörjningen i vården. Nästa års julklapp blir snuttefilten.

Torsdag

Elisabeth Thand-Ringqvist, som fortfarande är Centerpartiets ledare när detta skrivs, ska gå till val på att det är ”obegripligt att S har ett så starkt stöd i norra Sverige”, läser jag i Expressen. Det låter som en naturlig fortsättning på den sedan länge etablerade Centerstrategin att förklara för väljarna att de:

1. Missförstått vilka val de har.

2. Väljer fel i det fall att de förstått vilka val de har.

3. Inte väljer det de väljer, det vill säga en socialdemokratisk regering, i det fall att de väljer rätt.

Jag upptäcker inga nya besked i övrigt. Thand-Ringqvist vidhåller att ”ingen efterfrågan” finns på det som ständigt efterfrågas, det vill säga besked i regeringsfrågan. Men en passage i Anette Holmqvists reportage, när Centerledaren ska visa sina ”favoritställen”, väcker ändå min nyfikenhet:

”I en lokal hemslöjdsaffär blir hon däremot inte alls igenkänd. I stället irriterar besöket, när hon visar upp en produkt som vuxit fram ur det lokala bolaget E14 Invest som hon varit med och startat.”

Vad är det egentligen som utspelar sig i den där affären i Åre? Varför blir Thand-Ringqvist inte igenkänd på sitt ”favoritställe”? Vad betyder det att besöket ”irriterar”? Vem blir irriterad? Centerledaren eller butiksinnehavaren? Kunderna? Och vad är det för ”produkt” som visas upp? Fanns den i affären, eller går Thand Ringqvist in i andras affärer med sina egna produkter under armen och använder butikerna som scen? Varför då? Är butiksägarna lika illa informerade som väljarna och gör fel val när de fastställer sortimentet?

Thand-Ringqvist kanske verkligen anser att det är ett mysterium varför norrlänningar röstar på Socialdemokraterna, men jag måste erkänna att jag är mer mystifierad av centerledaren och hennes butiksvanor. Jag hoppas att Anette Holmqvist kan återkomma till saken.