Risken är stor att Kalla fakta ödslat månader

Fredag 

I en hjärtevärmande omfamning av sin traditionella läsargrupp – annars högt föraktad på redaktionen, så vitt jag minns det – har Svenskan i dag ett reportage om hur klimatförändringarna föröder golfbanor. Det varmare vädret leder till isbildning, får jag lära mig. Det kväver gräset och gör greenerna gula, eller rent av helt döda. De havsnära banorna har det ännu värre: vid oväder dränks banorna och golfhålen begravs under sand eller ”tonvis av sten och tång”. 

Det låter en aning överdrivet – jag har försökt slå upp hur många kubik som krävs för att få ihop ett ton tång – men det är säkert sagt med de ädlaste avsikter. 

Visst finns potentiellt positiva effekter, berättar Svenskan, inte minst att man kan spela golf under en större del av året, trots att Sverige snuddar vid Arktis, men Svenska golfförbundets representant vet vilket det korrekta svaret är: de negativa effekterna överväger. Golfförbundet ”ser på det här med stort allvar”. 

De gör förbundet rätt i, men jag undrar om allvaret är riktat åt rätt håll. 

Ingen kallar längre golf ”moderatbandy”. Golfen, liksom hästsporten, har blivit en folksport. Om överklassen längre har en egen idrottsgren har det gått mig förbi. Möjligen är det en delförklaring till att Svenskan tar sig an det här samhällsproblemet. Möjligen är det också medelklassifieringen av golfen som gör att dess företrädare har ett behov av att offentligt markera sitt engagemang i vår tids stora frågor och lärt sig hur man bör tala om dem. Det är begripligt, kanske till och med berömvärt, men jag befarar samtidigt att Svenska Golfförbundet öppnat Pandoras ask, utan att veta om det. 

Att lägga stora delar av Sverige under vatten – återställa våtmarkerna – är trots allt ett av de främsta kraven bland svenska klimataktivister. Och golfens parkliknande estetik kommer, även om den njuts av medelklassen, alltid att vara en nagel i ögat på ”miljövänner”. Bara för att ta ett exempel: att klippa gräsmattor är en sorts kastration. Det hindrar gräset från att sprida sig sexuellt med frön och tvingar det i stället att sprida sig asexuellt, i sidled. Det finns intressanta teorier om att det är därför amerikaner, som alltid har nära till puritanismen, är så förtjusta i gräsmattor: det ger dem en känsla av evig ungdom, utan sex. Men det jag ser framför mig är att de som uppskattar tätklippt gräs snart kommer att anklagas för att vara ett slags botaniska pedofiler, ungefär på samma sätt som veganer betraktar mjölkdrickare som sponsorer av sexuella övergrepp på kor. Nu, när Svenska Golfförbundet gläntat på dörren, är det bara en tidsfråga innan det, av egen förskyllan, kommer att tvingas försvara sig från sådana svårhanterliga anklagelser. 

När svenska golfare vadar runt och letar efter sina bollar i nyåterställda våtmarker, mellan tuvor av orgiastiskt fröande, manshögt gräs, kan de inte säga att jag inte varnade dem. 

Jag minns inte exakt när begreppet ”testballong”, i överförd bemärkelse, gjorde sin debut i offentligheten, men jag tror att Dagens Nyheters huvudledare i dag är just en sådan. 

En skicklig ledarskribents främsta färdighet är att kunna skriva runt saker – att ge intrycket av att sätta ned foten, men i själva verket inte trampa på något alls – och det är just det den här texten gör, med stor finess. 

Ledaren är, för ett otränat öga, en argumentation för att bussa barn från fungerande skolor till icke-fungerande skolor, för det allmännas bästa. Men ett tränat öga noterar att tidningen, om den skulle hamna i onåd hos den medelklass som den mobiliserar, kan hävda att den inte alls förespråkat något sådant. Den har bara fört ett principiellt resonemang om att det är rätt och riktigt av oss alla att då och då låta allmänintresset gå före egenintresset. 

Vem, utom Ayn Rand, skulle bestrida en sådan sak? 

Poängen med ”testballonger” är att se om de ”flyger”, som den aningen banala metaforen tvingar oss att formulera saken, och vi får väl se hur det går med denna. Socialdemokraterna, numera i praktiken DN:s förstahandsalternativ som regeringsbildare, kommer garanterat att spana mot skyn. De har utlovat att snart presentera ”insatser som aldrig tidigare har gjorts, i en skala som aldrig tidigare skådats” för att bryta segregationen. Det är hyggligt av DN att sköta provtryckningen – för att byta till en annan platt metafor – åt dem. 

Lördag 

En moralisk konflikt växer i mitt bröst när jag ser videoupptagningen från British Library, där två aktivister försöker bryta sig in i montern med ett av få kvarvarande exemplar av Magna Charta. Det är den anglikanska kyrkoherden och psykoterapeuten dr Sue Parfitt, 82, som håller i huggjärnet. Den pensionerade biologiläraren Judy Bruce, 85, svingar metallklubban. 

Videon är kort och kan förstås vara missvisande, men intrycket av fru Bruce är ändå att hon är vad britterna kallar en ”harridan” – från franskans haridell, som betyder gammal häst – det vill säga en kvinna med gott självförtroende, bestämda uppfattningar och en naturlig fallenhet för att undervisa andra om dem. Innan hon fäller sitt första slag griper hon tag i pastor Parfitts arm och justerar dess läge, uppenbarligen missnöjd med hur kyrkoherden placerat huggjärnet. Slagen är sedan beslutsamma, men inte särskilt effektiva. Fru Bruce håller klubban med båda händer långt uppe vid huvudet och toppen av huggjärnet är försett med ett slags skyddskrage, rimligen för att skydda den stackars kyrkoherdens fingrar, om klubban skulle falla fel. Hela uppvisningen är amatörmässig i sitt utförande. 

Vad skulle jag ha gjort om jag hade varit där? 

Det är här min moraliska kris sätter in. Magna Charta är å ena sidan ett historiskt dokument av betydande värde; en del håller det för ett av vår civilisations första tecken på rättsstat och demokrati. Ställd inför ikonoklaster och talibaner, av vilken sort de än vara må, har vi en moralisk skyldighet att skydda ett så unikt kulturarv. Å andra sidan hör det till vanlig enkel hyfs att inte lämna en gammal dam, än mindre två gamla damer, i sticket när de gjort klart vad de önskar, men inte förmår åstadkomma saken på egen hand. 

De som råkade vara på plats – om det var andra britter eller det som britter charmfullt kallar BF:s, det vill säga bloody foreigners, ska jag låta vara osagt – gjorde ingendera. Kanske var de alla obildade och ouppfostrade, men det är också möjligt att de drabbades av samma moraliska dilemma som jag och helt enkelt förlorade all handlingskraft.  

Skulle jag också ha stått där som ett fån och glott på damerna? Det är möjligt, men jag vill hellre tro att jag skulle ha klivit fram och assisterat dem. På det stora hela lutar jag åt att artighet och god uppfostran i verkliga situationer är viktigare än teoretiska plikter mot ett abstrakt kulturarv. Men jag kommer aldrig att veta säkert om jag skulle ha agerat därefter. 

Fru Bruce och fru Parfitt misslyckades med sitt inbrottsförsök, vilket man kunde ana redan från början, och limmade då i stället fast sig vid montern. Inte heller det var särskilt framgångsrikt, att döma av hur snabbt de kunde ledas ut ur lokalen. I vad mån aktionen ledde till att ”stoppa oljan”, vilket förstås var syftet med hela övningen, är i skrivande stund oklart. 

Söndag 

Två av de vinsttippade artisterna i Melodifestivalen, vars final hölls i går kväll, räknar sig som ”icke-binära”. En av dem vann. Nemo, som den schweiziska vinnaren kallar sig, kom ut som icke-binär i november förra året. Hur länge Irlands ”nyhedniska” Bambie Thug varit icke-binär framgår inte av de officiella rapporterna. Oavsett det måste det ses som en fjäder i hatten för Eurovisionen, som inte haft det lätt detta år, att kunna presentera två icke-binära artister. Särskilt med sådan jämn könsfördelning: Nemo är en manlig icke-binär, Bambie Thug en kvinnlig dito. 

Att Eurovisionen inte kunnat göra större sak av detta beror naturligtvis på att vi inte förväntas se någon skillnad, även om vi gör det. Den sociala överenskommelsen bygger på ett slags solipsism, en ontologisk teori som bara erkänner den egna upplevelsen och som, undantaget specialfallet Hägerström, inte varit på modet sedan biskop Berkeley var verksam för trehundra år sedan. Den moderna formen är en speciell form av solipsism, eftersom vi i fall som dessa instrueras att sätta andras subjektiva upplevelser framför våra egna, men likväl besläktad med den gamla. 

Allt det där är intressant, men i konkreta fall som dessa inte särskilt relevant. Om Nemo och Bambie Thug påstår att de inte vet vilka kön de har, får vi väl tro dem. Att vi vet det, även om vi av etikettsskäl undviker att nämna saken, är det att betrakta som ett slags bonus för Eurovisionen, som kan håva in det som numera kallas ”cred”, utan att ens tala om saken. Det är dem väl unt. 

Docent Carl Cederström, den en gång celibatära ”guldmunken”, skriver en utmärkt rapport i dagens DN från en obligatorisk ”högskolepedagogisk” kurs, där han bland annat fick gå i strumplästen och leka att han mjölkade en ko. Vi utbildar fler akademiker än någonsin och ingen medkännande människa kan önska dem ett liv i medellös overksamhet. Ur det perspektivet stillar artikeln den gnagande oron över vad alla dessa akademiker ska ägna sig åt: de hittar alltid på lönsamma konsultjobb som inte bara försörjer dem själva, utan dessutom sysselsätter andra akademiker, som annars skulle kunna falla offer för lättja och letargi. Det är, inser man, lite grand som en perpetuum mobile, som alltid fortsätter att snurra utan att någon annan eller något annat behöver lägga sig i saken. 

Ändå är texten inte bara upplyftande. Vid ett tidigare tillfälle ställde docent Cederström en rimlig fråga till de pedagogiska kurskonsulterna: vad kostar kalaset och vad får vi ut av det? Förstämningen lade sig direkt över rummet och någon vecka senare blev han uppkallad till sin prefekt och fick i uppgift att formulera en ursäkt för att han varit så näsvis. Sedan dess har han lärt sig läxan och hoppar nu jämfota på kommando, låtsas såga ved eller går in i rollen som tonårsdotter, utan att ge ifrån sig några tecken på att plågas av sunt förnuft, vanligt omdöme, eller integritet. 

Det är skönt att kunna släppa oron för en framtid fylld av overksamma akademiker, men om priset är ett samhälle fyllt av vuxna människor som vant sig vid att dagarna i ända behandlas och bete sig som dårar, kanske vi borde finna en tredje väg. 

Måndag 

Vi drömmer alla om att pengar ska regna över oss från det outsinliga ymnighetshorn som vi misstänker existerar, även om ekonomer aldrig tröttnar på att förneka saken. Däremot har vi alla inte tillgång till fyra rikstäckande radiokanaler och två tv-kanaler, plus alla digitala tillbehör, för att upplysa allmänheten om hur vi känner. Det har däremot ”public service”, som i dag ägnade de första tio minuterna av Lunchekot åt sin ilska över att från och med 2026 inte få bada i tillräckligt många miljarder, apropå att public service-utredningen presenterade sitt förslag. Sedan fortsatte det i följande nyhetssändningar, i Studio 1 och alla andra program som kunde hitta något skäl att ta upp saken. 

Varje myndig svensk bidrar till public service med en procent av sin beskattningsbara förvärvsinkomst, upp till drygt 1 200 kronor. Det alldeles oavsett vad de offentliga kanalerna fylls med. Det var länge sedan jag slutade följa tv-sändningarna, så vad de innehåller numera vågar jag inte uttala mig om. Att döma av tidningarna fylls de mest av främlingar som gifter sig med varandra, olika stadier av Melodifestivalen och partiledardebatter. Radions kanaler är, vad gäller de högre ordningsnumren, mestadels vigda åt Beethovens Bagatelle no 25, Für Elise, och samiska nyheter, populärmusik varvat med vänsterpolitiska proklamationer, samt sport och lokalnyheter. Den kanal jag har mest erfarenhet av, P1, består av repriser, medvetandeflödet hos två eller fler radioanställda, lyssnare som ringer in för att de fått en idé, samt Annika Lantz. Därtill finns Utbildningsradion, som sedan några år tillbaka har fått i uppgift att uppfostra unga svenskar i den värdegrund som för tillfället är evig. 

Allt detta är gott och väl, men en lekman har svårt att förstå att det måste kosta mellan tre och tre och en halv miljard om året. Jag har själv medverkat en hel del i radio och de gånger jag alls fick betalt speglade ersättningen på intet sätt omfattningen av koncernens budget. Repriserna kan rimligen inte kosta särskilt mycket att sända, inte heller program som i praktiken görs av lyssnarna själva, med enda kravet att de har tid över och en telefon. Att spela musik och ge uttryck för slentrianmässiga vänsterståndpunkter är inte heller ett särskilt kvalificerat arbete; det borde vara arbetsgivarens marknad.  

Så kan man gå igenom radioinslag för radioinslag och till sist finns i stort sett bara två saker kvar: de samiska nyheterna och Annika Lantz. Det måste helt enkelt vara dit pengarna går. 

Jag vet inte hur många som talar samiska i Sverige. Det måste vara svårt att räkna, för jag har förstått att det finns tio-elva dialekter, varav vissa är näst intill obegripliga för dem som talar vissa andra. Under alla omständigheter är förmågan att uttrycka sig på samiska en högkvalificerad specialistkunskap och som sådan säkert en rimlig grund för betydande ersättning. Vad gäller Annika Lantz är hon onekligen unik, men om hon är det på ett sådant sätt att det är värt astronomiska ersättningar är en fråga om tycke och smak. 

Under alla omständigheter skulle det vara klädsamt om Sveriges Radios ledning tog upp den här sortens analys till diskussion, i stället för att bara skrika på mer pengar. Många svenskar är säkert beredda att betala någon procent ytterligare av sin inkomst till public service, vid sidan av att avlasta Sveriges Radios budget genom att regelbundet höra av sig till Ring P1. Men även de som verkligen uppskattar Annika Lantz, tycker antagligen att det måste finnas en gräns för hur många miljarder hon kostar. 

Tisdag 

Eftersom de amerikanska väljarna inte är att lita på sätter nu världens alla anständiga människor – eller åtminstone alla anständiga journalister – sitt hopp till den rafflande bokföringsrättegången mot Donald Trump. Riktigt vad de hoppas på är oklart, eftersom Donald Trumps anhängare, sporrade av honom själv, brukar säga att han skulle kunna skjuta en person mitt på gatan i fullt dagsljus utan att det skulle påverka hans opinionsstöd. Kanske hoppas journalisterna på att det ska framkomma att Trump, likt sin tidigare tippade vicepresidentkandidat Kristi Noem, har skjutit en hundvalp i kallt blod. Något sådant har vi ännu inte fått höra. Å andra sidan har det framkommit att Donald Trump bär boxershorts. 

När YouGov för några år sedan undersökte saken kom de fram till att 57 procent av männen föredrar vanliga kalsonger, medan bara 20 procent bär boxershorts. Dessutom föredrar mer än 80 procent av kvinnorna en man som inte bär boxershorts. Det är oroande statistik för en boxershortsbärande populist. Det finns dessutom en klassaspekt att överväga: boxershortsanvändare är antagligen överrepresenterade bland högskoleutbildade liberaler. 

Om det var avslöjandet om Trumps val av underkläder som, enligt rapporter i amerikansk media, fick tusentals Trumpanhängare att lämna ett stormöte i New Jersey, innan den förre presidenten talat till punkt, vet vi inte i skrivande stund. Det verkar inte osannolikt. 

Här hemma i Sverige har en liknande situation uppstått, efter att TV 4:s Kalla fakta skickat en civilklädd reporter att arbeta för Sverigedemokraterna under några månader. Alla med utrymme i offentligheten är klädsamt upprörda över resultatet, men jag undrar om avslöjandena om anonymt smädande av politiska motståndare och allierade rör potentiella sverigedemokratiska väljare i ryggen. Min gissning är att det inte gör det. Risken är stor att Kalla fakta ödslat månader, suggestiv klippning och dramatisk musik till ingen nytta. De skulle i stället ha tagit reda på vilken sorts kalsonger Jimmie Åkesson bär. Eller när han senast sköt en hundvalp. 

Onsdag 

En biljon cikador kommer inom kort att drabba de redan hårt prövade amerikanerna. New York Times, trogen sin liberalt urskuldande tradition, gör sitt bästa för att fostra toleranta medborgare: ”De biter inte, de sticks inte, de är inte giftiga eller elaka. De är bara de här söta små typerna som tar det lugnt och suger trädsav”, säger serietecknaren Roger McMullen till tidningen. Han planerar att besöka de värst drabbade delstaterna för att ta del av den underbara händelsen. Andra, mindre sentimentala men lika entusiastiska amerikaner, tänker samla ihop så många insekter de kan och göra hamburgare och andra tilltugg av dem, för klimatets skull. 

Gud, som historiskt brukar ligga bakom händelser av det här slaget, måste känna en betydande frustration. Redan tidigare i år varnade han amerikanerna med en solförmörkelse, men den förvandlade amerikanerna till en festlig tilldragelse att lägga ut på sociala medier. Kommer budskapet att till slut gå fram, när Amerika invaderas av grodor, grödorna slås ned av hagelstormar, boskapen dör i pest, invånarna drabbas av varbölder, och så vidare, enligt den lista som de gamla egyptierna kände alltför väl? 

Det är inte säkert. Hur ska Gud kommunicera på allvar med ett folk som uppfunnit talesättet ”When life gives you lemons, make lemonade”? 

Även om budskapet skulle gå fram talar mycket för att amerikanerna aldrig skulle komma överens om varför Gud är missnöjd. Beror det på Donald Trumps boxerkalsonger? Beror det de gnällande studenthorderna i universitetens tältläger? Beror det på vaccinanhängarna, eller möjligen på vaccinskeptikerna? Beror det på rätten till liv eller rätten att välja? 

Det är omöjligt att säga. Nästan alla upptänkliga skäl verkar fullt rimliga orsaker till Guds vrede mot amerikanerna. Det enda säkra sättet att få ett stopp på plågorna vore antagligen att varje amerikan gick hem, stängde ytterdörren, drog ut sladden till internetkopplingen och koncentrerade sig på att sköta sig själv.  

Torsdag 

Det cromwellska i britterna har bytt fokus från katoliker och kavaljerer och riktar nu i stället all sin puritanska hämndlystenhet mot landets rökare. Inom ett par år kommer ingen britt, född senare än 1 januari 2009, kunna köpa en cigarett lagligt, om premiärministern får som han vill. Redan nu omges cigarettinköp av ett skamligt smusslande som påminner om hur det måste ha varit att köpa pornografi på femtiotalet. Kiosken förvarar cigaretterna, noterade jag då jag landade på Heathrow i går, i en omärkt låda under disk. Utbudet är skralt. 

Kanske är det nikotinabstinens som fått konstnären Jonathan Yeo att porträttera Kung Charles III i en giftig, röd dimma på det första officiella porträttet sedan hans trontillträde. Många har kommenterat den ovanliga färgsättningen, få med uppskattning. Än färre verkar ha kunnat slita blicken från det illröda tillräckligt länge för att lägga märke till regentens händer, som vilar på ett svärd. De ser ut som en generöst tilltagen portion brittiska korvar – bangers – både till form och färg. Tavlan borde kanske döpas till Bangers and mash. Möjligen är korvfingrarna ytterligare en ledtråd: rökare som försöker sluta börjar, som alla vet, i stället att äta oupphörligt och förvandlas snart från sylfidsmäckra andar till groteska bergatroll. I den mån vackra britter någonsin existerat är deras dagar räknade. 

Från Sverige hör jag att samma minoritet liberaler som tre eller fyra gånger tidigare försökt dra sitt parti ur regeringen, gör ett nytt försök. Kommer Liberalerna att falla ur regeringen, eller ur riksdagen, först? Ge mig era gissningar, så sätter jag oddsen. Faites vos jeux. 

Tre ansvariga skriver i DN i dag att de andra kursdeltagarna, alla med viktiga tjänster på våra universitet, inte delar Carl Cederströms kritik av den obligatoriska pedagogikkurs där han fick mjölka låtsaskor och spela tonårsflicka. Jag undrar om meningen är att vi ska känna oss lugnade av det beskedet.