Svenska äldre är inte längre att lita på
Vad väntar härnäst? Lyckliga tonåringar? Coola 60-åringar?
Fredag
En skakande berättelse i dagens tidning. 82-åriga ”Marie-Louise” – vi måste väl förutsätta att namnet är fingerat – fick en påringning av ett påstått hemtjänstbolag, som varnade henne för en bedragare som stal äldres värdesaker. Hon blev kopplad till en ”polis”, som erbjöd henne att skicka en värdetransport för att hämta ”Marie-Louises” smycken och på så sätt hålla dem säkra.
Det är här den skakande insikten smyger sig in i en annars vardaglig historia: svenska äldre är inte längre att lita på. I stället för att lämna ifrån sig sina smycken till bedragaren, som verkar vara en skicklig yrkesman, tillkallade ”Marie-Louise” polisen och fick bedragaren gripen när han ringde på dörren.
Varje ålder har sina bördor att bära. Att vara ung är plågsamt för alla utom underbegåvade och omdömeslösa. De medelålders måste leva med förakt från såväl yngre som äldre. Och de som uppnår verkligt hög ålder blir naturliga byten för mänskliga rovdjur av olika slag. Inget av detta är angenämt, men det är så livet ser ut. Vi måste alla göra vår plikt och spela våra roller. Om äldre nu plötsligt tar sig rätten att plocka russinen ur kakan och vägrar att låta sig luras av professionella svindlare, sätts hela samhällsordningen på spel.
Vad väntar härnäst? Lyckliga tonåringar? Coola 60-åringar? Den aningslösa rapporteringen om det här fallet säger något om hur långt rötan spridit sig, även på landets nyhetsredaktioner. Allt vi kan hoppas på är att den samvetslösa ”Marie-Louise” inte är representativ för sin generation.
Lördag
Experterna verkar nu ense om att Kim Ju-ae, 13- eller 14-årig dotter till Kim Jong-un, sannolikt är Nordkoreas nästa envåldshärskare. Det kan förstås dröja några år innan det sker, men det är ändå kittlande att fundera på vad en 14-årig tjej skulle göra med fri tillgång till kärnvapen, arbetsläger och nybyggda ”lyxresorter”. Kanske skulle Kim Jong-uns dagar i jämförelse framstå som den gamla goda tiden.
Men jag är förmodligen fördomsfull. Den nordkoreanska statens misstänksamhet mot allt utländskt inflytande är en aning överdriven, men inte helt utan sina poänger. Det är till exempel ett faktum att Kim Jong-un tillbringat sex eller sju av sina mest formativa år i Schweiz. Det måste rimligen prägla honom på olika sätt. Det är också ett faktum att Kim Jong-un tog över efter sin far, trots att han bara var Kim Jong-ils femte barn. Favoriten, äldste sonen Kim Jong-nam, lät Kim Jong-un lönnmörda. Var lärde han sig den sortens hänsynslösa ränksmiderier?
Många inbillar sig att Schweiz är ett extremt konventionellt land som, i Harry Limes ord, inte presterat något förutom gökuret. Min misstanke har alltid varit att gökuret bara är en täckmantel. Det finns något lugubert och ominöst över schweizarna, deras tillkämpade konventionalitet och förljugna neutralitet. De har lyckats skapa sig ett rykte om att vara humanitetens hemort på jorden, trots att deras främsta exportvara, vid sidan av penningtvätt och skatteflykt, länge var legosoldater.
Vilket samhälle skulle nordkoreanerna leva i om Kim Jong-un hade gått i skola i Italien, Holland, eller rent av Sverige? Vi kan bara spekulera, men att utgå från att Kims schweiziska erfarenhet är irrelevant i sammanhanget vore direkt naivt. Till saken hör att Kim Jong-uns far, Kim Jong-il, studerade engelska på Malta, ett annat tvivelaktigt land med oförtjänt gott rykte.
Såvitt det är känt har Kim Ju-ae aldrig lämnat Nordkorea. Under alla omständigheter finns inga belägg för att hon någonsin besökt Schweiz. Kanske ljusnar det äntligen för nordkoreanerna.
Söndag
Nyfilmatiseringen av Emily Brontës Wuthering Heights är, om jag förstår saken rätt, något slags mjukporrfilm, fylld av våta kläder, öppna munnar och kroppsvätskor. Förutom de våta kläderna låter det inte särskilt övertygande för den som upplevt klimatet och befolkningen på hedarna i västra Yorkshire. Man får väl vara tacksam att spelfilmen om Moder Teresa med Noomi Rapace inte följer samma mall och acceptera att den konstnärliga friheten måste ha vida gränser. Vi måste försöka tro på det vi blir serverade. Att en 29-årig dotter till en pastorsadjunkt på landsbygden i Yorkshire skulle ha kunnat skriva romanen som filmen bygger på är däremot, som det alltid varit, omöjligt att inbilla sig.
Kanske är det av jämställdhetsskäl som ingen vågar låtsas om att pseudonymen Ellis Bell, det författarnamn som romanen först bar, antagligen inte alls är en pseudonym. På samma sätt är förstås varken Currer Bell – författaren till Jane Eyre, Shirley och Vilette – eller Acton Bell – författaren till Agnes Gray och Wildfell Hall – pseudonymer.
Bröderna Bell har hanterats så ovarsamt av historien att vi vet mycket lite om dem. Att döma av kvaliteten i deras romaner var de antagligen män i 59-årsåldern. Hur systrarna Brontë lyckades tillskriva sig deras verk är en gåta, men antagligen innefattar stölden blodisande våldsdåd för att undanröja alla bevis på de verkliga författarna. Det, till skillnad från de romantiska fantasierna, är väl i linje med vad man kan förvänta sig av kvinnor i Yorkshire.
Jag undrar hur länge den litterära världen tänker spela med i det här osmakliga spelet. Det är hög tid att ge bröderna Bell, för att inte tala om den undanskuffade George Eliot, de erkännanden som listiga och äregiriga kvinnor bestal dem på.
Måndag
Äter svenska barn verkligen mindre socker, eller har deras föräldrar bara lärt sig att ljuga för att tillfredsställa Livsmedelsverket?
Det är en uppmuntrande fråga på så sätt att båda möjliga svar är glädjande. Färre feta barn vore en inte oansenlig estetisk vinst. Svenskar som äntligen lärt sig hur snokande och klåfingriga byråkrater kan avledas, vore ett inte oansenligt framsteg för integriteten. Vågar vi möjligen hoppas på båda delarna?
Om man närläser artikeln som behandlar ämnet i dag står det klart att det tyvärr är en minoritet av de tillfrågade föräldrarna som kan ha lärt sig ljuga av integritetsskäl. Den stora majoriteten av föräldrar med barn mellan ett och ett halvt och fyra år – nio av tio – svarade inte alls på frågan. Man förstår dem och sympatiserar, men låt mig ändå höja ett varningens finger.
I just det här fallet verkar Livsmedelsverkets beskäftiga byråkrater så angelägna om att kunna presentera ett positivt resultat att de förträngt att undersökningar med så låg svarsfrekvens är värdelösa. Gott och väl. Men vi kan inte räkna med att sådan tur håller i sig. Förr eller senare, särskilt efter ett par sådana här artiklar, kommer Livsmedelsverket, Socialstyrelsen, Jämställdhetsmyndigheten, Elsäkerhetsverket och alla de andra, att kräva ”åtgärder” för att tvinga svenskarna att svara på tilltal. Innan vi vet ordet av kommer våra dagar att gå åt till att fylla i den ena oförskämda blanketten efter den andra, under hot om böter, utan något slut i sikte.
Låt det här exemplet bli en läxa: nästa gång en myndighet vill veta något, fyll i det som de helst av allt vill höra. Det må ta ett par minuter, men i längden sparar det både tid och sinnesfrid. Med tiden kommer alla undersökningar med statistisk säkerhet visa att Sverige blivit perfekt. Då är det för sent för byråkraterna att inse att de med sina näsvisa frågor tillverkat en snara till sig själva och avvecklingen av dem kan börja på allvar.
Tisdag
”Anna Håkansson föddes stor och har alltid känt sig fet. Hon har en stark lust till livets goda, möjligen depraverade. Nu tar hon som alla andra aptithämmande sprutor”, läser jag i en nästan 8 000 tecken lång artikel som kokar soppa på en semla, som en av Dagens Nyheters reportrar inte är sugen på att äta i år.
Det är naturligtvis mycket intressant, men jag undrar vilka dessa ”alla andra” är som injicerar sig för att förlora aptiten? Vi är trots allt inte amerikaner. Visst finns ett par personer i min närhet som jag misstänker ägnar sig åt sådana saker, men de är färre än de i bekantskapskretsen som använder sig av den äldre och roligare metoden att förbli smal – det vill säga amfetamin.
Är diskrepansen mellan Håkanssons och min erfarenhet ålders- eller klassrelaterad, undrar jag? Har den att göra med bostadsort, eller rent av politisk övertygelse? Är Håkanssons formulering indikativ för DN:s skribenter? Vill de alla efterlikna sin utmärglade chefredaktör? Jag måste fundera på saken över en rejäl middag.
Onsdag
I Stockholm, läser jag, hotar nu det ”totala sophaveriet”. Det verkar som tur är ha få likheter med Goebbels totala krig, förutom att det inte kommer att gå som initiativtagarna hoppas.
Förstår jag saken rätt innebär det totala sophaveriet att återvinningen privatiseras, eller åtminstone individualiseras. I stället för att släpa sitt skräp till kollektiva uppsamlingsplatser – en ovärdig hantering som de flesta av oss just hade lärt oss att leva med – ska nu varje fastighetsägare ha 16 olika kärl, eller så, för att samla minutiöst sorterat avfall.
Riktigt vad staten uppnår för fördelar med att översvämma källare och tomter med oräkneliga sopkärl vet jag inte. Kanske är det helt enkelt ännu ett sätt för lagstiftarna att påminna oss om att de bestämmer och vi har att rätta oss därefter. Eller så är har vi äntligen anställt tillräckligt många kommunala administratörer för att de ska hinna gå igenom allt vårt avfall, hushåll för hushåll, och sedan skicka oförskämda brev och vitesanmaningar, baserade på våra tillkortakommanden.
Vad det än handlar om kommer det inte att fungera, om jag förstår Svenskan rätt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket yta i Stockholm för att få rum med alla sopkärl. Även om det gjorde det är det en aning förvånande att just Miljöpartiet drömmer om en huvudstad helt uppfylld av plasttunnor. Frågan är vad vi ska ta oss till när haveriet är ett faktum. På något sätt måste vi ändå bli av med soporna.
Mitt förslag är att stadsborna lär sig av sina kamrater på landet. Där har alltid orimliga avfallsregler kompenserats med ett gammalt oljefat. Allt det som inte får slängas, är alltför skrymmande för att slängas, eller som enligt föreskrifterna måste köras tre mil eller mer innan det slängs, har sedan urminnes tider bränts i oljefatet. Ett tomt oljefat per hushåll kan låta mycket, men jämfört med 19 separata plastkärl per hushåll, eller vad det nu rör sig om, är det ingenting.
En bonus är att de festligt flammande oljefaten utanför varje port kommer att bli naturliga samlingsplatser för hela grannskapet, oavsett om man bor i penthouset högst upp i fastigheten, eller på gatan utanför fastigheten. Det hela kan mycket väl sluta i att vi återupptäcker den civila samhörighet som vi saknat sedan Hyland sände sin sista hörna den 30 april 1983.
Torsdag
Den siste, eller i alla fall senaste, britten att avrättas med svärd var Simon, Lord Lovat, en av jakobitupprorens ränksmidare. Jag tror inte att någon seriös diskussion om just det adelsprivilegiet har väckts i England sedan dess. Men kanske är det dags.
De flesta av oss har förlorat räkningen på alla de titlar som Andrew, kungligheten tidigare känd som prins, har förlorat. Han har blivit av med alla sina militära titlar, med hertigtiteln och med prinstiteln. Hans vapensköld, som ritats om, har avlägsnats från St Georges Chapel, där alla de som förärats Strumpebandsorden annars får hänga sina sköldar. Kanske värst av allt: han har rolltolkats av Michael Sheen på tv – samma skådespelare som så övertygande spelat en vansinnesgrinande Tony Blair.
Nu, när den brittiska polisen gripit honom, inställer sig frågan: äger han fortfarande privilegiet att halshuggas med svärd när han befinns skyldig – eller är han hänvisad till yxan, eller rent av snaran, som vilken ofrälse slusk som helst?
En akademisk fråga, kanske en del skulle säga, med tanke på att dödsstraffet avskaffades i Storbritannien 1969 och senast fullföljdes 1964. Men frågan om dödsstraffets återinförande har ständigt varit levande i den brittiska tabloidpressen, som till exempel The Sun, sedan dess. Så sent som för fem år sedan sa en knapp majoritet av britterna att de ville återinföra dödsstraffet för vissa brott. Frågan har diskuterats och eller gått till omröstning i underhuset ett tjugotal gånger sedan 1969. Och enligt alla opinionsmätningar går högerpopulisterna under Nigel Farage – i praktiken The Suns politiska gren – mot en seger i nästa val.
När domen mot Andrew Mountbatten-Windsor – för jag tror att han fortfarande fått behålla efternamnen – väl faller vore det genant om vi inte visste vad som gällde. Att vara förberedd är halva segern.
***
