Tecken på att vi snart bor i en fasciststat

Fredag

Jag försökte verkligen tro på att Hillary Clinton drev en pedofilring med högkvarter i en pizzeria i Washington DC. Det fanns en verkshöjd i konspirationen som låg klart över det genomsnittliga och man bör alltid ge spetskompetens det erkännande den förtjänar. Ändå kunde jag inte mota tvivlet. Satanistiska pedofilritualer kräver en viss dramatisk inramning för att ge avsedd effekt. Inte ens amerikaner är så okonstlade att de kan hålla till godo med en pizzeria för den sortens aktiviteter.

Kanske kommer Aftonbladet, Dagens Nyheter, Göran Greider, Dagens ETC och alla de andra att lyckas bättre, nu när de försöker leda i bevis att Ulf Kristersson i själva verket är, eller åtminstone har varit, en huvudspelare i den internationella barnhandeln. Historien saknar ännu de mer fantasieggande inslag som ”pizzagate” hade, men kanske är den just därför lättare att sälja. En uppenbar styrka är att Kristersson i allt väsentligt alltid framstått som en harmlös och hygglig person, medan Hillary Clinton inte är någon ansvarsfull förälders förstahandsval som gudmor. ”I de lugnaste vatten … ” och så vidare. 

Det enda som gör mig tveksam är att hela historien har ett tydligt drag av det som vi lärt oss att kalla ”hundvissla”, det vill säga en icke hörbar, men ändå stark ton i ett helt annat register än det som sägs rakt ut. Om oppositionen vill plantera tanken hos rågblonda etniska svenskar att Kristersson är personligt ansvarig för att en del svenskar inte kan härleda sin ursprungliga genpool till Skövde eller Molkom, är det här det självklara sättet att göra det på. Det kanske fungerar, men i mina öron är hundvisslan en aning för hörbar för att kunna gå rakt in i det undermedvetna, utan att passera våra skeptiska fakulteter. 

Under alla omständigheter verkar det oklokt av Kristersson att öppna för en kollektiv ursäkt från staten till alla internationellt adopterade som kommit hit och i de flesta fall fått ett bättre liv än de annars skulle haft. Om staten ska börja be om ursäkt för allt den ställt till med för var och en av oss sedan Gustav Vasa, kommer den inte ha tid för annat. Det vore ett dråpslag mot framtida generationer, som skulle berövas alla de nya statliga misstag och övergrepp som de behöver för att formulera sina konspirationsteorier och sina krav på ursäkter och kompensation.

Det vore orätt att lägga en sådan börda på våra barn, som trots allt inte bara är handelsvaror, utan även vår framtid.

Lördag

Det är inte utan viss ängslan jag slår upp Svenska Dagbladet om morgnarna. Tidningen spelade en gång i tiden på det begränsade känsloregister som passade gamla ryttmästare och förhärdade friherrinnor, men har sadlat om och består nu nästan uteslutande av hjärtskärande rapporter om oblida enskilda öden. För oss känsliga läsare är det ett omskakande sätt att börja dagen. Allt som oftast upptäcker man att tårarna faller i frukostmarmeladen.

I dag ägnas ett uppslag åt ”Maja” som betalat ”tiotusentals kronor” för att köpa en adhd-diagnos av ett privat psykologföretag, men ändå nekas medicin av Region Stockholm. Många av dem som köpt sig en diagnos har hamnat i samma situation, eftersom deras ”symptom” av regionen okänsligt nog bedöms vara sådant ”som alla människor i någon mån besväras av”. Nu är Maja hänvisad till det privata bolaget, som kan skriva ut ”medicinpaket”, vilket jag antar betyder amfetamin, till en kostnad av 5 000 kronor. 

När jag hjälpligt hämtat mig från den chockartade orättvisan genom att fördjupa mig i några korta, lugnande notiser om israeliska militäroperationer och ryska sabotageaktioner, serverar Svenskan ett uppslag om ett queerpar, vars diagnoser på ett lika okänsligt sätt tagits på fullt allvar.

”Anna” och ”Sal” kallades till ett psykosocialt samtal när de kontaktat en mottagning för reproduktionsmedicin och berättar att ”läkaren främst pratade om Sals psykiska ohälsa kopplat till hens könstillhörighet – inte om deras lämplighet som föräldrar. De menar båda två att det är olika saker.” ”Sal” hade nyligen avslutat en ptsd-behandling och stod i kö för ”könsbekräftande vård”. Till sist tvingades paret att åka till en privat klinik i Danmark och betala 100 000 för inseminationen ur egen ficka. 

Till de känslor som vi läsare blir delaktiga i hör ”chock”, ”skam”, ”sorg”, ”melankoli” och ”oro”, men mot slutet lyckligtvis även ”oändlig kärlek”. 

Det tar på krafterna att börja dagen i en sådan känslomässig centrifug. Jag återfår inte fullt ut fattningen förrän jag några sidor längre fram kan lugna mig med en understreckare om krautrock.

Söndag

Till den nära nog outtömliga listan över tecken på att vi snart bor i en fasciststat kan vi nu lägga att Stockholms stad sänkt hastighetsbegränsningen från 50 till 40 kilometer i timmen på Strandvägen och därtill ”programmerat om rödljusen så att de oftare lyser rött på kvällar och nätter”. För en gångs skull finns åtminstone något slags motivering till avskaffandet av hävdvunna friheter: miljö- och klimatborgarrådet Åsa Lindhagen, miljöpartist, hoppas att de resoluta åtgärderna ska få slut på nattliga ”streetrace” i upp emot 200 kilometer i timmen på just den paradgatan. 

Kanske får hon rätt. Östermalmsborna är möjligen överrepresenterade i brottsstatistiken vad gäller skattefusk och felparkering, men är – som Jan Guillou brukar påpeka – i övrigt väluppfostrade och artiga. Ett par extra rödljus får dem säkert att tänka efter. Det som möjligen gör det hela en aning osäkert är att jag inte är alldeles övertygad om att det är Östermalmsborna själva som kör racerbilarna om nätterna. 

Man anar mer än en slump bakom det faktum att vi sällan eller aldrig — inte heller i Svenskans rapportering om saken – får veta något om vilka förarna faktiskt är, eller åtminstone var de kommer ifrån. Kan det vara så att förarna inte alls är skrivna på det väluppfostrade och artiga Östermalm, utan i de primitiva fickor av laglösa vildar som ryktas omge huvudstaden? 

I så fall tvivlar jag på att Lindhagens krafttag är tillräckliga.

Det finns ändå något mystiskt över de svävande och motvilliga svaren på frågan om det inte vore mer effektivt att skicka dit polisen, som i en riktig fasciststat. Det är nästan så att jag börjar undra om det röd-gröna styret i Stockholm verkligen är så intresserat av lag och ordning som Magdalena Andersson försäkrar att alla socialdemokrater numera är. Om jag inte trodde så gott om människor skulle jag till och med kunna föreställa mig att det finns en viss triumferande glädje i att inte låta ”bängen tråla” och i stället lämna fältet fritt för den kriminella underklassen att terrorisera den gamla överklassen.

Kanske är detta ett första smakprov på vad Magdalena Andersson menar med sin stora folkblandning.

Måndag

Som jag minns det handlade Karl XIV Johans sängkammaregemente mestadels om att den sydfranske regenten plågades av den svenska kölden, inte om mer pikanta böjelser. Nationalmuseums annonser med Ernst Billgrens porträtt av en lättklädd, tatuerad och skälmskt trumpen konung ger ett helt annat intryck. Något ligger det ändå i Billgrens tolkning av vår första Bernadotte på tronen. Karl XV:s köttsliga intresse var knappast en blixt från klar himmel och den lätt homoerotiska tonen i porträttet kan kanske ses som en föraning om Gustav V.

Alla som besökt Statens porträttsamling på Gripsholm vet annars att regentporträtt sällan fångar de mustigare sidorna av våra kungar och drottningar. Kanske beror det på att kungen bara delar ut titlarna hovsångare, hovdansare och hovtrumpetare. Vi har inga hovpoeter, som britterna, trots att Bo Setterlind tidvis ges den titeln, och den siste som åtminstone informellt kunde kalla sig hovmålare var antagligen Carl Staaff, död 1880, men vem minns hans ”Rökande pojkar”, ”Fiske i månsken”, eller ”Ferdinand Cortez efter att ha landstigit i Mexiko”? 

Det paradoxala med ett bra porträtt är förstås att det fångar något mer än det vi kan se med blotta ögat. Det är just det Ernst Billgren gör med sin budoarbild av Karl XIV Johan. Samtidigt är det tvivelsutan kungen vi ser, vilket måste lugna enklare betraktare, som tror att porträtt i första hand bör efterapa dem de föreställer.

Vad skulle Billgren inte kunna göra med vår nuvarande kung, kanske enbart iförd den trilbyhatt med grankvist som han brukar föredra vid jakt, eller drottningen som suktande tittar fram bakom Sergels skulptur av Ceres sökandes Proserpina?

Man drar sig för att ge sin monark råd opåkallat, men är det inte hög tid att utse en hovmålare?

Tisdag

”Alla som säljer jordgubbar är ju inte gängkriminella”, försäkrar Kristoffer Swärdh, samordnare för Centrum mot arbetslivskriminalitet i Örebro, i dagens Svenska Dagbladet. Det är antagligen avsett som ett glädjebudskap, men jag kan inte låta bli att känna visst vemod när jag läser formuleringen. Delvis, naturligtvis, därför att något så oskyldigt som sommararbetande ungdomar kopplas till kriminalitet, men mest därför att Swärdh uppenbarligen samordnar ett av hela sju liknande center runt om i Sverige. 

Min bekantskapskrets är förhållandevis välinformerad och samhällsintresserad, men efter att ha genomfört en mindre enkät står det klart att ingen i den kretsen har minsta aning om att det ens finns ett Centrum mot arbetslivskriminalitet i landet, än mindre sju. Att denna förbluffande upplysning passerar i en bisats i artikeln, säger något om hur blasé tidningens läsekrets – och svensken i gemen, fruktar jag – blivit. 

Det talas och skrivs en hel del om hur svårt det blivit att skilja fakta från rena fantasier och propaganda när vi följer nyheterna. Det som nästan aldrig berörs är hur svårt det är att få olika bekräftade fakta att smälta samman till en begriplig verklighet. Hur kan ett land som har sju centra mot arbetslivskriminalitet, tvivelsutan alla med varsin samordnare, ha betydligt högre arbetslöshet än OECD-genomsnittet?

Kan förklaringen vara att tillväxten av samordnare, kommunikatörer och motsvarande varit mindre än det bortfall av jordgubbsförsäljare som de orsakat?

En annan fråga är hur vi kan vara säkra på att samordnare av olika slag inte i själva verket är gängkriminella, även om alla av dem inte är det? Vill man tvätta pengar ter sig en bransch där ingen riktigt förstår vad man gör och inga mått på framgång existerar som ett bättre alternativ än jordgubbsförsäljning, som trots allt är en begriplig aktivitet, fullt möjlig att kontrollera.

På det stora hela tror jag att nationen skulle vinna på att i stället skicka ut sina samordnare, kommunikatörer och HR-ansvariga att sälja jordgubbar, jultidningar och majblommor, beroende på säsong. Några av dem kommer säkert att hamna i dåligt sällskap, men inte alla.

Onsdag

Är det bara jag som saknar den fullständiga versionen av Sten Carlbergs ”Sommar, sommar, sommar”, framförd av Åke Jelvings orkester, nu när radion bjudit in ännu en bataljon tröttsamma sommarpratare, strängt förmanade att mala på om sig själva? 

Obekräftade rykten gör visserligen gällande att det i år ska bli ett slut på ”traumaporren” i Sommarprogrammen och att redaktionen i stället bestämt sig för att ”släppa in forskning och faktaburna perspektiv”. Jag tror det när jag hör det. Listan verkar inte anmärkningsvärt belastad av disputerade och även om en del sommarpratare är det kan de mycket väl vara disputerade i den sortens ”forskning” som mestadels handlar om att applicera olika radikala modeideologier på vad helst de känner sig kränkta av. 

Hursomhelst: varför radioledningen bestämt sig för att korta ned signaturmelodin till en jingel vet jag inte. Det kan knappast vara en fråga om rättigheter. Är det sommarpratarna själva som behöver någon extra minut, för att få med ännu några rafflande detaljer ur sina inre liv? Eller räknar radioledningen med att lyssnarna inte längre förmår höra lättare musik i en dryg minut, utan att byta kanal?

Jag befarar att det är det sistnämnda som gäller och dessutom att radioledningen har rätt.

Jag tycker mig ha märkt en påtaglig rastlöshet på sistone när jag besökt konserter, teatern, eller till och med biografen. Bänkgrannar skruvar på sig, drar sina telefoner ur fickorna titt som tätt och låter blickarna längtande vandra mot nödutgångarna. Det är meningslöst att försöka stoppa utvecklingen. När vi väl förlorat vår förmåga att fokusera på ett konstverk är den i stort sett omöjlig att återfinna.

Muséerna har ett försteg i det här avseendet. Man kan, utan att väcka uppmärksamhet, jäkta igenom Nationalmuseum eller Victoria och Albertmuseet, utan att egentligen tvingas ta in någonting. Men vill teatern, operan, baletten och symfoniorkestrarna överleva måste de tänka om. De kan inte hålla fast vid den gamla konventionen att trycka ned gästerna i stolar och förvänta sig att de ska bli sittande där hela föreställningen. Det kanske framstod som en artig gest ännu för 50 år sedan, men i dag är det snarare ett straff. Att någon fortfarande förblir sittande beror helt och hållet på att kulturkonsumtion fortfarande skänker besökaren status, men den sortens sociala värdeskalor bryts ned över tid.

Ska vi rädda våra kulturinstitutioner finns ingen annan väg fram än att riva ut stolarna, endast sälja ståplatsbiljetter och låta dörrarna stå öppna under föreställningarna, så folk känner sig fria att gå och komma som de vill, ungefär som på museum, eller som på Shakespeares tid. Utan stolarna borde dessutom Operan ha plats för ett par barer och ett halvdussin ”foodtrucks” i salongen, som gör klart för besökarna att de inte längre förväntas att förlora sig i det som sker på scenen. Den goda nyheten för våra prövade institutioner är förstås att de skulle förmå att klämma in betydligt fler gäster per föreställning och dessutom kraftigt öka intäkterna från kringförsäljning. 

På lite längre sikt, eftersom det kräver en del byggnation, bör vi lära av PT Barnum, som redan för 140 år sedan erbjöd publiken tre cirkusmaneger samtidigt. Operan, Dramaten och Berwaldhallen skulle alla vinna på att uppträda simultant och låta publiken gå från det ena till det andra, i den takt som passar dem.

Själv har jag knappt tålamod att läsa hela listan på sommarpratare, än mindre lyssna till dem. Men jag kanske gör ett undantag för Britt Ekland, förutsatt att hon spelar hela signaturen.

Torsdag

Det är skrattretande att ta del av pressens listor över gästerna på det ”hemlighetsfulla elitnätverket Bilderbergsgruppen”. Enligt rapporteringen styrs världen i hemlighet av sådana som ordföranden för Salzburgfestivalen, borgmästaren i Le Havre och VD:n för den polska paketleverantören InPost. Det visar bara att journalister går på vad som helst om man slår upp några kravallstaket, avskärmningar och betongsuggor och hyr in några polishundar och ett par drönare. 

Samtidigt pågår, utan att någon noterat saken och utan deltagarlistor i kvällspressen, den konferens jag själv befinner mig på i Västmanlands utkanter. Det finns inga nyfikna reportrar på plats, inget behov av polisinsatser och lokalbefolkningen, som har fullt upp med sina enkla liv, kan röra sig fritt utan att störas av iögonfallande avspärrningar.

Om jag får säga det själv var det en lysande idé att dra ihop det där kändisspektaklet i Stockholm, så att vi här i Västmanland i lugn och ro kan lägga fast kursen för världen under den närmaste framtiden. Jag återkommer med resultaten, i den mån de angår er.