Vad är det Greider vill ha sagt med sina utropstecken?

Fredag 

Domstolen på nedre Manhattan som hanterar fallet med Donald Trumps påstådda bokföringsbrott, har hittat tolv juryledamöter som inte har några starka åsikter om Trump. Den har dessutom gott hopp att inom kort hitta sex ersättare med samma egenskap, om sådana skulle behövas. Det är en gåta hur domstolen lyckats med det, men det kan vara de första positiva nyheter vi fått från Amerika, sedan månlandningen i juli 1969. 

Den amerikanska republiken står först inför ett presidentval mellan en senildement och en överårig narcissist och sedan, om Hollywood har rätt, ett inbördeskrig. Hittills har ingen kunnat peka på en väg ut ur denna kinkiga belägenhet, men nu är lösningen uppenbar: de tolv personerna i juryn bör omedelbart utses till enväldig junta, med uppdraget att styra landet tills en majoritet av amerikanerna – om de någonsin kommer dit – tagit sitt förnuft till fånga och återgått till att strunta i politiken. Precis som de brukade göra innan allt gick fel. 

Mindre renhjärtade brukar ibland påstå att Dag Hammarskjöld led av Messiaskomplex, inte bara av depression och undertryckt homosexualitet. Ingen har någonsin kunnat anklaga den förre ärkebiskopen K G Hammar för något liknande – det förstnämnda, alltså – kanske eftersom han aldrig kunnat bestämma sig för om Jesus är mer än en ”tankekonstruktion”. Men nu, strax efter att Mikael Persbrandt gestaltat Hammarskjöld, kommer nyheten att Hammar avser att göra detsamma. I höst romandebuterar han med en bok om Hammarskjölds sista timmar i livet, skriven i jag-form. 

Det väcker åter misstanken om att det finns ett Hammarskjöldkomplex: ett slags indirekt Messiaskomplex, som ofta drabbar män i staten vid en viss ålder. Man skulle vilja samla dem till konferens för att tala om saken, om det inte vore för att det kunde skapa dålig stämning. ”Two men say they're Jesus, one of them must be wrong”, som Mark Knopfler sjöng. 

Klasskriget ger inga frisedlar för skiljetecken. Det är därför vänsterskribenter med jämna mellanrum äntrar barrikaderna för att försvara utropstecknet, interpunktionens vulgära flåbuse. Vi som håller vakt på motsatt barrikad har vid det här laget fått höra allt, från att utropstecknet symboliserar världens förtryckta massor, till att det är det mest feministiska av skiljetecken, eftersom ”forskningen visar” – ständigt denna ”forskning” när man har att göra med människor som inte står ut med att bli motsagda – att kvinnor använder utropstecken oftare än män. När marxisten Göran Greider i dagens DN recenserar marxisten Sven-Eric Liedmans nya ”tankebok” är det precis så förutsägbart som det låter: Liedman vill det goda och Greider håller med honom. Men, så, mitt i texten, två inskjutna meningar: 

”och jag har läst honom sedan jag var tonåring! Det började med en bok han skrev om den unge Marx!” 

Vad är det Greider vill ha sagt med sina utropstecken? Varken den första eller andra meningen innehåller något häpnadsväckande, eller något som är värt att skrika om. Är det en avledningsmanöver, för att dra läsarens uppmärksamhet bort från innehållets trivialitet? Fick han lov att gasta, för att inte själv somna vid tangentbordet? Eller är det ett led i den syntaktiska klasskampen? 

Jag lutar åt det sistnämnda. Var vaksam! 

Lördag 

Jag är antagligen avvikande i min önskan att se en lätt brigad ridande poliser anfalla på bred front från Narvavägen och rensa Karlaplan denna morgon. Östermalms främsta stjärnplats ser till vardags alltmer ut som en flygplatsrondell, när en efter annan av de halvdöda almarna sågas ned och fräses bort. Men på helgerna blir det än värre. Då förvandlas Karlaplan till vad man först tror är ett migrantläger. Det är den återkommande loppmarknaden, som vi antagligen är ålagda att uppskatta och besöka, för att visa att Östermalmsbor också är människor. 

Karlaplans loppmarknad saknar charmen som till exempel brysselska Place du Jeu de Balle har, när Tintin hittar fartygsmodellen av Enhörningen. Den har inte heller den hipsterskt artificiella autenticitet som farmarmarknader runt om i världen har. Just därför misstänker jag att de flesta av mina grannar älskar det här tältlägret. Inget gläder Östermalmsbor lika mycket som att skryta med hur billigt de köpt allt, från mjölk med kort datum till handsydda skor. Karlaplans loppis levererar antagligen en uppsjö fyndhistorier att plåga middagssällskap med. 

I Deconstructing Harry tar Woody Allen hissen förbi rånare, litteraturkritiker, massmördare och journalister ner till helvetets lägsta krets. Allen frågar den första plågade själen han stöter på vad ont denne gjort. ”Jag uppfann fasadpanel i aluminium”, svarar den förtappade. Någonstans i samma pinade gytter måste, i rättvisans namn, även jurister som varit experter på EU-rätt befinna sig. 

I torsdags morse hörde jag en sådan jurist, glad som en lärka, förklara att det inte rådde något tvivel om att det är olagligt att elda löv i trädgården. EU har inte sagt det rakt ut, men det är implicit i kraven på återvinning och den svenska tolkningen, som uttryckligen förbjuder trädgårdseldning, är den rimliga tolkningen. I DN i dag dyker han upp igen, fortfarande på sprudlande humör: 

– Texten är ju absolut, kvittrar han och påminner mig om i stort sett varje expert inom EU-rätt som jag hört eller läst sedan Ulf Bernitz först förklarade för oss att EU-medlemskapet upphävt den fria viljan. 

De är bara budbärare, kanske ni säger, men det här är personer som har gjort till sin livsuppgift att förklara för oss att det enda rimliga är det orimliga, alternativt det oönskade. De kunde ha valt att försvara militanta salafister eller omyndiga kontraktsmördare, som alla andra jurister. 

EU-juristerna kan förresten få sällskap därnere av alla de politiker som röstat igenom de texter som gör juristerna så yra av glädje, men låtsas att de är i opposition mot sina beslut, när konsekvenserna blir uppenbara. Det är dags att göra upp med idén att freden i Europa, numera upphävd, hänger på att svenskar tvingas till oändliga diskussioner varje gång de ska lägga in en snus, skjuta en ripa eller bränna en lövhög. 

Söndag 

Det är märkligt hur naturfixerade svenskar är, med tanke på att en så stor del av deras natur är så omåttligt tråkig. Att sådana som Fokus briljante kolumnist, biologen Fredrik Sjöberg, lätt kan bevisa motsatsen, ändrar inte saken. Dyker man tillräckligt djupt går det att frammana känslan av att vad som helst är fascinerande, vilket det förstås inte är. 

Det vore fel att säga att tanken ”slår” mig på den utdragna tågresan från Stockholm till Lund. Den petar mig snarare försmädligt på armen, gång på gång på gång, tills irritationen över gran på gran, björk på björk, gråsten på gråsten tar tankens form. Möjligen beror det till dels på att gårdagens middag hos Pär blev både sen och blöt. 

Måndag 

I förra veckan stod fascismen på lur i form av de riksdagsledamöter som inte röstade för den nya könstillhörighetslagen. Den här veckan, enligt 50 lundensiska forskare i allt från ”hållbarhetsvetenskap” till humangeografi som skrivit till Sydsvenskan, hotar fascismen om inte aktivistgrupper fritt får avbryta möten och ropa ned personer med annan uppfattning än den de själva har. 

”Den sociala ordning som regeringen vill skapa hotar demokratin i stället för att vårda den”, skriver forskarna: ”Politiska filosofer i olika historiska sammanhang har länge varnat för detta”. 

Den ”sociala ordning” de syftar på, om jag förstår saken rätt, är att stå ut med att andra – särskilt ministrar – tillåts förklara hur de tänker och vilka bevekelsegrunder de har för det. Den sociala ordning som undertecknarna upprätthåller på jobbet är en annan: 

”Det innebär att landets universitet behöver utbilda om olika perspektiv och värderingar och uppmuntra studenterna att föreställa sig och sträva efter en mer jämlik och rättvis framtid.” 

Studenter har förstås ofta föreställt sig och strävat åt just det hållet, under överinseende av Unga Örnar, Freie Deutsche Jugend eller andra kamporganisationer, så förutsättningarna är goda. Men vad man ska göra med studenter som trots universitetens ansträngningar inte blir vänsteraktivister? Studenter som verkligen står fast vid perspektiv och värderingar som är olika de som de 50 forskarnas har? 

Det är ännu en aning oklart. Jag antar att de förväntas hålla käften, eller tystas av en antifascistisk mobb. 

Tisdag 

Det är snart maj, några snöflingor faller utanför fönstret och fruktträdens blommor är på väg att frysa bort, men ”känslan av att kylan dröjer sig kvar”, förklarar en meteorolog i Svenskan, är en illusion. Den beror på att vi ”vant oss vid ett varmare klimat”. 

Det påminner mig om den stackars Fader Mowbray, satt att ansvara för den moderne vilden Rex Mottrams instruktion inför hans konversion, i Evelyn Waughs Bridesheaad revisited: 

”’Then again I asked him: ’Supposing the Pope looked up and saw a cloud and said ’It’s going to rain’, would that be bound to happen?’ 

’Oh, yes, Father’ 

’But supposing it didn’t?’ 

He thought a moment and said ’I suppose it would be sort of raining spiritually, only we were too sinful to see it’” 

Onsdag 

Jag blir lika bekymrad och beklämd som Sveriges Radio när jag hör att SCB anser det vara statistiskt säkerställt att uppskattningsvis 664 000 svenskar över 16 år saknar en nära vän. Män är ensammare än kvinnor, vilket först får mig att leka med tanken att vi måste återuppliva traditionen med dekorativa eremiter, för att ge de ensamma männen en mening i livet. Vid närmare eftertanke verkar det dock ogörligt att finna 400 000 grottor – eller hur många de ensamma männen nu är – som lämpar sig för sådan verksamhet. Det ger i snitt 1 379 grottor per svensk kommun, som dessutom måste ligga tillräckligt långt ifrån varandra för att fylla sin funktion. 

När TT utreder saken är en sektionschef på SCB noga med att påpeka att myndigheten ”inte lägger någon värdering i om det är bra eller dåligt att sakna någon att prata om allt med och att behovet kan vara individuellt”, men det är SCB ganska ensam om. Dagens Nyheter förmedlar råd från Röda Korset om hur man bryter sin ensamhet. Det hjälper att svara på tilltal och inte tacka nej till allt. Det låter enkelt, men blir i praktiken allt svårare. Det handlar trots allt om vad man svarar och tackar ja till. Kulturhuset Stadsteaterns misslyckande i veckan att upprätthålla policyn om ”trygga rum” illustrerar problemet. 

För en person som Barakat Ghebrehawariat, professionell entreprenör i att bestämma vad folk får och inte får säga, är problemet säkert en bagatell. Jag föreställer mig att han har många och nära vänner. Men för en genomsnittlig svensk är varje svar på tilltal ett vågspel. Inte ens rapporteringen från den kränkande incidenten på Kulturhuset – som ledningen djupt beklagar – ger en ensam svensk särskilt mycket att gå på. Det talas i alla artiklar om det förhatliga ”n-ordet”, utan att det någonstans klargörs vilket ordet är. Bland mindre utbildade män – som enligt SCB är mer drabbade av ensamhet än män med högre utbildning – finns säkert en betydande del som inte vet och inte vågar fråga vad saken rör sig om. 

Vilket ord är det de måste undvika, för att inte folk ska storma ut ur lokalen och befästa deras ensamhet? Nageltrång? Niqab? Nyantik? 

För säkerhets skull drar nog många slutsatsen att de gör bäst i att undvika alla ord som börjar på n. Men alla besitter inte den språkliga säkerhet som, till exempel, är Daniel Sjölins; han publicerade häromåret med lätthet en hel roman utan bokstaven a. För genomsnittssvensken ligger det nära till hands att för säkerhets skull hålla käften, med ensamhet som följd. 

Kanske kan Barakat Ghebrehawariat, mot skälig ersättning från staten, åta sig att bli de ensamma 664 000 svenskarnas bästa vän? De har säkert mycket att inte tala om. 

Torsdag 

Jacob Hirdwall fick för en tid sedan idén om ”en pjäs där 77 unga människor fick tala, inte om fakta, utan om sina känslor kring klimatet” och i dag har den premiär på Dramaten. Hirdwall, som nyligen satte upp ”We hear you – Greta Thunbergs tal” på samma scen, har låtit sig inspireras av Strindbergs drömspel, berättar han. ”Människan har tre superkrafter”, säger skådespelerskan Elin Klinga ”skapa, förgöra och att ändra sin inställning”.  

Jag ser fram emot att ta del av verket. Det ska verkligen bli stärkande att se 77 apokalyptiskt deprimerade ungdomar ge prov på sina superkrafter. Jag minns inte när någon senast hjälpte klimathysteriska tonåringar att ändra sina inställningar, i stället för att uppmuntra deras morbida ältande. 

***

Läs även: Nyktra, myndiga och laglydiga anarkister på väg till Eurovision

Läs även: En misslyckad länskupp