Vad är poliser till för om vi inte får förolämpa dem?
Det nya semesterparadiset i Nordkorea, från Rutger Macklean till medborgarråd och vad som förväntas av en ”HR-chef” är nästan lika gåtfullt.
Bild: Bild: Unsplash/Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är sällan vi får några uppmuntrande nyheter, men en kinesisk forskare låter sig i dag intervjuas i Dagens Nyheter om ”humanoider”, det vill säga robotar som liknar människor, och hans budskap är otvetydigt: "Jag tror att snart, kanske om fem år, kommer alla att ha en humanoid hemma."
Det är särskilt uppmuntrande för mig, som hittills misslyckats att finna en dekorativ eremit till grottan i trädgården. Till och med mina försök att anställa skolungdom som behövde något intressant att göra under sommaren har grusats. Det fåtal som visade något intresse hade orimliga ersättningskrav och propsade på att få behålla sina mobiltelefoner, vilket förtar hela poängen med installationen.
Om kinesen – som verkar veta vad han talar om – har rätt, kanske vi till och med kan se fram emot en renässans för det numera baktalade klassamhälle, som trots allt gjorde livet så angenämt för så många. Det är som vanligt vinnarna som skriver historien, så det är ingen överraskning att denna gyllene period i vår historia numera uteslutande beskrivs från det revanschistiska tjänstefolkets, inte herrskapens, perspektiv. Med en ny samhällsklass humanoider kunde vi äntligen komma runt den skevheten.
Mycket talar för att det, på lite längre sikt, vore en fördel att också ersätta vårt umgänge med maskiner av det här slaget. Riktiga människor har blivit markant tråkigare, bara under min levnad. Kanske är det hög tid att lära sig mandarin.
Lördag
Jag tvivlar på att någon hyfsat kultiverad person i vår samtid kan ta sig igenom en hel dag utan att avsiktligt eller oavsiktligt bli förolämpad. Det är en tråkig, men ofrånkomlig följd av att vi i femtio år levt i en värld besatt av jämlikhet och drabbad av ständigt växande okunnighet om de enklaste uttrycken för artighet.
Varför just poliser, ”vilthandläggare”, lärare och vårdpersonal ska skyddas från denna moderna epidemi och kunna propsa på böter och fängelse, om någon kränker deras ”självkänsla och värdighet”, är för mig en gåta.
Vi sitter alla i samma båt, varför ska bara vissa av oss ro? Dessutom är begreppen vilseledande. Värdigheten försvann ungefär samtidigt som plusfourbyxorna. ”Självkänsla” betyder inte längre att man själv på ett korrekt sätt värderar sin person, utan förutsätter numera att andra godtar ens egen självöverskattning, vilket aldrig varit en god idé.
Det finns också en hel del att säga om de yrkesgrupper som på detta sätt ska ges ett frikort.
”Vilthandläggare” har jag haft alltför sporadisk kontakt med för att kunna säga något säkert, men om vi inte får förolämpa poliser är det svårt att begripa vad de är till för. Det var länge sedan de utredde brott, snarare än att bara lägga ned utredningarna, och varje sunt samhälle måste ha stråk av anarki, för att inte bli outhärdligt.
P G Wodehouse, en djupt underskattad samhällsanalytiker, förstod det när han uppfann ett oskyldigt nöje för sina huvudpersoner genom att låta dem stjäla polismännens hjälmar.
Lärare, å sin sida, brukade upprätthålla värdighet och självkänsla med hjälp av rotting och överlägsen kunskap. De har nu förkastat båda delarna, vilket säkert har sina fördelar, men de kan inte räkna med att sitta i orubbat bo efter en sådan revolution.
Vårdpersonal skulle mötas av betydligt större aktning om de slutade tala om för oss att varje sjukdom vi drar på oss är vårt eget fel, på grund av att vi druckit, rökt, varit allt för lata, eller något annat av det slaget. Om bilmekaniker moraliserade över vårt körsätt, snarare än laga våra bilar, skulle de också bli föremål för vår ringaktning på ett sätt som inte vore behagligt för dem.
Att upprätta ett ståndssamhälle av det här slaget, där vissa yrkesgrupper med lagens hjälp placeras på en gräddhylla, är en pervers följd av ett halvsekels jämlikhetsmani. Vi kan alla förstå vikten av att ett samhälle har auktoriteter, men det är en meningslös insikt om de inte förstår att deras främsta uppgift är att låta sig förolämpas.
Söndag
Vi bor inte långt från Rutger Mackleans Svaneholm, där denne agrare gigant för nästan 250 år sedan demonstrerade vikten av utdikning för svenskarna. Jag har alltid haft en vag känsla av att det var oklokt att överge fysiokratismen, men gjort är gjort och nu får vi hanka oss fram med de idémässiga fuskbyggen som tagit dess plats.
Vi har klarat oss ganska bra, men när ledande nyhetskällor okritiskt skildrar aktivistgrupper som försöker rulla tillbaka Mackleans bidrag till vår nations välstånd kan jag inte låta bli att känna att vi hamnat på ett sluttande plan.
Om jag förstår artikeln rätt är det främsta skälet till att aktivisterna försöker skotta igen dikena på torvmossen i Grimsås terapeutiskt. ”Jag hoppas dras ut ur politisk depression”, säger en av dem. ”Jag har sån fruktansvärd klimatångest”, säger en annan. En tredje skottar igen dikena för att ”hitta en riktning och mening med livet”.
Bara en förhärdad misantrop kan läsa sådana skakande vittnesmål utan att medkänslan väcks. Om skottandet är så centralt för de inblandades mentala hälsa kanske vi borde låta dem hållas. Rutger Macklean är trots allt död sedan länge och någon hungersnöd står inte för dörren.
Problemet är förstås att om man ger mentalt sköra fanatiker lillfingret, fattar de genast tag om överarmen och vägrar släppa.
Vi befinner oss, påstår aktivisterna, i en ”revolutionär tid” som kräver något de kallar ”utvecklad demokrati”. Den visar sig bestå av att ersätta våra valda politiker med ”medborgarråd”, vars uppgift är att ”fatta väldigt tuffa, radikala beslut”.
Jag är inte säker på att aktivisterna inser att de uppfunnit hjulet på nytt. Med tanke på att Mackleans insikter uppenbarligen gått dem förbi är det fullt möjligt att de aldrig hört talas om de ryska sovjeterna, om Pariskommunen, de Revolutionära kommittéerna under den kinesiska kulturrevolutionen, eller om Hugo Chavez och hans ”explosion av rådsmakt”.
Om så är fallet har de förstås inte heller hört om resultatet av övningar av det slaget. Det är trots allt svårt att hinna med att förkovra sig, om man ägnar större delen av dygnet åt kroppsarbete.
Men det är ändå här vi – som inte känner behovet av att gräva igen diken för att fylla vardagen med mening och bekämpa depression och ångest – måste träda in. Visst kan vi tumma på utdikningen, eller till och med skiftesreformen, om det kan vara till hjälp för de bräckligaste ibland oss, men att överlämna hela statsapparaten i händerna på deras radikala sovjeter är att ta omsorgen om våra medmänniskor ett steg för långt.
När Rutger Macklean fortfarande var i livet ordinerades kalla avrivningar och hastiga ritter som botemedlet mot själsliga besvär. Kanske kunde vi i de mildaste ordalag föreslå något sådant?
Om inte borde de drabbade pröva att ta två magnecyl och en middagslur, som i min erfarenhet löser det mesta.
Måndag
Så här års har vi tvestjärtar i brevlådan och när jag upptäckte små fotsteg på sida efter sida av Dagens Nyheter i dag trodde jag först att de var orsaken. Men så mindes jag att jag numera läser den ”tryckta” tidningen digitalt och förstod att förklaringen måste vara en annan.
Det visade sig att de små fotstegen ledde till en artikel som meddelade att vi inte längre behöver gå 10 000 steg om dagen för att främja vår hälsa. Det räcker med 7 000 steg.
Det kan till förstone låta som en bagatell, men den som sparar 3 000 steg om dagen sparar hela 21 000 steg i veckan. På ett helt år blir det nästan 1 100 000 steg. För Sveriges befolkning i sin helhet rör det sig om elva och en halv biljoner sparade steg om året, eller – med genomsnittlig steglängd – ungefär 7,5 miljarder kilometer. Det är drygt 187 varvs promenad runt ekvatorn.
Beskrivet på så sätt är det lätt att se oroväckande konsekvenser av den här nyheten, när den väl sjunker in. Med genomsnittlig gånghastighet kommer svenskarna att få en och en halv miljard timmar över att ägna sig åt något annat.
Ända sedan den första semesterlagen instiftades 1938 har den typen av sysslolöshet alltid varit förenad med betydande faror. Lagstiftarna oroade sig den gången för att ”lättja och latmansliv” skulle breda ut sig och att sysslolösheten skulle främja konsumtionen av ”skräpkultur”. De fick, som vi nu vet, rätt. Inget talar för att risken är mindre denna gång, men inget i DN:s artikel antyder att det finns någon beredskap för detta.
Jag är nära att sätta mig ned och skriva ett brev till tidningen i detta ämne, innan det är för sent, när jag får en känsla av att något inte riktigt stämmer i historien.
”Experten” som citeras är en professor från Australien – redan där tänjs trovärdigheten till det yttersta – som påstås heta ”Melody Ding”. Jag tror att redaktörerna skämtar med oss, så här i rötmånaden.
Tisdag
Karl-Heinz är alldeles säkert ett vanligt tyskt namn – eller var det åtminstone en gång i tiden – men den enda jag på rak arm kan påminna mig är porslinsmålaren och nazisten Karl-Heinz Hoffman. Han ledde den beväpnade ”sportföreningen” Wehrsportgruppe Hoffman och när den tyska polisen i januari 1980 blev tillräckligt besvärad av hans manövrar i skogen slog de till. De fann bland annat en pansarbil, en luftvärnskanon och en puma i källaren.
Det ger knappast någon ledtråd till varför meteorologerna fått för sig att kalla den ”polska cyklonen”, som nu sägs ska drabba oss med skyfall och elände, för Karl-Heinz. Borde den inte åtminstone heta Karol-Henryk?
Jag vet inte om det märkliga namnvalet är ett utslag av tyskarnas återkommande lust att lägga beslag på det som är polskt, eller om det tvärtom är ett försök av polackerna att lämpa över skulden för eventuella skador av översvämningar och blixtnedslag på tyskarna.
Ingendera ter sig särskilt storsint och definitivt inte i den anda som vi förväntar oss i dagens, kamratliga Europa. Kanske är det ännu ett försök av ryska inflytelseagenter att så split i vår europeiska familj.
Onsdag
Med alla rapporter om hur turister jagas och bespottas på platser som Mallorca och Barcelona är det antagligen ett genidrag av ”den store efterträdaren” Kim Jong-un att öppna turistorten Wonsan Kalma.
Jag har själv aldrig semestrat i Nordkorea och lockelsen av vattenrutschbanor och minigolf har minskat med åren, men nya generationer har rätt att få sitt lystmäte av sådana nöjen. I Nordkorea kommer de med all säkerhet inte att plågas av demonstranter.
Ändå är det med visst vemod som jag måste konstatera att Nordkorea, denna ”vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott”, som Anders Ehnmark så kärnfullt sammanfattade det så sent som 1983, dragit in taggarna.
Världen är redan full av servila kypare och flåshurtiga lekledare. Om den stolta folkarmén nu ska omskolas från synkroniserad paradmarsch till glättig jenka med sangriastinna turister, vore det ytterligare ett exempel på hur livets brokiga väv berövas sin lyster och komplexitet.
Det var kanske en överreaktion av Kim Jong-un att giftmörda sin halvbror Kom Jong-nam, bara för att den senare inte kunde motstå sin lust att uppleva Disneyland i Tokyo, men å andra sidan krävs det ”kraft och konsekvens”, som Ehnmark också påpekade, om ett land ska hävda sin självständighet.
Jag befarar att det nya semesterparadiset kommer att ställa till besvär för den store efterträdaren i det här avseendet. Nordkorea må vara en kärnvapennation, men vad hjälper det, när ryssar och tyskar börjar slåss om solstolarna, eller överförfriskade svenskar får för sig att nakenbada på småtimmarna?
Låt oss hoppas att ministeriet för folkets säkerhet och andra ansvariga myndigheter utarbetat en plan för att hantera de ofrånkomliga konsekvenserna av att flirta med vår dekadenta västvärld.
Om alltför högljudda och hämningslösa turister till exempel bussades från Wonsan Kalma till arbetsläger där de fick sy jeans för export, skulle det åtminstone bevara något av den nordkoreanska särarten. Kanske kunde det till och med inspirera spanjorer, italienare och greker, som för tillfället tycks stå handfallna inför de skrålande horder som säsongsvis tar över deras länder.
Torsdag
Jag är osäker på exakt vad en ”demokrativägledare” förväntas uträtta, men till uppgifterna hör tydligen inte att upplåta sina konton till kriminella gäng, att döma av en arbetsrättslig tvist som just avgjorts i Göteborg.
Vad som förväntas av en ”HR-chef” är nästan lika gåtfullt, men klarnar en aning om man gör sig besväret att läsa Expressens artikel om ärendet.
”Så är praxis som jag har fått det till mig, att man skriver på det här sättet”, säger den ansvarige HR-chefen i Göteborg, apropå att hon – efter att ”demokrativägledaren” fått 16 månadslöner i kompensation för att sluta sin anställning – skrivit ett lovprisande tjänstgöringsbetyg som beskriver honom som en person med ”känsla för service” som ”visar engagemang” och har en ”god förmåga” att ”lyssna in behov”.
Det vore för mycket sagt att tjänstgöringsbetyget är lögnaktigt, för det är förstås fullt möjligt att personen i fråga har alla dessa egenskaper, förutom egenskapen att hjälpa kriminella gäng i deras värv.
Låt oss nöja oss med att kalla det ofullständigt. Men ”praxis” är mer komplicerad än så. Det översvallande omdömet ”utesluter inte att förvaltningen kan ge hela bilden om framtida arbetsgivare kontaktar dem särskilt”, förklarar HR-chefen i en senare kommentar. Skulle frågor ställas ”i ett vidare perspektiv” lovar hon att svara ”ärligt och transparent” på dessa.
Allt detta är förstås mycket intressant och klargörande. Det visar också hur viktigt det är att våra myndigheter har tillgång till välutbildade HR-chefer, eftersom en amatör i samma situation antagligen skulle ha gjort det fatala misstaget att redogöra för det väsentliga redan från början.
Men även om vi kan känna oss trygga med att Göteborgs stad i just detta avseende står väl rustad, är det en fråga som fortfarande oroar mig efter att ha läst artikeln: hur ska det gå med folkstyret i Sveriges andra stad, nu när den av allt att döma står utan en vägledare?
Jag förutsätter att Expressen kommer tillbaka till denna centrala och alarmerande fråga i kommande artiklar.
***
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är sällan vi får några uppmuntrande nyheter, men en kinesisk forskare låter sig i dag intervjuas i Dagens Nyheter om ”humanoider”, det vill säga robotar som liknar människor, och hans budskap är otvetydigt: ”Jag tror att snart, kanske om fem år, kommer alla att ha en humanoid hemma.”
Det är särskilt uppmuntrande för mig, som hittills misslyckats att finna en dekorativ eremit till grottan i trädgården. Till och med mina försök att anställa skolungdom som behövde något intressant att göra under sommaren har grusats. Det fåtal som visade något intresse hade orimliga ersättningskrav och propsade på att få behålla sina mobiltelefoner, vilket förtar hela poängen med installationen.
Om kinesen – som verkar veta vad han talar om – har rätt, kanske vi till och med kan se fram emot en renässans för det numera baktalade klassamhälle, som trots allt gjorde livet så angenämt för så många. Det är som vanligt vinnarna som skriver historien, så det är ingen överraskning att denna gyllene period i vår historia numera uteslutande beskrivs från det revanschistiska tjänstefolkets, inte herrskapens, perspektiv. Med en ny samhällsklass humanoider kunde vi äntligen komma runt den skevheten.
Mycket talar för att det, på lite längre sikt, vore en fördel att också ersätta vårt umgänge med maskiner av det här slaget. Riktiga människor har blivit markant tråkigare, bara under min levnad. Kanske är det hög tid att lära sig mandarin.
Lördag
Jag tvivlar på att någon hyfsat kultiverad person i vår samtid kan ta sig igenom en hel dag utan att avsiktligt eller oavsiktligt bli förolämpad. Det är en tråkig, men ofrånkomlig följd av att vi i femtio år levt i en värld besatt av jämlikhet och drabbad av ständigt växande okunnighet om de enklaste uttrycken för artighet.
Varför just poliser, ”vilthandläggare”, lärare och vårdpersonal ska skyddas från denna moderna epidemi och kunna propsa på böter och fängelse, om någon kränker deras ”självkänsla och värdighet”, är för mig en gåta.
Vi sitter alla i samma båt, varför ska bara vissa av oss ro? Dessutom är begreppen vilseledande. Värdigheten försvann ungefär samtidigt som plusfourbyxorna. ”Självkänsla” betyder inte längre att man själv på ett korrekt sätt värderar sin person, utan förutsätter numera att andra godtar ens egen självöverskattning, vilket aldrig varit en god idé.
Det finns också en hel del att säga om de yrkesgrupper som på detta sätt ska ges ett frikort.
”Vilthandläggare” har jag haft alltför sporadisk kontakt med för att kunna säga något säkert, men om vi inte får förolämpa poliser är det svårt att begripa vad de är till för. Det var länge sedan de utredde brott, snarare än att bara lägga ned utredningarna, och varje sunt samhälle måste ha stråk av anarki, för att inte bli outhärdligt.
P G Wodehouse, en djupt underskattad samhällsanalytiker, förstod det när han uppfann ett oskyldigt nöje för sina huvudpersoner genom att låta dem stjäla polismännens hjälmar.
Lärare, å sin sida, brukade upprätthålla värdighet och självkänsla med hjälp av rotting och överlägsen kunskap. De har nu förkastat båda delarna, vilket säkert har sina fördelar, men de kan inte räkna med att sitta i orubbat bo efter en sådan revolution.
Vårdpersonal skulle mötas av betydligt större aktning om de slutade tala om för oss att varje sjukdom vi drar på oss är vårt eget fel, på grund av att vi druckit, rökt, varit allt för lata, eller något annat av det slaget. Om bilmekaniker moraliserade över vårt körsätt, snarare än laga våra bilar, skulle de också bli föremål för vår ringaktning på ett sätt som inte vore behagligt för dem.
Att upprätta ett ståndssamhälle av det här slaget, där vissa yrkesgrupper med lagens hjälp placeras på en gräddhylla, är en pervers följd av ett halvsekels jämlikhetsmani. Vi kan alla förstå vikten av att ett samhälle har auktoriteter, men det är en meningslös insikt om de inte förstår att deras främsta uppgift är att låta sig förolämpas.
Söndag
Vi bor inte långt från Rutger Mackleans Svaneholm, där denne agrare gigant för nästan 250 år sedan demonstrerade vikten av utdikning för svenskarna. Jag har alltid haft en vag känsla av att det var oklokt att överge fysiokratismen, men gjort är gjort och nu får vi hanka oss fram med de idémässiga fuskbyggen som tagit dess plats.
Vi har klarat oss ganska bra, men när ledande nyhetskällor okritiskt skildrar aktivistgrupper som försöker rulla tillbaka Mackleans bidrag till vår nations välstånd kan jag inte låta bli att känna att vi hamnat på ett sluttande plan.
Om jag förstår artikeln rätt är det främsta skälet till att aktivisterna försöker skotta igen dikena på torvmossen i Grimsås terapeutiskt. ”Jag hoppas dras ut ur politisk depression”, säger en av dem. ”Jag har sån fruktansvärd klimatångest”, säger en annan. En tredje skottar igen dikena för att ”hitta en riktning och mening med livet”.
Bara en förhärdad misantrop kan läsa sådana skakande vittnesmål utan att medkänslan väcks. Om skottandet är så centralt för de inblandades mentala hälsa kanske vi borde låta dem hållas. Rutger Macklean är trots allt död sedan länge och någon hungersnöd står inte för dörren.
Problemet är förstås att om man ger mentalt sköra fanatiker lillfingret, fattar de genast tag om överarmen och vägrar släppa.
Vi befinner oss, påstår aktivisterna, i en ”revolutionär tid” som kräver något de kallar ”utvecklad demokrati”. Den visar sig bestå av att ersätta våra valda politiker med ”medborgarråd”, vars uppgift är att ”fatta väldigt tuffa, radikala beslut”.
Jag är inte säker på att aktivisterna inser att de uppfunnit hjulet på nytt. Med tanke på att Mackleans insikter uppenbarligen gått dem förbi är det fullt möjligt att de aldrig hört talas om de ryska sovjeterna, om Pariskommunen, de Revolutionära kommittéerna under den kinesiska kulturrevolutionen, eller om Hugo Chavez och hans ”explosion av rådsmakt”.
Om så är fallet har de förstås inte heller hört om resultatet av övningar av det slaget. Det är trots allt svårt att hinna med att förkovra sig, om man ägnar större delen av dygnet åt kroppsarbete.
Men det är ändå här vi – som inte känner behovet av att gräva igen diken för att fylla vardagen med mening och bekämpa depression och ångest – måste träda in. Visst kan vi tumma på utdikningen, eller till och med skiftesreformen, om det kan vara till hjälp för de bräckligaste ibland oss, men att överlämna hela statsapparaten i händerna på deras radikala sovjeter är att ta omsorgen om våra medmänniskor ett steg för långt.
När Rutger Macklean fortfarande var i livet ordinerades kalla avrivningar och hastiga ritter som botemedlet mot själsliga besvär. Kanske kunde vi i de mildaste ordalag föreslå något sådant?
Om inte borde de drabbade pröva att ta två magnecyl och en middagslur, som i min erfarenhet löser det mesta.
Måndag
Så här års har vi tvestjärtar i brevlådan och när jag upptäckte små fotsteg på sida efter sida av Dagens Nyheter i dag trodde jag först att de var orsaken. Men så mindes jag att jag numera läser den ”tryckta” tidningen digitalt och förstod att förklaringen måste vara en annan.
Det visade sig att de små fotstegen ledde till en artikel som meddelade att vi inte längre behöver gå 10 000 steg om dagen för att främja vår hälsa. Det räcker med 7 000 steg.
Det kan till förstone låta som en bagatell, men den som sparar 3 000 steg om dagen sparar hela 21 000 steg i veckan. På ett helt år blir det nästan 1 100 000 steg. För Sveriges befolkning i sin helhet rör det sig om elva och en halv biljoner sparade steg om året, eller – med genomsnittlig steglängd – ungefär 7,5 miljarder kilometer. Det är drygt 187 varvs promenad runt ekvatorn.
Beskrivet på så sätt är det lätt att se oroväckande konsekvenser av den här nyheten, när den väl sjunker in. Med genomsnittlig gånghastighet kommer svenskarna att få en och en halv miljard timmar över att ägna sig åt något annat.
Ända sedan den första semesterlagen instiftades 1938 har den typen av sysslolöshet alltid varit förenad med betydande faror. Lagstiftarna oroade sig den gången för att ”lättja och latmansliv” skulle breda ut sig och att sysslolösheten skulle främja konsumtionen av ”skräpkultur”. De fick, som vi nu vet, rätt. Inget talar för att risken är mindre denna gång, men inget i DN:s artikel antyder att det finns någon beredskap för detta.
Jag är nära att sätta mig ned och skriva ett brev till tidningen i detta ämne, innan det är för sent, när jag får en känsla av att något inte riktigt stämmer i historien.
”Experten” som citeras är en professor från Australien – redan där tänjs trovärdigheten till det yttersta – som påstås heta ”Melody Ding”. Jag tror att redaktörerna skämtar med oss, så här i rötmånaden.
Tisdag
Karl-Heinz är alldeles säkert ett vanligt tyskt namn – eller var det åtminstone en gång i tiden – men den enda jag på rak arm kan påminna mig är porslinsmålaren och nazisten Karl-Heinz Hoffman. Han ledde den beväpnade ”sportföreningen” Wehrsportgruppe Hoffman och när den tyska polisen i januari 1980 blev tillräckligt besvärad av hans manövrar i skogen slog de till. De fann bland annat en pansarbil, en luftvärnskanon och en puma i källaren.
Det ger knappast någon ledtråd till varför meteorologerna fått för sig att kalla den ”polska cyklonen”, som nu sägs ska drabba oss med skyfall och elände, för Karl-Heinz. Borde den inte åtminstone heta Karol-Henryk?
Jag vet inte om det märkliga namnvalet är ett utslag av tyskarnas återkommande lust att lägga beslag på det som är polskt, eller om det tvärtom är ett försök av polackerna att lämpa över skulden för eventuella skador av översvämningar och blixtnedslag på tyskarna.
Ingendera ter sig särskilt storsint och definitivt inte i den anda som vi förväntar oss i dagens, kamratliga Europa. Kanske är det ännu ett försök av ryska inflytelseagenter att så split i vår europeiska familj.
Onsdag
Med alla rapporter om hur turister jagas och bespottas på platser som Mallorca och Barcelona är det antagligen ett genidrag av ”den store efterträdaren” Kim Jong-un att öppna turistorten Wonsan Kalma.
Jag har själv aldrig semestrat i Nordkorea och lockelsen av vattenrutschbanor och minigolf har minskat med åren, men nya generationer har rätt att få sitt lystmäte av sådana nöjen. I Nordkorea kommer de med all säkerhet inte att plågas av demonstranter.
Ändå är det med visst vemod som jag måste konstatera att Nordkorea, denna ”vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott”, som Anders Ehnmark så kärnfullt sammanfattade det så sent som 1983, dragit in taggarna.
Världen är redan full av servila kypare och flåshurtiga lekledare. Om den stolta folkarmén nu ska omskolas från synkroniserad paradmarsch till glättig jenka med sangriastinna turister, vore det ytterligare ett exempel på hur livets brokiga väv berövas sin lyster och komplexitet.
Det var kanske en överreaktion av Kim Jong-un att giftmörda sin halvbror Kom Jong-nam, bara för att den senare inte kunde motstå sin lust att uppleva Disneyland i Tokyo, men å andra sidan krävs det ”kraft och konsekvens”, som Ehnmark också påpekade, om ett land ska hävda sin självständighet.
Jag befarar att det nya semesterparadiset kommer att ställa till besvär för den store efterträdaren i det här avseendet. Nordkorea må vara en kärnvapennation, men vad hjälper det, när ryssar och tyskar börjar slåss om solstolarna, eller överförfriskade svenskar får för sig att nakenbada på småtimmarna?
Låt oss hoppas att ministeriet för folkets säkerhet och andra ansvariga myndigheter utarbetat en plan för att hantera de ofrånkomliga konsekvenserna av att flirta med vår dekadenta västvärld.
Om alltför högljudda och hämningslösa turister till exempel bussades från Wonsan Kalma till arbetsläger där de fick sy jeans för export, skulle det åtminstone bevara något av den nordkoreanska särarten. Kanske kunde det till och med inspirera spanjorer, italienare och greker, som för tillfället tycks stå handfallna inför de skrålande horder som säsongsvis tar över deras länder.
Torsdag
Jag är osäker på exakt vad en ”demokrativägledare” förväntas uträtta, men till uppgifterna hör tydligen inte att upplåta sina konton till kriminella gäng, att döma av en arbetsrättslig tvist som just avgjorts i Göteborg.
Vad som förväntas av en ”HR-chef” är nästan lika gåtfullt, men klarnar en aning om man gör sig besväret att läsa Expressens artikel om ärendet.
”Så är praxis som jag har fått det till mig, att man skriver på det här sättet”, säger den ansvarige HR-chefen i Göteborg, apropå att hon – efter att ”demokrativägledaren” fått 16 månadslöner i kompensation för att sluta sin anställning – skrivit ett lovprisande tjänstgöringsbetyg som beskriver honom som en person med ”känsla för service” som ”visar engagemang” och har en ”god förmåga” att ”lyssna in behov”.
Det vore för mycket sagt att tjänstgöringsbetyget är lögnaktigt, för det är förstås fullt möjligt att personen i fråga har alla dessa egenskaper, förutom egenskapen att hjälpa kriminella gäng i deras värv.
Låt oss nöja oss med att kalla det ofullständigt. Men ”praxis” är mer komplicerad än så. Det översvallande omdömet ”utesluter inte att förvaltningen kan ge hela bilden om framtida arbetsgivare kontaktar dem särskilt”, förklarar HR-chefen i en senare kommentar. Skulle frågor ställas ”i ett vidare perspektiv” lovar hon att svara ”ärligt och transparent” på dessa.
Allt detta är förstås mycket intressant och klargörande. Det visar också hur viktigt det är att våra myndigheter har tillgång till välutbildade HR-chefer, eftersom en amatör i samma situation antagligen skulle ha gjort det fatala misstaget att redogöra för det väsentliga redan från början.
Men även om vi kan känna oss trygga med att Göteborgs stad i just detta avseende står väl rustad, är det en fråga som fortfarande oroar mig efter att ha läst artikeln: hur ska det gå med folkstyret i Sveriges andra stad, nu när den av allt att döma står utan en vägledare?
Jag förutsätter att Expressen kommer tillbaka till denna centrala och alarmerande fråga i kommande artiklar.
***
