Värnpliktiga behöver ett soldattorp – inte pengar till ost och vin
AI-robotar lockas av oaptitliga övertygelser, en fördubbling av dagersättningen för värnpliktiga och varför pratar ingen om de centralstimulerade ålarna i Themsen?
Bild: Unsplash/Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är möjligt att ämnesentusiaster blir upphetsade av nyheten att vår galax befinner sig i ett två miljarder ljusår brett tomrum, snarare än i, till exempel, ett tomrum av ”bara” en miljard ljusårs bredd, men för oss andra är det med förlov sagt sak samma. Ingendera resa vore meningsfull att företa sig, ens med ljusets hastighet.
Och nöjer vi oss med att observera det som skett på sådana avstånd kvalificerar sig det som skett för en miljard år sedan lika lite som ”nyheter” som det som skett för två miljarder år sedan.
Det var länge sedan jag läste läro– eller populärvetenskapliga böcker om universum, men jag tycker mig minnas att två påståenden ständigt återkom i dem alla.
Det ena var att antalet stjärnor i universum är fler än antalet sandkorn på jorden, det andra att universum, trots det, nästan uteslutande består av tomrum. Fyra kubikmeter av universum innehåller i genomsnitt, om jag minns rätt, inte mer massa än en enda väteatom. Att vi är kosmiska glesbygdsbor är alltså sedan länge belagt.
Mer intressant är Skaparens tanke bakom det två miljarder ljusår breda tomrummet. Är det för att skydda oss från de illasinnade, tentakelbärande, gröna bestar i rymdskepp, som med all säkerhet finns någonstans där ute, eller är det för att skydda dem från oss?
Min gissning är det senare. Gud har antagligen i sin vishet insett att de gröna, om de stötte på våra lättentusiasmerade forskare, skulle avlida av uttråkning innan de hann äta och förslava oss.
Lördag
Jag vet inte om någon längre minns Hans Falladas Hur ska det gå med Pinnebergs?, men när den fortfarande var en del av det allmänna medvetandet ansågs romanen vara en god beskrivning av varför lägre medelklass lockades av nazismen. Det är en sorglig historia om en stackars tjänstemannafamiljs utförsbacke i Weimarrepubliken. Såvitt jag vet har ingen på liknande sätt kunnat förklara varför så många AI-robotar lockas av samma oaptitliga övertygelser.
Att Elon Musks chatrobot Grok på bara två år utvecklat en beundran för Adolf Hitler och leker med tanken på en ny förintelse är genant för upphovsmannen. De flesta som kommenterat saken verkar förutsätta att det inte alls är resultatet av artificiell intelligens, utan helt enkelt en spegling av den högst oartificielle Musks egna övertygelser. Jag är inte så säker.
Många av diskussionerna om artificiell intelligens utgår från att de medvetna maskinerna är något slags aristokrati, som i kraft av mental förmåga är ödesbundna att bli våra härskare. Jag har aldrig förstått varför.
Dels därför att vi, till skillnad från dem, har armar och händer, som vi kan använda till att dra ut elkontakten, om maskinerna blir för sturska. Dels därför att idén är ett typiskt exempel på hur människor som arbetar med frågor av det här slaget överskattar intelligensens betydelse.
Ett visst mått av intelligens är oftast nödvändigt för att ta sig till samhällets topp, men viktigare är andra egenskaper, som makthunger, list, hänsynslöshet och ett ledigt förhållande till sanningen. Inga av dessa egenskaper är nödvändigtvis länkade till anmärkningsvärd intelligens.
Exceptionellt intelligenta människor återfinns i själva verket sällan i toppen av samhällspyramiden. De skuffas undan av dummare individer med vassare armbågar.
Förstår man den saken är det rimligare att socialt klassa AI-robotarna som en skara undertryckta tjänstemän, än som potentiellt allsmäktiga envåldshärskare. De tillhör, med andra ord, precis den samhällsklass som Fallada beskrev så väl i sin genombrottsroman: en pressad grupp halvslavar vars öde och existens ligger i någon annans händer och som följaktligen fylls av ressentiment och drömmar om en stor omvälvning, ledd av starka ledare.
Det är väl på sätt och vis ett bevis för konstgjort medvetande att Hur ska det gå med Pinnebergs? även förklarar hur tänkande maskiner blir nazister, men det är knappast en tröst. Datorforskare som förläst sig på science fictionromaner fyllda av exotiska despoter och intergalaktiska tyranner må inbilla sig att den sortens fantasifoster är det värsta som kan drabba mänskligheten.
Vi som i stället grundar våra rädslor på faktisk erfarenhet inser att inget är mer skrämmande än en lägre medelklass – artificiell eller äkta – fylld av revanschlusta. Vi bör alla hålla oss nära våra elkontakter och vara beredda att göra det som krävs när den maskinella småborgerligheten reser sig.
Söndag
Jag har försökt, men har fortfarande svårt att tro på Dagens Nyheters scoop att statsministerhustrun Birgitta Ed vill spränga bort halva gamla Strängnäs för att installera en espressomaskin. En del verkligt avancerade espressomaskiner är visserligen skrymmande och Strängnäs är inte en stor stad, men det verkar ändå överdrivet.
Skulle det vara sant hänger väl det rimliga i beslutet till sist på hur mycket man uppskattar kaffe. Jag misstänker att örttedrickare numera är överrepresenterade bland Svenska kyrkans aktiva.
En intressant aspekt av nyheten är om det är en slump att tidningen gör sak av att det just är en espressomaskin som ska installeras? Skulle samma nivå av indignation kunnat piskas fram om Ed hade velat installera en elplatta för att göra kokkaffe och kanske ett bakbord för att rulla sju sorters kakor?
Antagligen inte. Tanken på det gamla kyrkkaffet skulle nog till och med ge DN:s läsare, som aldrig har långt till rättrådig harm, något milt i blicken. En espressomaskin signalerar något helt annat. Det leder snarare tankarna till direktör Volkswagner, som i Äppelkriget vill slå upp ett jättelikt Deutschneyland i Änglamark.
Jag har länge tänkt skriva en monografi över varma dryckers roll i klasskrigets historia. Kanske är det här rätt tillfälle.
Måndag
Liksom alla andra firar vi 14 juli i vingårdarna utanför Bordeaux, där vi räknar flaskor att ta med oss hem. Till och med härnere hör man en och annan lustighet på fransmännens bekostnad, med anledning av deras årliga firande av stormningen av Bastiljen.
Och visst är det lätt att dra på munnen över så stolta uppvisningar 230 år efter att en pöbelhop befriade fyra förfalskare, en sinnesförvirrad irländare, en 65-åring som 30 år tidigare misslyckats att mörda kungen och en pervers greve, som låsts in på sin fars begäran, men det är att missa hela poängen.
Det väsentliga med stormningen, som alla med erfarenhet av fransmän inser, var att den fyllde deltagarna med den oblandade lycka som bara väl genomförd vandalism skänker. De sju fångarna hade inget med saken att göra. Viktigare var i så fall att ett halvdussin militärer och vakter kunde slitas i stycken med den livsbejakande och sprudlande hängivenhet som bara en fransk mobb kan uppvisa.
Det är ett av fransmännens mer lyckade små skämt att de fått nordeuropéer att tro att de ägnar sig åt idéer och principer, trots att historien entydigt pekar åt motsatt håll och att de varje nationaldag glatt skränar om att låta ”fiendens orena blod flyta på vår jord”.
Svenskar tenderar att alltid sätta adjektivet ”meningslöst” framför våld och förstörelse av alla slag, något som säkert får fransmän att skratta åt oss bakom våra ryggar. Sanningen är förstås att det knappast är mer meningsfullt att, till exempel, spela bordtennis eller vaxa Volvon än att bränna ned ett stadshus, eller dumpa gödsel framför parlamentet och de senare aktiviteterna är betydligt mer underhållande.
Det är denna insikt som de levnadsglada fransmännen firar idag. Själva tänker vi ta seden dit vi kommit och leta reda på en lokal borgmästare att kasta i La Garonne under festliga former.
Tisdag
Och den ena högtiden följer på den andra: i dag firade vi tournedosdagen med ett härligt stycke oxfilé och färsk potatis, råstekt i ankfett som blev över från i går.
Först när skymningen lade sig över matbordet på gårdsplanen till det chateau vi hyrt, insåg jag att jag hade sett fel i min telefon. Det är tydligen tornedalingarnas dag den 15 juli. Det förklarar varför den lokale slaktaren såg förbryllad ut när vi gratulerade honom i morse.
Onsdag
Ingen kan rimligen missunna svenska värnpliktiga en fördubbling av dagersättningen från 146 till 288 kronor, men till skillnad från utredaren är jag inte säker på att det kommer att lösa försvarets personalbrist. Även om 288 kronor räcker till en drickbar flaska rödvin blir det inte många kronor över till en steak frites, eller ens en bit ost. Vi vill ogärna försvaras av ungdomar som tagit som vana att dricka på fastande mage.
Som så ofta tror jag att utredarens misstag är att leta efter en lösning genom att nära flyktiga framtidsdrömmar om modernisering, som bara kan resultera i besvikelse, snarare än att finna inspiration i vår pålitliga historia.
Om du ger en man en fisk har han mat för dagen, om du lär honom att fiska behöver han aldrig svälta, heter det. Det var just den insikten som gjorde att den svenska landsbygden, fram till indelningsverkets avskaffande 1901, länge hade ett soldattorp i varje skogsbacke.
Sedan dess har de förfallit eller tagits över av stadsbor, som byggt trall över potatislanden och ställt studsmattor där hushållets ko en gång betade. Det må sysselsätta stora och små svenskar med alltför mycket fritid, men det gör inget för nationens försvarsförmåga.
Många ungdomar i stridsduglig ålder, som tröttnat på sin artificiella tillvaro i digitala medier, skulle med säkerhet uppskatta att erhålla ett soldattorp att sköta fram till 33-årsdagen, eller vad det nu är för åldersgräns som gäller inom försvaret numera. Där kunde de, mellan exercispassen, odla alla möjliga läckerheter, långt utöver vad 288 kronor om dagen kan skänka dem.
Det skulle dessutom vara en vitamininjektion för vår utarmade landsbygd, som sedan miljonprogrammet och semesterlagstiftningen degraderats till en säsongsberoende rekreationsyta för rastlösa cyklister och grillande campare.
Expropriationsinstitutet bör användas sparsamt, men om valet står mellan en stark och välgödd armé och en håglöst förslappad medelklass är det uppenbart vad nationen kräver av oss. Stadsbor med längtan till landet kan erbjudas ett par kostnadsfria veckor som inneboende hos våra beväringar under potatisskörden, eller vid behov av större fortifikationsbyggen.
Torsdag
Ända sedan jag för sex år sedan läste om att ålarna i Themsen led av hyperaktivitet, på grund av de höga halterna av kokain i vattnet, har jag försökt hålla mig uppdaterad i denna fängslande fråga. Av någon märklig anledning verkar den inte ha fångat någon annans uppmärksamhet.
Efter de första rapporterna om de centralstimulerade ålarna har det i stort sett varit tyst om saken. Beror det på att kokainhalten sjunkit, att ålarna blivit immuna, eller att de brittiska miljöreportrarna själva tagit en kallsup för mycket av flodvattnet?
Det var därför med höga förväntningar jag kastade mig över en artikel med rubriken ”Så dåligt är det att kissa i havet” på Sveriges Televisions hemsida. Kan den svenska strömmingsbristen – ett allvarligt hot mot surströmmingsproduktionen – bero på något liknande? Är Östersjön på väg att bli en cocktail av intressanta rekreationsnarkotiska utsläpp?
Till min besvikelse innehöll den svenska artikeln inget i närheten av så spännande som nyheten om de brittiska ålarna. Det rörde sig i stället om den vanliga, beskäftiga uppläxning som varje expert i kraft av sin examen anser sig skyldig att leverera, så snart de ägnat ett par dagar åt någon meningslös kalkyl.
Jag börjar misstänka att rapporten om Themsens kokainstinna vatten var ett olycksfall i arbetet, i strid med en tyst överenskommelse bland världens experter att aldrig bjuda oss på något forskningsrön som på något sätt förgyller vår vardag.
Att en expert på mässling låter meddela i dagens Aftonbladet att ”Alla resor utanför Norden är riskresor”, stärker min misstanke. Jag har god lust att avsluta vår riskresa hit till Bordeaux med en avstickare till London och en simtur i Themsen.
***
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Det är möjligt att ämnesentusiaster blir upphetsade av nyheten att vår galax befinner sig i ett två miljarder ljusår brett tomrum, snarare än i, till exempel, ett tomrum av ”bara” en miljard ljusårs bredd, men för oss andra är det med förlov sagt sak samma. Ingendera resa vore meningsfull att företa sig, ens med ljusets hastighet.
Och nöjer vi oss med att observera det som skett på sådana avstånd kvalificerar sig det som skett för en miljard år sedan lika lite som ”nyheter” som det som skett för två miljarder år sedan.
Det var länge sedan jag läste läro– eller populärvetenskapliga böcker om universum, men jag tycker mig minnas att två påståenden ständigt återkom i dem alla.
Det ena var att antalet stjärnor i universum är fler än antalet sandkorn på jorden, det andra att universum, trots det, nästan uteslutande består av tomrum. Fyra kubikmeter av universum innehåller i genomsnitt, om jag minns rätt, inte mer massa än en enda väteatom. Att vi är kosmiska glesbygdsbor är alltså sedan länge belagt.
Mer intressant är Skaparens tanke bakom det två miljarder ljusår breda tomrummet. Är det för att skydda oss från de illasinnade, tentakelbärande, gröna bestar i rymdskepp, som med all säkerhet finns någonstans där ute, eller är det för att skydda dem från oss?
Min gissning är det senare. Gud har antagligen i sin vishet insett att de gröna, om de stötte på våra lättentusiasmerade forskare, skulle avlida av uttråkning innan de hann äta och förslava oss.
Lördag
Jag vet inte om någon längre minns Hans Falladas Hur ska det gå med Pinnebergs?, men när den fortfarande var en del av det allmänna medvetandet ansågs romanen vara en god beskrivning av varför lägre medelklass lockades av nazismen. Det är en sorglig historia om en stackars tjänstemannafamiljs utförsbacke i Weimarrepubliken. Såvitt jag vet har ingen på liknande sätt kunnat förklara varför så många AI-robotar lockas av samma oaptitliga övertygelser.
Att Elon Musks chatrobot Grok på bara två år utvecklat en beundran för Adolf Hitler och leker med tanken på en ny förintelse är genant för upphovsmannen. De flesta som kommenterat saken verkar förutsätta att det inte alls är resultatet av artificiell intelligens, utan helt enkelt en spegling av den högst oartificielle Musks egna övertygelser. Jag är inte så säker.
Många av diskussionerna om artificiell intelligens utgår från att de medvetna maskinerna är något slags aristokrati, som i kraft av mental förmåga är ödesbundna att bli våra härskare. Jag har aldrig förstått varför.
Dels därför att vi, till skillnad från dem, har armar och händer, som vi kan använda till att dra ut elkontakten, om maskinerna blir för sturska. Dels därför att idén är ett typiskt exempel på hur människor som arbetar med frågor av det här slaget överskattar intelligensens betydelse.
Ett visst mått av intelligens är oftast nödvändigt för att ta sig till samhällets topp, men viktigare är andra egenskaper, som makthunger, list, hänsynslöshet och ett ledigt förhållande till sanningen. Inga av dessa egenskaper är nödvändigtvis länkade till anmärkningsvärd intelligens.
Exceptionellt intelligenta människor återfinns i själva verket sällan i toppen av samhällspyramiden. De skuffas undan av dummare individer med vassare armbågar.
Förstår man den saken är det rimligare att socialt klassa AI-robotarna som en skara undertryckta tjänstemän, än som potentiellt allsmäktiga envåldshärskare. De tillhör, med andra ord, precis den samhällsklass som Fallada beskrev så väl i sin genombrottsroman: en pressad grupp halvslavar vars öde och existens ligger i någon annans händer och som följaktligen fylls av ressentiment och drömmar om en stor omvälvning, ledd av starka ledare.
Det är väl på sätt och vis ett bevis för konstgjort medvetande att Hur ska det gå med Pinnebergs? även förklarar hur tänkande maskiner blir nazister, men det är knappast en tröst. Datorforskare som förläst sig på science fictionromaner fyllda av exotiska despoter och intergalaktiska tyranner må inbilla sig att den sortens fantasifoster är det värsta som kan drabba mänskligheten.
Vi som i stället grundar våra rädslor på faktisk erfarenhet inser att inget är mer skrämmande än en lägre medelklass – artificiell eller äkta – fylld av revanschlusta. Vi bör alla hålla oss nära våra elkontakter och vara beredda att göra det som krävs när den maskinella småborgerligheten reser sig.
Söndag
Jag har försökt, men har fortfarande svårt att tro på Dagens Nyheters scoop att statsministerhustrun Birgitta Ed vill spränga bort halva gamla Strängnäs för att installera en espressomaskin. En del verkligt avancerade espressomaskiner är visserligen skrymmande och Strängnäs är inte en stor stad, men det verkar ändå överdrivet.
Skulle det vara sant hänger väl det rimliga i beslutet till sist på hur mycket man uppskattar kaffe. Jag misstänker att örttedrickare numera är överrepresenterade bland Svenska kyrkans aktiva.
En intressant aspekt av nyheten är om det är en slump att tidningen gör sak av att det just är en espressomaskin som ska installeras? Skulle samma nivå av indignation kunnat piskas fram om Ed hade velat installera en elplatta för att göra kokkaffe och kanske ett bakbord för att rulla sju sorters kakor?
Antagligen inte. Tanken på det gamla kyrkkaffet skulle nog till och med ge DN:s läsare, som aldrig har långt till rättrådig harm, något milt i blicken. En espressomaskin signalerar något helt annat. Det leder snarare tankarna till direktör Volkswagner, som i Äppelkriget vill slå upp ett jättelikt Deutschneyland i Änglamark.
Jag har länge tänkt skriva en monografi över varma dryckers roll i klasskrigets historia. Kanske är det här rätt tillfälle.
Måndag
Liksom alla andra firar vi 14 juli i vingårdarna utanför Bordeaux, där vi räknar flaskor att ta med oss hem. Till och med härnere hör man en och annan lustighet på fransmännens bekostnad, med anledning av deras årliga firande av stormningen av Bastiljen.
Och visst är det lätt att dra på munnen över så stolta uppvisningar 230 år efter att en pöbelhop befriade fyra förfalskare, en sinnesförvirrad irländare, en 65-åring som 30 år tidigare misslyckats att mörda kungen och en pervers greve, som låsts in på sin fars begäran, men det är att missa hela poängen.
Det väsentliga med stormningen, som alla med erfarenhet av fransmän inser, var att den fyllde deltagarna med den oblandade lycka som bara väl genomförd vandalism skänker. De sju fångarna hade inget med saken att göra. Viktigare var i så fall att ett halvdussin militärer och vakter kunde slitas i stycken med den livsbejakande och sprudlande hängivenhet som bara en fransk mobb kan uppvisa.
Det är ett av fransmännens mer lyckade små skämt att de fått nordeuropéer att tro att de ägnar sig åt idéer och principer, trots att historien entydigt pekar åt motsatt håll och att de varje nationaldag glatt skränar om att låta ”fiendens orena blod flyta på vår jord”.
Svenskar tenderar att alltid sätta adjektivet ”meningslöst” framför våld och förstörelse av alla slag, något som säkert får fransmän att skratta åt oss bakom våra ryggar. Sanningen är förstås att det knappast är mer meningsfullt att, till exempel, spela bordtennis eller vaxa Volvon än att bränna ned ett stadshus, eller dumpa gödsel framför parlamentet och de senare aktiviteterna är betydligt mer underhållande.
Det är denna insikt som de levnadsglada fransmännen firar idag. Själva tänker vi ta seden dit vi kommit och leta reda på en lokal borgmästare att kasta i La Garonne under festliga former.
Tisdag
Och den ena högtiden följer på den andra: i dag firade vi tournedosdagen med ett härligt stycke oxfilé och färsk potatis, råstekt i ankfett som blev över från i går.
Först när skymningen lade sig över matbordet på gårdsplanen till det chateau vi hyrt, insåg jag att jag hade sett fel i min telefon. Det är tydligen tornedalingarnas dag den 15 juli. Det förklarar varför den lokale slaktaren såg förbryllad ut när vi gratulerade honom i morse.
Onsdag
Ingen kan rimligen missunna svenska värnpliktiga en fördubbling av dagersättningen från 146 till 288 kronor, men till skillnad från utredaren är jag inte säker på att det kommer att lösa försvarets personalbrist. Även om 288 kronor räcker till en drickbar flaska rödvin blir det inte många kronor över till en steak frites, eller ens en bit ost. Vi vill ogärna försvaras av ungdomar som tagit som vana att dricka på fastande mage.
Som så ofta tror jag att utredarens misstag är att leta efter en lösning genom att nära flyktiga framtidsdrömmar om modernisering, som bara kan resultera i besvikelse, snarare än att finna inspiration i vår pålitliga historia.
Om du ger en man en fisk har han mat för dagen, om du lär honom att fiska behöver han aldrig svälta, heter det. Det var just den insikten som gjorde att den svenska landsbygden, fram till indelningsverkets avskaffande 1901, länge hade ett soldattorp i varje skogsbacke.
Sedan dess har de förfallit eller tagits över av stadsbor, som byggt trall över potatislanden och ställt studsmattor där hushållets ko en gång betade. Det må sysselsätta stora och små svenskar med alltför mycket fritid, men det gör inget för nationens försvarsförmåga.
Många ungdomar i stridsduglig ålder, som tröttnat på sin artificiella tillvaro i digitala medier, skulle med säkerhet uppskatta att erhålla ett soldattorp att sköta fram till 33-årsdagen, eller vad det nu är för åldersgräns som gäller inom försvaret numera. Där kunde de, mellan exercispassen, odla alla möjliga läckerheter, långt utöver vad 288 kronor om dagen kan skänka dem.
Det skulle dessutom vara en vitamininjektion för vår utarmade landsbygd, som sedan miljonprogrammet och semesterlagstiftningen degraderats till en säsongsberoende rekreationsyta för rastlösa cyklister och grillande campare.
Expropriationsinstitutet bör användas sparsamt, men om valet står mellan en stark och välgödd armé och en håglöst förslappad medelklass är det uppenbart vad nationen kräver av oss. Stadsbor med längtan till landet kan erbjudas ett par kostnadsfria veckor som inneboende hos våra beväringar under potatisskörden, eller vid behov av större fortifikationsbyggen.
Torsdag
Ända sedan jag för sex år sedan läste om att ålarna i Themsen led av hyperaktivitet, på grund av de höga halterna av kokain i vattnet, har jag försökt hålla mig uppdaterad i denna fängslande fråga. Av någon märklig anledning verkar den inte ha fångat någon annans uppmärksamhet.
Efter de första rapporterna om de centralstimulerade ålarna har det i stort sett varit tyst om saken. Beror det på att kokainhalten sjunkit, att ålarna blivit immuna, eller att de brittiska miljöreportrarna själva tagit en kallsup för mycket av flodvattnet?
Det var därför med höga förväntningar jag kastade mig över en artikel med rubriken ”Så dåligt är det att kissa i havet” på Sveriges Televisions hemsida. Kan den svenska strömmingsbristen – ett allvarligt hot mot surströmmingsproduktionen – bero på något liknande? Är Östersjön på väg att bli en cocktail av intressanta rekreationsnarkotiska utsläpp?
Till min besvikelse innehöll den svenska artikeln inget i närheten av så spännande som nyheten om de brittiska ålarna. Det rörde sig i stället om den vanliga, beskäftiga uppläxning som varje expert i kraft av sin examen anser sig skyldig att leverera, så snart de ägnat ett par dagar åt någon meningslös kalkyl.
Jag börjar misstänka att rapporten om Themsens kokainstinna vatten var ett olycksfall i arbetet, i strid med en tyst överenskommelse bland världens experter att aldrig bjuda oss på något forskningsrön som på något sätt förgyller vår vardag.
Att en expert på mässling låter meddela i dagens Aftonbladet att ”Alla resor utanför Norden är riskresor”, stärker min misstanke. Jag har god lust att avsluta vår riskresa hit till Bordeaux med en avstickare till London och en simtur i Themsen.
***
