Vi är alla stolta över vad den västerländska kulturen har givit oss
Norrmännen är lika malliga varje år över sitt fåniga fredspris, Allsång på Skansen och är det verkligen en god idé av DN:s ledarsida att uppmana sina läsare att "krama en sommarjobbare"?
Bild: Unsplash / Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Vi hade ingen "växtbaserad sill" på midsommarbordet i år heller. Hur aptitretande en "senaps tofu-fisk, en löksill gjord på svamp samt en lite mer vågad variant med sjögräs och wasabi" än låter måste jag erkänna att vi i just det här hänseendet är traditionalister.
Oaktat det var det med stort intresse jag i dagens tidning noterade att Världsnaturfonden och dess stödtrupper numera klassificerar fisk, inklusive sill, som "kött", och därmed något som ska "ses lite som kryddning", inte mer, av ekologiska skäl.
Den representant för Världsnaturfonden som DN intervjuat och som ampert slår fast att "människor kan leva utan inlagd sill", är inte en person jag skulle vilja möta i en mörk gränd med en löksill på gaffeln. Hon ser oroväckande ilsken ut, men jag antar att det kan vara fotografens, eller ljussättningens fel. Man vill ändå ogärna göra sig ovän bara därför att man nyttjar ett smörgåsbord. Är det möjligt att finna en kompromiss som vi alla kan leva med?
Till förstone framstår det som svårt. Djur verkar i allmänhet delas in i två kategorier numera. Antingen har vi inte lagt bort titlarna med dem och då är de ”rödlistade” till följd av att människan inte är det, eller så föder vi själva upp dem och då är de ett hot mot klimatet genom att släppa väder, äta upp regnskogen, eller något annat av samma slag. En vanlig hund på tio kilo, fick skuldtyngda hundägare veta i våras, orsakar drygt 800 kilo "koldioxidekvivalenter" om året.
Kanske är det oundvikligt att vi tvingas avliva alla hundar och skära ned kreatursbeståndet till enstaka fjällkor, men även om det skulle rädda världen vore det en värld som förlorat mycket av sin charm. Det är onekligen mycket som "människor kan leva utan", om man uppfattar saken bokstavligt, men livet är ändå mer än ren överlevnad.
Kanske är det som så ofta historien som kan bistå oss med insikter och lösningar. Att Världsnaturfonden numera anser att fisk är kött är faktiskt inte alldeles unikt. Bland medeltida munkar gick konsumtionen av bäver i taket under fastan, eftersom bävrar klassificerades som fisk, snarare än kött. Och det slår mig att jag aldrig hört att bävrar skulle vara rödlistade, eller förhärdade klimatbovar. De verkar ha en särskild färdighet att slinka undan restriktiva kriterier. Kan det vara så att bävrar, även i detta moderna hänseende, erbjuder en unik möjlighet att bända annars benhårda påbud? Kan Världsnaturfonden tänka sig att klassificera bäver som svamp eller tofu?
Jag har aldrig ätit glasmästarbäver, eller inlagd senapsbäver, men munnen vattnas vid tanken.
Lördag
Vi är säkert många som gläder oss med våra asatroende vänner, nu när de äntligen ska få sin egen begravningsplats. Var, undrar man, har de placerat sina framlidna trosfränder fram till nu? Kanske är de inte så noga med den saken som en del andra trossamfund. Jag minns skildringen av julgillet hos Harald Blåtand, då Röde Orm utkämpar en tvekamp med Sigtrygg, vars huvud till sist lossnar och hamnar i en öltunna. Jag minns inte att Frans G Bengtsson, som var välinformerad i frågor av det här slaget, nämner något om vad som sker med Sigtryggs kvarlevor i övrigt. Men kanske har asatron förfinats sedan dess.
Det blir tydligen tre jordkullar, vilket låter passande och kanske inspirerat av kungshögarna i Gamla Uppsala. En aning mer förvånande är att kullarna ska anläggas vid Nyeds kyrka i Värmland. Det har antagligen att göra med kommunala detaljplaner: man får helt enkelt bara gräva ned folk på därför avsedd plats i Sverige, till skillnad från till exempel i USA där president Trump begravt sin tidigare hustru på sin golfbana, för att slippa fastighetsskatt. En närmare läsning gör ändå asagravplatsen en aning mindre anmärkningsvärd: den ska ligga precis utanför den befintliga kyrkogården, i ovigd jord, något som det Nordiska Asa-förbundets riksblotsansvarige säger sig vara mycket nöjd med.
Vad de kristna församlingsborna i Nyed anser framgår inte av artikeln, men jag måste erkänna att jag blir en aning avundsjuk. Jag har på senare år slarvat med julottan och i stället firat midnattsmässa, men bodde jag i Nyed skulle jag nog inte kunna motstå att byta tillbaka igen. Tänk så stämningsfullt det måste bli att närma sig Nyeds kyrka på juldagsmorgonen, och i facklornas sken genom gryningsmörkret vagt kunna urskilja kadavren från midvinterblotet hänga runt kullarna strax utanför kyrkomuren.
Alla av oss har inte målmedvetenheten att förtränga Bergspredikan och återvända till våra fäders hednatro, men vi kan ändå uppskatta påminnelsen om en enklare tid. Det tar på krafterna att vända andra kinden till, ge våra mantlar till grälsjuka rättshaverister som ber om vår livklädnad och att gå dubbla sträckan med varje påhängsen typ som går med oss en mil.
Söndag
Jag har alltid haft uppfattningen att perserna behandlats orättvist och antagligen oärligt av vår kulturs historieskrivare. I den mån de är ihågkomna alls är det som de som fick stryk av grekerna – och vem är längre rädd för greker, även om de skulle bära gåvor? – eller genom historien om den koleriske och, enligt Herodotos, nipprige Xerxes som lät piska Hellesponten och skymfa vattendraget med okvädningsord, efter att en storm hade raserat hans broprojekt.
Dagens ayatollor har förstås lika lite att göra med de gamla perserna som nutidens greker har att göra med antikens greker, men jag befarar ändå att de nedsättande sagorna riskerar att leda till att vi underskattar iraniernas förmåga. Förra året avrättade Iran drygt 1 500 av sina egna invånare enligt bekräftade källor – den verkliga summan sägs vara tusentals fler – och bara i april i år avrättades drygt 100 iranier. Den sortens industriella massmord av den egna befolkningen, som pågått oavbrutet sedan 1979, är en imponerande prestation både moraliskt och logistiskt. Få kan mäta sig med den.
Ändå noterar jag att alla de som nu rusar för att kommentera de senaste bombningarna, i svenska medier nästan uteslutande talar om amerikanerna och president Trump, som leder ett land som bara lyckades avrätta ynka 25 medborgare förra året. Det var visserligen en ökning med en person jämfört med året innan, men en iransk bödel skulle ha klarat av det på en förmiddag. När de inte talar om Trump talar de om Benjamin Netanyahu, som leder ett land som så vitt jag minns bara verkställt ett dödsstraff och det på Adolf Eichmann, som inte ens var israelisk medborgare och därför knappast räknas i en ärlig jämförelse.
Vi är alla stolta över vad den västerländska kulturen har givit oss, men det är genant och smaklöst att snart sagt varje "analytiker", kommentator och Carl Bildt förtiger att de driftiga ayatollorna är så vida överlägsna oss i just det här avseendet. Nog borde vi ha självförtroende nog att ge andra kulturer ett erkännande när de förtjänar det?
Måndag
Den enda jag träffat av den dryga handfull nu levande människor som tillbringat tid i rymden är Christer Fuglesang. Han framstod som en pålitlig, välutbildad och väluppfostrad person och hade inga problem att föra sig vid middagsbordet. Hur det är med journalisten och piloten Lauren Sánchez, som tidigare i år blev den första kvinnliga journalisten i rymden, vet jag inte. Hennes anletsdrag är en aning tillkämpade, men det behöver inte säga något om hennes karaktärsdrag och har antagligen andra skäl än den omskrivna rymdfärden. Kanske är hon helt enkelt spänd inför det stundande bröllopet, till en kostnad på mellan 9,5 och 11 miljoner dollar, med multimiljardären Jeff Bezos efter hela sju års förlovning.
Det är i så fall lätt att förstå henne, med tanke på att tidningarna nu ständigt rapporterar om de oförskämda aktioner Venedigborna iscensätter för att skrämma bort bröllopsparet från staden. Hotfulla banderoller sägs täcka kända byggnader och de rasande Venedigborna hotar med att blockera kanalerna, så att de nygifta inte ska kunna ta sig fram. Exakt hur bröllopet kommer att gå till är höljt i dunkel, eftersom de 200 bröllopsgästerna skrivit under tystnadslöften, men min erfarenhet är att det är lätt att gå vilse, men svårt att gömma sig i Venedig.
På ett plan kan jag förstå Venedigborna. Även här på Österlen får vi, när det är säsong, ett överflöd turister och mer än vår beskärda del av bröllop. Det kan vara tålamodsprövande, men vi försöker intala oss att den enda värdiga hållningen är att möta folkhopen med stoiska leenden och storsint överseende. Att Venedigborna inte förmår göra detsamma får mig att undra om det verkligen är en bra idé av Sánchez och Bezos att hålla fast vid sina planer.
Häromåret höll vi själva bröllop härnere för vår dotter och hennes man, med gott resultat. De är fortfarande gifta och de flesta av deras gäster talar fortfarande med dem. Även om antalet gäster den gången bara var knappt hälften så stort som det som väntar i Venedig, kan vi säkert få plats med 200 personer i vår gamla ladugård om vi möblerar om en aning och flyttar på veden. Vi har en utmärkt restaurang, K6, på orten och en trevlig bar som visserligen inte har utsikt över någon kanal, men väl över böljande vetefält, som just nu är som vackrast.
Skulle fröken Sánchez och herr Bezos råka läsa detta och känna att de gör bäst i att ompröva sina nuvarande planer är de hjärtligt välkomna att höra av sig. Priset för en kväll i vår ladugård är dessutom endast åtta miljoner dollar, vilket skulle ge bröllopsparet pengar över till en trevlig bröllopsresa. Kanske till Brösarps gästgiveri?
Tisdag
Är det verkligen en god idé av DN:s ledarsida att uppmana sina läsare att "krama en sommarjobbare"? Jag har visserligen full förståelse, kanske till och med viss respekt, för att medelklassorganet gjort arbete till en fetisch, men efter en följd av år då den ena efter den andra högprofilerade personen fällts för oönskade beröringar av medmänniskor befarar jag att det hela kan sluta i bedrövelse.
Nästan lika oroväckande är att texten i fråga verkar propagera för att tidningens läsare ska ha överseende med illa utförda arbeten. Vi uppmanas att "ha tålamod" med olevererade tidningar och rabatter som rensas på det de är avsedda för, snarare än ogräs, eftersom "första jobbet ska inte behöva bli ett mardrömsminne". Den självklara frågan, när man läst något sådant, är vad det är för mening med en medelklass som upprätthåller arbetsmoralen, om den inte längre ställer några krav på arbetets kvalitet?
Jag är rädd att det är ett tecken i tiden. Liksom alla andra dygder är arbetsetiken på väg att tömmas på verkligt innehåll och ersättas med lättja, slarv och oförblommerad sensualism.
Onsdag
Vem, undrade jag och många andra, skulle ersätta Morrissey i Allsång på Skansen? Som det nu blev var svaret ingen.
Utan att på något sätt förminska Zara Larsson och hennes artistkollegor kändes det tomt. Kanske var det orealistiskt av mig att in i det längsta tro att Sveriges Television hade funnit en ersättare i president Trump, som ändå var i grannskapet, men det verkade som den uppenbara lösningen. Om en politiskt inkorrekt och bedagad äldre herre med fallenhet för att klaga, tycka synd om sig själv och starta publika bråk hoppar av, förväntar sig trots allt många av oss tittare en fullgod ersättning. Den fryntlige Dr Alban, är jag rädd, håller helt enkelt inte måttet i det avseendet.
Det hade dessutom varit ett besök som skulle ha legat väl i tiden nu när president Trump, i en amerikansk kollegas ord, förvandlat det tredje världskriget till en marknadsföringsframgång. Han kunde ha stämt upp i "I natt jag drömde …" och som tack ur talmannens hand ha erhållit en påse tomater och något av våra mindre landskap som ny delstat. Att det inte blev så föder misstanken att Sveriges Television saknar just visioner.
Visst kan de fortsätta att tänka på Allsång på Skansen som bara ännu ett av alla underhållningsprogram, men det vore att helt förbigå själva syftet med allsång, som är förbrödring och -systring över alla skiljelinjer och klyftor. Endast en kretin kan undgå att se vilken diplomatisk potential ett program av det här slaget har i en grälsjuk värld.
Norrmännen är lika malliga varje år över sitt fåniga fredspris, men tänk er deras ansiktsuttryck när Pernilla Wahlgren fått gevären att tystna i Mellanöstern, Ukraina och Jemen och som säsongsavslutning lagt konflikten Kina-Taiwan till historien.
Torsdag
Jag kan inte låta bli att notera tonen i Svenskan i dag, när makarna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson ägnar varsin text åt att klandra Ulf Kristersson för att han väljer att vara i Bryssel, snarare än i Almedalen. Vid sidan av att man undrar varför de inte har kunnat tala ihop sig till en gemensam artikel, om de ändå ska skriva om samma sak, är det något i den syrliga tonen som skorrar falskt. Kan det vara så enkelt att Strömberg och Nilsson själva önskar att de fick vara i Bryssel, eller möjligen var som helst, utom i Almedalen?
Jag förstår i så fall känslan, vilket är ett av skälen till att jag själv firar årets Almedalsvecka i Paris. Paris är på många sätt likt Visby, med den skillnaden att Paris är en stad, ligger i Frankrike, inte är översvämmat av kommunala förtroendemän och att det finns gott om trevliga små krogar som serverar god mat, så man slipper stå i kö för en kopp kaffe och en ostmacka. Jag skulle rekommendera Strömberg och Nilsson att bevaka nästa års begivenheter i Almedalen från Paris, vilket går alldeles utmärkt, i stället för att snäsa åt att statsministern prioriterar Europas ledare framför det svenska journalistkollektivet.
*
Ska jag tolka nyheten om en "bäverboom i Stockholm", som ett tecken från ovan, eller vore det alltför anspråksfullt? Under alla omständigheter borde hindren för att få bävrar klassificerade som tofu sjunkit betydligt.
***
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Vi hade ingen ”växtbaserad sill” på midsommarbordet i år heller. Hur aptitretande en ”senaps tofu-fisk, en löksill gjord på svamp samt en lite mer vågad variant med sjögräs och wasabi” än låter måste jag erkänna att vi i just det här hänseendet är traditionalister.
Oaktat det var det med stort intresse jag i dagens tidning noterade att Världsnaturfonden och dess stödtrupper numera klassificerar fisk, inklusive sill, som ”kött”, och därmed något som ska ”ses lite som kryddning”, inte mer, av ekologiska skäl.
Den representant för Världsnaturfonden som DN intervjuat och som ampert slår fast att ”människor kan leva utan inlagd sill”, är inte en person jag skulle vilja möta i en mörk gränd med en löksill på gaffeln. Hon ser oroväckande ilsken ut, men jag antar att det kan vara fotografens, eller ljussättningens fel. Man vill ändå ogärna göra sig ovän bara därför att man nyttjar ett smörgåsbord. Är det möjligt att finna en kompromiss som vi alla kan leva med?
Till förstone framstår det som svårt. Djur verkar i allmänhet delas in i två kategorier numera. Antingen har vi inte lagt bort titlarna med dem och då är de ”rödlistade” till följd av att människan inte är det, eller så föder vi själva upp dem och då är de ett hot mot klimatet genom att släppa väder, äta upp regnskogen, eller något annat av samma slag. En vanlig hund på tio kilo, fick skuldtyngda hundägare veta i våras, orsakar drygt 800 kilo ”koldioxidekvivalenter” om året.
Kanske är det oundvikligt att vi tvingas avliva alla hundar och skära ned kreatursbeståndet till enstaka fjällkor, men även om det skulle rädda världen vore det en värld som förlorat mycket av sin charm. Det är onekligen mycket som ”människor kan leva utan”, om man uppfattar saken bokstavligt, men livet är ändå mer än ren överlevnad.
Kanske är det som så ofta historien som kan bistå oss med insikter och lösningar. Att Världsnaturfonden numera anser att fisk är kött är faktiskt inte alldeles unikt. Bland medeltida munkar gick konsumtionen av bäver i taket under fastan, eftersom bävrar klassificerades som fisk, snarare än kött. Och det slår mig att jag aldrig hört att bävrar skulle vara rödlistade, eller förhärdade klimatbovar. De verkar ha en särskild färdighet att slinka undan restriktiva kriterier. Kan det vara så att bävrar, även i detta moderna hänseende, erbjuder en unik möjlighet att bända annars benhårda påbud? Kan Världsnaturfonden tänka sig att klassificera bäver som svamp eller tofu?
Jag har aldrig ätit glasmästarbäver, eller inlagd senapsbäver, men munnen vattnas vid tanken.
Lördag
Vi är säkert många som gläder oss med våra asatroende vänner, nu när de äntligen ska få sin egen begravningsplats. Var, undrar man, har de placerat sina framlidna trosfränder fram till nu? Kanske är de inte så noga med den saken som en del andra trossamfund. Jag minns skildringen av julgillet hos Harald Blåtand, då Röde Orm utkämpar en tvekamp med Sigtrygg, vars huvud till sist lossnar och hamnar i en öltunna. Jag minns inte att Frans G Bengtsson, som var välinformerad i frågor av det här slaget, nämner något om vad som sker med Sigtryggs kvarlevor i övrigt. Men kanske har asatron förfinats sedan dess.
Det blir tydligen tre jordkullar, vilket låter passande och kanske inspirerat av kungshögarna i Gamla Uppsala. En aning mer förvånande är att kullarna ska anläggas vid Nyeds kyrka i Värmland. Det har antagligen att göra med kommunala detaljplaner: man får helt enkelt bara gräva ned folk på därför avsedd plats i Sverige, till skillnad från till exempel i USA där president Trump begravt sin tidigare hustru på sin golfbana, för att slippa fastighetsskatt. En närmare läsning gör ändå asagravplatsen en aning mindre anmärkningsvärd: den ska ligga precis utanför den befintliga kyrkogården, i ovigd jord, något som det Nordiska Asa-förbundets riksblotsansvarige säger sig vara mycket nöjd med.
Vad de kristna församlingsborna i Nyed anser framgår inte av artikeln, men jag måste erkänna att jag blir en aning avundsjuk. Jag har på senare år slarvat med julottan och i stället firat midnattsmässa, men bodde jag i Nyed skulle jag nog inte kunna motstå att byta tillbaka igen. Tänk så stämningsfullt det måste bli att närma sig Nyeds kyrka på juldagsmorgonen, och i facklornas sken genom gryningsmörkret vagt kunna urskilja kadavren från midvinterblotet hänga runt kullarna strax utanför kyrkomuren.
Alla av oss har inte målmedvetenheten att förtränga Bergspredikan och återvända till våra fäders hednatro, men vi kan ändå uppskatta påminnelsen om en enklare tid. Det tar på krafterna att vända andra kinden till, ge våra mantlar till grälsjuka rättshaverister som ber om vår livklädnad och att gå dubbla sträckan med varje påhängsen typ som går med oss en mil.
Söndag
Jag har alltid haft uppfattningen att perserna behandlats orättvist och antagligen oärligt av vår kulturs historieskrivare. I den mån de är ihågkomna alls är det som de som fick stryk av grekerna – och vem är längre rädd för greker, även om de skulle bära gåvor? – eller genom historien om den koleriske och, enligt Herodotos, nipprige Xerxes som lät piska Hellesponten och skymfa vattendraget med okvädningsord, efter att en storm hade raserat hans broprojekt.
Dagens ayatollor har förstås lika lite att göra med de gamla perserna som nutidens greker har att göra med antikens greker, men jag befarar ändå att de nedsättande sagorna riskerar att leda till att vi underskattar iraniernas förmåga. Förra året avrättade Iran drygt 1 500 av sina egna invånare enligt bekräftade källor – den verkliga summan sägs vara tusentals fler – och bara i april i år avrättades drygt 100 iranier. Den sortens industriella massmord av den egna befolkningen, som pågått oavbrutet sedan 1979, är en imponerande prestation både moraliskt och logistiskt. Få kan mäta sig med den.
Ändå noterar jag att alla de som nu rusar för att kommentera de senaste bombningarna, i svenska medier nästan uteslutande talar om amerikanerna och president Trump, som leder ett land som bara lyckades avrätta ynka 25 medborgare förra året. Det var visserligen en ökning med en person jämfört med året innan, men en iransk bödel skulle ha klarat av det på en förmiddag. När de inte talar om Trump talar de om Benjamin Netanyahu, som leder ett land som så vitt jag minns bara verkställt ett dödsstraff och det på Adolf Eichmann, som inte ens var israelisk medborgare och därför knappast räknas i en ärlig jämförelse.
Vi är alla stolta över vad den västerländska kulturen har givit oss, men det är genant och smaklöst att snart sagt varje ”analytiker”, kommentator och Carl Bildt förtiger att de driftiga ayatollorna är så vida överlägsna oss i just det här avseendet. Nog borde vi ha självförtroende nog att ge andra kulturer ett erkännande när de förtjänar det?
Måndag
Den enda jag träffat av den dryga handfull nu levande människor som tillbringat tid i rymden är Christer Fuglesang. Han framstod som en pålitlig, välutbildad och väluppfostrad person och hade inga problem att föra sig vid middagsbordet. Hur det är med journalisten och piloten Lauren Sánchez, som tidigare i år blev den första kvinnliga journalisten i rymden, vet jag inte. Hennes anletsdrag är en aning tillkämpade, men det behöver inte säga något om hennes karaktärsdrag och har antagligen andra skäl än den omskrivna rymdfärden. Kanske är hon helt enkelt spänd inför det stundande bröllopet, till en kostnad på mellan 9,5 och 11 miljoner dollar, med multimiljardären Jeff Bezos efter hela sju års förlovning.
Det är i så fall lätt att förstå henne, med tanke på att tidningarna nu ständigt rapporterar om de oförskämda aktioner Venedigborna iscensätter för att skrämma bort bröllopsparet från staden. Hotfulla banderoller sägs täcka kända byggnader och de rasande Venedigborna hotar med att blockera kanalerna, så att de nygifta inte ska kunna ta sig fram. Exakt hur bröllopet kommer att gå till är höljt i dunkel, eftersom de 200 bröllopsgästerna skrivit under tystnadslöften, men min erfarenhet är att det är lätt att gå vilse, men svårt att gömma sig i Venedig.
På ett plan kan jag förstå Venedigborna. Även här på Österlen får vi, när det är säsong, ett överflöd turister och mer än vår beskärda del av bröllop. Det kan vara tålamodsprövande, men vi försöker intala oss att den enda värdiga hållningen är att möta folkhopen med stoiska leenden och storsint överseende. Att Venedigborna inte förmår göra detsamma får mig att undra om det verkligen är en bra idé av Sánchez och Bezos att hålla fast vid sina planer.
Häromåret höll vi själva bröllop härnere för vår dotter och hennes man, med gott resultat. De är fortfarande gifta och de flesta av deras gäster talar fortfarande med dem. Även om antalet gäster den gången bara var knappt hälften så stort som det som väntar i Venedig, kan vi säkert få plats med 200 personer i vår gamla ladugård om vi möblerar om en aning och flyttar på veden. Vi har en utmärkt restaurang, K6, på orten och en trevlig bar som visserligen inte har utsikt över någon kanal, men väl över böljande vetefält, som just nu är som vackrast.
Skulle fröken Sánchez och herr Bezos råka läsa detta och känna att de gör bäst i att ompröva sina nuvarande planer är de hjärtligt välkomna att höra av sig. Priset för en kväll i vår ladugård är dessutom endast åtta miljoner dollar, vilket skulle ge bröllopsparet pengar över till en trevlig bröllopsresa. Kanske till Brösarps gästgiveri?
Tisdag
Är det verkligen en god idé av DN:s ledarsida att uppmana sina läsare att ”krama en sommarjobbare”? Jag har visserligen full förståelse, kanske till och med viss respekt, för att medelklassorganet gjort arbete till en fetisch, men efter en följd av år då den ena efter den andra högprofilerade personen fällts för oönskade beröringar av medmänniskor befarar jag att det hela kan sluta i bedrövelse.
Nästan lika oroväckande är att texten i fråga verkar propagera för att tidningens läsare ska ha överseende med illa utförda arbeten. Vi uppmanas att ”ha tålamod” med olevererade tidningar och rabatter som rensas på det de är avsedda för, snarare än ogräs, eftersom ”första jobbet ska inte behöva bli ett mardrömsminne”. Den självklara frågan, när man läst något sådant, är vad det är för mening med en medelklass som upprätthåller arbetsmoralen, om den inte längre ställer några krav på arbetets kvalitet?
Jag är rädd att det är ett tecken i tiden. Liksom alla andra dygder är arbetsetiken på väg att tömmas på verkligt innehåll och ersättas med lättja, slarv och oförblommerad sensualism.
Onsdag
Vem, undrade jag och många andra, skulle ersätta Morrissey i Allsång på Skansen? Som det nu blev var svaret ingen.
Utan att på något sätt förminska Zara Larsson och hennes artistkollegor kändes det tomt. Kanske var det orealistiskt av mig att in i det längsta tro att Sveriges Television hade funnit en ersättare i president Trump, som ändå var i grannskapet, men det verkade som den uppenbara lösningen. Om en politiskt inkorrekt och bedagad äldre herre med fallenhet för att klaga, tycka synd om sig själv och starta publika bråk hoppar av, förväntar sig trots allt många av oss tittare en fullgod ersättning. Den fryntlige Dr Alban, är jag rädd, håller helt enkelt inte måttet i det avseendet.
Det hade dessutom varit ett besök som skulle ha legat väl i tiden nu när president Trump, i en amerikansk kollegas ord, förvandlat det tredje världskriget till en marknadsföringsframgång. Han kunde ha stämt upp i ”I natt jag drömde …” och som tack ur talmannens hand ha erhållit en påse tomater och något av våra mindre landskap som ny delstat. Att det inte blev så föder misstanken att Sveriges Television saknar just visioner.
Visst kan de fortsätta att tänka på Allsång på Skansen som bara ännu ett av alla underhållningsprogram, men det vore att helt förbigå själva syftet med allsång, som är förbrödring och -systring över alla skiljelinjer och klyftor. Endast en kretin kan undgå att se vilken diplomatisk potential ett program av det här slaget har i en grälsjuk värld.
Norrmännen är lika malliga varje år över sitt fåniga fredspris, men tänk er deras ansiktsuttryck när Pernilla Wahlgren fått gevären att tystna i Mellanöstern, Ukraina och Jemen och som säsongsavslutning lagt konflikten Kina-Taiwan till historien.
Torsdag
Jag kan inte låta bli att notera tonen i Svenskan i dag, när makarna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson ägnar varsin text åt att klandra Ulf Kristersson för att han väljer att vara i Bryssel, snarare än i Almedalen. Vid sidan av att man undrar varför de inte har kunnat tala ihop sig till en gemensam artikel, om de ändå ska skriva om samma sak, är det något i den syrliga tonen som skorrar falskt. Kan det vara så enkelt att Strömberg och Nilsson själva önskar att de fick vara i Bryssel, eller möjligen var som helst, utom i Almedalen?
Jag förstår i så fall känslan, vilket är ett av skälen till att jag själv firar årets Almedalsvecka i Paris. Paris är på många sätt likt Visby, med den skillnaden att Paris är en stad, ligger i Frankrike, inte är översvämmat av kommunala förtroendemän och att det finns gott om trevliga små krogar som serverar god mat, så man slipper stå i kö för en kopp kaffe och en ostmacka. Jag skulle rekommendera Strömberg och Nilsson att bevaka nästa års begivenheter i Almedalen från Paris, vilket går alldeles utmärkt, i stället för att snäsa åt att statsministern prioriterar Europas ledare framför det svenska journalistkollektivet.
*
Ska jag tolka nyheten om en ”bäverboom i Stockholm”, som ett tecken från ovan, eller vore det alltför anspråksfullt? Under alla omständigheter borde hindren för att få bävrar klassificerade som tofu sjunkit betydligt.
***
