Vi bör dö med stövlarna på och fickorna fulla av råttgift

Fredag

Jag har länge lockats av tanken att låta tatuera ett porträtt av Gregorius IX – inkvisitionens fader, känd för sin bannbulla mot katter – på ryggen. Om möjligt i fullformat. Det är svårt att få några klara besked om Gregorius resning, men 1200-talet var knappast en frossares favoritsekel, så det verkar rimligt att anta att han var relativt nätt i kroppen. 

I dag läser jag dock ett TT-meddelande i Svenskan som får mig på andra tankar. Det handlar om ”brister vid tatueringsfärger”. Prepositionen är en aning underligt vald, men det visar sig snart att det är färgerna i sig, inte något som råkar vara i färgernas närhet, som är problemet. En stor del av de 1 000 kontrollerade färgerna saknade nämligen innehållsförteckning och många dessutom uppgifter om huruvida de var sterila eller ej.

”Det finns”, som en heroiskt uppmuntrande utredare med det olyckliga namnet Nina Brunåker säger, ”jättestor förbättringspotential”.

Det är förstås en klen tröst för oss som står på randen till att ta steget in i kroppskonstens underbara värld. Ska någon rita permanent på ens hud ser man helst att ”förbättringspotentialen” är marginell.

Kanske är det lika så gott att jag skrinlägger planerna. Jag visar mig visserligen sällan med bar överkropp, men jag måste erkänna att de många rapporterna om att yngre generationer blir alltmer religiösa bidrog till att motivera mig i min ambition. Kanske skulle mitt val av motiv för första gången ge mig en upphöjd ställning bland yngre läsare. Men nu börjar jag tro att det ligger en hund begraven här och att den inte kommer att återuppstå på den tredje dagen.

Jag kan inte avgöra i vad mån Joel Halldorfs försäkringar om att andligheten är i växande trots allt har täckning. Man anar att han tycker sig se något bortom siffror och kalkyler, men riktigt vad är inte alldeles klart. Demografen Martin Kolks invändningar är däremot så enkla – de handlar egentligen bara om enkel addition och subtraktion – att till och med en lekman begriper dem. 

Visserligen måste varje vettig bedömare inse att det faktum att Svenska kyrkan tappar medlemmar rimligen talar för en ökad, inte en minskad, andlighet. Men det är trots allt bara ett nödvändigt, inte ett tillräckligt, kriterium för ökad andlighet. Allt hänger på vad som sker efter avhoppen. Går de avhoppade vidare till riktig tro, eller till ohejdad sensualism och rå materialism? Det verkar högst oklart.

Under alla omständigheter är det meningslöst att ta risken att utsätta sig för hälsovådliga tatueringsfärger, om ingen känner igen, eller ens intresserar sig för, motivet. Om färgerna blir säkrare kanske det är lika bra att acceptera att Gregorius inte bara förlorade kampen om själarna, utan även kampen mot missarna, och låta tatuera en katt som leker med ett garnnystan på bröstet i stället.

Lördag

Risken att drabbas av sorkfeber i Skåne tycks vara försumbar, jämfört med om man råkar bo på fel sida Dalälven. Icke desto mindre är vi alla medborgare i samma nation och mina tankar går i dag, efter att ha läst morgontidningen, till mina landsmän i landets karga, norra delar.

Det sägs inget om saken i artikeln, men läget är antagligen allvarligare än det skulle behöva vara. Skälet är förstås att svenska och europeiska byråkrater, i sina ständiga försök att se sysselsatta ut, förbjudit snart sagt alla fungerande medel att göra sig av med gnagare. Inom kort kommer antagligen bara ”lågaffektiva” metoder vara tillåtna för att tala råttdjur till rätta, om de bestämmer sig för att flytta inomhus.

När saken kommer på tal är det lätt att få intrycket att drivkraften för den här sortens reformer är ett vidgat upptagningsområde för empati: människan går från klarhet till klarhet och nu är det dags att göra upp med den bigotta speciesismen. Jag misstänker att det inte alls handlar om vidgade ramar för empatin, utan snarare om att ramarna flyttats, från vår egen art till alla andra arter. Det ter sig i mina ögon som ett överdrivet självförakt. Vi vet alla att gnagare och kackerlackor kommer att överleva mänskligheten, men det är ingen anledning att kapitulera.

Vi bör inte dö med ett gnyende, utan med stövlarna på och fickorna fulla av råttgift.

Söndag

Det är uppmuntrande, åtminstone till att börja med, att båda de stora morgontidningarna bjuder sina läsare på varsin nyhet om nunnor, så här på söndagen.

Dagens Nyheter återberättar den rörande historien om syster Rita, 82, syster Regina, 86 och syster Bernadette, 88, som tvångsflyttades till ålderdomshem i Salzburg, men nu har rymt och är tillbaka i sitt kloster i Elsbethen. Svenska Dagbladet – som äntligen, tack vare ryssarna, slipper skämmas över sin traditionella rysskräck – varnar i stället för ett gäng vitryska nunnor som är ”väldigt märkligt klädda med vita hucklen och förkläden och öststatskläder under” och som kommit från Minsk för att sälja enkelt hantverk till stöd för ”Rysslands överhöghet”. 

Vilken av de två historierna man tycker bäst om är en fråga om tycke och smak. Själv föredrar jag Dagens Nyheters vinkel. Ända sedan abbedissan i Boccaccios Decamerone i mörkret råkar sätta prästens byxor på huvudet, snarare än sitt dok, har nunnor gjort sig bäst när de är livsbejakande, skälmska och en aning småtokiga.

Är det därför nunnorna attraherar tidningarnas redaktörer? Behöver vi muntras upp, i dessa yttersta dagar?

Kanske. Men jag undrar om ens Svenskans läsare blir gladare av att läsa om vitryska propagandanunnor, även om de bekräftar läsarnas misstankar på ett tillfredsställande sätt. Och när jag slår i de stockholmska morgontidningarnas arkiv ser jag att de båda nyligen dessutom skrivit om ett gäng spanska, ultrakonservativa, exkommunicerade nunnor som nu anklagas för att ha förskingrat kulturarvsklassade föremål. Det är rätt långt ifrån nunnor på rullskridskor, eller något annat av det slaget som får oss alla att bli varma om hjärtat.

En möjlig förklaring är förstås att nunnetrenden inte har ett dugg att göra med tidningarnas redaktörer, utan med att vår tids nunnor, precis som alla andra, tvivlar på sin egen existens om de inte förekommer i offentligheten. En omständighet som tycks bekräfta det är att de tre rymmarnunnorna har ett framgångsrikt instagramkonto, som de nu tillhålls att avsluta.

Det är en nedslående tanke att landa i, när allt började så bra. Hamlets uppmaning till Ofelia att gå i kloster var visserligen tvetydig när den skrevs, eftersom ”nunnery” också var samtida slang för bordell, men klostret och bordellen är åtminstone båda institutioner där diskretion på den tiden var en självklarhet.

Måndag

Ingen verkar märkligt nog ha slagits av den närliggande tanken att president Trump är omgiven av guld av samma skäl som kung Midas var det. Midas fick som bekant en önskan uppfylld av Dionysos och valde då att be om att allt han rörde vid skulle bli guld. Det blev besvärligt när han skulle äta, så den hungrige Midas lyckades få sin önskan hävd.

Om Trump varit med om samma process, eller om han var klok nog att bara önska att vissa saker han rör vid blir guld, är svårt att veta. Men oavsett det finns en annan omständighet som talar för att president Trump verkligen är en modern Midas.

Kungen ombads att avgöra vem som spelade vackrast: Pan eller Apollon. Midas valde Pan, vilket fick Apollon att ge Midas åsneöron. Kungen dolde dem under en huva. Donald Trump bär ingen sådan, även om han ofta bär sin MAGA-keps, men å andra sidan finns ingen naturlig förklaring till hans märkliga frisyr. Att den döljer något – det är en så kallad comb-over – har vi alla förstått. Kan det vara ett par åsneöron? 

Förr eller senare lär vi få veta det. Kung Midas kunde inte dölja öronen för sin frisör och denne kunde inte hålla tand för tunga. Han grävde ett hål i marken, viskade hemligheten ned i hålet och fyllde sedan igen det. Inom kort växte vass upp på platsen och när vinden spelade med växtligheten susade den ”Kung Midas har åsneöron. Kung Midas har åsneöron”.

Det finns motstridiga uppgifter om vem som är president Trumps frisör, men någon måste ansvara för den märkliga skapelsen. Det jobb som vassen gjorde på kungs Midas tid görs väl av sociala medier idag, men principen är densamma. Kom ihåg var ni hörde det först.

Tisdag

Det slår mig, på tåget ned till Skåne, att järnvägen antagligen är det enda färdmedel vars passagerare staten inte har belagt med order om bälten, hjälmar, suspensoarer och annan skyddsutrustning. Om man så önskar kan man ställa sig upp och gå runt i vagnen, barhuvad och i alldeles normala gångkläder, utan att någon protesterar. Det är ett upplivande brott med den perversa antydan att vi kan bli odödliga, förutsatt att vi lyder varje statlig ukas.

Jag undrar hur det kan komma sig? Antagligen är det bara ett överseende och nu när jag uppmärksammat det kommer vi snart att surras vid de obekväma tågsätena och slås in i bubbelplast.

Onsdag

Kondom- och sexhjälpmedelsbolaget RFSU AB halverade sin vinst förra året. Jag undrar om det är därför moderföreningen RFSU nu lanserar en handbok för unga män som har svårt att skapa relationer till kvinnor. Enligt en forskare som bjudits in till P1 för att kommentera saken är handboken i alla fall efterfrågad. Hon sammanfattar vad de unga män hon intervjuat säger:

”Samhället borde göra något. Det finns arbetsförmedlingar för folk som har svårt att hitta jobb, men hur ska vi kunna hitta kärlek?”

Och nu har alltså ”samhället”, om vi räknar RFSU dit, gjort något. Handboken påminner de unga männen om att det är fördelaktigt att borsta tänderna, duscha och om möjligt undvika sexuellt ofredande, om man har ambitionen att träffa en kvinna. Men den innehåller också vad som betecknas som ”finlir” och huvudsakligen verkar bestå i rådet att bry sig om vem det är man möter, om man får till en träff. Kvinnor är, enligt RFSU:s finlir, inte alldeles utbytbara, utan skiljer sig sinsemellan och det uppskattas ofta om man noterar det.

Alla dessa råd verkar rimliga. Jag är inte lika säker på att rådet att ”skicka gulliga bilder” är genomtänkt. Att döma av nivån på övriga råd och vad man hört om ”dick-pics” råder i yngre generationer rätt dimmiga och inte sällan motstridiga uppfattningar om vilken typ av bilder som är ”gulliga”.

Det är viktigt, menar både RFSU och den inbjudna forskaren, att inte ”stigmatisera” de unga män som är i behov av råd om att tvätta sig under armarna, borsta tänderna och undvika könsord vid första kontakten. Inte heller där är jag säker på att jag håller med. Om snuskiga pojkar som är fula i munnen hade stött på lite ”stigmatisering” tidigare i livet, kanske de inte skulle behöva en handbok i dag.

Men det är ingen idé att gråta över spilld sädesvätska. Nu är det som det är och vi får göra det bästa vi kan av situationen. Vi hoppas förstås alla att handboken kommer att ge RFSU AB nya rekordvinster, men jag undrar om inte de unga männens hopp om att ”samhället” ska hjälpa dem talar emot det. Oftast när folk sätter sin tillit till ”samhället” är det kodspråk för att de vill slippa göra något alls själva. Men vi kan trots allt inte anställa statliga gigolos att fylla den plats som de unga männen borde inta, bara för att bolstra RFSU:s vinster.

Man kan leda en pojke till vattnet, men man kan inte tvinga honom att tvätta sig.

Torsdag

Jag är inte alldeles säker på varför Expressens reporter David Baas berättar att han ”med gummihandskar” gått igenom Sverigedemokraten Göran Hargestams flyttlådor med nazimemorabilia. Är han rädd att nazismen ska smitta? Eller att lämna sina fingeravtryck på ”nazistpokaler” och Hitlers semesterbilder?

Men den verkliga gåtan är trots allt Hargestam själv.

Det är möjligt att vi ska vara tacksamma för att en suppleant i Försvarsutskottet har ett omfattande ”militärhistoriskt intresse”, som Hargestam uttrycker saken. Men det hade varit mer betryggande om han intresserade sig för den vinnande sidan i andra världskriget, än den förlorande.

Visst kan man lära av misstag, men det är viktigt med goda exempel också.

Dessutom är det en aning oroväckande att Hargestams intresse var tillräckligt för att han skulle samla på sig åtminstone två exemplar av Mein Kampf, men inte tillräckligt för att han skulle lära sig tyska och kunna läsa böckerna. Kanske är det där problemet ligger. Hargestam har inte bara saknat tid att skriva den bok han påstår att han planerade, eller att lära sig tyska, han har saknat tid att sätta sig in i Adolf Hitlers idéer och kanske till och med att informera sig om vem som vann andra världskriget.

Låt oss hoppas att han hinner ta sig några minuter i helgen för en översiktlig orientering, nu när Expressen gjort honom uppmärksam på behovet av en sådan.

***

Läs även: Jag har alltid varit svag för folkpartister

Läs även: När AI uppträder som skamlös mytoman