
Vi vet konsekvenserna när turkisk statsledning känner sig förödmjukad
Tyskland hävdar att dönerkebab uppstod i Västberlin, många blottare i sommarvärmen och en fascinerande inblick i Svenska Dagbladets nya läsekrets.
Bild: Unsplash/Montage
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Är vi säkra på att EU-kommissionen är omdömesgill nog att inte oavsiktligt dra in oss i ännu en konflikt med våra grannar? Jag är inte alldeles övertygad och lugnas inte av den nonchalanta tonen i artikeln om äganderätten till begreppet ”dönerkebab” i dagens Svenska Dagbladet.
Förstår jag saken rätt är det kommissionen som ensam kommer att bestämma huruvida Turkiets krav på namnskydd ska respekteras eller inte. Mot den Internationella dönerkebabföreningen, UDOFED, med säte i Istanbul, står Tyskland, som hävdar att maträtten uppstod i Västberlin.
Det må vara hänt, men i konflikter av det här slaget är enkla fakta bara en liten del av problemet, om ens det. I grund och botten handlar saken om nationell stolthet och självkänsla. Vi vet alla vad konsekvenserna kan bli av en turkisk statsledning som känner sig förödmjukad.
Till turkarnas fördel talar förstås att det var deras gästarbetare som uppfann rätten, även om det skedde i Berlin, och att själva begreppet döner kommer från turkiskans dönmek, som betyder att snurra.
Det tyska jordbruksdepartementets ovilja att ta detta i beaktande, när det lutar sig på kommissionen för att påverka utgången, är inte bara småsint, utan direkt oklok. Bara en dåre och vildhjärna skulle få för sig att tvinga fransmännen att erkänna att den engelska läkaren Christopher Merret var först med att beskriva det som sedan kom att bli känt som ”champagnemetoden” för att tillverka mousserande vin, och det 40 år innan Dom Pérignon ägnade sig åt saken.
Jag får den olycksbådande känslan av att kommissionen hittills skött den här frågan med vänsterhanden och med ett missriktat intresse för fakta. Det påminner mig om vad general Conyers säger i Anthony Powells A Dance to the music of time, när han får höra att ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike mördats i Sarajevo: ”There will be trouble about this.”
Lördag
Från den tiden när jag tvingades sitta igenom ”kick-offs” och andra ”fortbildningar”, minns jag att ett vanligt tema var att organisationer, när de blir alltför stora, ofta drabbas av vad som kallades ”stuprör”.
Olika delar av organisationen slutar helt enkelt att kommunicera med varandra och fokuserar bara på sin egen uppgift. Därför, förklarade konsulterna, krävs ”hängrännor”, som binder samman stuprören med varandra.
Jag misstänker att liknelsen gick de flesta förbi. Sedan mer än tjugo år har jag noterat att många kallar alla rännor och rör som leder regnvatten för stuprör, oavsett om de är horisontella eller vertikala. Det finns helt enkelt inte längre några hängrännor som förbinder experter på takavvattning med resten av befolkningen.
Men oavsett det var det i all sin enkelhet en rimlig observation. Den är antagligen särskilt träffande för statsförvaltning och myndigheter.
Ett aktuellt exempel är vår nya utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamssons önskemål att bötfälla föräldrar som tar med sina barn på olovlig skolledighet. Från utbildningsdepartementets stuprörsperspektiv ter sig antagligen idén självklar. Kanske kommer den också att ha viss effekt.
Men å andra sidan är det lätt att tänka sig att förmögna föräldrar tolkar böterna som en blygsam avgift, för att kunna göra som de vill. Mindre nogräknade föräldrar, å sin sida, kanske helt enkelt struntar i att betala böterna. Senast jag såg någon uppgift om saken fanns uppåt en halv miljard i obetalade böter utestående.
Justitiedepartementet, i sitt stuprör, har försökt göra något åt saken genom att göra det enklare att omvandla obetalda böter till fängelsestraff. Bara förra året dömdes ungefär 70 personer till fängelse av det skälet, en kraftig ökning från tidigare år.
Det ökar förstås trycket på Kriminalvården, som redan i maj rapporterade att alla landets celler snart var dubbelbelagda. De som befinner sig i det stuprör som ansvarar för sådana problem har som konsekvens börjat tala varmt om fotbojor, eller export av kriminella till länder med lediga celler.
Det kommer förstås i sin tur skapa nya problem, som hamnar i något annat stuprör. Och så där fortgår det.
Det som saknas, för den som förmår lyfta blicken ur stuprören, är kreativa helhetslösningar. Sådant som på mina fortbildningskurser ofelbart, men med en plågsam blandning av metaforer med tanke på stuprören, kallades att ”tänka utanför boxen”.
Vilket departement som har huvudansvaret för den ökade frekvens av blottare som det varma sommarvädret lockat fram, enligt Svenska Dagbladet, vet jag inte, men det är förmodligen inte utbildningsdepartementet.
Jag vet inte heller i vilken mån ertappade blottare har en benägenhet att betala sina böter, eller blir ytterligare en av de grupper som belastar kriminalvården. Uppenbart för var och en som inte är fast i sitt eget snäva ansvarsområde borde dock vara att vi här har ett typiskt exempel på två problem som tillsammans kan bli en lösning.
Antalet badorter som ansvarslösa föräldrar besöker med sina sjanghajade barn är begränsat. Med lite planering borde det inte vara svårt att fördela svenska blottare jämnt över dessa resmål, under de perioder då inga skollov infaller. Att betala för deras resa och uppehälle kommer med all säkerhet att kosta mindre än allt det besvär som är kopplat till bötfällning, fotbojor, fängelsevistelser och vad det nu kan vara.
Så snart nyordningen blivit allmänt känd, kommer hoten om böter för olovliga semestrar att vara överflödiga. Andelen föräldrar som är villiga att bryta mot skolplikten, när det innebär att medvetet utsätta sina skyddslingar för exhibitionistiska sexualförbrytare, är rimligen försumbar.
Mer hämndlystna och trångsynta delar av allmänheten kommer förstås att ondgöra sig över att blottare på detta sätt ”belönas”, men den sortens gammaltestamentliga idéer bör inte uppmuntras. Om välfärdsstaten verkligen ska vara allmän och heltäckande är det vår plikt att finna produktiva roller, även för de perversa.
Söndag
När jag läser om de frikrälande kungspytonormarna i Varberg slår det mig att tidningarna de senaste dagarna varit fulla av djur. Jag har, bara som några exempel, läst om sommarkaniner som överges av sina ägare, en kanin som åts upp av sin kändisägare, noshörningar vars horn behandlats med radioaktiva ämnen och en nyupptäckt, halvmeterlång variant av vandrande pinne.
Det kan förstås bero på att de människor som annars dominerar nyheterna har semester. Kanske också på att redaktionerna för tillfället styrs av semestervikarier i späd ålder, som växt upp med Disneyfilmer och därför aldrig lärt sig göra någon skillnad på djur och människor.
Men det är också möjligt att vi till sist kapitulerat inför det faktum att människor numera blivit så makalöst ointressanta.
I fallet med Carolina Gynning, vars man överraskade henne genom att servera familjens kanin till middag, rör det sig visserligen om ett tappert försök att väcka intresse genom att blanda kändisar med djur, men jag är osäker på om det fungerar. Hela historien har paradoxalt nog ett drag av ”hund bet man”, snarare än ”man bet hund”, som brukade vara definitionen på vad som skiljer en intressant nyhet från det alldagliga.
Det är begripligt att vi vänder oss till djuren för att bryta vår leda, men samtidigt bekymmersamt. Djuren kan möjligen ge oss en tillfällig känsla av fräschör och kanske kan vi dra ut på nöjet en aning om vi får en rapport om ett husdjur som ätit sin kändisägare, snarare än tvärtom.
Men vad ska vi fylla våra medier med när vi tröttnat på att låtsas att djuren är charmiga och fascinerande och tvingas erkänna att de mestadels är lika enfaldiga som vilken kändis som helst?
Måndag
Hur mycket jag än slår i SCB:s rullor finner jag ingen statistik över hur många friherrinnor och pensionerade ryttmästare som ännu är i livet. Det är väl också ett besked och därmed en förklaring till Svenska Dagbladets förvandling under de gångna två decennierna, eller så. Man ska inte tala illa om de döda, men man kan inte heller göra tidning för dem, ens med generöst presstöd.
En svårare gåta är vilka dessa svenskar är som dagligen vill läsa om diet– och träningstips, oftast översatta från norska, eller olika AI-genererade analyser av skönlitteratur och poddar.
Varken det ena eller andra är ämnen som anmäler sig naturligt i mitt eget umgänge, men det säger antagligen mer om mig och de friherrinnor och ryttmästare jag umgås med, än om mediemarknaden.
Det vore hursomhelst både poäng– och fantasilöst att klaga. Bättre då att bejaka de nya perspektiv, hur outgrundliga de än verkar, som morgontidningen dagligen bjuder på. Visst fanns det en trygghet i att kunna betrakta en viss tidning som sitt hem och känna igen sig i varje skrymsle, men det finns även något positivt att hämta i en morgontidning där i stort sett allt ter sig exotiskt.
Detta apropå Tora Anderssons ytterst personliga rapport från den nyss avhållna Pridefestivalen i dagens Svenska Dagbladet. Det är en livfull skildring, där skribenten på bara 3 500 tecken låter tårarna ”strila” och dansar.
I ett särskilt intimt stycke, skriver hon, ”råkar jag få ögonkontakt med en pälsbeklädd typ och kissar nästan på mig av rädsla”. Däremellan bryter Andersson en lans för Vänsterpartiet och ”Queera judar för ett fritt Palestina”, en organisation som är okänd för mig och – får man hoppas för deras egen skull – även för företrädarna för ett ”fritt Palestina”.
Det är, kort sagt, en fascinerande inblick i Svenska Dagbladets nya läsekrets. Det är i alla fall vad jag inbillar mig tills jag lägger märke till den ”selfie” som illustrerar artikeln. Tora Andersson har fotograferat sig med en cigarett, rökt nästan till filtret, mellan sina läppar.
Kanske är det bara rekvisita, för jag anar något ovant över trutandet som jag känner igen från skolgården för lite drygt 40 år sedan. Men även om så är fallet finner jag att jag är vilsen igen.
Folk som tar dieter och olika träningsprogram på allvar har, i min erfarenhet, aldrig långt till moralism och utstrålar ofelbart en ohjälplig sipphet. De är precis den sortens verklighetsfrämmande och samtidigt magistrala idealister som kan stöta på ”Queera judar för ett fritt Palestina”, utan att dra på munnen, eller ens blinka.
Rökare, däremot, har jag nästan undantagslöst funnit vara varma, humoristiska och intelligenta människor, med en hälsosam distans till både världen och sig själva. De betraktar regelmässigt världen med ett slags godmodig skepsis, som gör det omöjligt för dem att inte känna igen en absurditet när de ser den.
Vad som är hönan och vad som är ägget kan man förstås tvista om. Rökning har bevisligen många positiva effekter, till exempel som botemedel mot nervösa åkommor och överdriven dödsångest, men kanske är det helt enkelt så att det faller sig naturligt för skarpsinniga, socialt behagliga personer att röka, snarare än att cigaretterna i sig gör dem skarpsinniga och socialt behagliga. Oavsett vilket kvarstår gåtan om Svenska Dagbladets nya läsekrets.
Är de moraliserande hälsofanatiker med skrattretande politiska övertygelser, eller spirituella, sofistikerade rökare, som inte kan undgå att se när kejsaren är naken? Om det senare, vad får dem att fördra en tidning som redigeras för de förra?
Mystiken tätnar.
Tisdag
Många av oss har haft svårt att sluta tänka på Hanna Hellquists tax Ines, sedan hennes matte bad svenska folket om bidrag för att täcka veterinärräkningarna. I ett land där till och med miljardärer får barnbidrag var det obegripligt varför Hellquists ansenliga inkomster vändes emot henne. Följden blev i alla fall att vi blev hängande där, med oron gnagande i kroppen.
Nu får vi en sorts lindring i form av beskedet att åtminstone Ines matte har hämtat sig. Mer än så: hon är kär, meddelar hon i en officiell text i Dagens Nyheter, som genast plockades upp av Expressen, Aftonbladet och säkert en hel del andra publikationer.
Det är förstås ett glädjebesked och här i Borrby, liksom på många platser i Sverige föreställer jag mig, pågår nu diskussionen om hur vi på bästa sätt kan fira det inträffade.
Det har talats om en ”spoken word”-festival, eller en ekumenisk tacksägelsegudstjänst, men personligen förordar jag en mer traditionell parad, som inkluderar byalaget, hembygdsföreningen, syföreningen och brandkåren, med efterföljande fyrverkerier, förutsatt att de särskilt inbjudna taxarna inte är skotträdda.
En insamling kommer, i alla eventualiteter, att göras för att bekosta en plakett på korrekt ställe på den grusväg i Värmland där miraklet inträffade. Eventuellt överskott kan gå till Ines rehabilitering.
Onsdag
Våra amerikanska vänner, som bekant är i en av sina grälsjuka perioder, verkar ha ägnat veckan åt att vara våldsamt oeniga om reklam för överprissatta arbetsbyxor och en ny, innovativ formgivning av valkretsar i Texas – det senare en tradition som åtminstone är 215 år gammal, vilket måste betraktas som uråldrigt i ett land som bara är knappt 250 år gammalt.
Det är också en del av amerikansk tradition att, inte olikt romarna, tolka till synes helt triviala företeelser som omen på något ödesdigert, när de är på det här humöret. Kanske är det förklaringen till att dagens stora amerikanska nyhet är att president Donald Trump synts vandra på Vita husets tak.
Vad betyder det? Hur bör det tolkas? Vad säger det om framtiden?
Även om en uppsjö unga, svenska kolumnister förtjänstfullt försökt imitera den amerikanska indignationen över reklamen för arbetsbyxor, är mitt intryck att just det grälet inte riktigt fått fäste här hemma.
Kanske beror det på att svenskar ryktas lägga sin semester allt senare, men jag misstänker att förklaringen snarare är att svenskar i gemen saknar verklig talang för den här särpräglat amerikanska harmsenheten. Även om det är så bör vi göra vårt bästa för att spela intresserade, nu när vi är medlemmar i Nato och tullarna hänger över våra huvuden.
Jag har själv ägnat dagen åt att försöka formulera ett antal olycksbådande tolkningar av presidentens takvandring.
Kan presidenten rekognoscera för att finna en lämplig plats där centralbankschefen Jerome Powell råkar ”snubbla” mot sin död?
Kan president Trump, likt den nekromantiske engelske kungen Bladud, fått för sig att han kan flyga? Det slutade illa för Bladud, som kastade sig från ett torn i London – eller ”Nya Troja”, som det hette då – och bröt nacken.
Kan han ha till syfte att finna ett lämpligt ställe att spela på sin lyra – fiolen var som bekant inte uppfunnen under Neros tid – efter att ha tubbat sina evangelikala anhängare att sätta eld på Washington DC?
Jag är inte säker på att någon av dessa teorier kommer att fästa, men vi måste alla dra vårt strå till stacken för att övertyga amerikanerna om att vi i grund och botten är precis som de.
Torsdag
Förra året, läser jag i Dagens Nyheter, utfärdade SMHI 435 vädervarningar, vilket rimligen betyder att vi alla borde ha barrikaderat oss bakom skyddsvallar av vattendunkar och konserver årets alla tolv månader. Nivån verkar bli densamma i år. Ändå minns jag tydligt att jag befunnit mig utomhus, utan att fyllas av en känsla av livsfara, mer än en gång den här sommaren.
Frågan är förstås vem som har fel: vi medborgare eller meteorologerna på SMHI?
Med tanke på att det fastslagits att bara konspirationsteoretiker och foliehattar inte lyssnar på ”experter”, antar jag att det är vi som av lekmannamässig okunnighet, eller barnslig trots, missupplevt väderförhållandena.
Att påstå att paradoxen skulle bottna i att meteorologerna suktar efter uppmärksamhet vore oförskämt. Men vi kan ändå inte bortse från risken att andra, mindre nogräknade, yrkesgrupper låter sig inspireras av de ständiga vädervarningarna.
Vad hindrar ekonomer, ingenjörer, lantarbetare, epidemiologer och nagelskulptriser från att konstruera sina egna ”konsekvensbaserade” varningssystem?
Och hur ska vi i så fall hantera den störtflod av gula, orangea och röda varningar som blir en oundviklig konsekvens av en sådan utveckling?
Regeringen borde agera ”proaktivt”, som det heter när man löser problem innan de finns, i det här ärendet. Det bästa vore antagligen att upprätta en varningsmyndighet – låt oss kalla den Kassandra – bestående av professionella informatörer, som dagligen kan räkna antalet varningar och utfärda gul, orange eller röd varning för varningar, beroende på hur många de för tillfället är.
Det är vår rätt som medborgare att bli adekvat informerade om de katastrofer som väntar oss, så att vi kan ignorera dem på vetenskapliga grunder.
***
Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.
Fredag
Är vi säkra på att EU-kommissionen är omdömesgill nog att inte oavsiktligt dra in oss i ännu en konflikt med våra grannar? Jag är inte alldeles övertygad och lugnas inte av den nonchalanta tonen i artikeln om äganderätten till begreppet ”dönerkebab” i dagens Svenska Dagbladet.
Förstår jag saken rätt är det kommissionen som ensam kommer att bestämma huruvida Turkiets krav på namnskydd ska respekteras eller inte. Mot den Internationella dönerkebabföreningen, UDOFED, med säte i Istanbul, står Tyskland, som hävdar att maträtten uppstod i Västberlin.
Det må vara hänt, men i konflikter av det här slaget är enkla fakta bara en liten del av problemet, om ens det. I grund och botten handlar saken om nationell stolthet och självkänsla. Vi vet alla vad konsekvenserna kan bli av en turkisk statsledning som känner sig förödmjukad.
Till turkarnas fördel talar förstås att det var deras gästarbetare som uppfann rätten, även om det skedde i Berlin, och att själva begreppet döner kommer från turkiskans dönmek, som betyder att snurra.
Det tyska jordbruksdepartementets ovilja att ta detta i beaktande, när det lutar sig på kommissionen för att påverka utgången, är inte bara småsint, utan direkt oklok. Bara en dåre och vildhjärna skulle få för sig att tvinga fransmännen att erkänna att den engelska läkaren Christopher Merret var först med att beskriva det som sedan kom att bli känt som ”champagnemetoden” för att tillverka mousserande vin, och det 40 år innan Dom Pérignon ägnade sig åt saken.
Jag får den olycksbådande känslan av att kommissionen hittills skött den här frågan med vänsterhanden och med ett missriktat intresse för fakta. Det påminner mig om vad general Conyers säger i Anthony Powells A Dance to the music of time, när han får höra att ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike mördats i Sarajevo: ”There will be trouble about this.”
Lördag
Från den tiden när jag tvingades sitta igenom ”kick-offs” och andra ”fortbildningar”, minns jag att ett vanligt tema var att organisationer, när de blir alltför stora, ofta drabbas av vad som kallades ”stuprör”.
Olika delar av organisationen slutar helt enkelt att kommunicera med varandra och fokuserar bara på sin egen uppgift. Därför, förklarade konsulterna, krävs ”hängrännor”, som binder samman stuprören med varandra.
Jag misstänker att liknelsen gick de flesta förbi. Sedan mer än tjugo år har jag noterat att många kallar alla rännor och rör som leder regnvatten för stuprör, oavsett om de är horisontella eller vertikala. Det finns helt enkelt inte längre några hängrännor som förbinder experter på takavvattning med resten av befolkningen.
Men oavsett det var det i all sin enkelhet en rimlig observation. Den är antagligen särskilt träffande för statsförvaltning och myndigheter.
Ett aktuellt exempel är vår nya utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamssons önskemål att bötfälla föräldrar som tar med sina barn på olovlig skolledighet. Från utbildningsdepartementets stuprörsperspektiv ter sig antagligen idén självklar. Kanske kommer den också att ha viss effekt.
Men å andra sidan är det lätt att tänka sig att förmögna föräldrar tolkar böterna som en blygsam avgift, för att kunna göra som de vill. Mindre nogräknade föräldrar, å sin sida, kanske helt enkelt struntar i att betala böterna. Senast jag såg någon uppgift om saken fanns uppåt en halv miljard i obetalade böter utestående.
Justitiedepartementet, i sitt stuprör, har försökt göra något åt saken genom att göra det enklare att omvandla obetalda böter till fängelsestraff. Bara förra året dömdes ungefär 70 personer till fängelse av det skälet, en kraftig ökning från tidigare år.
Det ökar förstås trycket på Kriminalvården, som redan i maj rapporterade att alla landets celler snart var dubbelbelagda. De som befinner sig i det stuprör som ansvarar för sådana problem har som konsekvens börjat tala varmt om fotbojor, eller export av kriminella till länder med lediga celler.
Det kommer förstås i sin tur skapa nya problem, som hamnar i något annat stuprör. Och så där fortgår det.
Det som saknas, för den som förmår lyfta blicken ur stuprören, är kreativa helhetslösningar. Sådant som på mina fortbildningskurser ofelbart, men med en plågsam blandning av metaforer med tanke på stuprören, kallades att ”tänka utanför boxen”.
Vilket departement som har huvudansvaret för den ökade frekvens av blottare som det varma sommarvädret lockat fram, enligt Svenska Dagbladet, vet jag inte, men det är förmodligen inte utbildningsdepartementet.
Jag vet inte heller i vilken mån ertappade blottare har en benägenhet att betala sina böter, eller blir ytterligare en av de grupper som belastar kriminalvården. Uppenbart för var och en som inte är fast i sitt eget snäva ansvarsområde borde dock vara att vi här har ett typiskt exempel på två problem som tillsammans kan bli en lösning.
Antalet badorter som ansvarslösa föräldrar besöker med sina sjanghajade barn är begränsat. Med lite planering borde det inte vara svårt att fördela svenska blottare jämnt över dessa resmål, under de perioder då inga skollov infaller. Att betala för deras resa och uppehälle kommer med all säkerhet att kosta mindre än allt det besvär som är kopplat till bötfällning, fotbojor, fängelsevistelser och vad det nu kan vara.
Så snart nyordningen blivit allmänt känd, kommer hoten om böter för olovliga semestrar att vara överflödiga. Andelen föräldrar som är villiga att bryta mot skolplikten, när det innebär att medvetet utsätta sina skyddslingar för exhibitionistiska sexualförbrytare, är rimligen försumbar.
Mer hämndlystna och trångsynta delar av allmänheten kommer förstås att ondgöra sig över att blottare på detta sätt ”belönas”, men den sortens gammaltestamentliga idéer bör inte uppmuntras. Om välfärdsstaten verkligen ska vara allmän och heltäckande är det vår plikt att finna produktiva roller, även för de perversa.
Söndag
När jag läser om de frikrälande kungspytonormarna i Varberg slår det mig att tidningarna de senaste dagarna varit fulla av djur. Jag har, bara som några exempel, läst om sommarkaniner som överges av sina ägare, en kanin som åts upp av sin kändisägare, noshörningar vars horn behandlats med radioaktiva ämnen och en nyupptäckt, halvmeterlång variant av vandrande pinne.
Det kan förstås bero på att de människor som annars dominerar nyheterna har semester. Kanske också på att redaktionerna för tillfället styrs av semestervikarier i späd ålder, som växt upp med Disneyfilmer och därför aldrig lärt sig göra någon skillnad på djur och människor.
Men det är också möjligt att vi till sist kapitulerat inför det faktum att människor numera blivit så makalöst ointressanta.
I fallet med Carolina Gynning, vars man överraskade henne genom att servera familjens kanin till middag, rör det sig visserligen om ett tappert försök att väcka intresse genom att blanda kändisar med djur, men jag är osäker på om det fungerar. Hela historien har paradoxalt nog ett drag av ”hund bet man”, snarare än ”man bet hund”, som brukade vara definitionen på vad som skiljer en intressant nyhet från det alldagliga.
Det är begripligt att vi vänder oss till djuren för att bryta vår leda, men samtidigt bekymmersamt. Djuren kan möjligen ge oss en tillfällig känsla av fräschör och kanske kan vi dra ut på nöjet en aning om vi får en rapport om ett husdjur som ätit sin kändisägare, snarare än tvärtom.
Men vad ska vi fylla våra medier med när vi tröttnat på att låtsas att djuren är charmiga och fascinerande och tvingas erkänna att de mestadels är lika enfaldiga som vilken kändis som helst?
Måndag
Hur mycket jag än slår i SCB:s rullor finner jag ingen statistik över hur många friherrinnor och pensionerade ryttmästare som ännu är i livet. Det är väl också ett besked och därmed en förklaring till Svenska Dagbladets förvandling under de gångna två decennierna, eller så. Man ska inte tala illa om de döda, men man kan inte heller göra tidning för dem, ens med generöst presstöd.
En svårare gåta är vilka dessa svenskar är som dagligen vill läsa om diet– och träningstips, oftast översatta från norska, eller olika AI-genererade analyser av skönlitteratur och poddar.
Varken det ena eller andra är ämnen som anmäler sig naturligt i mitt eget umgänge, men det säger antagligen mer om mig och de friherrinnor och ryttmästare jag umgås med, än om mediemarknaden.
Det vore hursomhelst både poäng– och fantasilöst att klaga. Bättre då att bejaka de nya perspektiv, hur outgrundliga de än verkar, som morgontidningen dagligen bjuder på. Visst fanns det en trygghet i att kunna betrakta en viss tidning som sitt hem och känna igen sig i varje skrymsle, men det finns även något positivt att hämta i en morgontidning där i stort sett allt ter sig exotiskt.
Detta apropå Tora Anderssons ytterst personliga rapport från den nyss avhållna Pridefestivalen i dagens Svenska Dagbladet. Det är en livfull skildring, där skribenten på bara 3 500 tecken låter tårarna ”strila” och dansar.
I ett särskilt intimt stycke, skriver hon, ”råkar jag få ögonkontakt med en pälsbeklädd typ och kissar nästan på mig av rädsla”. Däremellan bryter Andersson en lans för Vänsterpartiet och ”Queera judar för ett fritt Palestina”, en organisation som är okänd för mig och – får man hoppas för deras egen skull – även för företrädarna för ett ”fritt Palestina”.
Det är, kort sagt, en fascinerande inblick i Svenska Dagbladets nya läsekrets. Det är i alla fall vad jag inbillar mig tills jag lägger märke till den ”selfie” som illustrerar artikeln. Tora Andersson har fotograferat sig med en cigarett, rökt nästan till filtret, mellan sina läppar.
Kanske är det bara rekvisita, för jag anar något ovant över trutandet som jag känner igen från skolgården för lite drygt 40 år sedan. Men även om så är fallet finner jag att jag är vilsen igen.
Folk som tar dieter och olika träningsprogram på allvar har, i min erfarenhet, aldrig långt till moralism och utstrålar ofelbart en ohjälplig sipphet. De är precis den sortens verklighetsfrämmande och samtidigt magistrala idealister som kan stöta på ”Queera judar för ett fritt Palestina”, utan att dra på munnen, eller ens blinka.
Rökare, däremot, har jag nästan undantagslöst funnit vara varma, humoristiska och intelligenta människor, med en hälsosam distans till både världen och sig själva. De betraktar regelmässigt världen med ett slags godmodig skepsis, som gör det omöjligt för dem att inte känna igen en absurditet när de ser den.
Vad som är hönan och vad som är ägget kan man förstås tvista om. Rökning har bevisligen många positiva effekter, till exempel som botemedel mot nervösa åkommor och överdriven dödsångest, men kanske är det helt enkelt så att det faller sig naturligt för skarpsinniga, socialt behagliga personer att röka, snarare än att cigaretterna i sig gör dem skarpsinniga och socialt behagliga. Oavsett vilket kvarstår gåtan om Svenska Dagbladets nya läsekrets.
Är de moraliserande hälsofanatiker med skrattretande politiska övertygelser, eller spirituella, sofistikerade rökare, som inte kan undgå att se när kejsaren är naken? Om det senare, vad får dem att fördra en tidning som redigeras för de förra?
Mystiken tätnar.
Tisdag
Många av oss har haft svårt att sluta tänka på Hanna Hellquists tax Ines, sedan hennes matte bad svenska folket om bidrag för att täcka veterinärräkningarna. I ett land där till och med miljardärer får barnbidrag var det obegripligt varför Hellquists ansenliga inkomster vändes emot henne. Följden blev i alla fall att vi blev hängande där, med oron gnagande i kroppen.
Nu får vi en sorts lindring i form av beskedet att åtminstone Ines matte har hämtat sig. Mer än så: hon är kär, meddelar hon i en officiell text i Dagens Nyheter, som genast plockades upp av Expressen, Aftonbladet och säkert en hel del andra publikationer.
Det är förstås ett glädjebesked och här i Borrby, liksom på många platser i Sverige föreställer jag mig, pågår nu diskussionen om hur vi på bästa sätt kan fira det inträffade.
Det har talats om en ”spoken word”-festival, eller en ekumenisk tacksägelsegudstjänst, men personligen förordar jag en mer traditionell parad, som inkluderar byalaget, hembygdsföreningen, syföreningen och brandkåren, med efterföljande fyrverkerier, förutsatt att de särskilt inbjudna taxarna inte är skotträdda.
En insamling kommer, i alla eventualiteter, att göras för att bekosta en plakett på korrekt ställe på den grusväg i Värmland där miraklet inträffade. Eventuellt överskott kan gå till Ines rehabilitering.
Onsdag
Våra amerikanska vänner, som bekant är i en av sina grälsjuka perioder, verkar ha ägnat veckan åt att vara våldsamt oeniga om reklam för överprissatta arbetsbyxor och en ny, innovativ formgivning av valkretsar i Texas – det senare en tradition som åtminstone är 215 år gammal, vilket måste betraktas som uråldrigt i ett land som bara är knappt 250 år gammalt.
Det är också en del av amerikansk tradition att, inte olikt romarna, tolka till synes helt triviala företeelser som omen på något ödesdigert, när de är på det här humöret. Kanske är det förklaringen till att dagens stora amerikanska nyhet är att president Donald Trump synts vandra på Vita husets tak.
Vad betyder det? Hur bör det tolkas? Vad säger det om framtiden?
Även om en uppsjö unga, svenska kolumnister förtjänstfullt försökt imitera den amerikanska indignationen över reklamen för arbetsbyxor, är mitt intryck att just det grälet inte riktigt fått fäste här hemma.
Kanske beror det på att svenskar ryktas lägga sin semester allt senare, men jag misstänker att förklaringen snarare är att svenskar i gemen saknar verklig talang för den här särpräglat amerikanska harmsenheten. Även om det är så bör vi göra vårt bästa för att spela intresserade, nu när vi är medlemmar i Nato och tullarna hänger över våra huvuden.
Jag har själv ägnat dagen åt att försöka formulera ett antal olycksbådande tolkningar av presidentens takvandring.
Kan presidenten rekognoscera för att finna en lämplig plats där centralbankschefen Jerome Powell råkar ”snubbla” mot sin död?
Kan president Trump, likt den nekromantiske engelske kungen Bladud, fått för sig att han kan flyga? Det slutade illa för Bladud, som kastade sig från ett torn i London – eller ”Nya Troja”, som det hette då – och bröt nacken.
Kan han ha till syfte att finna ett lämpligt ställe att spela på sin lyra – fiolen var som bekant inte uppfunnen under Neros tid – efter att ha tubbat sina evangelikala anhängare att sätta eld på Washington DC?
Jag är inte säker på att någon av dessa teorier kommer att fästa, men vi måste alla dra vårt strå till stacken för att övertyga amerikanerna om att vi i grund och botten är precis som de.
Torsdag
Förra året, läser jag i Dagens Nyheter, utfärdade SMHI 435 vädervarningar, vilket rimligen betyder att vi alla borde ha barrikaderat oss bakom skyddsvallar av vattendunkar och konserver årets alla tolv månader. Nivån verkar bli densamma i år. Ändå minns jag tydligt att jag befunnit mig utomhus, utan att fyllas av en känsla av livsfara, mer än en gång den här sommaren.
Frågan är förstås vem som har fel: vi medborgare eller meteorologerna på SMHI?
Med tanke på att det fastslagits att bara konspirationsteoretiker och foliehattar inte lyssnar på ”experter”, antar jag att det är vi som av lekmannamässig okunnighet, eller barnslig trots, missupplevt väderförhållandena.
Att påstå att paradoxen skulle bottna i att meteorologerna suktar efter uppmärksamhet vore oförskämt. Men vi kan ändå inte bortse från risken att andra, mindre nogräknade, yrkesgrupper låter sig inspireras av de ständiga vädervarningarna.
Vad hindrar ekonomer, ingenjörer, lantarbetare, epidemiologer och nagelskulptriser från att konstruera sina egna ”konsekvensbaserade” varningssystem?
Och hur ska vi i så fall hantera den störtflod av gula, orangea och röda varningar som blir en oundviklig konsekvens av en sådan utveckling?
Regeringen borde agera ”proaktivt”, som det heter när man löser problem innan de finns, i det här ärendet. Det bästa vore antagligen att upprätta en varningsmyndighet – låt oss kalla den Kassandra – bestående av professionella informatörer, som dagligen kan räkna antalet varningar och utfärda gul, orange eller röd varning för varningar, beroende på hur många de för tillfället är.
Det är vår rätt som medborgare att bli adekvat informerade om de katastrofer som väntar oss, så att vi kan ignorera dem på vetenskapliga grunder.
***