”Är det verkligen fred vi vill ha?”
Ukraina är inte Tjeckoslovakien och München är inte Anchorage.
När Trump och Putin nu har mötts i Alaska blir parallellen till München 1938 oundviklig. Mötet i Anchorage sätts in i ett historiskt mönster av eftergifter, men också i en helt annan geopolitisk verklighet. Faran för ”ännu ett München” är mindre i Ukrainas fall, eftersom ukrainarna, till skillnad från tjeckoslovakerna, knappast skulle acceptera en så förödande uppgörelse. Det hänger samman med att Ukraina, efter år av hårda strider, har byggt upp den till antalet soldater räknat starkaste armén i Europa och därför har helt andra förutsättningar att stå emot ryska krav. Detta hindrar ju inte så klart Trump och Putin att lajva Chamberlain och Hitler. Om Trump gick med på Putins villkor skulle det absolut likna Münchenavtalet 1938. I utbyte fick Chamberlain endast tomma löften om ”fred i vår tid”. ”Ni fick välja mellan krig och vanära”, sade Winston Churchill då. ”Ni valde vanära, och ni kommer att få krig.” Churchill hade rätt: avtalet gjorde det möjligt för Nazityskland att sluka hela Tjeckoslovakien och lägga grunden för andra världskriget.
Men det spelar ändå ingen roll, för Ukraina är inte Tjeckoslovakien och München är inte Anchorage. Ukraina har valt att slåss därför att landets befolkning uppfattar hotet från sin forna kolonialherre som existentiellt, men också som något som kan bemötas med utsikten till framgång. I tider av kris söker vi oss instinktivt till historiska exempel. Vi behöver vägskyltar för att orientera oss. Men ytliga historiska analogier kan vilseleda. Münchenanalogen har åberopats oavbrutet sedan 1945 och tiden är inne att låta den gå i pension.
Eftergiften som inte fungerade
Den 30 september 1938 steg den brittiske premiärministern av planet efter Münchenkonferensen och läste upp en gemensam deklaration med Hitler: ”Vi är beslutna att samrådsmetoden ska vara den metod som används för att hantera andra frågor och därigenom bidra till att säkra Europas fred.” Framför 10 Downing Street fortsatte han: ”Mina vänner … Jag tror att detta betyder fred för vår tid. Gå hem och sov gott.” Ett år senare inledde Hitler andra världskriget.
Den amerikanske historikern Victor Davis Hanson, som är specialiserad på andra världskriget, har återgett hur Hitler, endast en vecka efter mötet i München, förnedrade Chamberlain. Hitler ska då ha sagt: ”Våra fiender är små maskar, jag såg dem i München.” Han yttrade också en grov och bokstavlig förolämpning riktad inte bara mot Chamberlains politik utan även mot hans ikoniska paraply: ”Om den där fåniga gamle mannen någonsin kommer hit igen och lägger sig i med sitt paraply, ska jag sparka ner honom för trappan och hoppa på hans paraply framför fotograferna.”
De historiska parallellerna med i dag
Sanningen är den att Ryssland och ryssar i gemen ser ned på väst och dess ledare. Det märks i allt från Russia Today till inhemsk ryskspråkig media, där budskapet anpassas efter publiken. När Black Lives Matter-protesterna bröt ut rapporterades det i väst som en kamp mot rasistiska samhällsinstitutioner – i rysk tv som ett tecken på att USA stod på randen till kollaps och ett förebådande om Rysslands närliggande seger. Samma nedlåtande syn riktas även mot Donald Trump. Putins inre krets tycks se honom som ett praktiskt, om än oförutsägbart, redskap. Den ryske propagandisten Vladimir Solovyov kallade honom nyligen ”oförskämd”, en Biden-imitatör vars storhetsidéer inte förtjänar ryssarnas hänsyn.
Ett Nobelpris hägrar för Trump. Precis som ett ihågkommande som en fredsfurste säkert hägrade för Chamberlain. Det går inte att utesluta att Trump kan vilja nå en uppgörelse för att få till ett vapenstillestånd direkt med Putin utan att involvera Ukraina eller Europa. I båda fallen återkommer samma farliga logik där man försöker blidka en angripare för att köpa sig fred genom att spela schack med någon annans territorium. Erfarenheten visar att priset för en sådan fred ofta är högre än det krig man försökte undvika.
Men här slutar likheterna
Skillnaderna mellan Tjeckoslovakien 1938 och Ukraina i dag är betydande. Tjeckoslovakien var en relativt liten stat, övergiven av sina potentiella allierade och omgiven av fiender. Ukraina däremot har en befolkning på över fyrtio miljoner människor och gränsar i väster till Nato-länder som försett landet med omfattande militärt stöd, liksom diplomatiskt och moraliskt stöd. Ingen organiserade internationella sanktioner för att bestraffa Hitler 1938, men Putins angrepp på Ukraina har mötts av kraftfulla åtgärder.
Även folkviljan utgör en avgörande skillnad. En färsk opinionsundersökning visar att 78 % av ukrainarna motsätter sig att överlämna territorium som fortfarande kontrolleras av landet, något som markerar en stark motståndsvilja och står i kontrast till vad som hände i Tjeckoslovakien 1938. Den amerikanske säkerhetsexperten Dov S. Zakheim har också påpekat att även om Putin följer delar av Hitlers taktik från 1938, så är situationen annorlunda eftersom den rysktalande befolkningen i de ockuperade ukrainska områdena långt ifrån är så positiv till annektering som Sudetentyskarna var. Tjeckoslovakien var ett mångnationellt land där Sudettyskarna redan underminerade stabiliteten genom att samarbeta med Berlin. Redan före fullskaliga invasionen 2022 fanns det viss rysktalande opinion i Donetsk och Luhansk som var mer orienterad mot Moskva, men det var långt ifrån en majoritet. De flesta rysktalande identifierade sig som ukrainare, även om de ofta hade kulturella eller familjära band till Ryssland. Efter 2014 års annektering av Krim och utbrottet av kriget i Donbass har stödet för Ryssland snarare minskat, särskilt i områden som upplevt hårda strider och ockupation. Putins påstående om att "befria" rysktalande har i praktiken fått litet gensvar. I stället har invasionen stärkt den ukrainska identiteten även bland rysktalande, vilket skapat en enande effekt snarare än splittring.
En annan skillnad är att länderna redan ligger i krig sedan tre år tillbaka. Ukraina (och Ryssland) har valt att slåss eftersom man anser sig kunna vinna. En opinionsundersökning från European Council on Foreign Relations våren 2024 visade att 58 % av ukrainarna räknar med en ukrainsk seger medan bara 1 % tror att Ryssland kommer att vinna. Alternativet ”Om väst ökar leveranserna av vapen och ammunition” ökade andelen som tror på ukrainsk seger till 69 %.
Till slut kommer därtill att Ukraina i dag, med sin numerär av soldater i aktiv tjänst, är överlägset Europas starkaste armé, vilket gör jämförelsen med 1938 än mer missvisande.
Ripeness Theory – teorin om konfliktmognad
Det är här teorin om konfliktmognad kommer in. Det är en teori inom freds- och konfliktforskning som förklarar när parter i en väpnad konflikt blir redo att förhandla om fred. Teorin utvecklades främst av William Zartman under 1980-talet och används ofta i både fredsforskning och militärhistoria för att förstå varför vissa konflikter når en förhandlingslösning medan andra fortsätter trots höga kostnader. Kärnan i teorin är begreppet “mutually hurting stalemate”. Det innebär att en konflikt anses vara ”mogen” för förhandling först när båda sidor upplever att de inte kan vinna militärt, att fortsatt strid blir mer kostsamt än lönsamt, och att det samtidigt finns en väg ut ur konflikten som båda kan acceptera.
Ett exempel där teorin ofta lyfts fram som lyckad är fredsavtalet mellan Egypten och Israel efter Jom Kippur-kriget 1973. Båda länderna insåg att fortsatt krig var för kostsamt och att det inte gick att nå en avgörande militär seger. Resultatet blev Camp David-avtalet 1978.
Ryssland hoppas fortfarande på att kunna vinna territorium eller åtminstone trötta ut västländerna. Ukraina å sin sida ser fortsatt motstånd som nödvändigt för sin överlevnad. Det sistnämnda är inte svårt att förstå. Se bara på Rysslands utrikesminister Sergej Lavrovs tröjval när han anlände till Alaska och pryddes av bokstäverna ”CCCP”, det vill säga de kyrilliska initialerna för Sovjetunionen. Varför spelar det roll? Därför att Ukraina tidigare tillhörde Sovjetunionen, och Putin har flera gånger beskrivit dess kollaps som 1900-talets största geopolitiska katastrof. Det handlar alltså inte om att Lavrov och Putin är kommunister, utan om att de vill återgå till en geopolitisk ordning då Ryssland territoriellt sträckte sig ända fram till polska gränsen och politiskt djupt in i Berlin. Det visar väldigt tydligt vad man vill med Ukraina. Det är också viktigt att förstå varför Putin talade i Anchorage om ryssar och ukrainare som ”broderfolk”. I praktiken innebär detta att man inte erkänner ukrainarna som ett eget folk, utan ser dem som vilseledda ryssar som glömt sitt ursprung. Därför används också det nedsättande uttrycket ”khokhol” om ukrainare, ett ord som kan översättas till bonde och som fyller samma funktion som när ”redneck” används på engelska eller när turkar talar om kurder som ”bergsturkar”. Det speglar den djupt rotade synen på Ukraina som en underordnad del av den ryska världen.
Lika lite som det judiska folket kunde vara ”moget” inför Hitlertysklands krav, är det troligt att det ukrainska folket skulle kunna förlika sig med det som Ryssland under Putin erbjuder.
Ryskt historiskt mönster av fördröjning och återfall i imperialistiskt våld
Men naturligtvis finns det orosmoln i vår samtid. Sanktionerna och det militära stödet är några av de tydligaste skillnaderna mellan 1938 och i dag, men om de skulle rullas tillbaka eller förlora sin verkan förändras bilden drastiskt. Då minskar det internationella trycket på Ryssland och situationen närmar sig i högre grad Tjeckoslovakien 1938, där Hitler kunde agera utan några egentliga kostnader. Trump har redan visat att hans varningar till Moskva saknar konsekvenser.
Historien visar att Moskva ofta erbjuder förhandlingar när den militära situationen är ogynnsam, för att vinna tid, omgruppera och återuppta offensiven. Som Tjetjeniens första president Dzhokhar Dudajev uttryckte det: Ryssland erbjuder förhandlingar när det befinner sig i en svag position, när planerna inte utvecklas som tänkt, för att vinna tid, återhämta sig, rätta till misstag och identifiera en svag punkt – och slår sedan till igen med förnyad styrka.
Detta mönster har upprepats flera gånger: fredsavtalet med Tjetjenien 1996 följdes av en ny invasion 1999; Estland stod på randen till rysk invasion 2007; Georgien angreps 2008; Krim och delar av Donbass i Ukraina annekterades 2014; och en fullskalig invasion av Ukraina inleddes 2022.
De lärdomar som riskerar att ignoreras
Att förvänta sig att ett möte i Alaska ska leda till en varaktig fred innebär att bortse från den historiska erfarenheten. Problemet med historien är att det finns så mycket av den, och den som säger att vi måste lära oss av den har alltid ett smörgåsbord att välja från. Vad man väljer att lyfta fram säger ofta mer om personen själv än om historiekunskap som ett vaccin mot vår tids problem. För ukrainarna är det däremot just mönstret av rysk imperialistisk aggression mot sina grannar i närhistorien som utgör den viktigaste historiska lärdomen.
Historien har ett grymt sätt att upprepa sig när dess lärdomar ignoreras. År 1938 ledde eftergiftspolitiken direkt till ett världskrig. År 2025 kan det leda till något ännu värre. Det kan vara så som Hoola Bandoola Band sjöng i sin sång Fred (Till Melanie) från 1971: Är det verkligen fred vi vill ha till varje pris? Är vi alldeles säkra på, att det värsta av allt är krig?
***
När Trump och Putin nu har mötts i Alaska blir parallellen till München 1938 oundviklig. Mötet i Anchorage sätts in i ett historiskt mönster av eftergifter, men också i en helt annan geopolitisk verklighet. Faran för ”ännu ett München” är mindre i Ukrainas fall, eftersom ukrainarna, till skillnad från tjeckoslovakerna, knappast skulle acceptera en så förödande uppgörelse. Det hänger samman med att Ukraina, efter år av hårda strider, har byggt upp den till antalet soldater räknat starkaste armén i Europa och därför har helt andra förutsättningar att stå emot ryska krav. Detta hindrar ju inte så klart Trump och Putin att lajva Chamberlain och Hitler. Om Trump gick med på Putins villkor skulle det absolut likna Münchenavtalet 1938. I utbyte fick Chamberlain endast tomma löften om ”fred i vår tid”. ”Ni fick välja mellan krig och vanära”, sade Winston Churchill då. ”Ni valde vanära, och ni kommer att få krig.” Churchill hade rätt: avtalet gjorde det möjligt för Nazityskland att sluka hela Tjeckoslovakien och lägga grunden för andra världskriget.
Men det spelar ändå ingen roll, för Ukraina är inte Tjeckoslovakien och München är inte Anchorage. Ukraina har valt att slåss därför att landets befolkning uppfattar hotet från sin forna kolonialherre som existentiellt, men också som något som kan bemötas med utsikten till framgång. I tider av kris söker vi oss instinktivt till historiska exempel. Vi behöver vägskyltar för att orientera oss. Men ytliga historiska analogier kan vilseleda. Münchenanalogen har åberopats oavbrutet sedan 1945 och tiden är inne att låta den gå i pension.
Eftergiften som inte fungerade
Den 30 september 1938 steg den brittiske premiärministern av planet efter Münchenkonferensen och läste upp en gemensam deklaration med Hitler: ”Vi är beslutna att samrådsmetoden ska vara den metod som används för att hantera andra frågor och därigenom bidra till att säkra Europas fred.” Framför 10 Downing Street fortsatte han: ”Mina vänner … Jag tror att detta betyder fred för vår tid. Gå hem och sov gott.” Ett år senare inledde Hitler andra världskriget.
Den amerikanske historikern Victor Davis Hanson, som är specialiserad på andra världskriget, har återgett hur Hitler, endast en vecka efter mötet i München, förnedrade Chamberlain. Hitler ska då ha sagt: ”Våra fiender är små maskar, jag såg dem i München.” Han yttrade också en grov och bokstavlig förolämpning riktad inte bara mot Chamberlains politik utan även mot hans ikoniska paraply: ”Om den där fåniga gamle mannen någonsin kommer hit igen och lägger sig i med sitt paraply, ska jag sparka ner honom för trappan och hoppa på hans paraply framför fotograferna.”
De historiska parallellerna med i dag
Sanningen är den att Ryssland och ryssar i gemen ser ned på väst och dess ledare. Det märks i allt från Russia Today till inhemsk ryskspråkig media, där budskapet anpassas efter publiken. När Black Lives Matter-protesterna bröt ut rapporterades det i väst som en kamp mot rasistiska samhällsinstitutioner – i rysk tv som ett tecken på att USA stod på randen till kollaps och ett förebådande om Rysslands närliggande seger. Samma nedlåtande syn riktas även mot Donald Trump. Putins inre krets tycks se honom som ett praktiskt, om än oförutsägbart, redskap. Den ryske propagandisten Vladimir Solovyov kallade honom nyligen ”oförskämd”, en Biden-imitatör vars storhetsidéer inte förtjänar ryssarnas hänsyn.
Ett Nobelpris hägrar för Trump. Precis som ett ihågkommande som en fredsfurste säkert hägrade för Chamberlain. Det går inte att utesluta att Trump kan vilja nå en uppgörelse för att få till ett vapenstillestånd direkt med Putin utan att involvera Ukraina eller Europa. I båda fallen återkommer samma farliga logik där man försöker blidka en angripare för att köpa sig fred genom att spela schack med någon annans territorium. Erfarenheten visar att priset för en sådan fred ofta är högre än det krig man försökte undvika.
Men här slutar likheterna
Skillnaderna mellan Tjeckoslovakien 1938 och Ukraina i dag är betydande. Tjeckoslovakien var en relativt liten stat, övergiven av sina potentiella allierade och omgiven av fiender. Ukraina däremot har en befolkning på över fyrtio miljoner människor och gränsar i väster till Nato-länder som försett landet med omfattande militärt stöd, liksom diplomatiskt och moraliskt stöd. Ingen organiserade internationella sanktioner för att bestraffa Hitler 1938, men Putins angrepp på Ukraina har mötts av kraftfulla åtgärder.
Även folkviljan utgör en avgörande skillnad. En färsk opinionsundersökning visar att 78 % av ukrainarna motsätter sig att överlämna territorium som fortfarande kontrolleras av landet, något som markerar en stark motståndsvilja och står i kontrast till vad som hände i Tjeckoslovakien 1938. Den amerikanske säkerhetsexperten Dov S. Zakheim har också påpekat att även om Putin följer delar av Hitlers taktik från 1938, så är situationen annorlunda eftersom den rysktalande befolkningen i de ockuperade ukrainska områdena långt ifrån är så positiv till annektering som Sudetentyskarna var. Tjeckoslovakien var ett mångnationellt land där Sudettyskarna redan underminerade stabiliteten genom att samarbeta med Berlin. Redan före fullskaliga invasionen 2022 fanns det viss rysktalande opinion i Donetsk och Luhansk som var mer orienterad mot Moskva, men det var långt ifrån en majoritet. De flesta rysktalande identifierade sig som ukrainare, även om de ofta hade kulturella eller familjära band till Ryssland. Efter 2014 års annektering av Krim och utbrottet av kriget i Donbass har stödet för Ryssland snarare minskat, särskilt i områden som upplevt hårda strider och ockupation. Putins påstående om att ”befria” rysktalande har i praktiken fått litet gensvar. I stället har invasionen stärkt den ukrainska identiteten även bland rysktalande, vilket skapat en enande effekt snarare än splittring.
En annan skillnad är att länderna redan ligger i krig sedan tre år tillbaka. Ukraina (och Ryssland) har valt att slåss eftersom man anser sig kunna vinna. En opinionsundersökning från European Council on Foreign Relations våren 2024 visade att 58 % av ukrainarna räknar med en ukrainsk seger medan bara 1 % tror att Ryssland kommer att vinna. Alternativet ”Om väst ökar leveranserna av vapen och ammunition” ökade andelen som tror på ukrainsk seger till 69 %.
Till slut kommer därtill att Ukraina i dag, med sin numerär av soldater i aktiv tjänst, är överlägset Europas starkaste armé, vilket gör jämförelsen med 1938 än mer missvisande.
Ripeness Theory – teorin om konfliktmognad
Det är här teorin om konfliktmognad kommer in. Det är en teori inom freds- och konfliktforskning som förklarar när parter i en väpnad konflikt blir redo att förhandla om fred. Teorin utvecklades främst av William Zartman under 1980-talet och används ofta i både fredsforskning och militärhistoria för att förstå varför vissa konflikter når en förhandlingslösning medan andra fortsätter trots höga kostnader. Kärnan i teorin är begreppet “mutually hurting stalemate”. Det innebär att en konflikt anses vara ”mogen” för förhandling först när båda sidor upplever att de inte kan vinna militärt, att fortsatt strid blir mer kostsamt än lönsamt, och att det samtidigt finns en väg ut ur konflikten som båda kan acceptera.
Ett exempel där teorin ofta lyfts fram som lyckad är fredsavtalet mellan Egypten och Israel efter Jom Kippur-kriget 1973. Båda länderna insåg att fortsatt krig var för kostsamt och att det inte gick att nå en avgörande militär seger. Resultatet blev Camp David-avtalet 1978.
Ryssland hoppas fortfarande på att kunna vinna territorium eller åtminstone trötta ut västländerna. Ukraina å sin sida ser fortsatt motstånd som nödvändigt för sin överlevnad. Det sistnämnda är inte svårt att förstå. Se bara på Rysslands utrikesminister Sergej Lavrovs tröjval när han anlände till Alaska och pryddes av bokstäverna ”CCCP”, det vill säga de kyrilliska initialerna för Sovjetunionen. Varför spelar det roll? Därför att Ukraina tidigare tillhörde Sovjetunionen, och Putin har flera gånger beskrivit dess kollaps som 1900-talets största geopolitiska katastrof. Det handlar alltså inte om att Lavrov och Putin är kommunister, utan om att de vill återgå till en geopolitisk ordning då Ryssland territoriellt sträckte sig ända fram till polska gränsen och politiskt djupt in i Berlin. Det visar väldigt tydligt vad man vill med Ukraina. Det är också viktigt att förstå varför Putin talade i Anchorage om ryssar och ukrainare som ”broderfolk”. I praktiken innebär detta att man inte erkänner ukrainarna som ett eget folk, utan ser dem som vilseledda ryssar som glömt sitt ursprung. Därför används också det nedsättande uttrycket ”khokhol” om ukrainare, ett ord som kan översättas till bonde och som fyller samma funktion som när ”redneck” används på engelska eller när turkar talar om kurder som ”bergsturkar”. Det speglar den djupt rotade synen på Ukraina som en underordnad del av den ryska världen.
Lika lite som det judiska folket kunde vara ”moget” inför Hitlertysklands krav, är det troligt att det ukrainska folket skulle kunna förlika sig med det som Ryssland under Putin erbjuder.
Ryskt historiskt mönster av fördröjning och återfall i imperialistiskt våld
Men naturligtvis finns det orosmoln i vår samtid. Sanktionerna och det militära stödet är några av de tydligaste skillnaderna mellan 1938 och i dag, men om de skulle rullas tillbaka eller förlora sin verkan förändras bilden drastiskt. Då minskar det internationella trycket på Ryssland och situationen närmar sig i högre grad Tjeckoslovakien 1938, där Hitler kunde agera utan några egentliga kostnader. Trump har redan visat att hans varningar till Moskva saknar konsekvenser.
Historien visar att Moskva ofta erbjuder förhandlingar när den militära situationen är ogynnsam, för att vinna tid, omgruppera och återuppta offensiven. Som Tjetjeniens första president Dzhokhar Dudajev uttryckte det: Ryssland erbjuder förhandlingar när det befinner sig i en svag position, när planerna inte utvecklas som tänkt, för att vinna tid, återhämta sig, rätta till misstag och identifiera en svag punkt – och slår sedan till igen med förnyad styrka.
Detta mönster har upprepats flera gånger: fredsavtalet med Tjetjenien 1996 följdes av en ny invasion 1999; Estland stod på randen till rysk invasion 2007; Georgien angreps 2008; Krim och delar av Donbass i Ukraina annekterades 2014; och en fullskalig invasion av Ukraina inleddes 2022.
De lärdomar som riskerar att ignoreras
Att förvänta sig att ett möte i Alaska ska leda till en varaktig fred innebär att bortse från den historiska erfarenheten. Problemet med historien är att det finns så mycket av den, och den som säger att vi måste lära oss av den har alltid ett smörgåsbord att välja från. Vad man väljer att lyfta fram säger ofta mer om personen själv än om historiekunskap som ett vaccin mot vår tids problem. För ukrainarna är det däremot just mönstret av rysk imperialistisk aggression mot sina grannar i närhistorien som utgör den viktigaste historiska lärdomen.
Historien har ett grymt sätt att upprepa sig när dess lärdomar ignoreras. År 1938 ledde eftergiftspolitiken direkt till ett världskrig. År 2025 kan det leda till något ännu värre. Det kan vara så som Hoola Bandoola Band sjöng i sin sång Fred (Till Melanie) från 1971: Är det verkligen fred vi vill ha till varje pris? Är vi alldeles säkra på, att det värsta av allt är krig?
***
