Bergen har börjat lämna tillbaka de döda
Under smältande glaciärer i de italienska Alperna träder åter första världskrigets soldater fram i full mundering.
Det som göms i snö kommer upp i tö. Det gamla ordspråket blir nu grym verklighet i de italienska Alperna. På ytan är allt idyll: de typiska tyrolerhusen, bjäller-prydda fjällkor som betar i branterna, svindlande vyer vart man än vänder sig och om kvällarna öppnar värdshusen famnen för besökare, med lokalt öl och ett kök som är en läcker blandning av österrikiskt och italienskt. Skidåkare strömmar hit på vintern och sommartid fylls vandringslederna med turister.
Men som ett eko från mörkare tider har bergen börjat lämna tillbaka de döda, som vilat där i över hundra år. Peio ligger i Val di Sole, Solens Dal. Men de döda från första världskriget kastar långa skuggor. De började dyka upp för drygt tjugo år sedan i bergsmassivet Ortles-Cevedale och fynden har blivit en del av vardagen för de boende här, i takt med att glaciärerna krymper.
– Att hitta gamla föremål från kriget är en sak. Att hitta en död person är något helt annat. På ett ögonblick förstår du på riktigt krigets tragik.
Maurizio Vicenzi väljer sina ord väl när han återupplever den där dagen på berget. Han driver ett krigsmuseum i skidorten Peio och var den som gjorde ett av de första fynden av kroppar från kriget, i augusti 2004.
– Det var tre män fastfrusna i isen och i varandra, de hängde upp- och nervända, på 3 400 meters höjd. Jag kommer aldrig att glömma den synen. De hade varit där i nästan hundra år, berättar han.
Ett rutinerat räddningsteam flögs upp med helikopter och fastspända med linor jobbade männen med att få loss de döda från isen, med hjälp av olika verktyg. De tre soldaternas ansikten, kroppar och uniformer var kusligt välbevarade av isen, närmast mumifierade. Dessa uniformer berättade i sin tur att männen var soldater från Österrike. De kunde dock aldrig identifieras utan begravdes under högtidliga former och med alla byborna närvarade. Nu vilar de i namnlösa gravar, på militärkyrkogården i Peio.
Den del av första världskriget som utspelade sig mellan Italien och Österrike-Ungern, i Dolomiterna, brukar kallas för ”det vita kriget” eftersom det ägde rum på över 3 000 meters höjd, i snö och is. Många dog av köld och laviner och inte enbart i striderna. Totalt dog 25 000 män och 18 000 rapporterades som saknade. Gamla svartvita krigsfilmer från det italienska försvarsministeriet visar mycket unga män, inte stort mer än pojkar, som strider i bergen, åker skidor och klättrar längs branterna. Både italienarna och österrikarna grävde ut tunnlar och underjordiska salar i snön och isen, där de vistades och förvarade vapen och mat.
– Förhållandena var omänskliga. Att vistas på 3 500 meters höjd långa tider är ju tufft i sig. Dessutom i krig, i svår köld, med den tidens utrustning, det var ju inga moderna skidoveraller och pjäxor de hade. Och inga snöskotrar och andra fordon, men ändå lyckades de transportera upp vapen och kanoner, med hjälp av åsnor och linbanor som de byggde.
Maurizio Vicenzi visar runt på museet, lyfter fram gamla skidor som soldaterna burit samt uniformer, vapen och kokkärl. Ett syskrin, en bibel, en kikare – allt har hittats i bergen. Rakt ovanför Peio finns också en gammal bunker från kriget, Punta Linke, på 3630 meters höjd strax under Monte Vioz topp.
Den var det vita krigets i särklass högst belägna bunker. Ursprungligen ett rastskydd, färdigställt år 1911, av Halles alpinklubb, men när kriget bröt ut tog militären över. Genom dubbla linbanor kunde mannar, konserver, dricksvatten och tungt artilleri fraktas upp.
Legat begravd i ett sekel
I modern tid har regionen Trento låtit utforska och rusta upp bunkern och under de korta sommarmånader som vädret tillåter är bunkern öppen för allmänheten, som museum. Men bara vältränade personer med stor vana av att klättra i berg och med rätt utrustning kan besöka den.
Det går visserligen att ta sig upp på tretusen meters höjd med den moderna kabinbanan Peio 3000. Men de sista 700 meterna är inget för lekmän.
Det går också att ta sig dit med helikopter, om sikten är fri utan låga moln och dimma. Väl framme upplever man som besökare mest känslan av att ha rest dit med en tidsmaskin. Bunkern har legat begravd i isen i ett sekel. Här finns en gammal kanon och taggtråd; på väggarna vittnar gulnade tidningsklipp om krigsnyheter och ett hundratal halmskor, att bära utanpå pjäxorna som skydd mot kylan, om soldaternas umbäranden.
De italienska alperna är fulla av gamla fort och liknande påminnelser om kriget. Men Punta Linke är något alldeles särskilt. Otillgängligt, orört, ett besök i det förgångna, i den dåtid som är så närvarande här i dessa gamla gränstrakter. Folk här kan sin historia, många har mist släktingar, de yngre bär på äldre generationers minnen och för dem vidare. Här är de flesta vana bergsbestigare och många är de som letar efter sina saknade släktingar, de som aldrig fått en grav.
En av de mest eftersökta är kapten Arnaldo Berni. Han dog i slaget vid Punta San Matteo, som utspelade sig på 3 678 meters höjd. I sitt sista meddelande som han fick i väg, skrivet på en lapp och skickat med en soldat som han därmed räddade livet på, begär kaptenen förstärkning:
”Fienden bombar oss intensivt, vägarna ut är avskurna. Barackerna har rasat ihop och tunnlarna är delvis förstörda. Vi väntar oss en attack när som helst. Skicka förstärkning. Kapten Berni.”
Det var den 3 september 1918, kriget gick mot sitt slut, italienarna skulle gå segrande ur striderna. Men kapten Berni mötte sitt öde i en istunnel som rasade ihop över honom efter intensiv kanonbeskjutning.
Hans kropp har aldrig återfunnits, men italienska skolbarn lär sig hans namn och i filmer och böcker som Isarnas kapten är han den som förkroppsligar soldaterna som gav sina liv.
– Han blev känd för sitt stora hjältemod. Kapten Berni var den typ av ledare som vi behöver i krig. Han var ung, modig och vägrade lämna sin post. Det blev hans död.
Överste Giulio Lepore berättar påtagligt rörd om kapten Berni. Översten är liksom sin föregångare en ”alpino”, den italienska motsvarigheten till fjälljägare. De senaste åren skickas dessa militärer allt oftare ut på uppdrag med att röja upp i bergskedjorna, när glaciärerna krymper.
– Det är tyvärr inte bara våra fallna kamrater som kommer fram utan också minor, vapen och granater. Vi sanerar terrängen hela tiden, framför allt sommartid då isen smälter mycket, säger överste Lepore.
I augusti 2019 hittade två spanska män i 20-årsåldern, som vandrade vid Presena-glaciären, en artillerigranat från första världskriget som exploderade när de tog upp den. Den ene mannen fick en svår handskada.
– Det här är farliga saker som finns i stora mängder i de här bergen. Under kriget var det ju ingen som tog med något ner igen, från de höjderna. Allt blev kvar och har legat gömt i isarna. Men nu är våra alper fulla av skidåkare och vandrare. Därför måste vi militärer se till att sanera marken och hålla folk säkra, säger överste Lepore.
Efter upptäckten 2004 av de tre nerfrusna österrikiska soldaterna har fler och fler döda hittats. Det största fyndet hittills kom år 2022, då en massgrav återfanns nära bergspasset Passo Tonale, med hjälp av gamla dagboksanteckningar från soldaten Ubaldo Ingravalle.
Han var med i alpin-bataljonen Valcamonica. Den 12 juni 1918 stred man mot Österrike-Ungern som med 40 000 män i ”Operation Lavin” försökte bryta igenom italienarnas linjer. Under slaget öppnade sig ett slukhål efter kraftig granatbeskjutning och nära hundra man miste livet i det. Tack vare Ubaldo Ingravalles nedtecknade minnen har dennes barnbarn Sergio Boem kunnat finna massgraven, efter åratal av sökande. Han har även skrivit en bok om graven. Hela 94 soldater ska finnas begravda där, hittills har tolv grävts upp. Arbetet är resurskrävande, både tidsmässigt och ekonomiskt.
Stora ansträngningar görs för att genom DNA-analys försöka spåra anhöriga till de döda soldater man hittar runt om i Dolomiterna.
Ibland återfinns personliga föremål på de döda, bevarade i isen under alla år. Det kan vara ett brev i en ficka, sänt i en annan tid, i ett annat liv, med namn och adress på. Eller en berlock eller vigselring. Då går det ibland att få fram en identitet på soldaten och genom namnet få tag på släktingar, om några finns i livet.
– Det kan ta flera år att identifiera de här personerna. Och med många är det omöjligt. Alla kroppar är inte i gott skick heller. Men när vi lyckas identifiera någon så är det värt allt, säger överste Lepore.
Då får soldaterna komma hem, mer än hundra år efter att de sändes ut i krig. Ett krig som många menar saknade verkliga vinnare. ”Berget vann”, säger en alpin guide med sorgsen blick och går in på ”bierstuben”, ölstugan, för att driva spökena på flykten med ett glas i skymningstimmen.
Högt uppe på Monte Vioz lyser solen dock fortfarande, det stora korset som rests på bergets topp på 3 645 meters höjd fångar blänkande de sista strålarna. Men nere i dalen på militärkyrkogården är skuggorna redan långa. Under stora träd, i sjungande tystnad, vilar de tre okända österrikiska soldaterna sida vid sida med stupade italienare. Gravarna är fint smyckade med kransar och färska höstblommor. På alla tre står det: ”Graven vet inte mitt namn. Men Gud gör det.”
***
