D-dagen förtjänar sitt goda rykte i väst

En av de mest minnesvärda och symboliska scenerna i krigsfilmernas historia kan vara i The Longest Day (1962), som bygger på Cornelius Ryans bok med samma namn och skildrar invasionen av Normandie på D-dagen den 6 juni 1944, då de allierade styrkorna landsteg i Frankrike under andra världskriget.

Några tyska soldater försöker kapitulera genom att sträcka upp händerna och ropa ”Bitte, bitte!” i desperation. I stället för att acceptera deras överlämnande öppnar en amerikansk soldat eld och skjuter dem utan att tveka. Därefter tar han upp sin cigarett, placerar den nonchalant i munnen, kisar med ögonen och säger: ”I wonder what ’bitte’ means?”

Scenen fångar krigets brutalitet och avhumanisering, där både språk och empati förlorar sin betydelse i våldets kaotiska logik. Dess banbrytande användning av flera regissörer från olika länder för att skildra olika nationers perspektiv på invasionen bidrar till dess unika berättarstruktur. Filmen känns mycket äkta och beslutet att använda sig av skådespelare från olika länder och inte bara amerikanska för att representera alla inblandade bidrog starkt till filmens globala genomslag.

Men alla håller inte med – varken om filmens storhet eller om D-dagens betydelse. Var det en avgörande militärstrategisk vändpunkt i andra världskriget, eller är detta en form av västerländsk historierevisionism och propaganda? Enligt det senare synsättet var det Sovjetunionens insatser, och enbart dem, som vände kriget och räddade världen från Hitlers ondska. När tidningen Vi skulle uppmärksamma att det var 70 år sedan D-dagen, publicerades exempelvis en längre essä av Henrik Arnstad, där han hävdade just detta: att vår syn på D-dagen inte var annat än en produkt av amerikansk propaganda baserat på denna actionrulle från tidigt 60-tal. Detta påstående är dock missvisande och faller snarare själv offer för den typ av kalla krigets retorik som journalisten Arnstad påstås vilja motverka. Det sammanfaller dessutom tydligt med den ryska statens nutida historiebruk och mytbildning kring andra världskriget.

Vår historia är komplex och används inte sällan som ett redskap för människor med egna agendor. För den som behärskar ryska finns ett rikt utbud av filmer om ”Velikaja Otesestvennaja Vojna” – Det stora fosterländska kriget. Det är den ryska benämningen på kriget mellan Nazityskland och Sovjetunionen, som började efter att Hitler bröt den tidigare fredsöverenskommelsen mellan de två diktaturerna, vilken hade delat upp världen dem emellan. Egentligen var detta inte särskilt förvånande, då diktaturerna hade konkurrerande, om än på flera punkter liknande, ambitioner.

Dessa filmer utgör en central del av den saga som den moderna ryska självbilden bygger på. Man högtidlighåller åren 1941 till 1945 men väljer att sopa perioden 1939 till 1941 under mattan. I dagens Ryssland finns en tydlig vilja att rensa ännu mer och inkludera en förminskning av D-dagens betydelse. Denna tendens var lika utbredd i Sovjet-unionen.

Den historiebok som skrivs av Putin glömmer att nämna att Östfronten aldrig skulle ha vunnits utan de gigantiska lån och det materiella stöd som Sovjetunionen mottog från de kapitalistiska amerikanerna. Detta narrativ delas även av vissa här i Sverige. Det har också förts fram åsikter om att D-dagen inte var en avgörande militärstrategisk vändpunkt i andra världskriget utan snarare en form av västerländsk historierevisionism och propaganda, främst populariserad genom actionfilmer.

I denna kritik förbises dock det faktum att D-dagen, hur man än ser på det, var den största marina invasionen i världshistorien, med nära 160 000 trupper ilandsatta. Att kalla D-dagen för en ”myt” eller förminska dess betydelse kan till och med ge intrycket av att landstigningen snarare var en gemytlig strandpromenad än en avgörande händelse i kriget. Detta är ett exempel på historierevisionism som påminner om den som väst ibland ägnade sig åt under kalla kriget, då betydelsen av Östfrontens bidrag till krigets utgång ofta underskattades. Men två fel gör inte ett rätt.

För den ryska och sovjetiska propagandan tar andra världskriget aldrig slut. I väst däremot skedde en markant förändring kring 1948. Tidigare hade Roosevelt beordrat en hyllning av Stalin och hans kommunistiska diktatur, bland annat genom filmer som Mission to Moscow, samtidigt som förföljelser och massmord i det socialistiska paradiset tonades ner. Men 1948, i samband med händelser som den tjeckoslovakiska kuppen, Marshallhjälpen och Stalins Berlinblockad, förändrades den västliga propagandan drastiskt. Ryssarna tilldelades skurkrollen, och filmpropagandan mot Sovjet tog fart, kulminerade i filmer som Red Dawn och Rocky IV.

För många tedde sig dock den korta perioden 1941–1945, då Sovjet och väst var allierade, som ett undantag snarare än en regel för hur kommunism och Sovjet vanligtvis betraktades i väst.

Viktigt att betona är att det i klassiska sovjetiska filmer inte finns några amerikanska eller brittiska ”bad guys”. I stället är det nazister, fascister och de antikommunistiska styrkorna under ryska inbördeskriget efter revolutionen som är skurkarna, nästan undantagslöst. Sovjets ledare kände aldrig behovet av att porträttera väst som sinnebilden av allt ont. Detta är intressant. Robert Chartoff, producenten bakom Rocky-filmerna, har förklarat att en bra film behöver en ”worthy villain”, en skurk värd att bekämpa. Sovjet hade redan detta i Nazityskland, som de i sina filmer återkommande framställde som draken de besegrade.

I denna logik kunde väst aldrig bli en värdig motståndare. Inte ens de tsarlojala styrkorna under ryska inbördeskriget eller de antikommunistiska självständighets­rörelserna, såsom den ukrainska UPA eller de estniska Skogsbröderna, kunde lyftas till samma status som Nazityskland. Men behövdes extra lakejer till fienden fanns även de alltid där att ta av. Dessa grupper förblev urskurkarna i den sovjetiska populärkulturens propagandaarsenal. Därför blir det extra känsligt när Sovjet eller dess moderna arvtagare upplever att de måste dela tronen som historiens enda befriande kraft.

Professor Todd Bennett beskriver i sin jämförelse av amerikansk och sovjetisk filmpropaganda perioden 1941–1945 som ett paradoxalt undantag. Amerikanska propagandafilmer som syftade till att ”sälja in” Stalin och Sovjet möttes med skepsis och kritik, både under kriget och framför allt efter 1948. Ett exempel är Warner Bros produktion Mission to Moscow från 1943, som trots att den finansierades med hjälp av Rooseveltadministrationen slutade med en förlust på över en halv miljon dollar. Det är alltså missvisande att hävda att USA präglades av en ”hejdlös Stalinkult” under denna tid, som har försökt påskinas ibland.

Det är viktigt att klargöra vissa historiska missuppfattningar kring slaget om Moskva som en bakgrund till diskussionen om D-dagen. Offensiven mot Moskva inleddes i slutet av 1941, inte 1942. Det var dock först efter att tyskarna förlorade slaget vid Smolensk 1943 och förlorade kontrollen över Smolensks landbro som man kan säga att ”tyskarnas anfall mot Moskva hejdades” definitivt.

Det är också avgörande att notera att Hitler förklarade krig mot USA 1941 – samma år som Operation Barbarossa, det omfattande anfallet mot Sovjetunionen, inleddes. Fram till dess var Sovjetunionen och Nazityskland i en allians, genom vilken de gemensamt hade delat upp Europa, som om kontinenten var en födelsedagstårta. USA kunde inte ingripa tidigare, eftersom man, på grund av sin isolationistiska politik, höll sig utanför kriget fram till dess. Så USA och Sovjet stod aldrig på motsatta sidor i andra världskriget. De trädde in i konflikten som allierade ungefär samtidigt. För Sovjet hade kriget dock redan pågått i två år – men som en allierad till Nazityskland.

Det är därför svårt att förstå påstående som att ”sovjetiska böner” om att väst skulle anfalla Nazityskland skulle ha pågått ”i åratal” under denna period. På samma sätt är det oklart hur sådana böner om ”öppnandet av en andra front” skulle ha fortsatt ”i flera år” när de västallierade invaderade Italien redan i augusti 1943, medan sovjetiska styrkor vann Smolensks landbro först i oktober samma år. Dessa tidslinjer är avgörande, och resonemanget håller inte vid närmare granskning.

Ett vanligt sätt att försöka undergräva betydelsen av en historisk händelse är att lyfta fram osäkra eller svårbedömda statistiska uppgifter i syfte att skapa tvivel om dess relevans. Detta utgör en bärande del i Arnstads text, där han förringar betydelsen av D-dagen. När det gäller Operation Overlord finns dock förvånansvärt exakt källmaterial. Nästan 156 000 trupper landsteg på D-dagen: 73 000 amerikaner, 21 400 kanadensare och 61 715 britter – allt noggrant dokumenterat.

Det är anmärkningsvärt att som Arnstad trots detta noggranna underlag framhärda att landstigningen framför allt var en propagandaseger, att dess hyllning skulle vara en form av historierevisionism eller att siffrorna bakom händelsen skulle vara osäkra. Sådana påståenden saknar grund och verkar snarare syfta till att förminska händelsens betydelse. Påståendet att väst öppnade en ny front enbart för att till­mötesgå Stalins påstådda böner under flera år framstår som både förenklat och felaktigt, särskilt i ljuset av de strategiska och militära överväganden som låg bakom invasionen.

Det har också förts fram åsikter om att Antony Beevor skulle beskriva hela västs styrkor som präglade av ”stöddigt prat men inte mycket handling”. Detta stämmer dock inte. Det rör sig om en tolkning som bygger på en felöversättning i en text av Henrik Arnstad som publicerades för elva år sedan. Jag ska vara behjälplig med att korrigera denna felöversättning. Beevor talar i sitt magnum opus The Second World War enbart om fältmarskalk Bernard Montgomery. Dessutom är det inte Beevors egna ord, utan han citerar historisk skrift om hur Montgomerys front mot Italien gick till väga. Översättningen av Beevors uttryck ”bold speech and cautious action” har alltså missförståtts och borde snarare översättas till ”modigt/beslutsamt snack och försiktig handling”.

Beevor framhåller även komplexiteten i västs tveksamhet inför en invasion. Det brittiska imperiet mindes fortfarande sina stora förluster på västfronten under första världskriget, där en hel generation i stort sett utraderades. Samtidigt beskriver Beevor hur amerikanernas femstjärniga general Eisenhower ”fumed with impatience, because Montgomery’s offensive  … was not ready”. Eisenhower och amerikanerna hade alltså en mycket starkare vilja till handling än britterna, och Eisenhower var närapå ursinnig över Montgomerys försiktighet.

Det är dock korrekt, som Beevor framhåller, att Stalingrad och Östfronten länge underskattats av västliga historiker efter kriget. Det är också sant att västallierade styrkor antagligen inte hade klarat av en kamp som vid Stalingrad. Den disciplin, heroism och ideologiska beslutsamhet som de sovjetiska styrkorna visade där var exceptionell. Stalingrad utgjorde dessutom den viktigaste psykologiska vändpunkten i andra världskriget.

Trots detta visar D-dagen tydligt att Tysklands totala undergång nu var oundviklig. Tyskland befann sig återigen i fällan av ett tvåfrontskrig på kontinenten, precis som under första världskriget, med ett resultat man väl mindes.

De allierades framryckning från väst innebar dessutom att endast halva Europa hamnade under vänsterdiktaturens förtryck under nästan ett halvt århundrade. De områden som »befriades« av Röda armén led svårt, och den ekonomiska eftersattheten i dessa regioner är fortfarande påtaglig i dag, nästan 75 år senare.

Även om det är rimligt att hävda att Sovjetunionen med amerikansk finansiell hjälp hade kunnat besegra Tredje Riket på egen hand, är det tydligt att utan låne- och uthyrningslagen från väst hade Stalin aldrig kunnat ta Berlin. Faktum är att utan detta nödvändiga bistånd till kommunistdiktaturen hade Sovjet sannolikt aldrig vunnit kriget över huvud taget.

Så hur framställdes egentligen amerikanerna i sovjetiska filmer? Samtidigt som antikommunismen blev alltmer utbredd och intensiv i USA, lanserade den sovjetiska regissören Grigori Aleksandrov sin film Vstrecha na Elbe (”Mötet vid Elbe”). Filmen skildrar mötet mellan amerikanska och sovjetiska soldater vid floden Elbe i det besegrade Tyskland och den efterföljande uppdelningen av landet. I filmen flyr den tyske forskaren Dietrich till den amerikanska ockupationszonen men återvänder snart ödmjukt till den fiktiva tyska staden Altenstadt i den sovjetiska zonen, efter att ha bevittnat kapitalisternas inkompetens i deras administration av sin del av Tyskland.

Amerikanerna framställs som något naiva men fredsälskande och djupt tacksamma för att Sovjetunionen hade vunnit kriget. Peter Kenez, ungersk-judisk historiker och själv överlevare från Förintelsen, beskriver i Cinema and the Soviet Society hur sovjetisk propaganda ofta liknade amerikanerna vid de dekadenta romarna före Västroms fall. Medan de romerska aristokraterna låg till bords vid orgier och dränkte sig i vin, framställdes amerikanska cigarrökande soldater med whiskyglas, besatta av att förgripa sig på tyska kvinnor till tonerna av mystisk jazzmusik. Amerikanerna porträtterades som dåliga administratörer och dekadenta skrävlare, som i grund och botten insåg att det var Sovjetunionen som verkligen hade vunnit kriget. Filmen belönades med Stalinpriset, personligen överlämnat av Stalin själv, som ett erkännande för Aleksandrovs bidrag till historierevisionism och sovjetisk filmpropaganda – en stor ära för en regissör vid den tiden.

Hur gick det då för den amerikanska filmen The Longest Day? Den blev en stor kommersiell framgång och räknas i dag som en klassiker inom genren krigsfilm. Filmen spelade in över 50 miljoner dollar globalt, vilket gjorde den till en av de mest framgångsrika filmerna under 1962. The Longest Day befäste sitt rykte som en av de mest inflytelserika filmerna om andra världskriget och fungerar än i dag som en referenspunkt för liknande produktioner. Darryl F. Zanuck, filmens producent och drivande kraft, hyllades för sitt mod att genomföra en så ambitiös produktion. Filmen belönades dessutom med två Oscar: för bästa svartvita filmfoto och för bästa specialeffekter – utmärkelser som inte delades ut av någon diktators hand.

***

Läs även: Svenskarna som stred i Gettysburg

Läs även: Genom sagorna om de gamla sveakungarna lär vi känna oss själva