Dödens museum

”Det ni är var vi. Det vi är ska ni bli.”

Den hälsningen på en skylt vid ingången möter oss besökare på Roms skelettmuseum. De döda hånler mot oss från den andra sidan, sina grymma dödskallegrin.

Museet ligger i anslutning till kyrkan Santa Maria della Concezione, på Via Veneto. Gatan var en gång Roms allra hippaste och centrum för det ljuva livet, det som speglas i filmen med just det namnet: La Dolce Vita. Federico Fellinis klassiker från 1960, med Marcello Mastroianni och Anita Ekberg, är dock allt annat än ljuv, titeln bedrar. Innan jag hade sett filmen hade jag bara en väldigt vag idé om en lättsinnig lustfylld historia, mycket säkert beroende på de odödliga bilderna på Anita Ekberg badande i Fontana di Trevi.

Men La Dolce Vita är ingen glamourfilm. Den är tvärtom en genialisk skildring av varats olidliga lätthet, av det tomma livets meningslöshet och av döden som alltid finns i vår närhet och väntar på oss alla.

Det påminns man om under besöket i skelettmuseet, en kort bit bort från Via Venetos flotta hotell och restauranger.

Här finns benen från 4 000 kapucinermunkar, begravda under perioden 1627 till 1870 i marken som tillhörde klostret intill kyrkan. Det var ont om plats så när köttet skiljts från benen grävdes munkarna helt sonika upp igen. Deras dödskallar, revben och annat användbart tillvaratogs och fyller nu sal efter sal i museet. Av de tidigare munkarna har deras efterföljande ordensbröder tillverkat allt från takkronor till kandelabrar och en rad konstverk. Varenda vrå är utsmyckad med de döda. Det kanske låter makabert och bisarrt, men det är mest av allt tankeväckande och ett sätt att bli påmind om att njuta av livet medan vi har det. Vår stund på jorden.

Jag tog med mina döttrar dit då och då när de var små, på samma sätt som vi läste sagor om döden, som sorgliga, ljuvliga Adjö, herr Muffin. Vi pratade, de frågade, jag svarade. 

Aldrig har vi levt så långt ifrån döden som i dag i vårt moderna samhälle. Vi dör på äldreboende och sjukhus eller i olyckor. Få dör under ”sotad ås” som det hette förr, alltså i hemmet. Under mitt jobb med att bevaka covidpandemin möttes jag av många människor som inte kunde acceptera döden när den kom plötsligt och obevekligt. Inte ens om den kom till en 97-årig mormor. Många präster och läkare jag pratade med bekräftade den bilden.

Trots det, eller kanske just därför, är vi så fascinerade, för att inte säga besatta, av döden i alla dess former.

Spökvandringar ordnas i Europas gamla stadskärnor, halloween har blivit en etablerad högtid och vi frossar i deckare, både i bokform och i tv-serier. Det ska vara hårdkokt men lättsmält. Mord i alla dess former. Blod, ben och dna. Poliser och mördare. Kroppar, fakta och kriminaltekniker – men väldigt lite äkta känslor.

Dem värjer vi oss för.

”Så liten plats en människa tar på jorden. Mindre än ett träd i skogen. Så stort tomrum hon lämnar efter sig.

En hel värld kan inte fylla det.”

Ingrid Arvidsson dikt Saknad fångar så smärtsamt vackert vad sorg är, vad döden verkligen innebär, bortom spökturism, skräckfilmer och deckarvärlden. Döden och sorgen – kärlekens högsta pris.

Det priset betalade officeren Mario Lombardo när han miste sin dotter Rosalia. Hon föddes på Santa Lucia-dagen, den 13 december 1918, men döptes efter ett annat skyddshelgon, Palermos egen Santa Rosalia. Något beskydd av högre makter fick den lilla flickan dock inte. Hösten 1920 blev hon sjuk i lunginflammation och dog den 6 december 1920, en vecka före sin tvåårsdag. Hennes förtvivlade pappa Mario och mamma Maria ville inte att deras söta dotter skulle bli till mull. Fadern var rik nog att kunna betala för att förhindra det. Han vände sig till stadens berömda balsamerare Alfredo Salafia som också var patolog. Denne använde sig av en speciell formaldehydlösning som i kombination med luftförhållandena i kapuciner-katakomberna i Palermo har gjort att lilla Rosalia är kusligt välbevarad. Med slutna ögon och slätt ansikte, klädd i sin finaste klänning och med en rosett i sitt rödblonda hår, ligger hon där och ser ut som om hon kunde vakna när som helst. Hon kallas för allt från ”Palermos Törnrosa” till ”världens vackraste mumie”.

Ibland ser det också ut som om hon på riktigt är på väg att vakna. Flera gånger om dagen ger flickans blå ögon intryck av att öppnas. Mysteriet är vitt omtalat och många besökare har skrämts vettlösa, men efter flera expertstudier och filmande av flickmumien förklaras det hela med att hennes ögon aldrig varit helt stängda och att det är en optisk illusion. Det är en förklaring som vissa tror på och andra inte.

Precis som i skelettmuseet i Rom tillhör katakomberna i Palermo kapucinermunkarna. På italienska heter den lilla huvan de bär på sina munkdräkter ”cappuccino”.

Den berömda kaffedrycken sägs ha fått sitt namn efter kapucinermunken Marco d’Aviano, i Wien år 1683.

Men tillbaka till katakomberna i Palermo. I slutet av 1500-talet började antalet munkar öka snabbt och kyrkogården vid klostret räckte inte till. Därför grävdes en krypta ut och allt fler munkar begravdes där och många balsamerades. Att få sin eviga vila i katakomberna blev status i Palermo och de som hade råd köpte sig en plats. Därför finns här i dag en av världens största samlingar av mumier med 1 252 mumier och 8 000 kroppar. Kön till ingången ringlar lång, inträdet är dock bara fem euro, så man behöver ingen stor plånbok, bara tålamod; döden är som sagt ett populärt skådespel.

Väl nere i dödens valv kan man vandra runt länge i de olika avdelningarna: munkar, präster, män, kvinnor, pigor – och barn. Till skillnad mot skelettmuseet i Rom är de döda här betydligt mer levande, om uttrycket ursäktas. De hänger, ligger och står överallt, de flesta bär samma kläder som i livet, många har håret kvar, vissa är halvt mumifierade. Palermos katakomber är berömda just för detta, här ser man verkligen döden i vitögat och den är inte vacker. Vi påminns skoningslöst om vad som väntar oss alla, förr eller senare.

Starkast intryck gör de döda barnen och allra helst Rosalia Lombardos världsberömda mumie. Hennes kropp har genom åren undersökts av en rad experter innan man med tämligen stor säkerhet kunde fastslå att det var lunginflammation som dödade henne och inte tyfus, som det spekulerats i.

Jag kan inte låta bli att tycka synd om henne. Visst är hon välbevarad men till vad nytta? För vems skull? Att dag ut och dag in i över ett århundrade bli beskådad och begapad av tiotusentals människor. Det är något ovärdigt över alla de döda som blivit utställningsföremål och underhållning för turister. Visst är katakomberna ett stycke historia och ett besök där är både tänkvärt och lärorikt. Men också ledsamt. De borde få begravas allihop, få frid. Med den känslan inombords lämnar jag katakomberna, skyndar upp för trapporna, ut i ljuset och friska luften, ut i livet.

Ordet katakomber härrör från ”Coemeterium ad catacumbas”, katakomberna i sydöstra Rom, vid Via Appia Antica.

Där begravdes den kristna martyren Sankt Sebastian, innan hans kvarlevor flyttades till basilikan San Sebastiano fuori le mura. ”Fuori le mura”, betyder ordagrant ”utanför murarna”. Begravning i stadskärnan innanför stadens murar var på den tiden förbjudet. 

Roms katakomber är alla antika kristna begravningsplatser och i de fyrtio katakomber man hittat finns plats att begrava två miljoner personer. Många helgon lades till sin sista vila i katakomberna som därmed blev vallfärdsmål för pilgrimer. Men katakomberna kom sedan att förfalla efter att ha blivit plundrade och delvis förstörda när longobarder, goter och vandaler invaderade Rom år 410. För att rädda det som räddas kunde flyttades de dödas ben till olika kyrkor. Ett besök i Roms katakomber innebär därför inte att man får se skelett eller mumier, utan bara historiska tunnlar, gravplatser och konst på väggar och tak. Men det är inte så bara.

Samma sak gäller i Neapels katakomber. Ett besök i stadens underjordiska kvarter är ändå verkligen att rekommendera. Framför allt i San Gennaro-katakomberna, tillägnade stadens skyddshelgon. Här låg han begravd innan han flyttades till Neapels katedral, han liksom många andra heliga män. Katakomberna är utgrävda i tuffsten och fulla med vackra fresker.

Frågan är ändå om inte Paris katakomber är de allra mest fängslande. De är helt nyrenoverade och en ständig turistmagnet trots den hårda konkurrensen från Eiffeltornet, Notre-Dame och Mona Lisa i Louvren, för att bara nämna några av alla Paris sevärdheter. Besökare gör bäst i att förköpa biljett för att undvika timmar av köande. Under den period i mitt liv då jag pendlade till Paris räckte tiden knappt till för allt som fanns att se och göra. Ändå hann jag med flera besök i stadens världsberömda och mytomspunna katakomber, i den del som är öppen för allmänheten och visar just gravplatserna och de döda.

Tunnelsystemet under Paris är lika gammalt som enormt, det skapades redan under romartiden då romarna bröt kalksten där. Det är över trettio mil långt och ofta benämns hela tunnelsystemet som ”katakomberna”, även om de döda bara finns i en del av tunnlarna. Hela sex miljoner skelett finns begravda här och de ligger på många ställen hårt packade i högar av ben och dödsskallar längs väggarna.

Det var år 1786 som parisarna började begrava sina döda och även flytta dem från befintliga kyrkogårdar, ner i underjorden. Den snabbt växande stadens gravplatser var överfulla och blev också en sanitär olägenhet och hälsofara. Framför allt Les Halles-distriktet var hårt drabbat av sjukdomar som pest, smittkoppor och dysenteri och smittan spreds från kyrkogårdarna. Stadens ledning beslöt att utnyttja all plats i de enorma tunnelsystemen under Paris. De döda fraktades nattetid så diskret det gick ner i underjorden. Franska revolutionen som tre år senare, den 14 juli 1789, inleddes med stormningen av Bastiljen, kom att fylla på med många döda till tunnlarnas gravplatser.

Paris tunnelbana som är en av världens äldsta och största, invigdes år 1900. Den tillförde mil efter mil av nya tunnlar och det underjordiska Paris är en labyrint av ingångar och utgångar, trappor, dörrar och valv. Jag var själv som 20-åring vårvintern 1992 på en förbjuden fest på en gammal tunnelbanestation. Tyvärr minns jag få detaljer och det grämer mig svårt.

Flera personer har gått vilse i katakomberna och det är sedan 1950-talet strängt förbjudet att röra sig där ensam, utan behörig guide. Där nere i mörkret är det lätt att gå förlorad för alltid. År 2017 försvann två tonårsflickor i tunnlarna och hittades först efter flera dygn och enbart tack vare polishundar som lyckades spåra dem. Hela tunnelsystemet under Paris är ännu inte kartlagt och förutom risken att gå vilse kan man hamna på ett tunnelbanespår med trafik eller på somliga ställen drunkna eller dra ner rasmassor över sig. Ändå förekommer just sådana fester som jag själv var på och tunnlarna är också skådeplats för förbjudna kasinon, droghandel och annat ljusskyggt. Under andra världskriget var de det perfekta gömstället för den franska motståndsrörelsen.

Många historier florerar om folk som försvunnit och dött i tunnlarna, men officiellt finns bara ett bekräftat dödsfall. Paris katakomber har gett upphov till otaliga sagor, sånger och spökhistorier. Den som sett Fantomen på Operan vet att han rör sig mestadels under operahuset l’Opera Garnier. Sjungande bakom sin mask styr han sin fackelupplysta båt på en underjordisk sjö. Den som också vill prova att åka båt under Paris, utan fantom men med turistguide, kan ta en båttur på den underjordiska kanalen Canal Saint-Martin.

Det första som möter besökarna i katakomberna är en skylt med budskapet ”Stopp, det här är dödens rike”. Men det är inget som avskräcker någon, tvärtom.

Jag har inte varit i katakomberna på mer än tio år. När jag nu är på ”dösidan” i livet, alltså över 50, känns besöket på något vis ännu mer i själen.

Trollbundna och tysta går mitt sällskap och jag de 130 trappstegen ner mot dödsriket. Det är mörkt och fuktigt här nere, 20 meter under Paris sjudande vardagsliv. På väggarna sitter lampor som ger blott ett matt ljus, våra skuggor växer sig långa mot de benprydda väggarna, dansar mot taket. Guiden håller en ficklampa – och håller koll på oss i gruppen. Ingen får ta med en benbit som souvenir och ingen får försvinna. Alla pratar lågt, några viskar. Var det inte en skugga vi skymtade där i hörnet?

En spöklik stämning råder, förstärkt av budskapen i dikter från döda poeter, skrivna på väggarna, mörka hälsningar från den andra sidan. Förgängligt är livet, men döden är evig.

En timme senare, tillbaka uppe i det levande Paris, har skymningen fallit. Staden tänder sina ljus, träden fäller sina löv i blåsten, det är regn i luften och gatuförsäljarna erbjuder oss rostade kastanjer.

Vi går fort längs Seine, som för att skaka av oss skuggorna från Dödsriket. I kväll ska vi äta på Brasserie Flo, titta djupt i vinglasen och i varandras ögon och känna livet i oss, medan det ännu är vårt.

***

Läs även: I kräftans vänkrets

Läs även: Det ljuva livet