Fallet S – som i Sverker 

Den dramatiska händelsekedja som i våras utlöstes av ambassadör Tobias Thybergs utnämning till nationell säkerhetsrådgivare och slutade med att en spionmisstänkt diplomatkollega hittades avliden, förde lätt tankarna till det kalla krigets spionaffärer i Utrikesdepartementet. Till överste Stig Wennerström, vid tiden för sitt gripande 1963 placerad i UD som rådgivare i nedrustningsfrågor, och de ihållande ryktena kring hans närmaste chef, Sverker Åström.

Fokus kan nu lägga nya pusselbitar i gåtan huruvida även Åström – länge ledande i utformningen av Sveriges utrikespolitik – var sovjetisk agent. Tidigare sekretessbelagda handlingar visar nämligen att Åström var måltavlan i ”fallet S” – en gemensam utredning mellan det dåtida Säpo, Sveriges militära underrättelsetjänst och amerikanska CIA.

Men för att ta det från början: redan 1989 avslöjade Dagens Nyheter att Säpo hade hyst misstankar om att Åström var identisk med en sovjetisk agent med kodnamnet OSA (ryska för ”geting”) som avhopparna Vladimir och Evdokia Petrov år 1955 hade påstått arbetade på UD.

Mullvadens riktiga namn kunde paret emellertid inte minnas i förhören med västliga säkerhetstjänster. Så länge Sverker Åström levde vidhöll han att hela saken var arrangerad av homofober inom Säpo och att han frivilligt hade berättat om sin homosexuella läggning för statsminister Tage Erlander och dennes rådgivare Olof Palme, just för att inte utsätta sig för risken att bli utpressad av främmande makt. 

Efter Sverker Åströms död 2012 har det framkommit åtskilliga uppgifter som komplicerar den bilden. Samma år publicerades den trettonde volymen av Erlanders privata dagböcker (1963-1964), där det framgår att informationen om att Åström sannolikt var homosexuell kom från Säpo, i samband med att regeringen i september 1963 ville befordra Åström med en utlandsplacering.

I boken Diplomaten (2018) kunde journalisten Anders Sundelin avslöja att Åström inte heller hade varit uppriktig i offentligheten om en vistelse som student i Kiel och München 1936–1937.

Åström – som tidigare hade löst medlemskap i både Sveriges Nationella Ungdomsförbund och Nationella studentklubben i Uppsala – visade sig ha rest till Tyskland med stipendiemedel från en stiftelse vars syfte var att främja nationalsocialisternas sak bland utländska studenter.

Kiel och München var dessutom inte vilka tyska städer som helst, utan teoretiska verkstäder för en ny, nationalsocialistisk statsrätt i vilken Åström undervisades. Sådana föreläsare och seminarier förekommer på det närvaroblad som Sundelin fann i ett tyskt arkiv.

Vid det andra världskrigets slut hade homosexualitet helt nyligen – 1944; fem år efter det att Åström blev antagen till UD – avkriminaliserats i Sverige. Minst lika komprometterande vid samma tid och långt efteråt var allt som kunde uppfattas som ett nazistiskt politiskt förflutet. I Åströms fall förelåg med andra ord en dubbel utpressnings- och värvningsgrund, som Sovjetunionen kan ha känt till och utnyttjat. 

I boken Fru Petrovas sko från 2022 berättar underrättelsehistorikern Wilhelm Agrell att den ovan nämnde avhopparen Vladimir Petrov till slut erinrade sig identiteten på agenten OSA när Säpo fick möjlighet att genomföra ett eget förhör med honom och hans fru i maj 1955. Den forna KGB-översten, som redan hade bekräftat brittiska MI5:s misstankar mot Cambridgespionerna Guy Burgess och Donald Maclean, hade hela tiden haft namnet på tungan: Sverker Åström. 

Hjälpte själva kodnamnet hans minne på traven?

En tänkbar tolkning av OSA är, att det är ett anagram av Åström – bildat av de tre bokstäverna å, s och ö, spegelvänt arrangerade och utan punkter ovanför vokalerna. Paret Petrovs svenske förhörsledare var Säpo-kommissarien Otto Danielsson, som senare skulle leda jakten på Stig Wennerström.

I ett efterlämnat självbiografiskt utkast skriver Danielsson att avhopparnas uppgifter om det sovjetiska spionagets aktiviteter i Sverige inte ”var av sådan art, att åtal kunde anställas mot någon person”. Men av andra källor framgår det att Danielsson ingick i en krets av personer som fortfarande flera år efteråt utredde Åström.

Danielsson deltog i ett möte den 4 september 1963, dokumenterat i Tage Erlanders dagbok, där landets högste polischef Georg Thulin avrådde statsministern från att befordra Åström.

Tillsammans med Thulin, Säpochefen P.G. Vinge och den biträdande riksåklagaren Werner Ryhninger, föredrog Danielsson den 30 november 1963 på nytt ”Åström-ärendet” för Erlander, som inte var övertygad om att toppdiplomaten gjort sig skyldig till något brottsligt och hade utnämnt Åström till ny svensk FN-ambassadör i New York.

”Homosexualiteten tycks nu bevisad, men i övrigt? Såvitt jag kan förstå finns ingenting att ta på”, konstaterar Erlander i dagboken.

Vid ytterligare ett möte i samma ärende, i mellandagarna i slutet av 1963, fick även Olof Palme ”klart för sig att Åströms homosexualitet var ett faktum”. Men trots enträgna varningar presenterade säkerhetstjänsten, enligt Erlanders dagbok, fortfarande ”ingenting som på något sätt antydde att Å[ström] skulle stå i utländsk sold”.

Vad som hittills har varit okänt och som kanske inte ens redovisades för Erlander är att Säpo vid samma tid vände sig till den militära underrättelsetjänsten T-kontoret för att få hjälp med sin utredning mot Sverker Åström. Detta finns belagt i underrättelsechefen Thede Palms hemliga tjänstedagbok, dikterad för och renskriven på maskin av två betrodda sekreterare, som nyligen blev en öppen handling och därför kan citeras. 

Under datumet den 13 november 1963 nämner Palm att han har träffat Otto Danielsson och P.G. Vinge på en middag där de diskuterade ”Wennerström och slutligen fallet S” och lovat de bägge Säpo-männen ”att i december ta reda på litet mera om förhållandena kring denne”.

Detta löfte förefaller Palm ha uppfyllt när han första veckan i december 1963 vistades i Genève och fick tillfälle att ”klara upp en väsentlig fråga, som Vinge ställt och som han bett mig [Palm] att reda ut”.

”Det visar sig vara de kompletterande upplysningarna i saken”, konstaterade Palm senare, den 13 december 1963, efter att han muntligen redovisat för Otto Danielsson vad han hade fått fram i Genève.

Vilken sorts uppgifter det rörde sig om förtäljer inte dagboken, men kanske är det relevant att minnas att de internationella nedrustningsförhandlingarna då pågick i Genève. Som chef för den politiska avdelningen på UD hade Åström direkt ansvar för Sveriges politik på detta område.

Samma decemberdag 1963 höll Thede Palm avskedsmiddag för CIA:s avgående stationschef i Stockholm, Jack Kaufman. ”Senare på kvällen tog jag upp en fråga med honom, som kommer att bli aktuell i New York”, skriver Palm och fortsätter: ”Han [Kaufman] sade att han var glad att jag berörde den, att CIA inte kan göra någonting om en framställning skulle komma från regeringen, men att CIA var beredd och hade underhand förklarat sig vara beredd att göra det personligen för mig. Jag tackade honom så mycket och sade, att detta är precis vad jag hade väntat. Nu skall jag alltså ha det stora ansvaret att ta hand om saken när regeringen inte vill göra det.”

Om än kryptiskt förfaller detta stycke handla om den amerikanska underrättelsetjänstens eventuella beredvillighet att på ett eller annat sätt ingripa mot Sveriges nya FN-ombud Sverker Åström, som förväntades resa till New York för att tillträda sin tjänst den 10 januari 1964, och Palms oro för att bli sittande med Svarte Petter.

Alla återstående tvivel undanröjs av ett inlägg i Palms dagbok daterat den 17 mars 1964, där han återger ett möte på CIA:s amerikanska högkvarter med den operativa chefen Dick Helms och Västeuropachefen Bill O’Ryan.

I dagboken står: ”Efter allmänt prat tog jag upp fallet…”, varefter det är ett blankt utrymme på sidan, som ofta med uppgifter inte ens Palms sekreterare fick känna till. Där har han i stället själv antecknat i blyerts: ”Sverker.”

Fallet Sverker, alltså. Att Thede Palm skulle ha syftat på någon annan än Åström torde vara uteslutet. Som Anders Sundelin mycket riktigt påpekar i Diplomaten, fanns det ”aldrig någon Dag, någon Erik, någon Gunnar” i den svenska utrikesförvaltningen.

Däremot fanns det en, och endast en, Sverker.

Till CIA:s chefer hade Palm sagt, att han betraktade ”fallet så allvarligt” att han var ”beredd att tala med dem helt och hållet själv”, utan någon mellanhand i form av en lokal CIA-representant. Detta avslöjar mycket om hur bekymrad Palm, en utpräglad nationalist som vanligen höll avstånd till sina amerikanska kollegor, måste ha varit. 

Hemma igen, den 26 mars 1964, fann Palm, att ”fallet S på något sätt kommit att bli hoprört”. Från dagboken går att utläsa att CIA:s Stockholmsstation klumpigt hade vänt sig direkt till Säpo med en uppgift i fallet, som ”officiellt aldrig har berörts mellan säkerhetstjänsten här [i Sverige] och CIA”.

Efter det att Palm den 2 april 1964 hade ”rett upp fallet S” med amerikanerna och utverkat en ursäkt nämns det inte mer i dagboken. Palm själv avskedades som chef för T-kontoret av regeringen i december samma år.

Givetvis utgör inga av dessa nya uppgifter bevis för att Sverker Åström var sovjetisk agent. Men det är intressant och anmärkningsvärt att det till och med i toppen av svensk och amerikansk underrättelsetjänst existerade sådana misstankar mot honom.

Är det rimligt att tro att det bara var en fråga om Åströms homosexualitet? Thede Palm var på sommaren 1963 själv inte övertygad om att ”Sverker är homofil”.

Skribenten är fil. dr i statsvetenskap, gästforskare vid Försvarshögskolan och utkommer i september med boken Sveriges sak var vår: den hemliga svenska motståndsrörelsen (Albert Bonniers Förlag).

***

Läs även: Vad är det som pågår på UD, egentligen?

Läs även: S-kopplad säkerhetsrådgivare ska undvika skandaler