Otristaste badlivet i Trieste
Europas sista könsseparerade strand är populärare än någonsin. Och mer avslappnad – och spännande.
Den unga kvinnan i röd bikini fäller ner ryggstödet på solstolen och lutar sig bakåt, med ansiktet mot solen och de bara brösten i full frihet. Några meter bort men i en annan värld – männens – sitter de gamla vännerna Remo och Pino med varsin öl och pratar. Deras kroppar är ledbrutna, ansiktena väderbitna. Men här känner de sig som hemma, på den plats i solen där de kan vara sig själva. Till stranden La Lanterna i Trieste kommer folk inte för att se och synas, för att spana eller ragga. Inte här, på Europas sista könsseparerade strand.
På håll ser La Lanterna ut som en helt vanlig badplats. Tills man kisar mot solen och ser den, den vita muren som går rakt ut i havet från stranden. Tre meter hög och trettio meter lång sträcker den sig från stranden och en bra bit ut i vattnet så att männen och kvinnorna hålls åtskilda även när de tar sig ett bad. Det är en strand man inte förväntar sig att finna i Europa, i Italien, i västvärlden, år 2025. Här där nakenhet stundtals tycks mer regel än undantag och jag själv redan som ung på slutet av 1980-talet badade topless och provade på sambastu.
Även om det katolska Italien släppte på tyglarna betydligt senare än Sverige så är det i dag ett land där tuttbrudar fyller tv-programmen och biktstolarna står tomma. Så varför ha en strand där män och kvinnor, pojkar och flickor, hålls åtskilda?
Vi börjar från början. Följ med, packa strandväskan till en resa i tid och rum, till Trieste, nära gränsen mot Slovenien, vid Adriatiska havets innersta vik.
Det är en stad som är en stillsam men sällsam smältdegel av italiensk, östeuropeisk och österrikisk kultur, med en brokig historia, likt många städer i gränstrakter. Trieste är en klassisk skönhet med lockande torg, grönskande parker och sköna promenadstråk längs vattnet. På restaurangerna serveras mat som berättar om stadens mångsidiga arv: gnocchi gjorda på brödsmulor, långa wienerkorvar, surkål och bönor liksom det strudel–liknande mäktiga bakverket Presnitz.
Desto mer italienskt klingar traktens världsberömda mousserande vin: prosecco. En dryck som fått sitt namn från byn Prosecco som ligger strax utanför Trieste.
Staden hyser också Italiens största kommersiella hamn, där i fjol hela 60 miljoner ton varor passerade.
I slutet av 1800-talet hade frågan om ett välordnat centralt beläget, allmänt bad stigit högt upp på dagordningen för stadens styrande. Man tänkte då inte bara på invånarnas möjlighet att koppla av utan även att sköta sin hygien i en tid av utedass och utan rinnande vatten i många hem.
År 1903 öppnades så officiellt stranden La Lanterna, döpt efter en gammal fyr, men som i folkmun fick namnet "Il Pedocin". Det är dialekt för "il pidocchio" som på italienska betyder "lusen". Både barn och vuxna kom att avlusas där. Gamla skrifter på Triestes vackra stadsbibliotek berättar också om att redan på 1800-talet stängdes strandremsan på eftermiddagarna för avlusning och tvagning av soldaterna som var i tjänst hos Franz Joseph den förste, kejsare av Österrike och kung av Ungern.
Trieste var tidigt ute med att surfa på vågen som det nyvaknade intresset för badliv skapade. För drygt hundra år sen var dock sedlighetreglerna i södra Europa stränga och så beslöts det att kvinnor och män skulle hållas åtskilda. Först genom ett högt plank, senare genom en tegelmur. Så blev det och badet blev allt populärare.
Genom två världskrig och stora omvälvningar stod den gamla muren tills den revs 1959, för att ersättas av en nyare version. Muren flyttades då också lite, så att kvinnornas del av stranden kom att bli en aning större än männens. Detta därför att det alltid var – och fortfarande mest är – på kvinnornas sida som barnen håller till. Pojkar upp till 12 år får vara på damernas strand, en ålder som somliga dock menar är lite väl hög, inte minst med hänsyn till jämnåriga flickors bekvämlighet.
Jag minns såväl en manlig kollega från RAI Radio som på en stor middag i Milano, efter några glas vin, berättade målande för oss runt bordet om hur hans bästa barndomsminnen var från när han fick följa med sin mamma och hennes väninnor till simhallen som liten pojke. Han beskrev målande sina minnesbilder från duschrummet. De andra männen nickade saligt och höll med.
En man som besökte La Lanterna men dock hade svårt med sin kvinnosyn var däremot en viss Sigmund Freud, som bodde i Trieste 1876 och studerade marinbiologi. Han försökte genom att dissekera 400 arma ålar förgäves lösa den mytomspunna vattenvarelsens hemligheter.
Men han förstod lika lite om ålen som om det täcka könet. Han skriver i brev och anteckningar om hur kyliga kvinnorna i Trieste är, som en bitter dåtida incel. Högst frustrerad gav han sig av, med fröet till sina tankar om penisavund och sexualskräck i bagaget.
Betydligt mer hyllat i staden är minnet av James Joyce, som skrev stora delar av Ulysses i Trieste, liksom en rad andra verk. Han kom dit första gången 1904 och reste därifrån för gott år 1920. På La Lanterna ordnas uppskattade uppläsningar av hans verk, inte minst den banbrytande Ulysses.
Badvakterna berättar över starkt svart kaffe i sitt lilla fikarum om hur visionen för La Lanterna är att erbjuda folket både kroppsligt välmående och andlig spis. Mellan himmel och hav väcks som bekant så många tankar. Kanske är det också lättare att tänka på oändligheten i vågornas rytm, när inte frestande kroppar pockar på ens uppmärksamhet.
På Lanterna är allt efter den senaste renoveringen inrett i ursprunglig stil. Vitmålat med blå luckor, spartansk inredning, ett omklädningsrum för männen, ett för kvinnorna.
Raka motsatsen till svenska unisex–badrum alltså. En som chockades av de sistnämnda vid sitt Sverigebesök 2022 var Rysslands hårdkokte utrikesminister Sergej Lavrov. Han berättade efteråt i internationella medier om sin skakande upplevelse på de svenska könsneutrala toaletterna:
"Jag visades till en dörr som det stod 'WC' på. Jag frågade 'Är det här för damer eller för herrar?' De svarade mig att 'Den är för alla'. Jag kunde inte tro det, men det var verkligen så det var. Ni har ingen aning om hur omänskligt det är, helt enkelt inte mänskligt."
Besökarna på La Lanterna kan däremot vara säkra på att damerna och herrarnas är separerade. Samt att det är biologiskt kön som gäller, inte vad man identifierar sig som.
En heldag på stranden kostar 1,20 euro, alltså 15 kronor, och då får två barn följa med in gratis. Det ska jämföras med vanliga stränder i Italien och i många europeiska länder där strandanläggningarna tar minst 300 kronor för en dag på stranden för två personer. I Italien finns det över 12 000 badanläggningar på landets stränder och i vissa regioner är över 70 procent av stränderna enbart tillgängliga för den som vill och kan betala.
De dyraste lyxigaste ställena kostar upp mot hela 30 000 kronor för en dag. Enligt ett nytt EU–direktiv ska alla badanläggningar ut på anbud men det har vållat våldsamma protester hos ägarna till baden. EU hotar Italien med mångmiljonböter och under tiden gör italienarna allt för att förhala och förhindra en förändring och har nu lyckats få uppskov till 2027.
Alltihop är så långt ifrån svenskt strandliv med våra välskötta gratisstränder för alla, som man kan komma. Många sydeuropéer är dock beredda att betala för att ha det bekvämt. Att kissa i buskarna och ha med mackor och kaffe på termos är inte riktigt italienarnas melodi – och då blir det dyrt, smakar det så kostar det som bekant.
Men på La Lanterna är inträdet lika lågt som alltid. Ändå är allt minutiöst välskött. Det är långt ifrån lyx men allt är skinande rent. Folk har med egna solstolar och parasoller. Strandens sommarljud sköljer över mig; vågornas sång, stojande barn, de vuxnas röster som ett humlesurr.
Alla jag intervjuar intygar att det är kvinnorna som hörs mest, männen är mer tystlåtna. När kvinnorna får ta plats och vara yviga och högljudda utan att oroa sig över att vara behagliga och lyssna på männen, så blommar de ut.
Här finns inte heller några unga män som brottas i sanden och spelar högljudd beach–fotboll för att imponera på brudarna. Det vore bortslösad kraft när ingen ser dem.
Inte heller går unga tjejer i minimala bikini fram och tillbaka i vattenbrynet och visar upp sig, som en del av det ständiga spelat mellan kvinnor och män. Här badar och läser man, äter korvmackor och dricker iskaffe. Pratar politik, fotboll och bekantas väl och ve. Om badkläderna sitter illa, musklerna förtvinat eller brösten går i moll spelar ingen roll.
Självklart vållar La Lanterna en del debatt och väcker uppståndelse. Ett schweiziskt tv–team från SRF var här förra sommaren, franska Le Monde och engelska The Guardian har också uppmärksammat detta historiska och numera helt unika bad i dagens Europa. Den som turistar i Trieste bör ta chansen att besöka La Lanterna, bli gäst i en verklighet ur flydda tider.
Redan när man kliver in i omklädningsrummen känns det som att färdas bakåt i tiden, en säregen upplevelse – och äkta. Det här är inget museum utan en levande plats, älskad och värnad, av sina stolta stamgäster.
Många besökare charmas, andra menar att det är gammalmodigt, fel och inte alls bra att skilja könen åt.
I synnerhet inte som dessa strömningar redan kommit till Europa genom invandrare från mer radikala och patriarkala kulturer, som vill se separata badtider för kvinnor och män samt predikar att kvinnor måste bära heltäckande badkläder. Det har hållits omröstningar genom åren om huruvida muren ska rivas. Såväl kvinnor som män har velat ha kvar den. Varje omröstning har slutat med att muren förblir orörd, La Lanternas strand förblir delad.
Efter ett tag växer sakta en känsla inom mig, jag påminns om att det man inte får se och säga, det outsagda, det man bara anar, ofta är det mest lockande. Mycket mer än uppumpade urringningar och tajta badbyxor.
Där muren tar slut ute i vattnet möts badande kvinnor och män. De pratar, ler, trampar vatten, fångade i den dragningskraft som får oss att ständigt söka varandra. Bortom alla murar.
***
Läs även: Ska det vara lätt att bli italienare?
Läs även: Det ljuva livet
Den unga kvinnan i röd bikini fäller ner ryggstödet på solstolen och lutar sig bakåt, med ansiktet mot solen och de bara brösten i full frihet. Några meter bort men i en annan värld – männens – sitter de gamla vännerna Remo och Pino med varsin öl och pratar. Deras kroppar är ledbrutna, ansiktena väderbitna. Men här känner de sig som hemma, på den plats i solen där de kan vara sig själva. Till stranden La Lanterna i Trieste kommer folk inte för att se och synas, för att spana eller ragga. Inte här, på Europas sista könsseparerade strand.
På håll ser La Lanterna ut som en helt vanlig badplats. Tills man kisar mot solen och ser den, den vita muren som går rakt ut i havet från stranden. Tre meter hög och trettio meter lång sträcker den sig från stranden och en bra bit ut i vattnet så att männen och kvinnorna hålls åtskilda även när de tar sig ett bad. Det är en strand man inte förväntar sig att finna i Europa, i Italien, i västvärlden, år 2025. Här där nakenhet stundtals tycks mer regel än undantag och jag själv redan som ung på slutet av 1980-talet badade topless och provade på sambastu.
Även om det katolska Italien släppte på tyglarna betydligt senare än Sverige så är det i dag ett land där tuttbrudar fyller tv-programmen och biktstolarna står tomma. Så varför ha en strand där män och kvinnor, pojkar och flickor, hålls åtskilda?
Vi börjar från början. Följ med, packa strandväskan till en resa i tid och rum, till Trieste, nära gränsen mot Slovenien, vid Adriatiska havets innersta vik.
Det är en stad som är en stillsam men sällsam smältdegel av italiensk, östeuropeisk och österrikisk kultur, med en brokig historia, likt många städer i gränstrakter. Trieste är en klassisk skönhet med lockande torg, grönskande parker och sköna promenadstråk längs vattnet. På restaurangerna serveras mat som berättar om stadens mångsidiga arv: gnocchi gjorda på brödsmulor, långa wienerkorvar, surkål och bönor liksom det strudel–liknande mäktiga bakverket Presnitz.
Desto mer italienskt klingar traktens världsberömda mousserande vin: prosecco. En dryck som fått sitt namn från byn Prosecco som ligger strax utanför Trieste.
Staden hyser också Italiens största kommersiella hamn, där i fjol hela 60 miljoner ton varor passerade.
I slutet av 1800-talet hade frågan om ett välordnat centralt beläget, allmänt bad stigit högt upp på dagordningen för stadens styrande. Man tänkte då inte bara på invånarnas möjlighet att koppla av utan även att sköta sin hygien i en tid av utedass och utan rinnande vatten i många hem.
År 1903 öppnades så officiellt stranden La Lanterna, döpt efter en gammal fyr, men som i folkmun fick namnet ”Il Pedocin”. Det är dialekt för ”il pidocchio” som på italienska betyder ”lusen”. Både barn och vuxna kom att avlusas där. Gamla skrifter på Triestes vackra stadsbibliotek berättar också om att redan på 1800-talet stängdes strandremsan på eftermiddagarna för avlusning och tvagning av soldaterna som var i tjänst hos Franz Joseph den förste, kejsare av Österrike och kung av Ungern.
Trieste var tidigt ute med att surfa på vågen som det nyvaknade intresset för badliv skapade. För drygt hundra år sen var dock sedlighetreglerna i södra Europa stränga och så beslöts det att kvinnor och män skulle hållas åtskilda. Först genom ett högt plank, senare genom en tegelmur. Så blev det och badet blev allt populärare.
Genom två världskrig och stora omvälvningar stod den gamla muren tills den revs 1959, för att ersättas av en nyare version. Muren flyttades då också lite, så att kvinnornas del av stranden kom att bli en aning större än männens. Detta därför att det alltid var – och fortfarande mest är – på kvinnornas sida som barnen håller till. Pojkar upp till 12 år får vara på damernas strand, en ålder som somliga dock menar är lite väl hög, inte minst med hänsyn till jämnåriga flickors bekvämlighet.
Jag minns såväl en manlig kollega från RAI Radio som på en stor middag i Milano, efter några glas vin, berättade målande för oss runt bordet om hur hans bästa barndomsminnen var från när han fick följa med sin mamma och hennes väninnor till simhallen som liten pojke. Han beskrev målande sina minnesbilder från duschrummet. De andra männen nickade saligt och höll med.
En man som besökte La Lanterna men dock hade svårt med sin kvinnosyn var däremot en viss Sigmund Freud, som bodde i Trieste 1876 och studerade marinbiologi. Han försökte genom att dissekera 400 arma ålar förgäves lösa den mytomspunna vattenvarelsens hemligheter.
Men han förstod lika lite om ålen som om det täcka könet. Han skriver i brev och anteckningar om hur kyliga kvinnorna i Trieste är, som en bitter dåtida incel. Högst frustrerad gav han sig av, med fröet till sina tankar om penisavund och sexualskräck i bagaget.
Betydligt mer hyllat i staden är minnet av James Joyce, som skrev stora delar av Ulysses i Trieste, liksom en rad andra verk. Han kom dit första gången 1904 och reste därifrån för gott år 1920. På La Lanterna ordnas uppskattade uppläsningar av hans verk, inte minst den banbrytande Ulysses.
Badvakterna berättar över starkt svart kaffe i sitt lilla fikarum om hur visionen för La Lanterna är att erbjuda folket både kroppsligt välmående och andlig spis. Mellan himmel och hav väcks som bekant så många tankar. Kanske är det också lättare att tänka på oändligheten i vågornas rytm, när inte frestande kroppar pockar på ens uppmärksamhet.
På Lanterna är allt efter den senaste renoveringen inrett i ursprunglig stil. Vitmålat med blå luckor, spartansk inredning, ett omklädningsrum för männen, ett för kvinnorna.
Raka motsatsen till svenska unisex–badrum alltså. En som chockades av de sistnämnda vid sitt Sverigebesök 2022 var Rysslands hårdkokte utrikesminister Sergej Lavrov. Han berättade efteråt i internationella medier om sin skakande upplevelse på de svenska könsneutrala toaletterna:
”Jag visades till en dörr som det stod ’WC’ på. Jag frågade ’Är det här för damer eller för herrar?’ De svarade mig att ’Den är för alla’. Jag kunde inte tro det, men det var verkligen så det var. Ni har ingen aning om hur omänskligt det är, helt enkelt inte mänskligt.”
Besökarna på La Lanterna kan däremot vara säkra på att damerna och herrarnas är separerade. Samt att det är biologiskt kön som gäller, inte vad man identifierar sig som.
En heldag på stranden kostar 1,20 euro, alltså 15 kronor, och då får två barn följa med in gratis. Det ska jämföras med vanliga stränder i Italien och i många europeiska länder där strandanläggningarna tar minst 300 kronor för en dag på stranden för två personer. I Italien finns det över 12 000 badanläggningar på landets stränder och i vissa regioner är över 70 procent av stränderna enbart tillgängliga för den som vill och kan betala.
De dyraste lyxigaste ställena kostar upp mot hela 30 000 kronor för en dag. Enligt ett nytt EU–direktiv ska alla badanläggningar ut på anbud men det har vållat våldsamma protester hos ägarna till baden. EU hotar Italien med mångmiljonböter och under tiden gör italienarna allt för att förhala och förhindra en förändring och har nu lyckats få uppskov till 2027.
Alltihop är så långt ifrån svenskt strandliv med våra välskötta gratisstränder för alla, som man kan komma. Många sydeuropéer är dock beredda att betala för att ha det bekvämt. Att kissa i buskarna och ha med mackor och kaffe på termos är inte riktigt italienarnas melodi – och då blir det dyrt, smakar det så kostar det som bekant.
Men på La Lanterna är inträdet lika lågt som alltid. Ändå är allt minutiöst välskött. Det är långt ifrån lyx men allt är skinande rent. Folk har med egna solstolar och parasoller. Strandens sommarljud sköljer över mig; vågornas sång, stojande barn, de vuxnas röster som ett humlesurr.
Alla jag intervjuar intygar att det är kvinnorna som hörs mest, männen är mer tystlåtna. När kvinnorna får ta plats och vara yviga och högljudda utan att oroa sig över att vara behagliga och lyssna på männen, så blommar de ut.
Här finns inte heller några unga män som brottas i sanden och spelar högljudd beach–fotboll för att imponera på brudarna. Det vore bortslösad kraft när ingen ser dem.
Inte heller går unga tjejer i minimala bikini fram och tillbaka i vattenbrynet och visar upp sig, som en del av det ständiga spelat mellan kvinnor och män. Här badar och läser man, äter korvmackor och dricker iskaffe. Pratar politik, fotboll och bekantas väl och ve. Om badkläderna sitter illa, musklerna förtvinat eller brösten går i moll spelar ingen roll.
Självklart vållar La Lanterna en del debatt och väcker uppståndelse. Ett schweiziskt tv–team från SRF var här förra sommaren, franska Le Monde och engelska The Guardian har också uppmärksammat detta historiska och numera helt unika bad i dagens Europa. Den som turistar i Trieste bör ta chansen att besöka La Lanterna, bli gäst i en verklighet ur flydda tider.
Redan när man kliver in i omklädningsrummen känns det som att färdas bakåt i tiden, en säregen upplevelse – och äkta. Det här är inget museum utan en levande plats, älskad och värnad, av sina stolta stamgäster.
Många besökare charmas, andra menar att det är gammalmodigt, fel och inte alls bra att skilja könen åt.
I synnerhet inte som dessa strömningar redan kommit till Europa genom invandrare från mer radikala och patriarkala kulturer, som vill se separata badtider för kvinnor och män samt predikar att kvinnor måste bära heltäckande badkläder. Det har hållits omröstningar genom åren om huruvida muren ska rivas. Såväl kvinnor som män har velat ha kvar den. Varje omröstning har slutat med att muren förblir orörd, La Lanternas strand förblir delad.
Efter ett tag växer sakta en känsla inom mig, jag påminns om att det man inte får se och säga, det outsagda, det man bara anar, ofta är det mest lockande. Mycket mer än uppumpade urringningar och tajta badbyxor.
Där muren tar slut ute i vattnet möts badande kvinnor och män. De pratar, ler, trampar vatten, fångade i den dragningskraft som får oss att ständigt söka varandra. Bortom alla murar.
***
Läs även: Ska det vara lätt att bli italienare?
Läs även: Det ljuva livet
