Versaillesfredens långa skugga

I början av 1918 såg det länge ut som att centralmakterna – Österrike-Ungern, Tyskland, Bulgarien och det Ottomanska riket – skulle vinna första världskriget. Den nyinstallerade bolsjevikregeringen hade kapitulerat och dragit Ryssland ur kriget i december 1917. Det frigjorde tiotusentals tyska och österrikiska soldater som kunde sättas in på västfronten. Där hoppades centralmakterna kunna slå ut de utmattade franska och brittiska arméerna. I synnerhet som USA, som trots att de förklarat krig mot Tyskland och Österrike-Ungern i april samma år, ett halvår senare ännu inte hade börjat skicka trupper i någon större omfattning.

Men när Tyskland drog i gång en stor offensiv vårvintern 1918, gjorde man en rad taktiska misstag som fick framstöten att stanna av. Med de stora mängder amerikaner, upp till tiotusen om dagen, som under hela våren och sommaren anlände till Frankrike, förändrades allt. Den anglo­amerikanska flottan slog till hårt mot de tyska ubåtarna. Därefter bröt man också igenom de tyska linjerna.

Ändå avslutades första världskriget på ett märkligt sätt med ett vapenstillestånd, medan tyska trupper fortfarande befann sig djupt inne i Frankrike och Belgien, och när tyskarna undertecknade fredsavtalet fanns inga fiendearméer i Berlin, inga främmande flaggor i huvudstaden, inga ockuperade kvarter. De besegrade kejsartyska soldaterna stod fortfarande i Frankrike, landets ubåtar patrullerade ännu i haven och dess generaler talade om en seger som stulits snarare än förlorats.

Samtidigt växte oron och revolutionsstämningen i de tyska städerna hemmavid.

När första världskriget tog slut den 11 november 1918 klockan elva på förmiddagen hade närmare 20 miljoner människor dött under de drygt fyra år det pågått, och när freden slöts i Versailles sommaren 1919 hoppades många att den skulle innebära slutet på Europas katastrofer. Så blev det inte. Fredsavtalet skapade i stället nya motsättningar och konspirationsteorier.

De tre segrarmakterna hade grälat om fredsvillkoren. USA:s idealistiske president Woodrow Wilson hade motsatt sig en allierad invasion av Tyskland och Österrike-Ungern för att ockupera länderna och tvinga fram deras kapitulation. När fredskonferensen i Versailles inleddes i januari 1919 hade miljontals soldater från den segrande sidan redan återvänt hem. Lika många hade förgåtts i den katastrofala pandemi som följde i krigets spår – spanska sjukan. Få ville stanna kvar och ockupera Tyskland.

Samtidigt hade tyska politiker och veteraner börjat skylla kapitulationen på förrädare och sprida lögnen att deras armé bara förlorade därför att den fått slut på förnödenheter precis när segern var inom räckhåll på fiendens territorium.

Det blev en fred till slut, som straffade utan att segra och förödmjukade utan att avsluta. Den var inte för hård, den var för mjuk. Detta till skillnad från 1945 års seger, skriver den amerikanske historikern Victor Davis Hanson i sin bok The Second World Wars: How the First Global Conflict Was Fought and Won (2017).

Freden efter det andra världskriget fungerade just därför att den var total: fienden krossades, ideologin förbjöds och samhället byggdes upp under västlig övervakning. Det finns inte många tyskar i dag som anser att de måste starta ett tredje världskrig för att man var dumma mot dem 1945. Så vad gjordes rätt då och vad var det som blev så fel 1919?

Att bevara freden är ibland svårare än att vinna ett krig. För att en fiende ska acceptera nederlag måste den tvingas förstå varför den förlorade, bära konsekvenserna av sin aggression och först därefter mötas av generositet och få hjälp att bygga upp igen. De som förlorar ett krig ska inte få välja själva när de vill sluta strida på fiendens territorium. I slutet av 1918 varnade Frankrikes general Charles Mangin för just detta och menade att tyskarna måste besegras på slagfältet, annars skulle de aldrig erkänna sitt nederlag. Ett år senare hävdade general Paul von Hindenburg inför en tysk riksdagskommission att Tyskland hade förlorat därför att man blivit ”stucken i ryggen” av civila hemma i landet. Det var precis det som Mangin hade förutsett. Om de allierade hade fortsatt sina offensiver hösten 1918 och invaderat Tyskland, hade freden som följde kunnat likna den ovillkorliga kapitulation och de överenskommelser som avslutade andra världskriget. Det hade sannolikt lett till mer än bara tjugo år av tillfällig fred som sedan i sig ledde till världshistoriens värs-ta blodbad. Men man var krigstrött, sjuk i spanskan och ville fira freden. Det glada 20-talet hägrade. Att vara avskräckande mot framtida tysk aggression stod inte överst på prioriteringslistan.

Avskräckning förhindrar krig. Tyskland invaderade Belgien 1914 därför att man var övertygad om att Storbritannien inte skulle skicka tillräckligt med trupper för att hjälpa sin allierade Frankrike. Man antog också att det isolationistiska USA inte skulle ingripa.

Victor Davis Hanson har påpekat att Versaillesfreden inte misslyckades på grund av hur hård den var, utan hur den verkställdes. Han menar att problemet inte låg i själva villkoren i Versaillesfreden, utan i att de aldrig följdes upp och genomdrevs på ett konsekvent sätt. Detta är den viktigaste lärdomen av allt som första världskrigets slut har att lära oss. Om vi ska dra en enda slutsats av Versaillesfreden, är det just denna.

De allierade krävde skadestånd, avrustning och begränsning av Tysklands militära makt. Men de övervakade inte att detta faktiskt skedde. När Tyskland så började bryta mot avtalet på 1920- och 1930-talen möttes det med eftergifter i stället för konsekvenser. Inte hade det blivit bättre heller för att man i början efter 1919, särskilt från fransk sida, var ute efter att bestraffa Tyskland. Den så kallade krigsskuldklausulen i artikel 231 slog fast att Tyskland ensamt bar skulden för kriget och därmed var skyldigt att betala ersättning för alla skador som kriget orsakat. Klausulen blev en symbol för nationell förödmjukelse och utnyttjades under mellankrigstiden av nationalistiska rörelser, inte minst av nazisterna, som byggde hela sin revanschpolitik på att den skulle upphävas.

Hanson vänder sig alltså mot den traditionella uppfattningen, som går tillbaka till John Maynard Keynes, att Versaillesfreden var för hård och därför skapade hämndbegär. Keynes hade själv deltagit som rådgivare vid fredskonferensen i Versailles 1919. Han avgick i protest mot fördraget och skrev kort därefter boken The Economic Consequences of the Peace, som fick stort inflytande.

I boken hävdar Keynes att Versaillesfreden var ekonomiskt orimlig och moraliskt fördärvlig, eftersom de hårda skadestånden riskerade att förstöra Europas ekonomi och väcka revanschlust i Tyskland. Keynes tolkning kom att prägla den allmänna synen på Versaillesfreden under lång tid. Freden framställdes som onödigt hård och hämndlysten, och blev en bekväm förklaringsmodell i skolböcker och undervisning när man ville visa hur andra världskriget kunde uppstå. I Hansons tolkning var den i stället för svagt genomförd. Man stiftade regler, men såg inte till att de efterlevdes. Därför kunde myten leva kvar om att Tyskland aldrig riktigt hade besegrats och att det egentligen var synd om dem.

Så tyvärr upprepade de allierade 1939 samma misstag som 1914, och resultatet blev ett nytt världskrig. I dag dominerar Tyskland Europa, precis som landet gjorde 1871, 1914 och 1939. Freden i Central­europa bevaras i dag bland annat därför att Tyskland riktar sin energi och begåvning mot ekonomiskt, inte militärt, inflytande. Landet ifrågasätter inte nederlaget 1945. Snarare tvärtom. Men till det blev man tvingad.

Om vapenstilleståndet i november 1918 och den efterföljande freden hade fungerat, hade vi kanske fortfarande talat om ett enda ”stort krig” som satte punkt för världskrigen. Nu blev det inte så. Den franske generalen Ferdinand Foch sa om Versaillesfreden: ”Detta är ingen fred. Det är ett vapenstillestånd på tjugo år.” Han fick fel på bara 64 dagar.

Toppbild: Tågvagnen där vapenstilleståndet som avslutade för- sta världskriget undertecknades den 11 november 1918. Bakom avtalet låg framför allt marskalk Ferdinand Foch, andra från höger, och general Maxime Weygand, andra från vänster.

***

Läs även: Bergen har börjat lämna tillbaka de döda

Läs även: Dödens museum