»Boken blev ett slags livlina«

Snart ska han stå framför de vackra dubbeldörrarna, den ständige sekreteraren Peter Englund och ett lätt ironiskt och samtidigt nyfiket leende ska spela i hans mungipa innan han avslöjar vem som ska få Nobelpriset i litteratur.

Men nu sitter vi på Den Gyldene Freden och talar om hans senaste bok, »Stridens skönhet och sorg. 1914«, den första volymen av fem i en vidareutveckling av den bok som han gav ut 2008.

Då handlade det om första världskriget sett genom 19 individer. Peter Englund hade länge velat skriva en bok om detta krig, men inte på det traditionella sättet. Han fick en idé.

– I vanliga fall stoppar man ju in individer lite här och var i berättelsen för att få en liten färgklick, a bit of colour. Varför inte göra tvärtom?

Peter Englund bestämde sig för att berätta om hur vanliga människor upplevde första världskriget, soldater och civila, kända och okända, deras känslor, tankar och intryck. Han fann sitt material i dagböcker, brev och annat som annars bara redovisas i fotnötter. Han bestämde sig också för att ge boken en skönlitterär ton.

– Det var ett ämne värt en gestaltning, men jag har inte hittat på någonting.

I det senaste bokprojektet har persongalleriet utökats till 40 individer. Genom dem skildrar Peter Englund kriget år för år, från 1914 till 1918. Det ska bli en bok per år, den sista kommer ut 2018.

– Det blev ett slags livlina till mitt tidigare jobb. Jag har blivit påmind om ett tidigare jag.

Underförstått det jag och det liv som så lätt hade kunnat försvinna när han blev ständig sekreterare i Svenska Akademien 2009. Så småningom ledde det till att han tvingades flytta från sin älskade lantliga bostad i Uppland till en lägenhet i Uppsala.

– Jag var ganska rotlös. Jag är så tacksam för detta projekt, det har räddat min jämvikt.

När boken kom ut 2008 var Peter Englund redan på väg in i Börshuset som ständig sekreterare, »stirrig och lite rufsig i håret«.

– Boken fick ett väldigt fint mottagande, och det hände lite grand utanför mitt synfält. Men sedan, och det var en slump, blev jag med agent. Hon heter Emma Gate och hon hade en ambitiös och mycket begåvad strategi. Hon sa att vi skulle satsa på de stora länderna först, sedan skulle de små länderna följa efter. Det gick bra. Hittills har boken getts ut i 23 länder.

I samband med de utländska upplagorna fick Peter Englund sin idé. Han såg en möjlighet att återvända till sitt material.

– För det var ett slags sorg efter den första boken att jag hade tvingats lämna många personer i diket, personer som definitivt hade platsat i boken. Nu fick jag en förevändning att återvända till det.

Han håller med om att han försökt komma sina personers liv under huden.

– Ett av de viktigaste kriterierna i valet av individer var att grundmaterialet skulle vara så fullödigt att det skulle vara möjligt att få en inifrånblick.

Sedan talar han om sin »plikt som historiker« att göra dessa människor rättvisa.

– Man måste stå för det man skriver, men man måste också kunna se den man skrivit om i ögonen. Det har ingen betydelse om den man skriver om är levande eller död. Jag måste föreställa mig åtminstone möjligheten att jag efter min död ställs öga mot öga med dessa människor, och ställs till svars.

Peter Englund är född i Boden och nu 57 år gammal. Han började studera i Uppsala 1980, först arkeologi och teoretisk filosofi, sedan historia. Samtidigt med arbetet på doktorsavhandlingen om adelns föreställningsvärld på 1600-talet skrev han det populärhistoriska verket »Poltava« (1988), som blev en dånande framgång. Sedan dess har han kunnat leva på sin penna.

– Jag vågade pröva på. Jag var inte ängslig. Ängslan lämnade jag nog bakom mig när jag bestämde mig för att inte stanna på universitetet. Jag tror att jag hade blivit väldigt olycklig om jag hade stannat. Jag vill inte påstå att jag var mer begåvad än mina kolleger. Men jag var den mest orädde.

Vilka är hans förebilder? Han är noga med att inte nämna några nu levande författare – »när man sitter i Akademien kan det tolkas på något sätt«. Han landar i två fransmän: Claude Manceron (1923–99), som skrev fem band om den franska revolutionen, och Georges Perec (1936–82), som bland annat skrev en hel bok utan att använda bokstaven e.

– Av Perec lärde jag mig att det inte finns några begränsningar. Allt är möjligt. Han ger mig en känsla av frihet. Om jag ska försöka sammanfatta mina olika val i livet så har jag alltid optimerat frihet. Det där med att acceptera posten som ständig sekreterare går emot detta. Men ibland måste man också följa pliktens bud.

Så därför står Peter Englund snart än en gång framför de vackra dubbeldörrarna. Till våren hoppas han kunna vara lite pappaledig. Han blev far för femte gången för två år sedan.

Lunch med Fokus | Sill på Gyldene Freden

Bjuden på lunch: Peter Englund.

Aktuell: Med boken »Striden och skönheten 1914«. Offentliggör inom kort årets nobelpristagare i litteratur.

Åt och drack: Sill och strömmingsinläggningar med kryddad västerbottenost. Drack mineralvatten och efter maten en cappuccino.

Stod för notan: Kurt Mälarstedt, som på Peter Englunds rekommendation åt köttbullar med pressgurka, lingon, gräddsås och mandelpotatispuré. Drack också mineralvatten och cappuccino.

Var: Den Gyldene Freden, Gamla stan, Stockholm.

Fotograferade: Elin Björklund.