»Jag har alltid känt mig som en vanlig snubbe«

Text: Lolo Amble

I skådespelaren Jonas Karlssons novell »Utgång« ur samlingen »Spelreglerna« (2011), drabbas skådespelaren i en fransk 1700-talskomedi plötsligt av en blackout på scenen. Han blir lynchad och till slut bokstavligen kastad mot avgrunden av en upprorisk teater­publik. Mer målande scenångestscenario är svårt att tänka sig.

– Jag tror det där skildrar någon sorts kollektiv skådespelarmardröm, säger ­Jonas Karlsson.

Han skrattar och utvecklar:

–Två ingredienser finns alltid med när man repeterar. Total omnipotens, tron på att det vi gör är det bästa som gjorts, och totalt tvivel, känslan av att ha missuppfattat allting.

Det är tisdag eftermiddag. Vi sitter på Frippe på Nybrogatan, restaurangen som flyter samman med foajén till Dramatens lilla scen. Det hänger inramade skådespelaransikten på väggarna, ibland syns aktörerna live i lokalen. Men Jonas Karlsson går nästan aldrig hit, även om han tillhör teaterns fasta ensemble. Knappast ens om det är premiärfest. När han inte jobbar vill han vara hemma med frun och de tre flickorna på Söder.

Nu har han premiär på scenversionen av »Fanny och Alexander » i bearbetning och regi av Stefan Larsson, som tidigare gjort succé med »Höstsonaten« och »Scener ur ett äktenskap« av Ingmar Bergman, för Dramaten som bygger på Bergmans film från 1982. Filmen nominerades till sex Oscar i Hollywood året därpå och vann tre. Scenversioner av filmen har redan gjorts i Norge, Danmark och Finland.

Handlingen kretsar kring den förmögna familjen Ekdahl med änkan och hennes tre vuxna söner i centrum. Karlsson spelar den levnadsglada kvinnokarlen Gustav Adolf med avtagbar rondör under kostymen och sex klädbyten. I filmen spelades rollen av Jarl Kulle.

Hur gör man för att blinka bort filmen från näthinnan?

– Man tänker inte så när man repeterar. Men stöter jag ihop med någon som frågar vilken roll jag spelar så är det ingen idé att säga Gustav Adolf. Det är bättre att svara att jag spelar Jarl Kulles roll. I början var det viktigt att absolut inte låta som Kulle, men det är ju inte kreativt att tänka så. Skulle jag påminna om Kulle för ett ögonblick så får det väl bli så.

I intervjuer med dig blir du ofta beskriven som ödmjuk och vanlig. Hur känner du för den beskrivningen?

– Jag försöker alltid göra mitt bästa och är glad över att få göra det jag gör. Men är man kompromissvillig är det också viktigt att värna om sin integritet. Annars kan man också bli överkörd. Ta plats måste man göra ibland, jag brukar tänka att det står i proportion till hur stor roll man har i en pjäs.

Jonas Karlsson är född 1971 och växte upp med mamma och pappa och sin fem år äldre bror i ett hus på Värmdö som pappan byggt själv. Mamma var barnsköterska och pappa var plåtslagare.

Efter teaterlinjen på Södra Latin kom Karlsson in på scenskolan i Stockholm. Ungefär samtidigt debuterade han i Lars Noréns »Rumäner« på Teater Plaza (1994). Karlsson fick en Guldbagge för Noréns »Detaljer« (2003), spelade nationalskalden Strindberg i Peter Birros tv-serie »August« (2007) och luffaren Estragon i Samuel Becketts »I väntan på Godot« på Dramaten (2004).

Mångbegåvade Karlsson – han spelar klarinett och saxofon också – har skrivit tre novellsamlingar. »Det andra målet« (2007) , »Den perfekte vännen« (2009) och »Spelreglerna« (2011) befolkas av lite udda, ibland kuvade figurer som mitt i vardagen drabbas av absurda händelser. Karlsson växlar framgångsrikt mellan scen och skrivbord.

– Just nu är det så kul att vara en del av »Fanny och Alexander«-ensemblen och höra alla underbara anekdoter. Nästa period kan det vara skönt att sitta ensam och skriva.

En ledig kväll sätter han sig helst med hela familjen i tv-soffan och ser »På spåret« eller går på klassisk konsert med sin fru.

– Det är något av det bästa jag vet, att gå på Berwaldhallen och lyssna på Beethoven, Mozart eller Sibelius.

Berwaldhallen på fritiden stämmer inte riktigt med bilden av dig som den vanlige killen?

– Nej, den bilden håller inte riktigt längre. Jag har alltid känt mig som en vanlig snubbe som inte befinner mig i kulturvärlden. Men jag har börjat inse att spelar man teater, skriver böcker och lyssnar på klassik musik, då är det nog kultur man sysslar med.