»Jag var mycket friare i Danmark«

Text: Jon Asp

Bild: Ida Jansson

Det råder lite av nykomlingarnas år i svensk film, och på denna ofta så manliga plattform är det nu främst kvinnorna som brer ut sig. Sanna Lenkens långfilmsdebut »Min lilla syster«, delvis baserad på hennes egna tonår som anorektiker, har hyllats i festivalvärlden. Efter Göteborg i januari har filmen fortsatt dra applåder i Berlin, Cannes och nu senast i Toronto. Filmen är såld till 45 länder och i veckan landar den på svenska biografer.

»Min lilla syster« kan syfta både på filmens storasyster, den ätstörda konståkningstalangen Katja, och på lillasyster Stella, filmens huvudperson som lever med storasystern som förebild, men som också är en av få som ser hennes problem. Det är en finstämd syskonskildring, en nyansrik berg-och-dalbana med oväntade infall inom ramen för samhällets mer kända krav- och kvinnobild.

– Jag har blandat mina egna erfarenheter med andras och genom den yngre systerns perspektiv försökt göra filmen mer universell. Det är kanske en tematik som folk inte sett så ofta. Jag försöker vara personlig, intim och så sann som möjligt, och jag hoppas att det strömmar igenom hela filmen, säger Sanna Lenken.

För henne handlar anorexi framför allt om könsroller.

– Vårdguiden listar orsaker till ätstörningar, men de skeva idealen är inte i fokus. För mig börjar allt som har med sjukdomen att göra i normerna, de är så indränkta i varenda por i oss.

I »Min lilla syster« gör Amy Deasismont och Rebecka Josephson sina filmdebuter. De är lika imponerande som en gång Alexandra Dahlström och Rebecka Liljeberg i »Fucking Åmål«. Deasismont är även känd som popartisten Amy Diamond, medan Josephson är barnbarn till Erland Josephson.

– Men det visste vi inte när vi castade henne. Rebecka var helt fantastisk men att hitta henne var en plågsam kamp, jag höll på att kollapsa mentalt innan hon var klar.

Filmen ger också ett nyanserat porträtt av föräldrarna, spelade av Annika Hallin och Henrik Norlén, välmenande men otillräckliga.

– Flera som sett filmen anmärker på deras passivitet: »Men varför gör de inget?« Jag kan jämföra med min egen pappa som knappt sa något förutom under ett gräl om maten: »Jag skiter i vad du gör med ditt liv, bara du äter.« Mina föräldrar var medberoende. De köpte allt jag bad om, lightprodukter och kålhuvuden, absurt. Jag tror att det är lätt att ha åsikter om hur man ska bete sig men när det väl inträffar är nog ingen så klok och rationell som man tror sig vara.

– Det här var 15 år sedan men många familjer jag träffat vittnar om samma beteende och maktlöshet. Min pappa är världens finaste, men kanske skulle han någon gång ha frågat hur jag kände, säger Sanna Lenken.

Vändningen för henne kom i tjugoårsåldern, i samband med flytten till London. I stället för att skrivas in för vård tvingades hon till ett större ansvar.

– Det kunde ha gått åt båda håll, och om man inte talar med facit i hand är det svårt att veta vad som var rätt.

Hur ser du på relationen mellan kreativitet och sjukdom, vad kom först?

– Kreativiteten för mig – det här låter lite högtravande – är gud. Eftersom jag inte tror på gud är kreativiteten det enda som kunnat få mig lycklig, eller rädda mig om jag känt mig ensam, utanför. Det handlar också om kampen att vara en hel människa, även om ingen ser det, så åtminstone att ha den kraften själv. Jag var kreativ innan jag var sjuk, så det var snarare ett sätt att komma ur det.

Själv ser hon den ettåriga utbildningen i Ebeltoft i Danmark som viktigare än sin senare regiexamen på Dramatiska institutet i Stockholm.

– Min danska lärare brukade säga att kvinnor inte kan göra film. Ändå älskar jag den mannen, för det märktes att han uppskattade det jag gjorde. Det är som det är i Danmark. Men det var så otroligt högt i tak och vi hade en möjlighet att göra vad som helst. När jag gick på DI pratade vi sällan om det personliga uttrycket utan mer om vad en bra historia är. Jag var mycket friare i Danmark.

Nyligen tilldelades Lenken Bo Widerberg-stipendiet, en regissör som hon tycks märkbart påverkad av: vikten av de små detaljerna, modet att dröja kvar vid skådespelarna, mixen mellan etablerade och amatörer. Hon berättar om hur just hennes danska filmlärare började med att visa alla Widerbergs filmer.

– Jag älskar hur han gör när han ligger kvar med kameran. Jag har försökt göra det i min film och hoppas kunna göra det ännu mer i nästa.

Nästa filmprojekt handlar om moderskap och åldrande, med en 50-årig kvinna i huvudrollen. Lenken inspireras av Roy Anderssons egensinne och tålamod, men satsar själv på en snabbare produktionstakt. Och tillägger med ett kontrollerat skratt:

– Jag har i alla fall tagit disciplinen från anorexin med in i filmen, jag går alltid in för saker och ting helt och hållet.

FAKTA | Curry på Magnolia

Bjuden på lunch: Filmregissören Sanna Lenken, som åt currygryta.

Aktuell: Med prisbelönta filmen »Min lilla syster« som har premiär den 18 september.

Bjöd på lunch: Jon Asp, som åt paprikasoppa.

Var: Magnolia på Blecktornsgränd på Södermalm i Stockholm.

Fotograferade: Ida Jansson, som åt fläskkarré.