Kristina Axén Olin, avhoppare och hemmafixare

Lunchen var bokad till den elfte februari, men klockan tio samma morgon ringer Kristina Axén Olin och bokar om. Bara några timmar senare kommer beskedet att hon definitivt lämnar politiken och återigen är hon på tidningarnas förstasidor. Så sent som förra våren lämnade hon under stor uppståndelse huvudstadens högsta politiska post på grund av problem relaterat till familj, alkohol och utmattning.

Den här gången kommer hon på avtalad tid till den lilla thailändska krogen i Enskede som smyckats med sedvanliga kulörta lyktor, träsniderier och plastblommor. Kristina Axén Olin ser avslappnad och glad ut.

– Ja, det känns otroligt bra. Livet är så kort och jag känner att jag har gjort rätt. Pappershögar och sammanträden finns kvar därute men mina barn är bara små en gång. Jag har verkligen försummat dem, säger hon. Nu ska hon finnas där, för sin egen skull lika mycket som för deras.

Beslutet att avgå mognade fram under hösten i takt med en växande frustration över att det var så ensamt och isolerat att befinna sig i partiledningen på riksnivå utan vare sig kommunal- eller riksdagsplats. Och umgänget med barnen hamnade fortfarande lite på undantag. Så i december skrev hon till partiledaren och förklarade att hon skulle sluta. Bemötandet från partiet präglades av förståelse men statsminister [[Fredrik Reinfeldt]] hörde aldrig av sig.

Hur är det möjligt?

– Han hinner inte.

Men det handlar om två månader – och om att du ändå var hans andre vice ordförande?

Kristina Axén Olin kniper ihop munnen och ler lite, nickar, men säger inte mer.

Vad säger det om hans politiska ledarskap?

Efter viss tystnad säger Kristina Axén Olin att det politiska ledarskapet är komplext och att Fredrik Reinfeldt säkert har förmåga att entusiasmera folk – bara att han fått ihop en borgerlig allians visar att han är en god ledare. Problemet ligger nog mer i att det är svårt att vara politisk ledare och administrativ chef samtidigt, vilket är samma problem i alla partier.  Att den politiska ledaren också är personalchef för mängder av personer i olika skikt och positioner skapar en omöjlig arbetssituation både för de anställda eller aktiva, och för chefen.

Exempel: När Kristina Axén Olin i höstas kom hem till villan i Enskede och möttes av en fasad nedklottrad med svarta bokstäver hade det varit skönt att kunna vända sig till någon för att få hjälp – det var trots allt hennes politiska arbete som kritiserades, inte hon som privatperson.

– I det läget fungerar inte organisationen. Jag var ledsen och upprörd, det var jätteobehagligt för mina barn och så fick jag stå där själv och ringa polisen. Det kändes väldigt ensamt, säger hon.

Diskussionen som följde Kristina Axén Olins båda avhopp har handlat väldigt mycket om kvinnors villkor i arbetslivet och om jämställdhet generellt. Att kvinnor är överambitiösa både i arbetslivet och i hemmet – vill hämta barnen, hålla fint och bjuda på bra mat, delta på alla möten, fatta viktiga beslut och läsa och besvara alla mejl själv.

I hennes fall blev det en ackumulerad press; å ena sidan kunde hon inte checka ut med gott samvete klockan två på eftermiddagen när hon egentligen ville vara hemma hos barnen, å andra sidan kunde hon inte sitta kvar till tolv på nätterna som sina manliga kollegor; å ena sidan fick hon dubbelt så mycket mejl som sin manliga företrädare, å andra sidan ville hon helst läsa och besvara allt själv.

Men som moderat handlar politiken mycket om att betona det personliga ansvaret – hur känns det att då bli offer för ett system?

– Jag är inget offer. Det är trist, men det är så här det är. Jag säger inte att min situation inte var mitt ansvar men det finns strukturer som sitter i väggarna som jag bara delvis kan göra något åt, säger hon.

Mot bakgrund av den här diskussionen är det ändå märkligt att borgerligheten har sådan beröringsångest när det gäller begreppet feminism. Kristina Axén gillar inte etiketter.

– Nej tyvärr kan jag inte säga att jag är feminist. Men för varje dag blir jag mer medveten om hur långt det har gått. Den feministiska rörelsen lade beslag på ordet feminism. Det har fått en negativ laddning för mig och förknippas mer med manshat än den självklara strävan att män och kvinnor ska ha samma förutsättningar. Vi moderater borde kanske våga ta tillbaka ordet feminism och göra det till vårt.

Egentligen tycker hon att det blivit väl mycket väsen och dramatik kring hennes avgång. Tvärtom borde det vara självklart att folk går ut och in i politiken utan att någon höjer på ögonbrynen.

– Det borde fler göra – alldeles för många kommer in i riksdagen och blir sittande där i trettio år och tappar förankring i verkligheten. Klart att det inte är bra för innehållet i politiken.

Innan hon rusar hemåt för att gå ut med shetland sheepdog-valpen Archie, skjutsa sonen till badminton, titta till en sjuk granne och ta hand om sonens kompis med pappa som bor hos dem över helgen. En sista fråga: Vad skulle kunna få henne att återvända till politiken igen?

– Det kan jag inte svara på. Om det känns bra någon gång i framtiden, kanske.