Marita Ulvskog, EU-kandidat

Text: Lisa Bergman

[[Marita Ulvskog]] stiger in på Café Gråmunken i Gamla stan i Stockholm med ett lätt frustande. Ute är det grått, rått och beckmörkt trots att det är mitt på dagen. I det gamla medeltidsvalvet sitter tonårsröken i väggarna och platt-tv:n flimrar ljudlöst på källarväggen. Det är glest med folk, några turister sitter utspridda och grälar lågmält på barnfamiljers vis.

Med lite god vilja kan ändå viss mysfaktor infinna sig. Och även om hon har kallats socialdemokraternas pitbull så har Marita Ulvskog lite god vilja. Hon är mjuk och behaglig och skrattar mycket. Hon gillar Gråmunken och brukar gå hit när hon är på riksdagen ett stenkast bort. Men knappast för matens skull. Efter viss tvekan blir det en ordinär ostgiffel som hon knappt rör och en kopp kaffe som slinker ned.

Veckans samtalsämne nummer ett är trasslet mellan socialdemokraterna och samarbetspartierna och vi hinner knappt sätta oss förrän hennes telefon ringer. De gröna förhandlingsekvilibristerna har positionerat sig lite bättre än den trogna vapendragaren vänsterpartiet och Marita Ulvskog betecknar hela diskussionen om [[Mona Sahlin|Mona Sahlins]] mandat som »väldigt udda«. Veckans samtalsämne nummer två är [[Pär Nuder|Pär Nuders]] bok – den förre finansministerns indignation är överallt i tidningar, bloggar och morgonsoffor. Mona Sahlins petning av den ekonomiske talesmannen säger hon kom lika överraskande för henne som för alla andra. Men ändå inte.

– Jag kände till att det inte fanns något samarbete mellan dem, förklarar hon, men mer än så vill hon inte säga.

Nyligen blev det klart att Marita Ulvskog lämnar posten som partisekreterare, men att hon skulle ha fått sparken avfärdar hon som medial dramaturgi. I stället är det hennes kandidatur till EU-parlamentet som är förklaringen, och därmed är det andra gången som hon bryter upp från partiarbetet på grund av EU. Frivilligt eller ej. Senast var 1990, när hon ilsknade till över att partiet bytte fot i fråga om svenskt medlemskap i EU-frågan. Hon försatte sig själv i halv-exil i Falun som chefredaktör på Dala-Demokraten under ett par år.

– Den bästa tiden i mitt yrkesverksamma liv – jag älskade det jobbet!

Då blev hon alltså så provocerad av partiets EU-ställning att hon bröt upp från regeringskansliet, och nu kandiderar hon till EU-parlamentet. Hur går det ihop? Hon medger att blotta tanken hade varit henne fullständigt främmande på den tiden, men nu ser hon ingen konflikt alls. Nu är det just på grund av sin skeptiska inställning som hon vill till EU-parlamentet. För henne är det uteslutet att inte kritisera saker oavsett om det handlar om svensk eller europeisk politik.

– Hur skulle det se ut om vi inte hade samhällskritiker i våra parlament? frågar hon retoriskt.

Hennes politiska karriär inleddes för över 25 år sedan när Ingvar Carlsson rekryterade henne till sin stab. Sedan dess har hon – med undantag för parentesen i Dalarna – ingått i socialdemokraternas innersta krets. Men för att få reda på vad det är hos Marita Ulvskog som gjort att just hon har blivit socialdemokraternas civilminister, kulturminister, partisekreterare, EU-parlamentariker får vi gå tillbaka lite längre i tiden.

Till Norrbotten, mitten av 1900-talet. Två för den tiden extremt jämställda föräldrar – mamma sömmerska, pappa järnverksarbetare – delade lika på hushållsarbetet. Ständiga strider mellan sosse-halvan och kommunist-halvan av släkten »jämt i luven på varandra – men på ett bra sätt!«. En handikappad storasyster som lillasyster Marita fick ge sig ut och försvara med knytnävarna. Hon betraktar sig som en produkt av 50- och 60-talets välfärdssamhälle och den politiska utveckling som både förändrade och förenklade familjens villkor. Men framför allt formades hon av sin mamma, en påstridig, tuff tant som inte lät sig kuvas av någon. Stark och orädd – visst brås hon på henne. Marita Ulvskog karaktäriserar sig själv som familjekär och uthållig.

– Jag är som en dvärgbjörk i Norrbotten – liten och krokig men svår att böja ner, säger hon med visst eftertryck.

Telefonen ringer igen och återigen tycks det handla om partiledaren. Frågan är vilken skillnad det är på socialdemokraterna under Mona Sahlin, jämfört med hur det var under [[Göran Persson|Göran Perssons]] tid. Marita Ulvskog drar på svaret. Lite öppnare samtal, lite längre diskussioner, men hon menar att det lika gärna kan bero på att partiet nu är i opposition. Typiskt, tycker hon, att den första kvinnliga partiledaren får den uppförsbacke som det innebär att vara i opposition. Men hon tycker att Sahlin och Persson har mycket gemensamt.

– I sak är de båda stenhårda ledare, väldigt konsekventa, beslutsföra och målinriktade. Men sen är de ju olika personligheter.

Sedan är det dags att hasta iväg till nästa möte, därefter ska hon till USA för att bevittna valspurten där. Väl hemma igen efter den historiska upplösningen berättar hon att hon hann med Obamas sista valtal i norra Virginia där de stod 100 000 personer på ett lergärde ute i skogen och väntade i fyra timmar innan presidentkandidaten kom, eldade på massorna och fick dem att skandera »Fired up? Ready to go!«

– Det känns som om vi har en del att lära av honom. USA är inte Sverige men det kommer säkert att synas framöver att vi har inspirerats av Obama-kampanjen.