Sigrid Rausing: Förläggare och filantrop

Hon talar så, förläggaren och Tetra Pak-arvtagerskan Sigrid Rausing. En mjuk skånska uppblandad med engelska. Sveriges enda intellektuella miljardär bor sedan snart trettio år i England. Där arbetar hon dels med sina två bokförlag, dels med stiftelsen The Sigrid Rausing Trust som genom åren skänkt över en miljard kronor till välgörande ändamål.

Hennes engagemang i humanitära frågor och mänskliga rättigheter är djupt. Själv tror hon att det kommer ur föräldrahemmets kunskap om Förintelsen, som nästan blev ett ansvar. Sigrid Rausings mamma Märit bodde i Tyskland åren efter kriget och mötte före detta nazister. En väns pappa hade varit SS-vakt i Warszawagettot.

Sigrid Rausing beskriver känslan av att skänka pengar som »lite glädje, lite lättnad«.

Nyligen blev en donation till en organisation som ger psykoterapeutisk och medicinsk hjälp till tortyroffer klar. När hon inte befinner sig på resa tar hon varje dag långa promenader med sina hundar i trakterna kring hemmet i Sussex. Mer för meditation än motion.

– Jag tittar på träd.

När Hans Rausings dotter för två år sedan köpte Granta Books, ett av Storbritanniens mest respekterade bokförlag, väckte det stor uppmärksamhet. Det brittiska litterära etablissemanget välkomnade henne med öppna armar, men hon erkänner också lite motvilligt att hon tvingades bevisa sin kunskap om förlagsbranschen.

– Förlagsvärlden i England är oerhört mansdominerad, med större löneklyftor än någon annan bransch. Nästan alla stora förläggare är män och det är män av en speciell sort.

Ganska mycket vin och parties. Det är svårt för kvinnor att vara den där karismatiska ledaren.

Hon läser oavbrutet och tycker särskilt om att förlora sig i långa, berättande romaner. Språket ska hellre vara stramt än blommigt.

– Jag tror inte att mina preferenser skiljer sig så mycket från de flesta andra jag känner i den litterära världen. Ian Mc­Ewan, »On Chesil Beach«. Fantastisk bok.

Böckerna kan också ha en terapeutisk inverkan. För att stressa av läser hon Jane Austen eller Agatha Christie, om och om igen.

– De representerar en känsla av hem. Man går in i ett rum, ett hus som man känner igen. Båda har en stark känsla för social ordning och begåvade kvinnor som starkt tema. Idén om kvinnornas suveränitet är väldigt lugnande för mig.

Litteratursmaken grundlades tidigt. Som elvaåring läste Sigrid Rausing en bok med en serie noveller som utspelade sig i ett svenskt 1700-talssamhälle på gränsen mellan det magiska och det verkliga. Berättelserna hade övernaturliga inslag och jaget var en läkare som representerade upplysningen. Bokens titel är glömd, men hon minns särskilt en av historierna där det uppstod mystiska symptom hos människorna i trakten, något som läkaren senare kunde förklara med arsenikförgiftning. Vetenskapen segrade över folktron.

– Jag känner väldigt starkt just nu att vi behöver ett andra upplysningsprojekt.
Inför sitt första äktenskap konverterade Sigrid Rausing till judendomen, mer av kulturella än religiösa skäl.

– Jag tror inte på texterna. Idén att de tre texterna – islam, kristendom eller judendom – skulle representera känslan för vad som kanske finns bakom »detta« tror jag inte på.

Den som lyssnade till Sigrid Rausings sommarprat i P1 förra året kunde höra henne berätta att hon och syskonen levde både i Tetra Paks skugga och dess starka sken.

Mycket mer än så sa hon inte om varför hon aldrig kände sig hemma i familjeföretaget. Men att börja där var aldrig ett alternativ.

– Det var väldigt komplicerat för mig att vara en ung kvinna och ha positionen av potentiell ägare i en miljö som både var mycket meritokratisk och helt mansdominerad. På den tiden fanns inga kvinnliga chefer alls.

– Jag kände mig svag. Inte bara i förhållande till de många manliga cheferna utan i jämförelse med min farfar och pappa. Det är svårt att tala om därför att strukturerna är så subtila, det är svårt att säga exakt vad effekterna är. Men jag tror att det är väldigt viktigt för unga kvinnor att ha kvinnliga förebilder. Om förebilderna inte finns och man ska bli en pionjär måste man vara en oerhört stark person. En person som jag inte var då. Eller är nu. Man måste offra idén om sin egen svaghet.

Det är bara några år sedan Sigrid Rausing började tacka ja till intervjuer. Hon är fortfarande inte helt bekväm med rollen som offentlig person, och säger vänligt att hon inte tycker om att läsa om sig själv. Hennes egen förebild när det kommer till mediekontakter är Anita Roddick, The Body Shops grundare som alltid fick ut sitt budskap. När hon talar om henne kommer engelskan tillbaka.

– She was wonderful. Stark, stort lockigt hår, rolig, humoristisk, brinnande, inte alls beräknande. I’m such a fan of hers.