Demokrati – ett arbetsmiljöproblem för MP

Först var det ”centerhatet”; nu har Miljöpartiet ”arbetsmiljöproblem” på grund av taskiga typer i valrörelsen. Det är en fin text han knåpat ihop, Dagens Nyheters Björn Wiman. Han börjar med Jan Emanuel, vilket alltid är ett säkert kort av åtminstone två skäl: den gamle påläggskalven i sossarna har en utstuderad brist på känsla för den bildade medelklassens anständighetsgränser och han kör Ferrari till sin båt, som i sådana här sammanhang kallas ”yacht”.

Det senare – Ferrarin och båten – är i och för sig en underkategori av det förra – bristen på medelklasspietet – men vrålåket gör sig så bra i inledningen till en bannbulla att den ändå bör stå för sig.

Alltså: Jan Emanuel är en av drivkrafterna bakom ”hetskampanjen mot Miljöpartiet”, skriver Wiman. Han har lagt ut ett osmakligt fotomontage. Man skulle också kunna kalla det en grov satir av ungefär samma slag som Charlie Hebdo och andra drastiska fackelbärare mot den goda smaken ägnar sig åt. Men detta är inget att skratta åt, förstår ni. Jan Emanuel är ”i förlängningen” medskyldig till ”hot om fysiskt våld”, menar Björn Wiman.

Oj då.

Det är alltså en ”hetskampanj”, så Jan Emanuel kan knappast vara ensam. Och Björn Wiman är inte heller ensam. Larmet om ”hetskampanjen” som blivit ett arbetsmiljöproblem för Miljöpartiet har varit i säck innan det kom i påse, eller mer precist: i Dagens ETC innan det kom i DN. Dagens ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson – en i den exklusiva chefredaktörsskara som först publicerar texter, sedan sparkar skribenten när kritiken blir för jobbig – skrev på exakt samma tema två dagar innan Wiman kom till: ”Förakt. Hat. Anything goes.” I den texten är till och med jag en del av den stora hetskampanjen, vid sidan av Timbro och PM Nilsson på Dagens industri och i stort sett alla andra som inte betalat prenumerationsavgiften till Johan Ehrenbergs presstödsprojekt.

Mitt eget brott är att jag dristade mig till att ställa några konkreta frågor om vad filosofen och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö egentligen menar när han efterlyser en ”globalt upplyst despoti” för klimatets skull.

Despoti betyder ”godtyckligt utövat förtryck”. Men att fråga hur godtyckligt Tännsjös efterlysta förtryck är tänkt att vara – indragen yttrandefrihet, yrkesförbud, husarrest? – är alltså att bidra till hetskampanjen mot Miljöpartiet.

Så det är uppenbarligen ofint och lömskt att anta att klimatalarmister faktiskt menar vad de säger. Men samtidigt hör klimatfrågan till ”parapolitiken” – Wiman lånar begreppet av stackars Lars Gustafsson som inte är här och kan värja sig – det vill säga till förutsättningen för all annan politik. Därför måste Miljöpartister och andra av deras snitt tas helt och fullt på allvar. Allt annat är hets och hat.

Det är inte lätt att veta hur man ska bete sig. Men man vet att det kommer att bli mer av samma vara. Vågar man gissa att Alex Schulman, DN:s senaste politiska orakel som aldrig går förbi en öppen dörr utan att slå in den, kommer att skriva något riktigt djupsinnigt på samma tema inom kort? Och sedan är det dags för nästa ring härmapor att haka på. För det ligger i tiden.

Det hör numera till vanligheterna i den allt mer totalitärt tänkande aktivistvänstern att stämpla alla meningsmotståndare som odemokratiska och våldsbejakande, med en porös gräns mot terrorism och attentat. Detta trots att det är just inom aktivistvänstern som personer förespråkar attentat som arbetsmetod och ett avskaffande av demokratin för klimatets skull och hyllas som stora tänkare för just det. Pjoskandet med Miljöpartiet för att det, liksom alla andra partier i en demokratisk valrörelse, får stå ut med att bli måltavla för såväl städad kritik som yviga påhopp, är bara denna veckas variant av denna konstlade, omvända indignation.

Möjligen har den här kampanjen om ”hetskampanjen” mot Miljöpartiet också något att göra med att det kan bli svårt att få en vänsterregering om Miljöpartiet åker ut. Om man får vara så krass, utan att beslås med hets.