Hakelius: Miljöpartiet överskattar Alice Bah Kuhnkes popularitet

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Man kan välja vilken anledning man vill till att Miljöpartiet är på väg ut ur det allmänna medvetandet och Riksdagen.

Alltför mycket meningslös eller till och med kontraproduktiv symbolpolitik, som plastpåseskatten.

Långköraren ”gymnasielagen” och de ständiga efterverkningarna av den illa genomtänkta kullerbyttan.

Ingen Maria Wetterstrand.

För mycket Alice Bah Kuhnke.

Den kalla, mördande socialdemokratiska skuggan.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Även myter dör av corona

Det ligger antagligen något i snart nog varje förklaring man kan komma på. Men att Miljöpartiets trovärdighet i miljö- och klimatfrågor når bottenrekord är trots allt en varningssignal av alldeles särskilt slag för partiet.

När Maggie Strömberg, tidigare Fokusmedarbetare, nyligen skrev en bra och rejäl artikel om partiet i Expressen, var kanske det mest slående att den lika gärna kunde ha handlat om modelltågsentusiaster, eller riksföreningen för knyppling. Kul att få en inblick, men svårt att uppbåda känslan av att det här var av allmänintresse.

Vem är Karolina Skog? Vem är Märta Stenevi?

Viktiga personer för Miljöpartiet, men för Sverige? Hur många har ens hört talas om dem?

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Skolans problem började inte med det fria skolvalet

Två förhoppningar redovisades i Strömbergs artikel: att coronakrisen skulle ge partiet en möjlighet till vändning och att Alice Bah Kuhnke skulle ställa upp som partiledare. Den förra förhoppningen verkar inte infrias. Den senare verkar baserad på en överskattning av Bah Kuhnkes popularitet, utanför de egna kretsarna. Kanske till och med inom de egna kretsarna.

Inom Miljöpartiet bubblar alltid konflikten mellan fundisar, de mer fundamentalistiska, och realos, de mer pragmatiska, som förklaring när partiet går dåligt. Realosarna har sedan flera år avgått med segern, men just därför väcks automatiskt frågan om partiet blivit för mycket etablissemang när det går dåligt. Men det finns inga större internationella belägg för den teorin. Gröna realos klarar sig rätt bra, utanför Sverige.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Sveriges stora misslyckande gäller äldreboendena

Genom att binda sig så hårt vid Socialdemokraterna har Miljöpartiet försatt sig självt i en situation som liknar det gamla Vänsterpartiets. De har helt enkelt ingenstans att gå. Det har antagligen urholkat deras förtroende i miljöfrågor. Å andra sidan har Liberalerna, som förväntas kassera samarbetet med Socialdemokraterna när det passar, ungefär samma problem som Miljöpartiet: på väg ut ur riksdagen och kraftigt dalande förtroende i sin främsta profilfråga: skolan.

Det finns en skräckinjagande förklaring till misslyckanden, som politiska partier aldrig riktigt vill kännas vid: att man helt enkelt spelat ut sin roll. Att man ger svaret på frågor som ingen längre ställer.

Det vore paradoxalt om Miljöpartiet hamnat där, samtidigt som klimatfrågan år efter år står i den politiska diskussionens centrum. Paradoxalt, men inte otänkbart. När frågor blir allmängods gynnar det inte nödvändigtvis dem som specialiserat sig hårt på frågorna.

Å andra sidan har det under hela efterkrigstiden visat sig nästan omöjligt att kasta ut partier ur den svenska riksdagen. Varken de som drömmer om eller de som fruktar en framtid utan Miljöpartiet, har antagligen särskilt god grund för att göra det. Partipolitik är en bransch som värnar sina levande döda.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT