Hur bra är en spelning?

En inställd spelning är också en spelning och det är precis det som är problemet om man inte är rockstjärna, utan tillhör publiken.

Jag skulle ha varit på Nick Cave i onsdags. Det sket sig. Trots att jag hade schemalagt hela veckan, minut för minut, svällde en text okontrollerat. Det var bara att dra på blåstället och stryparhandskarna och kasta sig in i ordmassan. Biljetterna gav jag bort.

I Aftonbladet fick han fyra plus. I Expressen fyra getingar. I Dagens Nyheter fick han en femma.

Svenskan verkar också ha fastnat på jobbet.

Och jag står inte riktigt ut med att läsa vad som står bredvid betygen. Jag sneglar lite: »intensiv«, »desperat«, »hotfull«, »vacker«, »sårbar«, »extrovert svårmod« …

Allt det man längtar efter, alltså.

Förra veckan var jag på Stones. Den där konserten som Po Tidholm sågade i DN så rejält att kulturredaktionen kunde glädja sig åt att publicera en klickvänlig uppföljningsartikel om läsarstormen, där Tidholm kunde spä på lite extra:

»De har inga relevanta efterföljare i dag, spelas knappt på radio och Jagger är ju inte någon rockpoet direkt. Det är som tvåtaktsmotorn och burkskinkan – det finns ett skäl till att saker försvinner.«

Jag är en enkel människa, så jag var rätt nöjd med Stones. Å andra sidan kan jag kan faktiskt inte påminna mig att jag någonsin varit på en konsert som fått sådär enhälligt, riktigt bra betyg. Tanken börjar sakta krypa i mig:

Tänk om jag inte har en aning om hur bra en bra spelning faktiskt är?

Och mitt introverta svårmod bara växer.