Kalashnikovs i stället för kärnvapenparaply?

Lena Andersson vill att vi ska dra tillbaka vår Natoansökan, men vem ska försvara oss då?

Finland bestämde att vi ska gå med i Nato och nu ska Turkiet få bestämma att vi inte ska gå med, i alla fall om vi gör som Lena Andersson föreslog i Svenska Dagbladet i lördags. Det är lätt att begripa hennes principiella argument för att dra tillbaka vår Natoansökan. Det skulle kännas skönt att visa Recep Erdogan att hans utpressning misslyckats. Å andra sidan kan man också följa den ofta underskattade principen att ta det lite lugnt. Man ska förstås inte kröka rygg för auktoritära regimer, som Andersson skriver, men behöver inte heller bekräfta deras uppblåsta självuppfattning.

På det stora hela är dessutom problemet hemmagjort.

Socialdemokraterna lagar alltid efter läge när det gäller att behålla regeringsmakten. Kalkylen är att de framtida problem som uppstår som följd av regeringsförhandlingar kan hanteras när de kommer: bättre att ha makten och ett och annat problem, än att inte ha makten och inga problem. Den här gången slängde partiet in säkerhetspolitiken i förhandlingspotten och lovade att fördjupa sitt samarbete med PYD, som enklast kan beskrivas som PKK:s syriska gren. Det fanns ingen tanke bakom det, förutom att det var nödvändigt för att få med sig den politiska vilden Amineh Kakabaveh. Nu kommer det vaga löftet tillbaka och biter Sverige i baken.

Grundtipset är nog fortfarande att den här saken kommer att lösa sig, utan att Sverige behöver exportera journalister och riksdagsledamöter till den turkiska kriminalvården. Men om det nu mot förmodan inte skulle göra det, eller om Lena Anderssons principiella resonemang väcker anklang hos de ansvariga, måste vi fundera på vad vi ska ta oss till i stället. Det kan visa sig att Socialdemokraterna i själva verket gjort landet en verklig tjänst.

Mitt förslag är att vi tar Erdogan på orden genom att fylla det lösa och innehållslösa löftet till Kakabaveh med något konkret. Den medvetet vaga formuleringen om att Socialdemokraterna ska ”fördjupa sitt samarbete med PYD” skulle kunna ges ett rejält innehåll genom att leja ut det svenska försvaret till PYD:s väpnade gren YPG. Det skulle antagligen gå fortare än att rekrytera, utbilda och utrusta sköra svenskar, det skulle definitivt bli billigare och jag undrar om inte ett Gotland fullt av kurdiska martyrkandidater med automatvapen skulle verka mer avskräckande på ryssen än ett tjog Patriotrobotar.

Folkets försvarsenheter, som YPG ska läsas ut på svenska, har dessutom en tuffare flagga, med röd kommuniststjärna mot gul bakgrund. Natos stiliserade kompassros mot byråkratblått skrämmer inte en hare.

Leve det kurdiska motståndets svenska gren!

***

Text:

Toppbild: TT