MP driver vidare sin revolution med gaslighting

De som försvarar Miljöpartiets politisering av kulturen försöker få oss att tvivla på våra sinnen och minnen.

Det har, ärligt talat, krävts viss beslutsamhet att följa debatten. Ämnet är intressant, ”brännbart”, som det brukade heta, men själva tonen har varit mer som en blöt brandfilt. Eller — ok då, låt oss vara lite generösa — en aningen irriterad blöt brandfilt.

Jag syftar på debatten om kulturens självständighet, dess frihet om man så vill, i Svenska Dagbladet.

Förutsättningarna var egentligen alldeles klara, innan debatten startade. Miljöpartiet, med Alice Bah-Kuhnke i täten, försökte styra upp kulturen ideologiskt. Det var inte ens en hemlighet, utan ett uttalat mål, i stort och smått.

I Miljöpartiets förlag till kulturpolitiskt program kunde man redan för sju år sedan hitta formuleringar som ”tydliga direktiv och krav ska ställas på kulturinstitutioner och myndigheter att arbeta med mångfaldsfrågan på alla plan. Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås” och ”Oberoende forskare ska tillsammans med organisationer som företräder underrepresenterade grupper genomföra en fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser och all personal inom kulturinstitutionerna.”

Bah Kuhnke lade som kulturminister propositioner om att stöpa om kulturarvspolitiken i identitetspolitisk riktning, komplett med resonemang om hur kulturarvet ska användas på ”rätt sätt”. När hon med allvarlig min lät sig fotograferas under ett broderi med texten ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”, var det mer blodisande än ironiskt skitkul.

Miljöpartiets täckmantel för att styra upp kulturen politiskt har varit att de måste göra det för att motverka att Sverigedemokraterna gör det. Det finns så många hål i det resonemanget att det är svårt att veta var man ska börja, men låt oss nöja oss med ett konstaterande: Rädslan för Sverigedemokraterna är en bisak i sammanhanget. Rädslan är säkert ärligt känd och, i teorin, inte omotiverad. Men även utan den har Miljöpartiet blivit del av en ideologisk rörelse som inte drar sig för den här typen av kommissarieverksamhet. Det finns ingen anledning att anta att Miljöpartiet inte skulle vilja styra upp kulturlivet mot intersektionalitet, postkolonialism och klimataktivism, även om Sverigedemokraterna inte fanns.

När Myndigheten för kulturanalys kom med sin rapport ”Så fri är konsten” i början av förra året hade vi en ny miljöpartistisk kulturminister, Amanda Lind. Rapporten var föredömligt tydlig och slog till exempel fast att det blivit ett problem att regeringen ålägger statliga bidragsgivare att ”integrera så kallade horisontella perspektiv” när de delar ut pengar. Det betyder i klartext att staten aktivt främjar vissa politiska perspektiv – gissa vilka – i konsten och missgynnar andra.

Amanda Lind verkade ta tillfället i akt och retirera. Hon erkände att ”vi har hamnat snett” och att ”kulturen måste fredas”.

Där skulle det ha kunnat vara slut. Miljöpartiet hade sprungit iväg, insett sitt misstag och sen dragit sig tillbaka. Men så är det förstås inte.

Debatten i Svenska Dagbladet har främst förts mellan Keith Wijkander, som var huvudsekreterare i 2009 års kulturutredning och bokförläggaren David Karlsson. Den senare ägnar sig åt något som i det närmaste liknar gaslighting: att få oss att börja tvivla på våra egna minnen och sinnen. Miljöpartiet, påstår han, har värnat kulturell frihet. Det är läbbiga borgerliga partier som är skurkarna. Karlsson är en så konträr försvarare av Miljöpartiets kulturpolitik att han framstår som mer miljöpartist än åtminstone Amanda Lind, som trots allt erkände att det hade trampats fel.

Vill ni följa debattens bisarra förvrängningar finns den på Svenska Dagbladet. Min poäng är mer generell.

En av Kjell Alinge och Janne Forssells klassiska sketcher i Hemma hos-serien är den när en stackars människa ringer till Byråkratpölsebyrån för att berätta att något måste ha blivit fel: Det dras in avloppsrör i hans lägenhet, hans son har förts bort och nu är bulldozrar på väg. Assistent Sidfläsk, som har myndighetens telefonjour, avfärdar honom. Det kan helt enkelt inte vara sant, det som påstås, för det skulle ju innebära att assistent Sidfläsk på Byråkratpölsebyrån fattat ett felaktigt beslut. Och det gör han inte.

”Jag har rätt och ni har fel”, upprepar assistenten och försöker tvinga inringaren att upprepa mantrat, samtidigt som schaktmaskinerna tuggar sig in i huset.

Det är precis den metoden de identitetspolitiska pionjärerna i och utanför Miljöpartiet använder. De driver på sin kulturrevolution så långt det går. När de blir påkomna försöker de övertyga oss att det vi sett, hört, upplevt och förstått egentligen inte skett och följaktligen inte heller sker.

Frihet är slaveri. Krig är fred. Vi har rätt och ni har fel.

***

Teckna en prenumeration på Fokus här.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT