Och vad betyder det här, då?

Det gick bättre för Socialdemokraterna än det först verkade, men det blev ändå det värsta resultatet sedan rösträttens införande. Det säger något om det här valets märkliga förutsättningar att det ledde till jubel på Socialdemokraternas valvaka. Det beskrevs som en seger att partiet inte sjönk ännu djupare under de 30 procent som det aldrig sjunkit under tidigare.

Moderaterna klarade av att hålla positionen som andra största parti, både genom att klättra något i jämförelse med SVT:s Valu och genom att Sverigedemokraterna föll något. Ändå var det ett riktigt dåligt resultat. Miljöpartiet klarade sig, med nöd och näppe, kvar. Kristdemokraterna gjorde sitt bästa val på 12 år. Det rödgröna blocket och alliansen blev i stort sett jämnstora.

Men vad händer nu, då?

Lösningen på regeringsfrågan kommer på sikt från kommunerna. Det var en av Göran Perssons slutsatser på Fokus valvaka. Det ligger antagligen mycket i det. På det kommunala planet finns inte samma låsningar och strikta blockpolitik som på riksplanet. Å andra sidan är en hel del av det som sker i kommunerna inte överförbart till riksplanet.

Det är inte ovanligt att kommunala majoriteter byggs på starka personer, snarare än starka partier. Det kan inte överföras till riksplanet.

Kommunala frågor är ofta betydligt mer vardagsnära och praktiska, än de som fattas i riksdagen.

I vissa kommuner finns dominanta rörelser som saknar motsvarighet på riksplanet. I och med Demokraternas framgångar i Göteborg, gäller det till och med rikets andra stad.

Därtill kommer att partipolitiker på kommunalplanet, särskilt i partier som växer mycket snabbt, ofta håller en betydligt lägre kvalitet än de på riksplanet. Ibland saknas det till och med kandidater och platser står tomma. Då finns inga möjligheter till lokala samarbeten som kan sprida sig till riksplanet.

Det senare gäller förstås i detta val i första hand Sverigedemokraterna och det är ett problem, för det är de väljare som röstat på Sverigedemokraterna som det här valets efterarbete borde handla om.

Det finns exempel på kommuner där Sverigedemokraterna har kunnat föras in i politiken på ett ordnat sätt. Kristoffer Törnmalms reportage från Landskrona, där liberalen Torkild Strandberg styr tillsammans med moderater och miljöpartister, med stöd av Sverigedemokraterna, handlar om ett sådant. Men det har hittills varit undantag. Det är mycket sannolikt, när Sverigedemokraterna gått starkt framåt igen, att det kommer att bli månader och kanske år av rubriker om sverigedemokrater ute i kommunerna som saknas, hoppar av, eller ägnar sig åt förgripligheter av olika slag.

Det här är ett problem.

En del lät undslippa en suck av lättnad när det visade sig att Sverigedemokraterna »bara« växte med runt fem procentenheter. Det är ytterligare ett tecken på hur märkliga förutsättningarna var i det här valet. Och risken är att det kommer att låsa situationen ytterligare.

Just nu är nästan alla ännu fast i löften om att hålla den opinion som Sverigedemokraternas väljare står för, utanför den politiska makten. I praktiken innebär det att nästan en femtedel av befolkningen sätts i det politiska kylskåpet. Det är en dålig idé av minst två skäl.

Det ena är att det riskerar att driva denna del av väljarkåren in i en radikalisering, där de finner gemenskap i att odla allt vildare, osmakliga åsikter.

Det andra är att ett samhälle som agerar på det sättet signalerar att det inte litar på det demokratiska systemets förmåga att hantera och mildra värderingskonflikter. Det är ett allvarligt underbetyg, för det är just det demokratin är tänkt att göra. Det är ett system för att människor med olika åsikter och värderingar ska samtala med varandra och försöka komma överens, eller åtminstone acceptera varandra, istället för att gräva ned sig i oförsonliga konflikter.

Egentligen finns bara en lösning på det problem Sverigedemokraterna representerar och det är just en »normalisering«. Inte i den meningen att odemokratiska och rasistiska värderingar görs normala, men i den meningen att alla de som röstar på Sverigedemokraterna – och de allra flesta av dem är inte antidemokrater och rasister – behandlas och bemöts på så sätt att de känner sig som en del av det samhälle de bor i.

Ett samhälle där en femtedel av de röstberättigade stämplas som orörbara avvikare är ohållbart. Den viktigaste politiska uppgiften efter det här valet är därför inte regeringsbildningen, utan att finna en väg ut ur den återvändsgränden.

En önskvärd normalisering kräver en hel del av alla parter. Det kräver en ny mogenhet av Sverigedemokraterna, som inte bara innebär att man fortsätter att orientera sig bort från självömkande radikalism, utan också att man till exempel slutar att lägga fram låtsasbudgetar. Från borgerliga partier kräver det en förmåga att ta sig förbi slagord, symbolpolitik och ultimatum och anstränga sig en aning för att samtala de svenskar som röstar på Sverigedemokraterna.

Det är antagligen för mycket att hoppas på att något sådant kommer att ske inom kort, men drömmen om att den opinion Sverigedemokraterna samlar ska försvinna, uppfylldes inte heller detta val. Någon gång måste man trots allt lägga om strategi, förstå att något har ändrats och finna ett sätt att bygga ett nytt normalläge, snarare än att fåfängt drömma om att det gamla kommer åter.