Räddaren i nöden?

Man kan trots allt inte utgå ifrån att Liberalerna helt saknar självbevarelsedrift. Valberedningens ordförande, Olle Schmidt, har tvärtom uppvisat en nästan heroisk förtröstan. Blir det som Schmidt vill väntar inte Liberalerna ända till november med att välja ny ledare — det hade börjat likna ett utdraget självmord — utan går till beslut någonstans mellan midsommar och Almedalen.

Det är en klok idé. Men så är det själv personfrågan.

Man ska, förstås, skilja på sak och person. Men när man väljer partiledare är person till stor del sak. Att låtsas som något annat vore ohederligt. Och vad ska man säga om ett parti som på fullt allvar kan tänka sig Erik Ullenhag som sin röstvinnare och sitt vallokomotiv?

Det råder inget tvivel om att Erik Ullenhag är påläst, välsorterad och pålitlig. Han är trots allt liberal. Problemet är snarare att han är så mycket liberal att han inte verkar vara något annat än just liberal. Om partierna tillverkade sina idealföreträdare på konstgjord väg skulle Liberalerna antagligen tillverka en robot som var förvillande lik Erik Ullenhag.

Ja, det är säkert orättvist. Som alltid i sådana här fall finns säkert horder av vänner och bekanta som kan vittna om Ullenhags exempellösa spiritualitet i det privata. Mycket möjligt. Men väljarna har tyvärr sällan möjlighet att lära känna partiledarna privat.

En närliggande misstanke är att Ullenhags namn dykt upp, mest för att den grupp som bröt ut Liberalerna ur Alliansen för att istället samarbeta med Socialdemokraterna, måste ha något att komma med. Nyamko Sabuni, som redan fått stöd runt om i landet, är öppet kritisk mot omläggningen. Detsamma gäller den tidigare ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson. Den nye ekonomisk-politiske talespersonen Johan Pehrson likaså. Även den integrationspolitiska talespersonen och ordföranden i Liberala kvinnor Gulan Avci argumenterade emot det som sedan blev beslutat.

Nästan hela startfältet inom Liberalerna är alltså personer som argumenterade och röstade mot den politik som partiet gjort till sin. Det är klart att det känns lite besvärligt att välja en ledare som leder åt ett annat håll än det som lagts fast. Särskilt som vi redan nu kan se hur det börjar knaka i överenskommelsen — Ska skatterna höjas eller sänkas? — och att det därmed kommer att bli en huvuduppgift för en ny partiledare att försvara och aktivt förvalta överenskommelsen.

Det är antagligen därför Erik Ullenhag dykt upp. Det är brist på kandidater som kanske kan stå för politiken.

Men, som sagt, man kan inte utgå ifrån att Liberalerna helt saknar självbevarelsedrift. Det är där Cecilia Malmström kommer in.

Malmström är Liberalernas Margot Wallström. Precis som Wallström har hon kunnat bygga upp ett stort förtroendekapital genom att undvika Sverige och svensk politik. Från Carl Bildt och framåt har frånvaro från den svenska politiska scenen visat sig vara kungsvägen till popularitet på den svenska politiska scenen. Det finns med all säkerhet liberaler som ägnar nätterna åt att drömma om hur Malmström kliver iland på svensk mark och därefter inleder ett liberalt segertåg av en magnitud som ingen sett maken till sedan Bertil Ohlin mer än dubblerade folkpartiets mandat i andrakammarvalet 1948. Även om en dubblering inte räcker långt i det här utgångsläget.

Nu har Malmström i och för sig sagt nej. Rakt av. Det är inte ett falskt ”Persson-nej” utan ett uppriktigt ”Malmström-nej”, försäkrade hon i Svenska Dagbladet strax före jul. Men ni kan tänka er själva vilken press vänster- och mittenliberalerna nu sätter på henne.

Det finns en kandidat de verkligen tror på, som dessutom har gjort någorlunda positiva läten efter uppgörelsen med Socialdemokraterna. En kandidat som skulle att få alla andra kandidater att dra sig ur.

Skulle hon inte ställa upp?

Den tidigare omröstningen inom Liberalerna kan kanske böka till det lite, eftersom en ny kommission tillträder först 1 november 2019, men vad är sådan formalia i förhållande till ett partis överlevnad?

Vi får väl se hur det där nejet står sig, när april börjar närma sig maj och valet står mellan Erik Ullenhag och en partiledare med en annan politik än partiet.

*

Och det rör sig längre ut till vänster också. Från och med nästa år, meddelar Kommunal, drar de in tre miljoner kronor som brukade gå till Socialdemokraterna. Kommunal är, tillsammans med Metall, själva stammen för samverkan med Socialdemokraterna inom LO. Det här är en stor sak. Och på Vänsterpartiets kansli kan man förutsätta att de gnuggar händerna. Kommunal kommer knappast att börja ge pengar till Vänsterpartiet istället, men det här är ett steg på vägen i strävan att åtminstone likställa Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som LO:s samarbetspartners. Läs om planen i ett tidigare veckans Fokus.