Hakelius: Allt fler inom Trumps parti börjar räkna med en möjlig förlust

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Ingen är längre säker på vad amerikanska opinionsmätningar mäter.

Mäter de hur många Trumpanhängare som lägger på luren, när mätinstituten ringer? Mäter de en växande klass- och åsiktsskillnad baserad på utbildning, som snedvrider gamla modeller? Eller mäter de faktiskt hur amerikanska väljare tänker rösta i november?

Ingen vågar vara säker. Så samtidigt som USA översvämmas av fler opinionsmätningar än någonsin, spelar de antagligen mindre roll i den politiska diskussionen än någon gång tidigare i modern historia. De refereras pliktskyldigt, men ingen vågar dra några slutsatser av resultaten.

Vad ska man titta på istället?

Två indikatorer är värda att kasta ett öga på: pengar och lojalitet.

Det är ett ofta upprepat mantra att amerikansk politik styrs av pengar. Det sägs ofta med en underton av att USA är något av en falsk demokrati, där makten kan köpas. Om det är sant, borde det spela större roll i år än någonsin tidigare.

I våras verkade president Trump ha ett ointagligt försprång före Joe Biden vad gäller insamlade kampanjmedel. När sommaren närmade sig hade Biden börjat knappa in och mot slutet av sommaren var han ikapp. Nu har Biden gått om Trump. I september samlade Bidenkampanjen in 383 miljoner dollar, ett alla tiders insamlingsrekord och nära 130 miljoner dollar mer än Donald Trump. Bidenkampanjen redovisade en tillgänglig stridskassa på 432 miljoner dollar i slutet av september, nästan 200 miljoner mer än Trumpkampanjen.

Skillnaden i kassan syns i offentligheten. När New York Times i helgen kartlade kandidaternas utgifter för tv-reklam kunde de slå fast att Biden i månader lagt nästan dubbelt så mycket på valreklam som Trump. I delstater som kan komma att avgöra valresultatet är skillnaden ännu större: Bidenkampanjen köpte reklam för 53 miljoner dollar mot Trumpkampanjens 17 miljoner dollar.

Hakelius: L är som Korea – två partifalanger utan ett fredsfördrag

Pengarna speglar inte en gränslös entusiasm för Joe Biden, snarare en gränslös irritation på Donald Trump, men pengar är trots allt pengar. Om man nu tror att amerikansk politik i stor utsträckning bestäms av var pengarna finns, borde Bidens imponerande dollarspurt betyda något.

Och sedan var det lojaliteten.

Många, särskilt européer, har svårt att begripa hur Donald Trump så till den grad lyckats kuva Republikanerna. Partiet verkar i stort sett ha upphört att existera och ersatts med en personlig hejarklack för Donald Trump. Att det blivit så beror till stor del på att de amerikanska partierna inte alls fungerar som partier gör i de flesta europeiska länder. De är mycket mer lösliga organisationer, där växelspelet mellan parti och främste partiföreträdare i form av president eller presidentkandidat i mycket större utsträckning styrs av den senare. Många års intern strid inom Republikanerna, där gammal partielit ställdes mot tepartyrörelsen, lade grunden för Trumps dominans.

Enkelt uttryckt: makten styr och Donald Trump vann.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Black Lives Matter och Trump är i grunden samma andas barn

Men att det är på det sättet kan också innebära snabba förändringar. En ledare som verkar vara på väg att förlora makten kan blixtsnabbt bli av med den. Svaghet och förlust blir en självuppfyllande profetia.

Under de senaste veckorna har man kunnat ana en växande oro bland republikanska senatorer. Kritiska kommentarer riktade mot presidenten har börjat höras, även från senatorer som fram tills nu varit lojala. Av de 100 platserna i senaten ska 35 prövas i val, samtidigt som valet av president. Republikanerna har nu majoriteten i senaten, men de senaste veckorna tyder prognoserna på att Demokraterna har ungefär 75 procents chans att ta över senaten. Partiet fick majoritet i representanthuset redan 2018, i den största demokratiska valvinsten sedan Watergatevalet 1974. Inget tyder på att den majoriteten kommer att gå förlorad i år, snarare kommer den att bli större.

Kort sagt: man kanske inte kan lita på opinionsundersökningarna, men republikanska politiker måste ändå försöka förutse vad som kommer. Att gå emot Donald Trump har fram tills nyligen ansetts vara en högriskstrategi bland republikaner. Nu går det att ana en oro för att det snarare är riskabelt att stå för nära Trump. Hans ledarstil gör att han inte kommer att lämna någon fast struktur efter sig inom partiet, men partiet kommer att fortsätta. Så allt fler ställer sig frågan vad Republikanerna kommer att vara efter Trump och försöker positionera sig för att vara del av det.

Det är fortfarande en öppen fråga om Donald Trump blir återvald eller ej, men det är alldeles klart att många, även inom hans eget parti och även i hans närhet, börjar räkna med en möjlig förlust.

Vad händer i så fall sedan?

Om det vågar nästan ingen säga något. Donald Trump kommer knappast att vara en god förlorare. Han kommer inte att tyst dra sig tillbaka. Och Demokraterna kommer att ha valts i stor utsträckning för att de inte är Donald Trump, snarare än för att de står för något många vill ha. Partiet kommer att behöva kämpa med sin partiinterna radikalitet, med lusten att ge igen efter fyra olidliga år med Trump och en hel del annat, som inte kommer att göra det enklare för USA att enas.

Det är möjligt att något nytt börjar den här hösten, men det är snarare ett nytt kapitel i samma bekymmersamma amerikanska historia, än början på en alldeles ny berättelse.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT