Vad, inte vem

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Och medan Annie Lööf snickrar vidare på sina försök att bli statsminister – hon kan ju lyckas även om Per Gahrton stöder henne – kan vi passa på att fundera på vad som ska hända sedan. För oavsett vilken regering vi till slut får, kommer förstås samma galenskaper och absurditeter att rulla på.

För tillfället är jag på resa i Italien med några av Fokus mest hängivna läsare. Det är inte ett dugg förvånande att dagarna fylls av intelligenta samtal och kloka förslag. Jag har lekt med tanken att inleda en kampanj för att riksdagen bör ersättas med ett råd, som dras slumpvis ur vårt prenumerationsregister på ett rullande schema om två år. Problemet vore förstås att allehanda oönskade, makthungriga element som i dag skyr Fokus, på samma sätt som de skyr sans, vett och sanning, skulle börja prenumerera och förgifta den källa av visdom Fokus läsare är i dag.

Vi får nöja oss med att försöka skvätta lite av vishetens källvatten över vanvettet omkring oss.

Här är en början: i går påpekade en av mina reskamrater att många studenter numera vill att deras skrivningar ska anonymiseras, innan de rättas. De känner sig kanske diskriminerade på grund av kön, ursprung eller något annat. Samma princip, sade min reskamrat, borde gälla i riksdagen.

Det tog ett par minuter innan jag insåg hur briljant idéen är. För hur ofta tror ni att förslag som läggs fram för riksdagen verkligen granskas, mäts och vägs på sakliga meriter? Är det inte rätt uppenbart att det enda som spelar roll är vem som lagt förslaget och vilket parti denna person representerar? Är inte det själva grunden för den här låsningen vi lever med, snarare än att de politiska förslagen är så extremt olikartade?

En riksdag där ledamöterna inte tilläts få reda på vilka förslag som kom från vänster eller höger, från GAL eller TAN, eller ens från opposition eller regering, skulle bli en helt annan riksdag än i dag. Plötsligt skulle ledamöterna tvingas lusläsa förslagen och verkligen fundera över vad de tyckte. En och annan skulle säkert nervöst leta efter ledord och avslöjande formuleringar, för att inte råka rösta på fel partis förslag. Men andra ledamöter skulle säkert anstränga sig för att formulera sig på ett sätt som inte gjorde sådant detektivarbete särskilt lätt. Till slut skulle varje normal människa ge upp och helt enkelt bilda sig en välargumenterad uppfattning om sin egen inställning i sakfrågan.

Det skulle förstås behövas ett par justeringar. Ett rigoröst upprätthållet förbud om att efterforska källa. Någon form av anonymiserade debatter. Kanske kunde debatterna i kammaren ske med ögonbindel och röstförvrängare. Eller så kunde riksdagsledamöter slumpvis tilldelas förslag som de i debatt skulle försvara eller kritisera efter bästa förmåga. På precis det sättet går det till i amerikanska debattävlingar på gymnasier och universitet och det leder ofelbart till att alla inblandade verkligen måste utmana sina egna fördomar. En begränsning av partiernas förmåga att diktera ståndpunkter för sina företrädare, skulle också behövas.

Hur man än löser det praktiska, vore resultatet antagligen fantastiskt.

Annie Lööf säger att hon vill grunda sina sonderingar på sakpolitik. Det var samma tanke Ulf Kristersson hade när han försökte lösa upp sina sonderingar med en artikel som just handlade om sakpolitik. Den gången var inte Lööf intresserad. Inte särskilt mycket talar för att metoden skulle lyckas bättre bara för att hon plötsligt ändrat sig. Men tänk er den anonymiserade riksdagen. Tänk er hur varje förslag skulle behöva tas på allvar, just i sak. Tänk vilka låsningar som skulle lösas upp, när det visar sig att centerpartister råkat rösta för ett sverigedemokratiskt förslag, Moderaterna för något klokt Jonas Sjöstedt kommit på, eller Sverigedemokraterna ställt upp på en miljöpartistisk reform.

Det enda som skulle gälla vore sak.

Oavsett vem som nu blir statsminister: här är det första uppdraget. Tillsätt genast en grundlagsutredning.

Nu kan ni återgå till maktkampen.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT