Det finns mycket gott att välja mellan på menyn. Dokumentärfilmaren Nahid Persson, vars skildring »Prostitution bakom slöjan« belönades med flera priser, skrattar gott åt vår gemensamma beslutsångest. När du är gift kommer du att byta man flera gånger, brukade hennes pappa säga när hon som liten flicka hade svårt att bestämma sig.
– Men han fick fel. Jag har bara bytt en gång. Jag och min nuvarande man har varit ihop i 20 år. Alldeles för länge, skojar hon med ömhet i rösten. För att snabbt kontra med att det vore lagom att byta man vart femte år.
Att diskutera med Nahid Persson innebär tvära kast. Från hennes komplicerade relation till hemlandet Iran, via förtryckande män, till religion. Och så tillbaka till Iran, landet som hon en gång älskade. Om glädjen när shahen störtades 1979, som snabbt byttes mot förtvivlan när islamisterna kopplade greppet och allt blev hundra gånger värre.
Hon är inte religiös, »inte för fem öre!«, är emot religiösa friskolor och kan inte förstå att en kvinna sätter på sig en slöja. Den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad kallar hon »en obildad människa, helt knäpp«.
Just nu klipper Nahid Persson sin kommande film med arbetsnamnet »Fyra fruar«. Biopremiär blir det i början av december. Tre år har arbetet tagit med att skildra vardagen för de fyra fruarna som alla är gifta med samma man och bor i en liten by i Iran. Men den uppståndelse som »Prostitution bakom slöjan« väckte gjorde att hon blev tvungen att fly efter bara två veckors filmande. Den 26-åriga dottern Setareh, även hon dokumentärfilmare, tycks ha ärvt sin mammas mod och fick slutföra arbetet.
– Mannen säger att han praktiserar månggifte av omtanke om kvinnorna. Men som hans gamla mamma säger i filmen: »Allt min son tänker på är det som kvinnor har mellan benen.«
Nahid Persson har flera gånger hotats till livet. Iranska regimanhängare i Sverige såg inte med blida ögon på skildringen av dubbelmoral, droger och prostitution i deras älskade hemland.
Hotfulla brev, mejl och telefonsamtal följde. Vid ett tillfälle gick två kvinnor till fysiskt angrepp. Utomlands fick hon livvaktsskydd, men inte i Sverige.
Är du inte rädd?
– Nej. Jag flydde från Iran för att jag ville leva i frihet. Jag kan inte låta dem ta den här friheten ifrån mig nu.
Hon vet att hon aldrig kommer att kunna åka tillbaka till sitt hemland.
– I början kändes det hemskt. Men efter alla hot känner jag bara avsmak för Iran. Det enda jag sörjer är att inte kunna åka och hälsa på mina föräldrar.
De stannade kvar när deras dotter, den politiskt aktiva journalisten och tvåbarnsmodern, flydde till Dubai 1982. Två år senare kom tvåbarnsfamiljen till Sverige. Nahid skilde sig från sin man, började plugga mikrobiologi, men kände sig instängd. Började jobba med iransk närradio, Utbildningsradion och dokumentärfilm. Så träffade hon sin nuvarande make, som är biolog men nu hjälper till med filmproduktionen hemma i villan.
Tillbaka till Iran. En scen ur »Prostitution bakom slöjan« har etsat sig fast. Det är när den hårt tärda Fariba står med sin lille son i handen vid en vägren och väntar på potentiella kunder. Så stannar en bil, Fariba sätter sig i framsätet med sonen i knät. Från baksätet får vi följa hur hon gör upp med torsken.
– Jag bara hoppade in i bilen. Han trodde att han skulle få två prostituerade så han blev jätteglad. Men han vågade inte ställa upp och visa sitt ansikte, då skulle han ha avrättats.
Ständigt dessa bisarra situationer. Från djupaste tragik till skratt. Men nästa projekt blir lite annorlunda.
– Jag kan inte åka tillbaka till Iran och har förbjudits att göra film om Iran, men ingen kan hindra mig att göra film om iranier, säger hon med en upprorisk min.
SVT nappade direkt på en film om den iranske kejsarens, shahens, familj. Vid revolutionen 1979 tvingades de i landsflykt och året därpå dog shahen i leukemi. Men kejsarinnan Farah Diba, som var något av Irans Grace Kelly eller Lady Di, lever än. Efter att ha jagat henne från Los Angeles till New York hade Nahid nästan gett upp hoppet. Så en dag ringde telefonen och en kvinna presenterade sig som Farah Pahlavi.
– Det var bara wow! Trots att jag var motståndare till monarkin så var det spännande att bli uppringd av drottningen.
Nu har Nahid Persson filmat kejsarinnan under en Parisvecka. Tanken är att hon ska följa henne under ett år. Det märks att mötet mellan de bägge iranskorna i exil var smått surrealistiskt.
– Hon leker drottning! Varje gång vi träffas så är hon helt perfekt. Hår, smink, kläder – allt! Hon är lite avvaktande, men ändå en helt vanlig och jättetrevlig kvinna.
Nahid Persson får det att låta så enkelt att vinna människors förtroende. Hon rycker på axlarna och förklarar:
– Jag berättar om mig själv. Genom att öppna sig och vara ärlig får man människor att våga göra detsamma.
Men när tecknaren Jane Bark försöker fotografera Nahid Perssons högerprofil möts hon av protester.
– Min näsa ser bättre ut från vänster, förklarar Nahid och konstaterar, inte utan en viss belåtenhet, att även Farah Diba vägrar fotograferas från höger.
Det finns mycket gott att välja mellan på menyn. Dokumentärfilmaren Nahid Persson, vars skildring »Prostitution bakom slöjan« belönades med flera priser, skrattar gott åt vår gemensamma beslutsångest. När du är gift kommer du att byta man flera gånger, brukade hennes pappa säga när hon som liten flicka hade svårt att bestämma sig.
– Men han fick fel. Jag har bara bytt en gång. Jag och min nuvarande man har varit ihop i 20 år. Alldeles för länge, skojar hon med ömhet i rösten. För att snabbt kontra med att det vore lagom att byta man vart femte år.
Att diskutera med Nahid Persson innebär tvära kast. Från hennes komplicerade relation till hemlandet Iran, via förtryckande män, till religion. Och så tillbaka till Iran, landet som hon en gång älskade. Om glädjen när shahen störtades 1979, som snabbt byttes mot förtvivlan när islamisterna kopplade greppet och allt blev hundra gånger värre.
Hon är inte religiös, »inte för fem öre!«, är emot religiösa friskolor och kan inte förstå att en kvinna sätter på sig en slöja. Den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejad kallar hon »en obildad människa, helt knäpp«.
Just nu klipper Nahid Persson sin kommande film med arbetsnamnet »Fyra fruar«. Biopremiär blir det i början av december. Tre år har arbetet tagit med att skildra vardagen för de fyra fruarna som alla är gifta med samma man och bor i en liten by i Iran. Men den uppståndelse som »Prostitution bakom slöjan« väckte gjorde att hon blev tvungen att fly efter bara två veckors filmande. Den 26-åriga dottern Setareh, även hon dokumentärfilmare, tycks ha ärvt sin mammas mod och fick slutföra arbetet.
– Mannen säger att han praktiserar månggifte av omtanke om kvinnorna. Men som hans gamla mamma säger i filmen: »Allt min son tänker på är det som kvinnor har mellan benen.«
Nahid Persson har flera gånger hotats till livet. Iranska regimanhängare i Sverige såg inte med blida ögon på skildringen av dubbelmoral, droger och prostitution i deras älskade hemland.
Hotfulla brev, mejl och telefonsamtal följde. Vid ett tillfälle gick två kvinnor till fysiskt angrepp. Utomlands fick hon livvaktsskydd, men inte i Sverige.
Är du inte rädd?
– Nej. Jag flydde från Iran för att jag ville leva i frihet. Jag kan inte låta dem ta den här friheten ifrån mig nu.
Hon vet att hon aldrig kommer att kunna åka tillbaka till sitt hemland.
– I början kändes det hemskt. Men efter alla hot känner jag bara avsmak för Iran. Det enda jag sörjer är att inte kunna åka och hälsa på mina föräldrar.
De stannade kvar när deras dotter, den politiskt aktiva journalisten och tvåbarnsmodern, flydde till Dubai 1982. Två år senare kom tvåbarnsfamiljen till Sverige. Nahid skilde sig från sin man, började plugga mikrobiologi, men kände sig instängd. Började jobba med iransk närradio, Utbildningsradion och dokumentärfilm. Så träffade hon sin nuvarande make, som är biolog men nu hjälper till med filmproduktionen hemma i villan.
Tillbaka till Iran. En scen ur »Prostitution bakom slöjan« har etsat sig fast. Det är när den hårt tärda Fariba står med sin lille son i handen vid en vägren och väntar på potentiella kunder. Så stannar en bil, Fariba sätter sig i framsätet med sonen i knät. Från baksätet får vi följa hur hon gör upp med torsken.
– Jag bara hoppade in i bilen. Han trodde att han skulle få två prostituerade så han blev jätteglad. Men han vågade inte ställa upp och visa sitt ansikte, då skulle han ha avrättats.
Ständigt dessa bisarra situationer. Från djupaste tragik till skratt. Men nästa projekt blir lite annorlunda.
– Jag kan inte åka tillbaka till Iran och har förbjudits att göra film om Iran, men ingen kan hindra mig att göra film om iranier, säger hon med en upprorisk min.
SVT nappade direkt på en film om den iranske kejsarens, shahens, familj. Vid revolutionen 1979 tvingades de i landsflykt och året därpå dog shahen i leukemi. Men kejsarinnan Farah Diba, som var något av Irans Grace Kelly eller Lady Di, lever än. Efter att ha jagat henne från Los Angeles till New York hade Nahid nästan gett upp hoppet. Så en dag ringde telefonen och en kvinna presenterade sig som Farah Pahlavi.
– Det var bara wow! Trots att jag var motståndare till monarkin så var det spännande att bli uppringd av drottningen.
Nu har Nahid Persson filmat kejsarinnan under en Parisvecka. Tanken är att hon ska följa henne under ett år. Det märks att mötet mellan de bägge iranskorna i exil var smått surrealistiskt.
– Hon leker drottning! Varje gång vi träffas så är hon helt perfekt. Hår, smink, kläder – allt! Hon är lite avvaktande, men ändå en helt vanlig och jättetrevlig kvinna.
Nahid Persson får det att låta så enkelt att vinna människors förtroende. Hon rycker på axlarna och förklarar:
– Jag berättar om mig själv. Genom att öppna sig och vara ärlig får man människor att våga göra detsamma.
Men när tecknaren Jane Bark försöker fotografera Nahid Perssons högerprofil möts hon av protester.
– Min näsa ser bättre ut från vänster, förklarar Nahid och konstaterar, inte utan en viss belåtenhet, att även Farah Diba vägrar fotograferas från höger.
